I dag sitter jag och lyssnar på en vän som disputerar, och fantiserar om den dagen det är min tur att stå där framme och försvara min avhandling.
Nävars. För jag kommer typ aldrig bli färdig!
En sån dag ni vet.
Etikett: Avhandlingen
Om kvinnors myndighet under medeltiden
Jag fick en fråga om vad jag menade när jag skrev att medeltida kvinnor inte egentligen var omyndiga. Nu ska jag försöka svara på den frågan.
Min avhandling handlar om det medeltida målsmansskapet. I medeltidslagarna står det nämligen att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Därefter står det att han ”äger söka och svara för henne”, vilket i allmänhet tolkas som att han har juridiskt och ekonomiskt ansvar för henne. Hustrun var omyndig.
Jag är inte den första forskaren som ifrågasätter kvinnans omyndighet, men jag är den första som gör en grundlig genomgång av målsmanssystemet. Så varför? Är inte lagen tydlig? Vet man inte att gifta kvinnor myndigförklarades först år 1921?
Att kvinnor varit omyndiga under historiens gång finns det knappast skäl att ifrågasätta, på det stora hela. Annars skulle det inte ha behövts någon myndighetsförklaring då 1921. Att kvinnor var omyndiga under 1800-talet betyder dock inte att det såg likadant ut 450 år tidigare, när min undersökning börjar. Grejen är nämligen att den historia som bland annat beskriver kvinnors myndighet började skrivas på 1800-talet – det kanske mest patriarkala av århundraden – och var då också ett berättigande av mäns överhöghet. Ifrågasättandet av de strukturer som påverkade både män och kvinnor hör till de senaste kanske 50 åren och då får man som historiker arbeta sig igenom en tjock gröt av patriarkalt 1800-tal för att nå till källorna.
För min egen del kan det röra sådana saker som att källorna började arkiveras och förtecknas på 1800-talet. Ofta är man ju åtminstone i ett första stadium beroende av hur källorna arkiverats. Jag använder SDHK, där alla Sveriges medeltidsurkunder (rättsliga dokument) finns samlade, och FMU för finska diton (Sverige och Finland var ju samma land). Det jag gör först är att läsa regesten (sammanfattningen) för varje dokument för att göra en första sortering. Det jag letar efter är dokument som nämner kvinnor för att undersöka vad kvinnor (framför allt gifta) kunde göra, men också i vilken utsträckning deras män agerade målsman (vad nu det innebar). Ibland händer det att jag hittar dokument som FMU 2452 (SDHK 24076). Regesten lyder som följer:
”Gunne Magnusson i Taipale uti Masko socken ingår ett ängsbyte med Nådendals kloster.”
Men, när jag sedan läser själva texten i dokumentet framgår det att han inte var riktigt ensam:
”Jak Gunne Magnusson j Taipala j Masku sokn gör allom vitherlighit met thetta mit opna breff mik hafwa giort met mynna hustrv oc næstafrænda radhe oc godh wilia oc met beradhno modhe […]”
Det ängsbytet han gör, och som ser ut att vara en ensam mans handling, är alltså i själva verket en handling som han gjort med sin hustrus och sina fränders (släktingars) ”råd, goda vilja och berått mod”. Gunne lovar också att om hans äng är värd mer än den han får i utbyte från Nådendal så ska det överstigande värdet tillhöra Nådendal för hans och hans föräldrars själar. Om hustrun var omyndig, och han hennes målsman (med den betydelse vi lägger i ordet i dag), varför skrev Gunne specifikt ut att hon hade blivit tillfrågad och samtyckt till bytet? Om han kunde bestämma över all egendom som tillhörde hushållet, varför står hon då med?
Det tycker jag är väldigt relevant att fråga sig, särskilt när hustrurna som samtycker börjar uppgå i hundratals. Gifta kvinnor utfärdade också dokument (även här talar vi hundratal), ibland med egna sigill. Hittills har jag inte några riktiga svar, utan främst spekulationer. Det är dock helt klart att gifta kvinnor inte stod utan någon form av juridiska rättigheter – annars hade Gunnes hustrus samtycke inte behövt stå med. Det står också klart att de juridiska rättigheterna inte var desamma som män hade. Hustrun nämns till exempel inte vid namn, så det var viktigare att hon var Gunnes hustru än vem hon var – positionen var viktigare än identiteten och de rättigheter hon hade hängde samman med positionen som hustru. Så därför kan man inte säga att medeltida kvinnor var omyndiga. Det är att förenkla system som var väldigt komplicerade.
Så här ser dokumentet ut:
Sigillen tillhör riddaren Hans von der Arssen, Tomas präst som var kapellan i Nådendal och Filip Jonsson i Isonkylä. Gunne själv hade inget sigill.
Resultatet
Hörrni, tack så mycket för alla hejarop igår! Allt gick ganska så hyggligt. Rättshistorikern var inte särskilt imponerad över de tolkningar jag hade gjort utgående från lagtexten, vilket väl på ett sätt är ganska nedslående eftersom… ni vet… kapitel 2 var ju typ tolkningar av lagtexten. Däremot så kom han med riktigt bra och konstruktiva idéer kring hur jag borde tänka på medeltida lag. Till exempel menade han att jag måste se lagen som ett system av många andra. Det jag ser i praxis behöver jag alltså inte söka fog gör i lagtexten genom tolkningar, för de var olika system.
Jävligt smart tycker jag.
Stress
Kapitel 2 av avhandlingen är sådär i princip färdigskrivet, men nu ska det petas i noter och referenser i några dagar. Det är det svåraste med att skriva akademisk text, inte bara för att allt man skriver måste beläggas utan för att man när man fixar sina noter ofrånkomligen trillar in på andra superintressanta spår och drunknar i det hopplösa hinner-inte-läsa-allt-spännande-men-endast-löst-relaterat-träsket. I övrigt är allt stress nu. Så mycket att jag bara äter sådant som jag kan äta med en hand framför datorn. Soppa ur temugg tillexempel. Dessutom; att sätta hela pepparkorn i soppan kändes jävligt rustikt och chict när jag ploppade i dem, men inte alls lika härligt när de nu fastnar i tänderna.
Skrivaskrivaskriva
För tillfället är jag i en fas av skrivande. Inte så att jag översköljts av inspiration och sitter och knackar briljant text dagarna i ända, utan mer så att jag borde presentera kapitel 2 av min avhandling på doktorandseminariet om en månad och… eh… kapitel 2 är väl kanske inte alldeles färdigt. Om vi säger så.
Men däremot är kapitel 2 på väldigt god väg. Det beror främst på följande faktorer:
* Jag använder skrivprogrammet Scrivener, som underlättar författandet av långa texter alldeles otroligt. Med Scrivener får jag en betydligt bättre bild av vad jag har skrivit, var jag skrivit det och vad som ännu saknas, eftersom programmet tillåter mig att ha anteckningar framme vid sidan om den verkliga texten hela tiden. När en tanke dyker upp kan jag alltså plita ner den vid sidan av det stycke där den borde inkluderas, även om stycket är ofärdigt eller i princip icke-existerande. Jag har skrivit mer om Scrivener här! Tilläggas bör att det jag störde mig på med noterna då faktiskt har blivit ändrat. Noterna finns numer i en lista bredvid texten (vilket ger en överblick över vilken litteratur man använt som Word helt enkelt inte kan matcha).
* Scrivener låter mig också ha en konstant liten ruta med wordcount – både för hela mitt projekt (avhandlingen) och för dagens session – framme. För varje ord jag skriver fylls stapeln på och så ger jag mig själv delmål. Vid 250 ord får jag blogga och kolla email. Vid 500 ord är jag färdig för dagen. Som ord räknas dessutom bara verklig avhandlingstext, inte noter eller anteckningar. Eller bloggtext, då hade jag ju varit färdig redan. Ju.
* Inspirationen att skriva brukar komma där vid uppnådda 350 ord och de sista 150 tar i allmänhet ungefär lika lång tid att skriva som de första 15. När jag kommit upp på 500 stänger jag dock av, oavsett om jag tror att jag skulle kunna få ihop fler. Så gör jag en anteckning om min sista tanke innan jag slutar och går och gör något annat. En tag tillät jag mig att fortsätta skriva när jag hade inspiration, för det kändes korkat att stänga av då, men det ledde mest till att jag inte kom igång nästa dag. Jag inbillade mig att eftersom jag faktiskt skrivit 650 dagen innan så gjorde det inget om jag inte skrev så många nästa dag och så gick det utför tills jag var tillbaka på att spendera halva dagen med de där första orden. Och det är skönt att kunna bli färdig. Klar för dagen. Särskilt när man jobbar hemifrån är det superviktigt att kunna känna att man gjort det som man borde och sedan med gott samvete kan stänga av.
* Solen skiner men det är minus 20 frkn grader. Det betyder att man kan njuta av solskenet utan att längta ut.
Det är främst fyra faktorer som inte underlättar:
* Percival
* Poppy
* Noppa
* Rasputin
Det är fler katter än vad som behövs för att någon alltid ska sitta vid den tomma (läs: inte överfulla) matskålen och kräva påfyllning, klättra i blommorna, ligga på tangentbordet, på, i och under all forskningslitteratur till specifikt kapitel 2 (katter har en känsla för sånt) eller försöka fånga mina fingrar när jag skriver. Ja, och så var det solskenet. Katterna vill ut. Poppy och Percival, som är de enda som får gå ut, turas om att sitta på fönsterbrädet och kräva att få gå ut, bara för att lägga öronen bakåt och ducka när jag öppnar fönstret och den kalla luften kommer in. När jag lite uppmuntrande buffar på dem för att visa att de nu äntligen får gå ut vänder de sig bara om och blänger på mig som om jag vore århundradets katt-sadist som föreslår att de ska gå ut. Nej. De ville bara att jag skulle komma och öppna. Så att de kan titta ut lite bättre än vad katter kan genom ett vanligt jävla fönster.
Öppna fönstret! Vi ser inte ordentligt!
Om vi sitter så här tillräckligt länge måste hon komma och försöka lista ut varför.
Skrivarvånda och begreppshistoria
En av de sakerna min avhandling går ut på är att definiera innebörden av det medeltida begreppet ”målsman” och jag skriver på engelska. En av mina poänger är att det är skillnad på den medeltida och den nutida varianten av målsman så att målsman inte korrekt kan översättas med termen ”legal guardian” – vilket gör att jag måste använda den svenska termen i min engelska text för att beskriva det specifikt svenska systemet. Av detta följer också att den som har en målsman inte kan benämnas ”ward” eller ”minor”, vilket resulterar i att jag hela tiden måste skriva om i stil med det inte alldeles språkligt funktionella ”a person who has a målsman” eller de lingvistiskt groteska ”someone under målsman ship”. Därtill ska läggas att all tidigare forskning, med små variationer, har likställt medeltida målsman med dagens (alltså en legal guardian) så att jag varje gång jag tar upp forskning inte vet om jag ska översätta deras svenska målsman med det engelska legal guardian (vilket skulle reflektera användningen och den innebörd termen getts i sammanhanget) eller helt enkelt behålla det svenska målsman så snart det förekommer (vilket då i sin tur inte korrelerar med hur jag har valt att använda termen).
Det där att skriva forskning på klarspråk är betydligt svårare än vad somliga tycks tro.
De bästa avhandlingsskrivartipsen när man är i skrivsvackan
Jag och några kvinnliga doktorandkollegor hade det stora nöjet att få spendera ett par värdefulla dagar på Villa Salin för att diskutera vår forskning. Vi talade rätt mycket om motivation och hur man kan göra för att hålla den uppe, men också om vad som händer när man inte lyckas. För även om det känns som om man vore den enda som går ner i svackor och tittar på gulliga kattvideor istället för medeltida urkunder så är vi alla på botten ibland. Det blir, åtminstone för mig, ganska snabbt en ond cirkel. Jag jobbar inte tillräckligt mycket så jag får dåligt samvete så jag äter så jag får dåligt samvete så jag inte orkar jobba tillräckligt mycket och så vidare. Efter ett par veckor är jag inte bara några kilo tyngre utan också så mycket efter i arbetet att jag inte längre kommer ihåg var jag ska börja.
Så talade vi om hur man ska kunna bryta den onda cirkeln och arbeta snabbt och effektivt utan att för den skull arbeta ihjäl sig. Julia tipsade om James Haytons föreläsning om hur man skulle kunna skriva sin avhandling på tre månader (utan att bli galen, tjohopp) och den tittade vi andäktigt på. Nu har väl ingen som arbetar inom humanistiska ämnen pretentionen att skriva sin avhandling på tre månader. Det förutsätter liksom att man har ett labb och en viss mängd kontrollerbar data som resultat och som kan vara färdigfixat den dagen man sätter sig ner och skriver. Inom humaniora får man ju kontinuerligt gå tillbaka till sina källor, diskutera, kontrollera och läsa på nytt.
Men poängen är egentligen den att man måste ta kontroll över sitt eget arbete och att den enda som kan göra det är man själv. Man måste återkomma till den där kärleken för sitt ämne som gjorde att man från början ansökte om att få spendera fyra år bara med det ämnet utan att det garanterar varken jobb, pengar eller sexliv ens när man är färdig. Och så ska man bryta den onda cirkeln. Här är mina bästa tips, som jag från och med i morgon (famous last words) ska implementera:
* Tryck inte på datorn förrän du vet exakt vad du ska ha den till. Jag brukar trycka på den på vägen in till köket för att göra frukost. Inte för att den kan koka te, utan för att det är en vana. Det som jag borde göra nu är dessutom läsa färdigt en bok som jag ska recensera, så datorn skulle inte behövas alls (ta det lugnt, andas i påse, kan leva utan internet).
* Kontrollera email först sedan du arbetat två timmar. Den som har något väldigt brådskande kan ringa. Jag kollar min email i genomsnitt kanske 70 gånger per dag. Men det måste man ju inte (andas i påse, klarar mig utan email ett par timmar).
* Sätt överkomliga mål för varje arbetsdag och ta ledigt resten av dagen när du är färdig med målet. Effektiv arbetstid när jag är i en sån där svacka, och nu är jag obehagligt ärlig, är kanske 1 timme per dag. Resten av tiden slösurfar jag, städar ur det där skåpet som faktiskt är jättestökigt, sorterar pennorna, kollar min jävla email, läser vad andra skriver på Facebook och Twitter och bloggar och resten av Internet. Om jag istället skulle arbeta effektivt två timmar för att få tillgång till min email har jag redan innan jag faller ner i prokrastinationsmönstret faktiskt arbetat dubbelt så länge som jag annars skulle gjort.
* Dagsmålen bör så ofta som möjligt vara att skriva ett visst antal ord. Om man skriver 300 ord avhandling per dag (vilket är ganska lite, 500 är inga större problem) har man fyllt sin ordkvot på 300 dagar (för ca 250 sidor avhandling – noter är inte inräknade i de 300 orden). Det går att göra.
* Var inte rädd för svackorna! Det händer saker som man inte kan rå på och som man måste ta sig igenom, till exempel sådant som att ens katt dör och man går sönder, men genom att ta kontroll över sitt eget arbete kan man undvika den onda cirkeln, starkare och effektivare och med en kattunge på andra sidan.
* Kom ihåg att du aldrig någonsin är ensam. Har du inte bra kollegor har du alltid den här bloggen. Och den älskar dig, just som du är.
Fyll gärna på med egna tips här under!
En hypotetisk fråga
Ponera rent hypotetiskt att ni har en blogg. Ponera också, lika hypotetiskt, att ni skriver en avhandling. Som inte direkt är i bloggformat. Ponera sedan att ni just fått reda på att er handledare, den där som ni regelbundet ska försvara er tidsanvändning inför, hypotetiskt läser er hypotetiska blogg. Skulle ni då
a) satsa på att handledaren ser bloggens texter som tecken på en otrolig talang och avundsvärd produktivitet.
b) förbereda ett försvarstal som möjligen involverar förklaringsmodeller som ni kopierat från konversationer med era barn.
c) nästa gång ni träffar handledaren börja med att fråga om hen har haft några byråkratiska problem med att er identitet blivit kapad och någon skapat en massa internetprofiler och typ bloggar och sånt i er namn. Och med er bild. Och med kort på något som är förvillande lika era barn och katter.
Så här känner jag inför min avhandling just nu
Och jag ska försöka hålla kvar den här inställningen när jag ska lägga fram delar av avhandlingen inför seminariet i mars.
Hit och dit och tillbaka igen 