– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Tog en kvällspromenad tillsammans med maken, ner mot bondgården för att hämta mjölk. Vi talade om hur trevligt det är att göra saker tillsammans. Tills vi kom fram till kossornas elstängsel och maken började leka med tanken på hur det känns att ta i elstängslet. Ni vet. Så där som man alltid tänker när man går förbi ett elstängsel oavsett hur många gånger man faktiskt redan first hand (pun intended) upplevt hur jävligt det smäller.
Det romantiska i att vandra hand i hand dog rätt omedelbart.
Jag är på föräldramöte på barnens skola. Jag är den där svensken som tjatar om genus. Att sitta tyst och inte lägga sig i sket sig någonstans där när det blev tal om hur pojkar och flickor inte kan sporta tillsammans för att man sedan har en massa gråtande flickor.
Det var inte så länge sedan jag skrev om hur trött jag blir på de där nissarna som alltid måste komma och skrika manshat om allting. Det är fortfarande sant. De gör mig fortfarande väldigt trött.
Men så hamnade jag på ett blogginlägg av Kakan Hermansson som handlar om just manshat. Hon skriver så här:
”Manshat är inte främmande för mig. Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra vilkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.”
”Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.”
Och då blir jag ungefär lika trött som när random nisse skriker manshat för jag har så otroligt svårt för när man måste ta till storsläggan och urskillningslöst banka allt som liknar det man är ute efter.
Jag tror att jag förstår vad Kakan menar. Att det är så stor skillnad på mäns och kvinnors förutsättningar – att det fortfarande finns en maktobalans mellan män och kvinnor – att man kan tala om strukturer som påverkar kvinnors förutsättningar negativt. Det håller jag helt med om. Forskning visar tydligt hur att vara kvinna påverkar till exempel lön, anställningsmöjligheter och forskningsanslag negativt, för att inte tala om kampanjer av slutshaming, våldtäktskultur och våld i nära relationer. Det finns en massa problem. Problem som är värda att ta på allvar och diskutera som de kvinnoproblem de faktiskt är.
Men att därifrån dra slutsatsen att allt detta är männens fel är ett mycket tveksamt tankehopp ut i ett svart ingenting. Oftast blir jag mest frustrerad över när män hela tiden måste inflika att det faktiskt inte är alla män som våldtar och misshandlar, men har känner jag mig tvungen att själva säga det. Det är INTE bara män som upprätthåller våldtäktskultur, som slutshamar och som bidrar till de strukturer som håller kvinnor nere. Inte heller är det bara oupplysta kvinnor som springer patriarkatets ärenden som beter sig som svin. Att vara ett svin är bara en könsfråga om man faktiskt är född som gris.
Faktum är att män har deltagit i kvinnokampen redan från början. Män slogs vid suffragetternas sida för rösträtt för kvinnor och män har tillsammans med kvinnor utformat det samhälle vi har i dag – rättvisare och mer jämställt än någonsin förr. Det finns helt enkelt inte fog för att påstå att ”manssamhället” inte gör ett skit för andra än vita, heteromän om inte manssamhället är en särskild klubb jag bara inte känner till.
”Vad kvinnohatet främst gör är att separera kvinnor, krossa systerskapet och främja manssolidariteten. Manssolidariteten, där män backar män oavsett är roten till vårt samhälles förfall och är så starkt att även med det tyngsta medlet, feminismen, är det svårt att ta sig igenom.”
Även här tror jag att jag vet vad hon menar. Forskning visar till exempel hur ”lika barn leka bäst”, att män i toppen väljer manliga gunstlingar som de hjälper framåt och att bristen på kvinnliga förebilder är ett jätteproblem. Men forskning visar också att det här är mekanismer som inte är uppenbara ens för dem som själva utnyttjar dem. Män backar inte nödvändigtvis män medvetet och i allmänhet heller inte för att hålla kvinnor ute. Det händer, jo, men i dagens Sverige är det inte någonting man kommer undan med. Och nu är ju inte jag ung man, så jag kanske har missuppfattat en massa, men jag tror inte att unga män alls känner igen sig i vad Kakan skriver. Jag tror att unga män känner en otrolig press gentemot andra unga män, att det tävlas, stängs ute och mobbas i minst lika stor utsträckning som bland unga kvinnor. Jag tror att det är jätteviktigt att fler män (och kvinnor) ser sin del i de strukturer som upprätthåller könsnormer men jag är också fullkomligt övertygad om att framställningar som Kakans text är helt åt helvete fel väg att få fler män att omvärdera.
Hela texten baserar sig nämligen på generaliseringen att män är överordnade kvinnor, vilket i dagens Sverige verkligen inte är självklart. På det allra mest generaliserande planet ja, men är det verkligen där man ska föra debatt? För på alla andra plan finns det mängder med kvinnor som är överordnade män. Kakan säger själv att hon gillar intersektionalitet så jag förstår inte varför inte ser det. De män som är underordnade kvinnor har alltid funnits – även på medeltiden – men i dagens Sverige är de väldigt, väldigt många. Säkert nästan lika många som de kvinnor som är underordnade män. När man upplever sig som underordnad, utan att se sina egna privilegier och hålen i underordningens nät, tar man gärna till storsläggan. Det blir sällan kreativt.
Och inte för att jag tror att jag egentligen är bjuden, men jag är uppriktigt sagt inte intresserad av att ingå i Kakans systerskap.
”Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån. Kvinnohatet däremot, det förstör allt.”
Hat föder alltid mer hat. Hat skadar alltid. Det hjälper inte att man inbillar sig att man slår från ett underläge.
När Tilda var på balett tog jag en promenad på Nickby sjukhusområde. Förteckningen över tidigare invånare är underbar. Är rätt säker på att jag dejtat flera. Området har numer otroligt snygga bostadshus för folk som inte nödvändigtvis är sinnesjuka. Runt de monumentala husen sträcker fälten ut sig ner mot tätorten.
Och så tänkte jag på hur lik den vyn är den älskade östgötaslätten jag växt upp på. Fält och kyrktorn har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta.
Ibland kan det kanske kännas som om genusvetare och genustyckare slänger sig med en massa svåra ord. Det är många gånger sant. När man diskuterar saker över en kopp kaffe kanske det inte alla gånger känns helt motiverat men ändå har jag svårt att tänka mig diskussionsämne som har fler svåra ord i vardagligt bruk än just genus. Det kan lätt bli förvirrande. När man forskar är dock alla de svåra orden otroligt viktiga. De här orden – termerna och begreppen – är nämligen grunden till att definiera exakt vad det handlar om. Därför har (nästan) all forskning en rubrik som heter typ ”definitioner” eller ”terminologi” i det första kapitlet. Många av de orden som används inom forskningen för att definiera exakta, begränsade fenomen används väldigt godtyckligt i diskussioner utanför universitetens snirkliga korridorer.
I dagens Lilla Genusskola ska vi ta upp två av de termer som ofta förekommer både inom forskningen och i vardagliga diskussioner, nämligen representation och intersektionalitet. Observera att de definitioner jag ger inte nödvändigtvis är de enda korrekta.
Representation och representativitet: Representation handlar väldigt kortfattat om vem som syns, var och under vilka förutsättningar. Det som representeras ofta är vad vi är vana att se och är normen. Till exempel: ingen reagerar på en reklam där en man och en kvinna kysser varandra medan en reklam där två män kysser varandra väcker uppståndelse. Det finns en heteronorm i samhället. Ett till exempel: En påklädd man omgiven av lättklädda kvinnor är vi vana vid – en påklädd kvinna omgiven av lättklädda män är ovanligt. Alltså: idealmän ska ha kläder på och idealkvinnor ska vara halvnakna. Men representation handlar förstås inte bara om reklam utan kan också handla om till exempel vem som erbjuds taltid. De flesta som uttalar sig i radio och TV som experter är vita, medelålders män vilket gör att vita, medelålders män är det första folk kommer att tänka på när de hör ordet ”expert” – vilket i sin tur leder till att det är svårt för alla dem som inte är just vita, medelålders män att tas på allvar som experter.
För det är så representation fungerar. När det bara är ett kön som är representerat tillskrivs alla med det könet vissa egenskaper. Representationen blir representativ. Så varför är det här viktiga saker? För att vi inte märker dem om vi inte faktiskt ser till att göra oss medvetna på dem. Snedvriden representation kan enkelt passera om man inte vet vad det är man letar efter för representationen är skapad av och återskapar samhällets normer. Ja, och när det kommer till samhällsbärande saker som expertis och taltid i media är vita, medelålders män fortfarande groteskt överrepresenterade. De är så många att representationen inte är representativ för expertisen som faktiskt finns bland befolkningen. Det handlar både om ren statistik – om mängd – men också om kvalitén på förekomsterna. Rättviseförmedlingen startade som ett svar på sned representation, för att hjälpa ”projekt, organisationer och medier att hitta kompetens” som är underrepresenterad och har visat att det egentligen inte är svårt att skapa en större bredd.
Representation är ett känsligt ämne av den enkla anledningen att det blir skrämmande klart att den vita, medelålders mannen har fått representera hela mänskligheten när man börjar gräva lite i ämnet.
Intersektionalitet: Intersektionalitet är, i mitt tycke, ett av de allra viktigaste begreppen när man diskuterar genus för utan intersektionalitet förutsätter man att det bara finns två olika genus – manligt och kvinnligt. Intersektionalitet innebär att man öppnar även för andra faktorers påverkan. Dessa andra faktorer är i första hand klass och etnicitet men även exempelvis ålder och civilstatus. Att vara ”en riktig man” innebär kanske inte samma sak för den ensamstående Börje som jobbar skift på fabriken som det gör för Peter som är föräldraledig med sin dotter.
I forskning är intersektionaliteten ofta en given begränsning av vad ens forskningsresultat kan appliceras på. För min egen del är både klass och etnicitet helt avgörande eftersom jag bara kan komma åt svenska överklasskvinnor. Mina resultat kan alltså inte med säkerhet sägas representera pigor, eller ens fattiga bondkvinnor. I vardagliga diskussioner ges inte intersektionalitet det självklara utrymme det borde ha. När vi diskuterar våra personliga upplevelser av genus är det alltid utgående från även andra faktorer. Från om vi lever i ett parförhållande, om vi uppfyller heteronormen, vad vi har för hudfärg, utbildning och så vidare. När man lägger ihop alla de sakerna ser man att det inte finns bara ett manligt och ett kvinnligt genus, men också att det inte finns några rätt eller fel i upplevelser.
Någon sa att de önskade att det skulle vara mer ideologi i det svenska valet. Själv tycker jag inte att det är så mycket annat. Alltför få väljare förstår nämligen hur politik fungerar, hur skattesystemet påverkar, vad tillväxt är och skapas, hur skolan, jobben och omsorgen kommer att påverkas av de olika partiernas politik.
Och jag ska inte säga att jag själv är en expert på de där sakerna. Faktum är att jag inte är säker på att det är superviktigt för alla att veta, så länge de som faktiskt får mandat vet vad de gör (vilket ju har visat sig inte vara någon självklarhet). Nej, istället handlar det om att välja ideologiskt. Tycker man att alla ska hjälpas åt att betala för att alla ska ha tillgång till samhällets tjänster, eller tycker man att samhällstjänsterna bäst finansieras genom att drivas som företag? Även om jag personligen röstade för det första alternativet kan jag fortfarande förstå hur man tänkte om man röstade för det senare. I grund och botten är det bara två olika ekonomiska system. Från ett väljarperspektiv handlar det om ideologi – om prioriteringar. Det handlar om två olika synsätt på hur man skapar ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Det är inte hela världen. Inte egentligen.
Jag tror att det är därför som Sverigedemokraternas 13% av rösterna skärrar alla dem som inte bidrog till procenten. Den ideologi som Sverigedemokraterna står för baserar sig inte alls på ett rättvist och fungerande samhälle för alla. Den baserar sig på ett samhälle som gör skillnad på vem som har rätt till samhällets tjänster och vem som inte har det, snarare än på hur tjänsterna ska finansieras så att alla kan få ta del av dem. Det är en ideologi som baserar sig på en historia som inte finns, siffror som inte tål att granskas och en syn på människor som inte kan motiveras med fakta utan bara med tyckande. Istället för att se problemen i samhället som systemfel som går att rätta till med en annan ekonomisk strategi så blir problemen själva invånarna. Invånarna av en viss härkomst.
För när Jimmie Åkesson talar om att det är svårt för människor av olika härkomst att komma överens och tillsammans skapa fungerande samhällssystem, och att det är därför man måste hålla Sverige svenskt, känner jag bara en sak. Det känns som att han har helt rätt i sin utgångspunkt – att människor av olika härkomst har svårt att förstå varandra – och att han är från en annan planet. Jag har betydligt mer gemensamt med de muslimska flyktingbarn från Bosnien jag lekte med som liten, mina ingifta släktingar från Libanon, mina vänner från Sydafrika och Syrien än vad jag har med Jimmie Åkesson. Det är nämligen inte blod eller ens en gemensam kultur som skapar samhörighet. Samhörighet skapas av ömsesidig uppriktig vilja och av öppen nyfikenhet. Beståndsdelar som saknas i ideologier som skiljer på folk av olika färg.
Nej, var det någonting som valet handlade om så var det ideologi. En dröm om ett förlorat folkhem och en enkel syndabock i invandringspolitiken. En tanke att 1950-talet var den etniska svenskhetens guldålder som bröts ner av invandrare, trots att invandrade människor och idéer från Tyskland (1400-talet), Danmark (1500-talet), Holland (1600-talet) och Frankrike (1700-talet) har legat till grund för den genetiska kompott som någon i dag vill kalla etnisk svensk. Trots att ”svensk” genom historien kunde vara i nuvarande Finland, Ryssland, Polen, Estland, Danmark eller Tyskland.
Jag tror att det är det här som gör mig och andra rädda. I Sverigedemokraternas Sverige skulle det nämligen vara helt godtyckligt vem som skulle räknas som fullvärdig medborgare eftersom det inte finns någon som helst vetenskaplig grund att stödja sorteringen mot. Det är här någonstans jag tycker att man som väljare har en skyldighet att fundera över hur politik fungerar. Det här tycker jag är superviktigt att veta om det parti man röstar på. Hur ska politiken förverkligas? I det här fallet handlar det ju inte längre om skattepolitik, ekonomisk strategi, tillväxt, jobb, skola och omsorg. Det handlar om människovärde och hur ska man beräkna det? Vad händer egentligen när några ska sorteras bort?
När vi tog ner allt som fanns på väggarna i lillstugan, för att kunna avgöra hur långt fuktskadorna från det läckande taket spridit sig, fann vi de mest fantastiska bitar av gammal tapet under. Hur gamla bitarna är vet vi inte. En del av de understa lagren är sannolikt från tiden när lillstugan just flyttats till den här gårdsplanen för drygt hundra år sedan. Kanske, kanske skulle man kunna få en tapetmakare att göra reproduktioner…
I dag fick jag visa leg på affären. För att handla cider. Utan alkohol. Jag vet inte riktigt vad det säger om hur gammal jag ter mig.
Say whaaat?
I dag har jag varit uppe tidigt och kört barn till skolan praktiskt taget innan jag vaknat. Sedan har jag jobbat som ett as och bara lyft baken från stolen för viktiga saker, typ hushållsarbete och toalettbesök. Jag har bakat, insett mitt i bakandet att det var slut på mjöl, svängt förbi granngården och köpt några påsar nymalet ekologiskt mjöl, färska ägg, nyplockade zucchini och tomater, svängt förbi en annan granngård och hämtat så närproducerad mjölk att jag kunde tacka kossorna på vägen hem och fortsatt att baka. Planerat att hämta barn men fått meddelande om att båda åkt med varsin kompis.
Städat köket. Tvättat. Diskat. Märkt upp och ställt undan de burkar med äppelsylt och äppelchutney jag lagat. Skött höns och kaniner och katter och förfasats över en redig råtta som katterna skött på ett sätt som kanske inte var alltigenom fördelaktigt för råttan. Gått i trädgården med barnen och plockat äpplen och morötter. Tittat på solnedgången. Packat för morgondagen. Bubblat barn i bubbelbadkar. Lagat bananmilkshake till kvällsmål och nattat troll.
Och när jag nattar Vilho säger han
”Mamma, du är den bästa mamman i hela världen. Ibland, när jag är lite omöjlig, kanske jag inte märker det, men så tänker jag på hur stränga mammor andra har och då vet jag att du är den snällaste i hela världen.”
Nu, när klockan är drygt 22, ska jag sätta mig och jobba någon timme till. Med sådana lovord i bakhuvudet klarar jag det. Och imorgon ska jag försöka bjuda på de bilder vi tog under kvällspromenaden.
Det är svårt, det där med att skriva sexiga rubriker utan att bända sanningen. I dag hamnade jag på en artikel som heter ”There’s No Comparing Male and Female Harassment Online”. Den handlar, precis som titeln antyder, om att det helt enkelt inte går att jämföra trakasserier mot kvinnor med trakasserier av män på nätet. Bakgrunden till artikeln är att det ofta argumenteras för att män är mer utsatta.
”For example, a piece in the Daily Beast last week argued that men are harassed more often than women online. It’s a common refrain.”
Artikeln i the Daily Beast har titeln ”Men Are Harassed More Than Women Online” och handlar om just det. På the Daily Beast argumenterar artikelförfattaren för att män i betydligt större utsträckning än kvinnor blir trakasserade på nätet, men också för att den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta hör ihop med att kvinnor ses som mer skyddsvärda än män.
”In her analysis of videogames, Sarkeesian has been particularly critical of damsel-in-distress stereotypes and casual “depictions of female victimhood.” Yet we bolster the same stereotypes when we focus on nasty things said to women while trivializing threats against men even though men are much more likely to be victims of violence by strangers.”
Här vill jag bara tillägga att jag anser det vara hemskt fult spel att nämna Sarkeesians kritik mot kvinnliga offer i spelvärlden i samma stycke som antyder att vi överbeskyddar kvinnor i den verkliga världen. Sarkeesian har nämligen nyligen fått lämna sitt hem efter att hatare och hotare spridit hennes adress på nätet. Mängden hat och hot som den kvinnan har fått ta emot är helt extremt och hon behöver skydd. Inte för att hon är en vek kvinna utan för att världen är full av labila människor som anser att den som påtalar sexism i spel förtjänar att dö.
The Daily Beasts artikel är baserad på en studie gjord av Demos. Följer man länken bakom ordet ”report” i the Daily Beasts artikel hamnar man emellertid på ytterligare en tidningsartikel med rubriken ”Sexism in Cyberspace: Men Receive More Twitter Abuse than Women” från Yahoo!. Därifrån, samt via en länk längre ner i artikeln på the Daily Beast, kommer man till tankesmedjan Demos studie. Den har i sin tur rubriken ”Male celebreties receive more abuse on Twitter than women”.
Någonting ganska stort har alltså hänt här. Vad studien som artikeln vilar sig på säger är alltså att manliga kändisar får mer trakasserier på Twitter än kvinnor. Vad detta utvecklades till var att män är mer trakasserade än kvinnor på nätet, vilket inte på något vis stöds av studien man hänvisar till. Dessutom, och det här är väldigt viktigt, är det inte en studie vars huvudsyfte är att utreda sexism på nätet.
”The results mark the launch of a Demos report – Vox Digitas – investigating how the wealth of data on social media can increasingly be used to monitor trends in public attitudes.”
Resultatet att kändismän trakasseras mer än kändiskvinnor på Twitter är alltså endast ett biresultat – inte vad projektet egentligen syftar till. Därför bör man fråga sig hur de har kommit fram till resultaten. Tweets kategoriserades som trakasserande om de innehöll något av orden i Googles search language filter. Listan innehåller fler fula ord än vad någon bör känna till, men inte till exempel ord som ”die” eller ”rape”. Om hot med dessa ord förekom skulle de alltså inte ha fastnat i filtret och därmed inte visas i statistiken. Vad studien visar är alltså att en utvald grupp brittiska kändismän får fler tweets med fula ord än vad en utvald grupp med brittiska kändiskvinnor får. Studien visar inte hot och skiljer heller inte på graden av trakasserier. Ett tweet där det står ”You really looked like a wanker in the last episode” skulle fastna i filtret medan ”I wish you were dead and I know your adress” inte skulle räknas. På intet sätt ger denna studie stöd för påstående att män i högre grad än kvinnor skulle trakasseras på nätet.
Ingen påstår alltså att män inte skulle få hat och hot på nätet. Det får de förstås och det är någonting som måste tas på allvar. Män ska inte förväntas vara hårdhudade bara för att de är män. Men precis som Soraya Chemaly på The Time säger: man kan inte jämföra vad män utsätts för med det som kvinnor utsätts för. Hon lyfter fram tre anledning som jag anser vara helt avgörande:
1: Vad som riktas som kvinnor är ofta utformat som trakasserier mot just kvinnor, inte mot positionen som kvinnan har. Det är en del av ett trassligt nät av misogyni och förtryck.
2: Många av de män som trakasseras är utsatta för att de trotsar den vita, straighta mansnormen. Rasifierade och LGBT-personer löper mångdubblad risk att bli utsatta.
3: Vad som händer online kan inte frånkopplas vad som händer offline. Det finns alltför många exempel på hur framförallt unga rasifierade, LGBT och kvinnor i allmänhet trakasseras även i verkliga livet i kombination med nätet. Unga kvinnor våldtas, filmas och blir offer för nätkampanjer om hur de är horor. Av de bilder av halvnakna kändisar som tas i smyg eller stjäls är nästan alla av kvinnor. Och så vidare.
Det här är förstås ett ämne som kräver massor av forskning och som också får det. Vad studierna hittills visar är dock att det inte finns någon som helst korrelation mellan att vara man och att bli trakasserad online. Tvärtom, att vara en vit, straight man är av allt att döma det bästa skydd man kan ha även i den här frågan.
Hit och dit och tillbaka igen 