Kulturkrockar · Vardagslivet

Barn som tror på tomten och vuxna som glömt hur det är

En av de där frågorna som ställs till småbarnsföräldrar i juletid är huruvida barnen tror på tomten. Frågan blir nästan som ett sorts mått på hur långt barnet har kommit i sin mognad. Är barnet förbi det där stadiet när man tror på sagor? Har barnet kommit till den vuxnare sidan som förstår vad som är den Riktiga Verkligheten?

För är det någonting som folk i vårt samhälle är besatta av så är det det där med verkligheten. Många verkar nämligen ha uppfattningen att det bara kan finnas en enda Riktig Verklighet och att alla som ser den på något annat sätt antingen är vilseledda ärthjärnor eller barn. I vår tid av mätande, statistikförande, deduktion och desillusion kan man helt enkelt inte tillåta sig att tro på något som inte kan bevisas av de kvantifierbara naturlagarna i den Riktiga Verkligheten. Tomten kan inte finnas. Så är det bara. Därför är det fullt möjligt att genom att fråga barn om de tror på tomten göra en första granskning av deras mognad och förtrolighet med hur världen är beskaffad.

Men då missar man hela poängen, både med tomten och med barns fantastiska sätt att uppfatta sin omvärld. Barn sätter sig nämligen inte och räknar på hur det skulle gå för materia i storlek med tomtens ansenliga kroppshydda när den färdas snabbare än ljuset för att dela ut julklappar. De funderar inte ens på hur det går till när tomtenissarna håller koll på alla barns önskningar och handlingar. Barn tror för att de är små människor som ännu inte har blivit förstörda av vuxenvärldens besatthet av vad som är rätt tro och fel tro. I höstas konstaterade Vilho att tandfén inte fanns. Av det drog han slutsatsen att påskharen med största sannolikhet bara var båg, och därefter tittade han på mig och sa att den där tomten nog inte finns heller. Jag tog honom i famnen och sa att han får tro precis vad han vill, men om han inte tror att det finns en tomte ska han inte prata med sin lillasyster om det och det gjorde han aldrig.

För när advent kom och julen började närma sig var alla tvivel kring tomtens existens glömda. Vi målade tomtar, pysslade tomtar, såg tomtar som vaktade barnen utanför fönstret. Vi skrev brev till tomten, skickade bilder till tomten, ställde ut mat vid de upphängda julstrumporna till tomten. Och när tomten slutligen kom på julafton hade Vilho förberett ett litet paket till honom.

Att tro på tomten är att tro på det där pirret i magen, att tro på den studsiga lyckan av att det plingar på dörren, att tro på att man får vad man önskar sig. Barn tänker inte i termer av omöjligheter; barn lever i en värld där allting är möjligt, allting kan hända och där man inte behöver gräva ner sig i beräkningar kring hur eller varför. Och så tror vi vuxna att det är barnen som är lurade.

Vardagslivet

Slutet av året i bilder

Det har varit ett på det stora hela taget riktigt lyckat år. Jag fick ett fläskigt stipendium, ett ärofyllt bloggpris, hade en hejdundrande födelsedagsfest i trädgården, njöt helhjärtat av den korta sommaren och fördubblade antalet gånger jag varit i Skottland. Under slutet av året har vi bland annat…

… hjälpts åt att packa in paket.

Julen 2012 158

… fått ett överflöd av just sådana saker vi alltid önskat oss.

Julen 2012 012 Julen 2012 016 Julen 2012 026

… varit väldigt, väldigt studsiga över det där med att det ligger paket under julgranen och lärt oss läsa namn i aldrig skådat takt.Julen 2012 029Julen 2012 041 Julen 2012 057 Julen 2012 067

… sett till att även de som inte kan ordna saker själva har fått sin julstrumpa upphängd när de gått och lagt sig.

Julen 2012 191

… njutit av införskaffandet, upplockandet och omplanterandet av kassvis med fantastiska julblommor.Julen 2012 105Julen 2012 183

… bakat lussekatter, kolor, fudge, skorpor, muffins, kryddkakor, tårtor och pepparkakor, samt dagligen druckit ungefär en dagsranson kalorier i julmustform.Julen 2012 147

nyår 2012 082

… hängt runt och relaxat just så mycket som man borde när han lov.

Julen 2012 151

… bara vält julgranen två gånger och sedan knutit fast den i gardinstången.

nyår 2012 046

… experimenterat med nya julklappar och konstaterat att det varit typ den bästa julen någonsin. Igen!Julen 2012 220

… skrikit förtjust i inför nyårsnattens fyrverkerier.  nyår 2012 125

… spått i smält tenn och ser nu fram emot att år 2013 kommer att föra med sig en fet, simmande säl och ett troll med groteskt stor näsa.nyår 2012 189

Vardagslivet

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

20121228-174518.jpg

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

20121228-174525.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tilda tror på Jesus. Bland andra.

Det har varit julkyrka på dagis (vilket man verkligen kan ifrågasätta lämpligheten av, men vi tar det senare). Tilda berättade exalterat att det hade varit en riktig prästident där och berättat om Jesusbarnet. Det var tydligt en tillräckligt spännande historia för att Tilda skulle vilja höra mer när hon kom hem, och jag tycker att det är viktigt att barnen förstår varför vi firar jul – även om jag själv inte är kristen. Följaktligen tog vi fram Barnens Bibel och läste julevangeliet och barnen lyssnade just så andäktigt som det anstår små barn när man läser ur Bibeln. Sedan pratade vi om vad man tror på och vad man inte tror på, och jag berättade att sånna som tror på det som står i Bibeln kallas för kristna och att de tror att Jesus är Guds son. Tilda deklarerade att hon också trodde på Jesus och jag sa att man får tro precis som man vill. Som alltid när man har en mamma som är historiker måste man fråga om det ”var länge sedan” och om ”alla de där är döda redan”. Jag berättar från så många olika vinklar jag kan och barnen pusslar ihop berättelserna med sina egna verkligheter, frågar och funderar.

Tilda: Men mamma, varför dog Jesus?
Jag: Jo alltså. De som är kristna tror inte att Jesus dog på riktigt. Det bara liksom verkade så.
Tilda: Ungefär som med Snövit?
Jag: Ungefär så.
Tilda: Men mamma, varför kom älvorna då?
Jag: Änglarna, hjärtat. Änglarna. De kom för att ta med Jesus till hans pappa Gud uppe i himlen.
Tilda: Åh. Då blev han nog glad.

Vardagslivet

Julblogg och undantagsläge

I natt anlände första lasten julfirarsläkting från Sverige i form av min pappa så i dag har jag varit social så att säga IRL istället för i bloggosfären. Det hör lite julen till, och det lär inte förändras förrän julen är slut. För tillfället är pappa ute och leker med ungarna i snön. De har någon sorts snöbollskrig. Av de vita prickarna på pappas jacka att döma förlorar han.

Annars är vi snart redo för julen. Barnens plastgran har kokelerats, som Tilda säger, de flesta klapparna är inslagna, julblommorna snart omplanterade, knäck, fudge och kryddkaka bakat. Så vi hörs, men kanske inte lika ofta. Bloggen gillar nämligen julen riktigt, riktigt mycket. Alla högtider som går ut på att frossa i glittrigt krimskrams och äta sig blind på godsaker är bra högtider liksom.

001  017002 088 132

Nyhetsplock · Vardagslivet

Om det där med alkohol och föräldraskap

I gårdagens Husis var det ett imponerande stort uppslag med en intervju gjord här hemma hos oss, angående alkohol och föräldraskap. Vad som sades får ni väl läsa själva, men jag skulle vilja kommentera några av kommentarerna som citerades från den enkät som Husis låtit göra.

För det första var det en som meddelade att personen varje gång den ser föräldrar som dricker någon alkohol i närheten av sina barn omedelbart gör en anmälan till barnskyddet. Nu hoppas jag innerligt att det där bara är en sån sak man säger för att förklara att man inte tycker att alkohol och barn hör ihop, vilket jag håller med om, för det finns så oerhört många barn som på riktigt far illa att det är sorgligt om någon vill tynga en redan överarbetad yrkeskår med sina personliga nykterhetspreferenser. De allra flesta föräldrar är nämligen fullt kapabla att ta ett glas vin till maten utan att barnen på något vis far illa. Det är en vansinnigt stor skillnad på att dricka alkohol och att vara full.

För det andra var det någon som sa att man inte ska dricka den minsta droppe alkohol inför barnen efter som att barnen tar efter vad vuxna gör. Visst förstår jag det argumentet, men samtidigt är det bra att ta ett steg tillbaka och fundera på hur barn tar efter sina föräldrar. Var går gränsen för vad vuxna ska kunna göra med argumentet att man är vuxen? Eller ska man heller inte tända levande ljus? Använda spisen? Sitta uppe sent på kvällen och titta på film? Köra bil? Barn förstår riktigt bra när man säger att en del saker får bara vuxna göra och det där med att dricka alkohol är inget undantag. Kanske är det här någon som inte vill att barnen ska dricka alkohol alls när de vuxit upp, och då är det förstås helt rimligt att man själv inte gör det. Personligen har jag inget emot att mina barn, när de fyllt 18, tar ett glas vin med oss (läs: med sin pappa) och då vill jag att de ska uppskatta alkohol och vara försiktiga och kräsna på precis samma sätt deras far är. Kanske är det istället någon som inte vill att barnen ska supa skallen av sig i tonåren? I så fall är jag ledsen att vara den som säger att i tonåren kommer föräldrarna inte längre att vara förebilderna – då är det kompisarna som gäller – och att mamma och pappa har avstått från alkohol är långt ifrån en garanti. Det enda man som förälder kan göra är att hoppas att man utrustat sitt barn med tillräckligt mycket egen vilja, styrka och säkerhet för att inte falla för grupptryck. Och hoppas att barnet litar på en tillräckligt mycket för att ringa och be att man kommer och hämtar när allt ändå skiter sig.

Jag tror att det där med att dricka alkohol (och nu menar jag kanske ett glas vin eller så ibland) inför barnen är något som varje familj själv måste få ta ställning till, och så gör man som man känner är tryggast och rätt utan att trycka ner det i halsen på någon annan. För min egen del var jag oerhört glad och lättad över att uppriktigt kunna säga att jag aldrig har behövt säga till min make att jag tycker att det är dags att sluta dricka för han har alltid kunnat avgöra det själv. Inte heller har jag någonsin behövt säga till någon av våra vänner. Olika människor reagerar olika på att dricka och det är vanskligt att säga att en viss mängd är ok och allt därefter för mycket. Istället gäller det att ha bra vänner, och en bra partner, som trots att de inte delar inställningen till den synnerligen tvivelaktiga njutningen med alkohol ändå förstår att barnen är det viktigaste och att deras trygghet aldrig får äventyras.

Läs gärna Ugglans fantastiskt fina text om en vit jul!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att uppfostra flerspråkiga barn

Jag får ofta frågor om språken i vår familj och tänkte att det är hög tid att jag svarar på en del av frågorna om hur vi gör och tänker kring flerspråkighet. Basic facts: Jag pratar konsekvent svenska med barnen. Min man pratar konsekvent finska med barnen. Tillsammans pratar jag och maken engelska, eftersom ingen av oss kunde den andras språk när vi först träffades.

En del av frågorna jag får rör om inte barnen ändå blir förvirrade av så många språk och att det därför inte är särskilt bra för barnen att växa upp i en trespråkig miljö. Och det där är en väldigt tråkig inställning. Barn blir nämligen inte alls förvirrade av många språk, trots att vuxna tycks bli det. Barn är gjorda för att lära sig språk och lära sig system för hur världen är organiserad. Allt man behöver är alltså att barnen kan räkna ut hur språken runt omkring dem fungerar, genom att man konsekvent använder dem på samma sätt. Det samma gäller exempelvis böcker. Världen går inte under för att man läser en bok som är på ett annat språk än det man pratar med barnen, för barnen vet att just den boken är på det språket.

Däremot ska man förstås vara medveten om att barn lär sig i olika takt och på olika sätt. Vilho sa inte många ord innan han fyllde ett, men när han var två talade han både finska och svenska flytande, och i treårsåldern började han översätta mellan språken. Nu när han snart fyller sju är ett av hans stora glädjeämnen att han på förskolan fått lära sig sånger på både italienska och estniska. Han både läser och skriver finska och svenska och förstår och talar lite engelska. Han älskar att lära sig nya ord, fortfarande, och har alltid varit väldigt tålmodig när jag förklarat saker för honom. Som riktigt liten tränade han ord genom att peka och jag sa vad det var i runda slängar tvåhundra gånger per objekt. Det var inte alltid han sa efter, men man såg att han tyckte om att höra orden och att han liksom tog dem till sig. Jag har läst och sjungit mycket  för honom, men inte extremt mycket, utan istället kan vi sitta i timmar och prata om olika saker och diskutera världen. Hans språkinlärning har väldigt mycket med intresse och fallenhet att göra.

Tilda har inte lika mycket tålamod att lyssna på förklaringar för hon är alltid på väg någonstans och har någon lek som måste lekas. Faktum är att hon inte ens haft tid att lära sig ord den vanliga vägen, med ett ord i taget, utan sa som sitt första ord ”vaehe” (vad är det). Svenska talade hon hyggligt när hon var tre, men finskan lossnade egentligen ordentligt först nu i somras, när hon fyllt fyra. En del engelska uttryck snappar hon upp. En dag förklarade hon sakligt för mig att man inte fick säga ”fuck”. En annan dag skrek hon ”holy cow” när hon blev förvånad (Vilho säger förresten ganska ofta ”holy mother of cow” – en egenhändigt hopknåpad form av kraftuttryck). Förra veckan hörde jag för första gången Tilda översätta mellan språken, det vill säga hon hörde orden på finska och berättade samma sak för mig på svenska, vilket är nästan två år senare än storebror. För Tilda har jag läst och sjungit mer än för Vilho, för hon älskar det – men inte för att hon vill lära sig nya ord utan för att hon gillar berättelserna och musiken. Hennes språkinlärning följer ungefär normalkurvan för tvåspråkiga barn, men jag tycker ändå att man ska vara väldigt försiktig med att jämföra barns språk rent tekniskt och i stället se hur de använder språket och hur de själva tar till sig sitt språk.

Båda barnen har de första åren bytt till finska när de talar med folk de inte känner, trots att vi kanske varit i Sverige. På så vis har finskan varit någon sorts default som de förutsätter att alla kan. Det har dock inte varit några problem att få barnen att byta språk genom att prata svenska med dem, och i allmänhet tror jag att det med små barn är betydligt bättre att uppmuntra till att prata ett visst språk genom att själv prata det med barnen. Exempelvis pratade Vilho alltid finska med Tilda i början, men efter att jag i några dagars tid översatt allt han sagt till sin syster till svenska så bytte han självmant språk och de båda pratar fortfarande svenska med varandra även om de är ute och leker med finskspråkiga vänner. Små barn (under fyra år brukar man väl räkna med) är inte medvetna om vilket språk de talar och kan således inte byta genom att man säger till dem att använda ett annat. Som vuxen får man istället gå in i leken och in i samtalen och översätta (men aldrig rätta!) och ge språket till barnen.

Jag tror också att det är jätteviktigt att det där med vilket språk man ska tala i vilken situation förklaras för barnen på ett sätt som de kan relatera till och på ett sätt som uppmuntrar till att tala det ena språket snarare än förbjuder att tala det andra. De flesta av oss med svenskspråkiga barn har säkert någon gång fått säga till dem att prata svenska istället för finska, men även små nyanser i vad man säger har betydelse eftersom barn gärna förstår saker bokstavligt. Om man säger ”nej, prata inte finska” förstår barnet att det inte ska prata finska men säger man ”prata gärna svenska” förstår barnet att det gärna ska prata svenska. Dessutom tycker jag att man kan motivera för barnet varför ett visst språk ska användas. Jag brukar uppmuntra till att prata svenska genom att säga att de på så vis tränar så att de ska kunna prata med folk i Sverige, med släktingarna där, och så pratar vi om alla ord som folk i Sverige inte skulle förstå och så skrattar barnen så de kiknar. En annan viktig sak som svenskspråkig förälder är att inte vara rädd för att uppmuntra barnen att tala finska i vissa situationer och att berömma barnen även för finskan,  så att man inte skapar en hierarki av språken där det är generellt bättre att tala det ena eller det andra.

Barnen kanske blandar språk ibland och de kanske tillverkar sina egna ord och uttryck, men det är inte ett tecken på språklig förvirring och ett förebud om ett långt ensamt liv som finlandssvensk avfälling på en skärgårdsö utan el utan är bara så som barn testar vad som funkar och inte. De provar och lär sig, just så som de ska.

049

 

Vardagslivet

Mysfredag

Barnen har kommit hem från dagis och förskola. Tilda har inte pratat på hela tiden sedan hon kom hem.

Hon har skrikit. Oavbrutet.

Den som uppfann konceptet ”mysfredag” borde skjutas. Eller tvingas genomleva kvällen med en fyraåring i huset.

Historikerns historier

Nationen Finland och de nyfikna barnen

Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?

Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.

Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.

Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.

Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.

Vardagslivet

Att lämna ifrån sig barnen

När jag och min högt vördade make var på Bloggpriset igår var barnen hemma hos Pappans fantastiska fru och deras förtjusande barn (Pappan själv var ute och svirade). Det är en av de få gånger vi har hittat någon som sagt att de kan ta barnen över natten och som sedan inte hunnit ångra sig fort nog för att komma undan. Och det är himla märkligt det där med att oavsett om barnen tycker att det är världens roligaste grej att få åka hem till några kompisar över natten och oavsett om jag och maken faktiskt mår bra av lite tid på tumis, så känner jag mig som en dålig mamma för att jag lämnade ifrån mig barnen.

Den där känslan höll dock bara i sig medan barnen var borta. Nu, när de är hemma och klättrar i gardinerna, sprider satans lego över golvet, skriker, härjar och tjatar är jag helt beredd att lämna bort dem igen. Eller sälja dem till en cirkus.