Viktor var imponerande nära sanningen när han gissade att jag gett upp min akademiska karriär för att bli kattfösare. Så här: Det började med att jag inte fick det där jobbet. Och när jag inte fick jobbet och eventuellt bröt ihop i en inte alldeles attraktivt gurglande liten hög förstod jag att det attraktiva med jobbet inte alls var arbetsuppgifterna (som ju i princip vore de samma som nu; skriva avhandling) utan chansen att få jobba tillsammans med mina vänner inne i stan. Jag älskar att jobba hemifrån och det har många fördelar och så men det kan också gå dagar utan att jag talar med en annan vuxen och… tja… det blir i längden väldigt, väldigt ensamt.
Så när jag förstod att min biljett till civilisationen rivits och kastats till grisarna var det naturliga steget att se sig om efter fler katter. Förstås.
I dag hämtade jag hem en liten kattunge som – liksom vår Rasputin – skulle ha gått en kall död på Tallinns gator till mötes om inte ödet ville annorlunda. Hon ska bo hos oss tills hon hittar ett eget hem. Jag ska ge er bilder i något skede, sedan, när hon har kommit fram från under soffan. Erfarenheten säger att det kan ta några dagar. Och avhandlingen då? Den skriver jag även i fortsättningen med katter som främsta rådgivare.
Zhu-zhu petsarna går på så fort man försökt lägga dem i en låda eller barnen har somnat. Eller man försöker göra något man inte borde (i stil med att provsmaka godis) inne på barnens rum. Sällan har jag väl njutit riktigt så mycket av att se katter ge sig på en hamster. 
Hit och dit och tillbaka igen 