Etikettarkiv | Den kvinnliga blicken börjar nu!

En bad boy blir inte en bra pojkvän

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.

Humor, män och ett par bra förslag på firande

Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen.  Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?

Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.

Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.

Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.

Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.

Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?

https://i2.wp.com/www.elizabethan-portraits.com/AnthonyMildmay.jpg

Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…

Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.

Bevisa sig själv

I dag har jag varit token svensk i Yle Vegas populära debattprogram Slaget efter tolv. Jag och en professor i statsvetenskap (och en utrikeskorrespondent som var otroligt klipsk) diskuterade det svenska valet. Hur det gick kan ni själva höra här! Förutom att jag kände att jag hade tagit mig ordentligt med vatten över huvudet som gav mig på att kommentera svenska valet i direktsänd radio när jag insåg att jag är den enda i studion som verkligen inte är kompetent nog att öppna käften i frågan slet jag med det faktum att jag är kvinna. Professorn i statsvetenskap var nämligen en finlandssvensk man i sina bästa år, synnerligen beläst och vältalig och så mycket mer kvalificerad att uttala sig att det kändes som att ha ett sjölejon förklara bambu för en panda. Det var svårt, men absolut nödvändigt, att låta den här äldre finlandssvenske mannen ta plats, förklara och vara expert. Att ge den här mannen utrymme. I princip alltså göra precis tvärtemot vad min instinkt säger – ta plats och inte låta män tro att de är bättre bara för att de är män. För han var ju inte bättre än mig för att han var man utan för att han var typ dubbelt så gammal och i åratal har bedrivit synnerligen intressant forskning på just de sakerna vi diskuterade.

Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Att man inte alltid måste bevisa sig själv, fast man är kvinna. Det var kanske det viktigaste jag lärt mig i dag. Det, och att invandrare är ett hårt arbetande folk.

20140826-225036.jpg

Att vara tjej i en countrysång

Det är inte lätt att vara tjej i en countrysång nuförtiden. Att vara en pretty, little thing som man stirrar på, visslar efter, frågar om en date igen och igen och igen. Och jag ska inte säga att jag lyssnar överdrivet mycket på country men de gånger jag gjort det så har just det här stört mig något så grundligt. Texterna är inte alls romantiska. De är handböcker i sexuellt ofredande och objektifiering.

Så min bror uppmärksammade mig på den här, och nu sitter jag här och nynnar förnöjt. Måste nog skaffa mig en cowboyhatt.

Via Upworthy!

En crazy cat lady talar ut

Titt som tätt dyker det upp folk (läs: män) som berättar om vad kvinnor borde göra för att vara mer tilltalande. Henry Laasanen, som dessutom har skrivit böcker om ämnet här i Finland, kallar det rent av för kvinnors marknadsvärde och menar att kvinnor tyvärr inte förstår det själva. Han har rent av skrivit in det som en disclaimer i början av sin bok. ”Den här boken kan vara svår för kvinnor att förstå”. I dag länkade en vän till en text av Laurie Penny, som handlar om att det är ett politiskt ställningstagande för kvinnor att ha kort hår. Hon refererar bland annat till en text av internetskribenten Tuthmosis som har skrivit klassiker som ”Girls With Short Hair Are Damaged” och ”9 Old-School Ways For A Woman To Become More Attractive To Men”. Penny menar att hon blir annorlunda behandlad när hon har kort hår, och att det därför mycket väl kan ses som ett politiskt ställningstagande.

”Missförstå mig rätt, jag har tagit ställning i fråga om större saker i mitt liv. Men att välja att medvetet bete sig som att mäns sexuella intresse och omhändertagande inte är prio ett för mig har betytt mer för hur mitt liv har utvecklat sig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.”

Vad Tuthmosis, Henry Laasanen och så många andra gör är att hänvisa till vad som är naturligt – vad män av naturen är attraherade av. Det var exakt det samma som hände när Karl-Johan Karlsson skrev sin krönika om unga tjejers sjuka drömmar och menade att det var dags för männen att säga ifrån eftersom män egentligen inte är attraherade av sjukt smala tjejer. Försvaret för hans argument, som dök upp till exempel bland kommentarerna i min blogg, rörde exakt just det naturliga: han har rätt för statistiskt sett vill män hellre ha kurvigare kvinnor.

Här finns (minst) två uppenbara problem. Det första är att standarden för vad kvinnor ska göra för att vara attraktiva för män är helt otroligt västcentrerad. Ta det här med kort hår till exempel. Den här Masaikvinnan visar sin status genom de gigantiska, tunga örhängena. Hon är gift. Hennes marknadsvärde är säkert skyhögt. Men långt hår? Förstås inte.

Laasanen har skrivit en omdebatterad bloggpost om att kvinnor som tatuerar sig saboterar sitt marknadsvärde. Som min man påpekade är det även utifrån en marknadsteoretisk ståndpunkt felaktigt. Tatuerade kvinnor har i så fall nischat – höjt sitt värde på en bestämd marknad. Som Maorikvinnor.

Och när Peter Paul Rubens målar kärlekens gudinna Venus i början av 1600-talet tänker han sig henne så här. Hon har långt hår. Jepps. Men knappast den kroppsform som män i dag skulle ha ansetts vara mest attraherade av.

Jag försöker förstås inte argumentera för att det inte skulle ligga biologiska drifter i botten för attraktion – ingen tvivlar väl på att så är fallet. Vad jag däremot hävdar är att det inte ens i väldigt specifika fall går att avgöra exakt vad det var i den biologiska (eller neurologiska, om man så vill) kompotten som skapade attraktionen. Att män statistiskt sett attraheras av kurviga kvinnor betyder inte att män konsekvent föredrar kurviga kvinnor. Alltför många faktorer spelar in för att man ska kunna säga att kvinnor genom att se ut på ett visst sätt alltid ska vara attraktiva för att det ligger någon sorts naturlig selektion i grunden. Dessutom, och från ett historiskt perspektiv fundamentalt, är fysisk attraktion som avgörande för parbildning en nymodighet. En attraktiv kvinna för 200 år sedan var en kvinna med fast egendom – med stor hemgift. Det är klart att utseende hade betydelse i den mån att en ogift kvinna var i en väldigt utsatt position och att vackra kvinnor (vad det nu sedan betydde) hade större chans att bli gifta, men det räckte sällan att bara vara vacker. Och om det är så som somliga i dag påstår, att det är kvinnorna som kan välja och vraka bland männen för att det är kvinnor som är biologiskt petiga vid partnerval, varför har det då ens betydelse vad männen är attraherade av? Det borde ju i så fall vara männen som gör allt för att behaga kvinnan, inte tvärtom.

Jag kan inte säga det här nog tydligt men: Det finns inget samband mellan västs kvinnliga stereotyper och mäns medfödda förmåga att attraheras av fruktsamma kvinnor. Långt hår betyder inte fruktbarhet.

Det andra problemet är att kvinnor mår dåligt av att ständigt pådyvlas aldrig så välmenande rättesnören för hur de ska se ut. Att försöka dölja skönhetsidealen bakom vetenskapliga förtexter är skenheligt så det förslår. Som Laasanens teori om att tatuerade kvinnor saboterar sitt marknadsvärde. Han utgår från att kvinnan från början skaffat tatueringen för att höja sitt marknadsvärde, för att imponera på män. När så den här videon dök upp i mitt flöde blev jag väldigt illa till mods. Videon handlar om kvinnor som överlevt bröstcancer och som istället för att dag efter dag mötas av sina mastektomiärr har valt att tatuera någonting vackert och betydelsefullt över ärren. En påminnelse om att livet kan vinna över döden.

Att ens nämna marknadsvärde här är fruktansvärt okänsligt. Precis som att det inte var Brad Pitt det var synd om när hans hustru Angelina Jolie gjorde mastektomi.

Alla argument för att kvinnor borde anpassa sig till vad män tycker är attraktivt, vare sig det gäller att inte klippa håret eller att inte tatuera sig, förutsätter att det viktigaste i en kvinnas liv är att vara attraktivt inför en man. Hotet om att få leva sitt liv ensam, med ett gäng katter som enda sällskap (detta händer, varnar Roosh V för, om man exempelvis inte klär sig sexigt eller äter för mycket Ben & Jerry’s glass när man väl hittat en man) sägs vara överhängande.

Ett liv utan en man är det värsta som kan hända en kvinna (inte typ bröstcancer). Det är ringer rätt mycket 1700-tal, hela resonemanget.

En av de mest betydelsefulla förändringarna som kvinnornas frigörelse för snart 100 år sedan förde med sig är att äktenskap inte längre är det enda karriäralternativet. Kvinnor av i dag (i väst) kan välja om de vill leva ihop med en man eller en kvinna eller en hel jävla hoper katter. Att vara fysiskt attraktiva för män är inte vår enda funktion och mäns preferenser ska inte få styra vår tillvaro. Därför kan dessa män med fördel sluta utgå från att det skulle vara ett vetenskapligt grundat faktum att allt kvinnor gör baserar sig på ett hopp om att öka sitt marknadsvärde, att göra sig mer attraktiv. Det händer nämligen att kvinnor gör saker bara för sig själva. Och för sina katter. Helt utan tanke på vad män kan tänkas tycka om det.

Ett väldigt ytligt inlägg – om flickan själv får välja

Det är förvånansvärt många som kommer till den här bloggen genom att googla varianter av ”vad är sexigt hos män”. Den här lilla anspråkslösa rosa bloggen är förmodligen inte bästa stället att hitta svar på den frågan, men nu tänkte jag åtminstone bättra på möjligheterna.

Och det här med vad som är sexigt hos män har jag funderat över väldigt länge. Alltså i princip sedan jag var typ tio bast, men mer filosofiskt de senaste veckorna. För egentligen så är det förstås så att det som teoretiskt sett skulle kunna vara vansinnigt sexigt ibland helt enkelt inte är det för att det inte finns, vad som i brist på bättre ord kommer att benämnas, gnista. Men eftersom det är många som vill veta ska jag förstås försöka tillfredsställa detta behov. Så efter några dagar i Stockholm, en stad som är känd för sina sexiga män, har jag kommit fram till följande mycket ytliga och inte alltigenom vetenskapligt belagda faktorer som funkar för mig:

– skäggstubb
– prydliga kläder och då särskilt en väst eller en skinande rustning
– ett leende som når ögonen
– höjd (runt 15 cm längre än mig)
– en snygg jacka (om han inte har rustning, få föredrar jag mantel)
– ganska mörk röst
– perfekt engelska (skotska helst, men alla sorters brittiska funkar)
– lätt till skratt
– normalt byggd (alltså varken biffig eller smal)
– mörkt hår
– luktar gott
– tatueringar

Och sedan en liten, precis lika ytlig, lista på saker som kan skjuta vilken snygging som helst i sank:

– pipig Stockholmska
– telefonen framme
– fläckiga kläder
– vintermössa på inne
– börjar sina meningar med ”men asså JAAAAAG”
– jeansen uppdragna så att kulorna skramlar runt i ena byxbenet
– ryggsäck i grälla färger
– rökning

Men sedan är det ju så att den där klichén om att det är insidan som räknas faktiskt är sann. En positiv och trevlig inställning till sig själv och andra är sexigt, liksom hjälpsamhet, givmildhet, ärlighet och intelligens.

Sedan skadar det förstås inte om man är Matthew Macfadyen, det gör det inte.


Oh yeees…

Ni då? Vad tycker ni?

Vad är sexigt hos män?

Den alltid intressanta Hannah skriver om den nästintill obefintliga manliga objektifieringen. Det där med att många män inte vet att kvinnor tycker att manskroppar är sexiga. Att många män aldrig får känna uppskattning på det viset. Därför frågar sig Hannah, och nu också jag, vad som egentligen är sexigt hos män, rent fysiskt.

Och allt jag kan tänka på är ”när han har förstånd nog att ta av sig strumporna”.

Men visst finns det en djupare och viktigare dimension i den manliga objektifieringens obefintlighet, särskilt när den kontrasteras mot den synnerligen utbredda kvinnliga objektifieringen. Jag själv, liksom många andra, som försöker tänka till kring vad som är sexigt med män tenderar till att lyfta fram egenskaper snarare än utseende. Den sexige mannen spelar gitarr. Den sexige mannen sjunger också. Den sexige mannen är stark som en oxe men kan klättra i träd för att rädda små mjuka kattungar. Kvinnors sexighet däremot brukar mätas i utseende: en utvald kroppsdel med adjektivet ”stora”. Stora ögon, stora bröst, stor rumpa. Hannah, och många med henne, konstaterar att många män faktiskt vill bli lite mer objektifierade.

För let’s face it. All objektifiering, om vi nu ska tolka det som fokus på yttre istället för inre kvalitéer, är inte nödvändigtvis av ondo. Som gammal skruttig tvåbarnsmorsa måste jag ju erkänna att om främmande människor påpekar att någonting med mig är snyggt eller sexigt (och det händer inte så ofta men jag fortsätter att intala mig att det är för att jag inte går ut) är min reaktion väldigt sällan negativ. Om vi säger så. En kille som jag minns som riktigt snygg men som kan ha varit Frankensteins deformerade lillebror utan att jag hade brytt mig om det kom fram till mig just när jag och några vänner skulle gå från en bar mitt i natten. Han tog min hand, såg mig i ögonen och utbrast: Oh no! You’re leaving? Just when you realize you’re in love she’s gone!

Det lever jag fortfarande på. Och lär göra jävligt länge ännu. Men hur många killar är det som får uppskattande kommentarer av kvinnor? Hur många kvinnor är det som tar modet till sig att objektifiera lite? Är det kanske dags att börja? Jag och min man har en vanligt förekommande dialog som oftast utlöses av att jag ber honom hålla käft och koncentrera sig på att vara snygg, till vilket han svarar ”oh, treat me like an object” och jag svarar ”shut up, ash trays don’t talk”. Men kanske ni har några andra förslag?