Vardagslivet

Nya sortens lånebaby

När ägarna till Lillen och Snötass skulle åka på semester kom det nya lånebabysar i det här huset, men av den håriga sorten. Sorten med så sylvassa klor att man förträngt smärtan av när de klättrar uppför benet, sorten som leker tills de somnar mitt i ett rally, som har världens minsta lilla mjau men som kan spinna så att hela ens famn vibrerar. Kattungar alltså. Livsglädje på fyra ben. Hårboll av terapi.

20140731-223530.jpg

Vardagslivet

Det här med att städa

Jag har stora problem med den slit-och slängkultur vi lever i. Jag handlar mycket på loppis, försöker köpa så lite onödigt som det bara går och satsar på kvalité istället för kvantitet. När vi nu har flyttstädat vårt gamla hus så är det kanske inte helt uppenbart att vi försöker att inte konsumera för mycket för härrimingud så fruktansvärt mycket prylar vi har.

Och jag ska erkänna att jag fäster mig lite väl mycket vid saker jag har ibland, men jag är också helt på det klara med att det måste städas och slängas betydligt mer än sparas prylar just nu. Problemet är bara att jag inte vet vart jag ska göra av alla grejerna, och särskilt då inte barnens leksaker. Ett fint träpussel som saknar en bit. Barbieklänningar med ett par trasiga sömmar. Skor med slitet foder. Miljoner små plastfigurer. Allt det här är saker som fortfarande skulle kunna ha ett liv, som någon skulle kunna använda. Ska jag då verkligen hiva dem i sopen? De går ju inte ens källsortera utan kommer att ligga i 100 år på något av våra sopberg och förstöra miljön och så kommer barnen aldrig att förlåta mig för att jag inte bara kastade deras saker utan också gjorde det på ett sådant sätt att miljön är körd när de blivit vuxna.

Jag försöker förstås skänka bort så mycket som möjligt, men alla dessa gränsfall håller på att slita mig i bitar. Främst gränsfallen mellan sopor och kan-bortskänkas-utan-livslång-skam, men också gränsfallen mellan bortskänkes och kan-inbringa-pengar-på-loppis.

Mina barn är dessutom förstklassiga små horders.

IMG_9849-20140304Antalet stenar jag hittar när jag går igenom deras saker är förbluffande. Och smärtsamt, de gånger jag hittar dem med foten.

IMG_9854-20140304Någon hade en prima samling klubbpinnar i sitt skrin.

IMG_9851-20140304 95% av leksakerna är under 1 cm i storlek. Särskilt de som skulle betecknas som ”flickleksaker”. What’s up med det?IMG_9826-20140304IMG_9829-20140304Zhu-zhu petsarna går på så fort man försökt lägga dem i en låda eller barnen har somnat. Eller man försöker göra något man inte borde (i stil med att provsmaka godis) inne på barnens rum. Sällan har jag väl njutit riktigt så mycket av att se katter ge sig på en hamster. IMG_9843-20140304 IMG_9845-20140304 Alla påsar och lådor måste undersökas. Det är bråda tider för katterna!

Så vad gör man liksom med alla dessa säckar med saker som man vill bli av med? Hur tänker ni? Vad kan man kasta, vad borde man skänka (någon som behöver gardiner förresten…?) och hur kan man på bästa sätt bli kvitt grejer?

PS: Jo, jag vet att man inte borde ha skaffat dem från början. Tack. Nästa!

Vardagslivet

En hypotetisk fråga

Tänk er att man har en katt. Till exempel en ganska liten katt. Ponera sedan, rent hypotetiskt, att man skulle vara lite stressad och disträ och eventuellt kanske råka sätta katten i en mugg med mjölk och att katten är laktosintolerant.

Borde man tvätta katten då, eller kan den slicka rent sig själv?

PS: Den hypotetiska katten är inte kvar i muggen.

Vardagslivet

Julefriden är avskaffad. AVGÅ NÅGON!

Jag har precis lyckats fylla dagens wordcount på avhandlingen och tänkte påbörja jullovet. Försöker förtvivlat borsta av mig stressen över allt som måste göras, och den lätta ångesten över att jag inte tänker öppna min avhandling på en vecka. Kanske är det den chockerande avsaknaden av snö (december i Finland, vad är oddsen liksom?)? Kanske är det bara känslan av att jag har glömt någon av alla de viktiga julsakerna som man inte får glömma? Jag vet inte, men julefriden som jag annars inte brukar ha några större problem med att sjunka ner i verkar ha blivit ett satans julstressträsk det här året. Det är så mycket saker som man borde komma ihåg. Pysseldagar. Julfester. Lappar som ska fyllas i och returneras till skolan. Skridskor som borde vara nedpackade vissa dagar och gärna ha ungefär samma storlek som barnets fot. Gåvor till personalen innan man går på jullov. Och så vidare. Jag är så vansinnigt dålig på sånna där grejer. För ett par år sedan kom jag till dagis julfest med mina supertaggade ungar som drömde storslagna drömmar om framträdandet i det vackra luciatåget kanske fem minuter för sent. Det var de fem minutrarna det tog luciatåget att gå in, göra sin grej och tåga ut igen. Mina barn mötte dem i dörren när allt var över. Besvikelsen kan inte ens klädas i ord.

Och jag försöker göra allt så lätt som möjligt. Liksom hitta en balans mellan att pyssla, dekorera, städa och baka och att bara andas in hyacintdoft och mysa med barnen. Inte ha fler måsten än vad livet med barn kräver (gå upp ur sängen varje dag, laga mat, baka pepparkakor, fixa tomte (HOLY SHIT JAG MÅSTE FÅ TAG PÅ EN TOMTE), hugga julgran…). Egentligen älskar jag ju julen. Jag måste bara hitta dit. I år verkar det ta lite längre tid.

Ja, och det betyder förstås att bloggen kanske inte uppdateras riktigt så ofta som någon av oss skulle vilja. Som tröst ska jag de närmaste dagarna sätta ihop ett inlägg med mina absolut godaste julgodisar. Jag ska bara provsmaka dem några gånger till. Så jag är helt säker liksom.

IMG_8133Katter kan det där med julefrid.

Vardagslivet

Trött; ett inlägg om vad jag älskar med kattungar

Det är mycket jag älskar med kattungar. Deras blotta existens till exempel. Och så det här att de verkligen helhjärtat kastar sig in i saker, fullkomligt utan respekt för sina egna gränser. Som Noppa. Hon kröp upp i min famn och började busa med min hand. Och så somnade hon, mitt i gnagandet på mitt finger. Bara så där.

20131020-221703.jpg

20131020-221714.jpg