Uncategorized

När det är större att tänka rätt

Som ni vet är jag med i diverse diskussionsgrupper med inriktning mot genus och som ni vid det här laget också vet är det långt ifrån alltid som jag känner mig särskilt hemma i de där grupperna. I dag var det någon på en grupp för genusmedvetet föräldraskap som ställde en fråga om medfödda betingelser. Hon funderade över hur det kommer sig att samma genusmedvetna människor som hävdar att kön bara sitter i normer och är något man socialiseras in i också kan ställa sig bakom transpersoners känsla av att vara felkönade. Tanken på om transpersoner inte skulle finnas i en värld där kön var helt oviktigt kom upp.

Inte alldeles oväntat brakade helvetet lös.

Någon menade att cispersoner minsann inte ska sitta och föra intellektuella diskussioner om transpersoners existensberättigande. Ordet ”transfobi” slängdes i vanlig ordning i väg. Folk kände sig så kränkta att de yrkade på att hela tråden borde stängas ner.

Och det är liksom där någonstans som jag känner vanmaktens raseri och bara vill ge upp att alls försöka hänga på diskussionsgrupper för genusfolk för vad i helvete håller de på med? Det är så viktigt att man håller sig inom de snäva ramar som det ”fria” genustänket skapat att första som ens vågar sig i närheten av gränserna får en pöbel på sig. Jag har också blivit kallad transfob. Det var när jag, i mitt eget tycke lugnt och sansat, försvarade några andras rätt att inte använda ordet hen om de inte kände sig bekväma med det. Till saken hör dessutom att alla de som inte ville använda hen var överens om att om de träffade någon som såg på sig själv som hen skulle de givetvis respektera det och att alla hade rätt att använda det om de så ville. Grejen var bara att de inte kände sig bekväma med att använda det ex tempore. När jag menade att det måste vara deras rätt att inte använda ordet och att det knappast var något att bråka över blev vi allihopa beskyllda för att vara transfoba troll som inte hade där att göra.

Dagens katastrofala fråga rörde inte transpersoners existensberättigande. Inte överhuvudtaget. Det var en känslig, smart och relevant fråga om genus. Är det något som transpersoner visar så är det ju nämligen att kön inte alls är så enkelt som att vi skolas till att vara man eller kvinna. Om så vore fallet skulle ju ingen kunna felkönas för det skulle bara vara att ”skola” den personen till att matcha kön och det går inte. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig som kvinna, men jag är innerligt tacksam för att jag även inför omvärlden är kvinna och aldrig har behövt slåss för min rätt att vara det. Det skulle vara lätt för en sådan som mig att ta för givet att allt det som gör att jag definierar mig som kvinna är sådant som samhället lagt på mig för jag har aldrig upplevt den konflikt som blir när man felkönas. Så är det dock inte för alla.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att vi föds med könskomponenter som går bortom det biologiska könet. Däremot är det mycket oklart hur de komponenterna ser ut. Ofta kallas de mentalt kön och är det kön man själv upplever sig som. Att vara kvinna eller man är dock inte det samma i dag som det var för 500 år sedan eller vad det är i andra kulturer. Det vi kallar ”man” och det vi kallar ”kvinna” är bundet till tid och rum och det har aldrig funnits bara två genus – två binära vägar att vara manlig eller kvinnlig. Det där är grymt komplicerade grejer utan självklara svar. Som jag ser det är det enda man kan göra att lyssna på dem som känner att de hamnat i kläm, att respektera att andra inte upplever kön på samma sätt en själv och att vara öppen för nya perspektiv. Inget av det är dock liktydigt med att skrika transfob.

För nej, ingen borde diskutera transpersoners existensberättigande. Det borde vara alldeles självklart att samma rättigheter ska gälla alla oavsett kön, sexuell läggning, inställning till LOL-cats och whatever. MEN nota bene! Det är inte per definition transfobiskt att filosofera över genusöverskridande eller att diskutera faktorer bakom kön och genus. På ett fundamentalt plan handlar det om något så enkelt som att alla vi som uppfyller cisnormen behöver lära oss om hur det är att inte göra det (vare sig vi vill eller inte). Ingen vill dock vara transfob och så länge andra cispersoner anklagar folk för att vara transfob för vad som uppenbart är ärliga och uppriktiga funderingar kommer vi bara åstadkomma en terrorregim av korrekta saker att säga och nackskott för alla dem som tänker fritt. Det handlar inte om att skapa ett trevligt debattklimat (det finns inget att debattera) utan att skapa ett fritt och öppet diskussionsklimat (för det finns massor att diskutera). Skräm inte nyfikna till tystnad.

På ett annat plan handlar det om möjligheten att vetenskapligt undersöka genus. Jag menar på intet sätt att det var vad som gjordes i gruppen för genusmedvetet föräldraskap, men jag hävdar med bestämdhet att det var ett litet spår av sådant tänkande. Ett ifrågasättande – inte av transpersoners existens utan av alltför många människors förutfattade meningar om vad genus är. Gränstrakten mellan genus och biologi är svår och behöver utforskas mer. Det kommer att gynna oss alla, men kanske främst dem som inte är cis. Vi ska inte ta saker för givet.

 

 

Vardagslivet

Bra och dåligt

Jag röjde lite på skrivbordet.

Bra sak: Jag hittade äntligen den där lappen som dagvårdspersonalen på nåder givit mig då de kanske fyra gånger påpekade hur viktigt det är att lappen, ifylld, kommer tillbaka i tid.

Dålig sak: Den skulle varit inne senast i augusti.

Vardagslivet

Nytt hem till en liten katt

I går flyttade Agnes. Hon som föddes hemlös för bara några månader sedan, utan större chanser i livet, fick i går ett alldeles eget hem tillsammans med fantastiska människor och lilla Ess (för er som minns henne). Jag får ofta frågan om jag inte tycker att det är hemskt sorgligt när katterna flyttar vidare. Det tycker jag inte. Målet är ju alltid att de ska få ett eget hem och jag vet ju redan från början att det inte är här.

Likväl grät jag i går när Agnes åkte. Lite för att hon använde sina välvässade klor till att riva djupa kratrar i mina händer och mitt ben, men främst för att jag kände mig som en hemskt dålig människa. Först har jag spenderat två veckor med att övertyga henne om mina goda intentioner, om att hon inte behöver vara rädd, om att ingen ska ta henne och sedan använder jag det förtroende jag byggt upp till att fånga henne och trycka in henne i en liten bur.

Men sorgen lättade nästan omedelbart och jag är inte alls ledsen för att hon inte är här. Hon är där hon borde vara. Hon är äntligen hemma. Det är jag bara glad för.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att analysera och tänka kritiskt

Med dagens informationssamhälle ställs det större och större krav på förmåga att analysera och tänka kritiskt. I grund och botten handlar det om att vi konstant överöses med information och att elever och studenter behöver tränas i att avgöra informationens kvalitet. Är det någons åsikter? Är det att betrakta som fakta? Det här är sånt jag har skäl att fundera över nu när jag, för mig själv, smått summerar årets första kurser.

Studenterna vet mycket väl att de ska analysera och tänka kritiskt. Däremot råder det stora missuppfattningar om vad detta i praktiken innebär. Eftersom jag undervisat på gymnasiet nästan parallellt med universitetet har jag haft den tvivelaktiga äran att se fenomenet kristallklart. Som jag ser det händer det här: eleverna på gymnasiet är inte längre i grundskolan och ska därför börja med någon sorts högre lärande. De ska fortsättningsvis analysera och tänka kritiskt. Det vet inte hur. Ingen lär dem hur.

Grejen är att det där med att analysera och tänka kritiskt är helt sjukt svårt. Halvvägs in i en doktorsavhandling tycker jag fortfarande att det är svåra saker. För gymnasieelever, som ofta får det förklarat endast som att det är dags att börja ”tänka själv” är det nästintill omöjligt. I takt med att gymnasiet blir mindre och mindre ett val för livet och mer och mer ytterligare en instans som elever ska tryckas igenom innan de kan börja leva förlorar de som undervisar på gymnasiet möjligheten att förklara. Det finns inte tid. Istället för att lägga tiden på att träna eleverna att behärska analys och kritiskt tänkande måste man ge dem den ”rätta faktan” så att man i slutet av vägen kan sätta betyg, utvärdera, granska sig själv, skicka förtitolv blanketter fram och tillbaka. De elever som redan kan klarar sig bra, de som hade behövt lära sig halkar efter. De kanske viktigaste verktygen för dagens ungdomar förblir dunkla begrepp utan funktion bortom att reta gallfeber på andra.

När eleverna skriver arbeten har arbetet först en faktadel och därefter en analysdel. De flesta har förstått att det är så det ska se ut. När de har frågat vad analys är har de fått svaret ”dina egna tankar”. Därför skriver eleverna först fakta som de hittat på wikipedia och sedan sin åsikt om det som de skrivit faktan om.

”Gustav III föddes 13 januari (g.s.)/24 januari (n.s.) 1746 och dog 29 mars 1792. Han var Sveriges kung 1771–1792. Han genomförde 1772 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland blev han impopulär inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa av dessa kretsar ytterligare.

Gustav III är en intressant person för han var kung men det var ju inte så bra att han startade krig och sånt. Sedan dog han.”

Sedan anger eleverna sina källor för det har de också förstått att man ska göra. Så här:

”Källa: Wikipedia”

Det här är ett fiktivt exempel och på den extrema kanten, men det är beklämmande nära hur gymnasieelevernas verkliga texter ser ut. Eleverna vet inte skillnaden på att skriva sina egna åsikter och på att analysera. Så man ber dem att tänka kritiskt. Att inte bara svälja fakta utan att tänka själv. Man ger dem en bit ambivalent text som kan tolkas ur många olika vinklar.

”Gustav III fick inte starta anfallskrig. 1788 inleder han ändå svensk-ryska kriget efter att några ryska soldater gått över gränsen till Sverige. Man har spekulerat i sanningshalten i den beskrivningen och istället föreslagit att kungen själv arrangerade överträdelsen.”

Där har ni väldigt basic grunder! Varsågoda och diskutera!

”Vi tycker att det var fel av ryssarna att gå över gränsen.”

#facedesk

Att tänka kritiskt är för dem det samma som att kritisera. Ber man dem kritiskt granska en text – även av den simplaste sort – läser de den för att hitta saker de kan kritisera. Då har de gjort en kritisk analys. De har skrivit sina åsikter men bara det negativa.

Den stora frågan är vem som ska göra något åt det här. Vems skyldighet är det att lära eleverna vad analys är och hur man tänker kritiskt? För ett analytiskt tankesätt och kritiskt granskande kommer inte av sig självt. Det kommer förvisso av nyfikenhet på ämnet man arbetar med men framförallt genom träning. Träning, träning, träning. Och för att denna träning ska ha någon som helst effekt så måste eleverna faktiskt få hjälp i hur de ska gå tillväga. Det är något som man kan lära sig och inte någonting man antingen föds med eller lever utan. Det handlar inte om intelligens, inte om att skilja agnarna från vetet. Det får inte bli sättet på vilket man sorterar bort folk på gymnasienivå. Analys och kritiskt tänkande är heller inte alls detsamma som att bara ”tänka själv” utan snarare motsatsen: det är att tänka i så många kopplingar som möjligt. Dessutom står de inte i något sorts motsatsförhållande till grundskolans pedagogik och behöver inte alls vara något nytt och stort på gymnasiet.

Men analys och kritiskt tänkande kräver mer än faktarabblande bedömda med fylla-i-frågor. Det tar tid och det måste få tid. Det är ett sätt att tänka, ett sätt att processa information. Det är färdigheter för livet och, i mitt tycke, oerhört viktiga sådana.

Så kommer de upp till universitetsnivå. Och jag älskar universitetet, det vet ni, men det är inte ett ställe där någon kommer att ha tålamodet att lära studenterna grunderna i ett analytiskt, kritiskt tankesätt. Det är inte vad universitetet är till för. Grunderna måste redan finnas där. Jag säger inte det för att vara elitistisk utan snarare tvärtom: alla kommer inte att komma till universitetet men alla kommer att behöva grunderna i analys och kritiskt tänkande.

Det här inlägget har inte tillkommit för att jag tycker att det är något fel på dagens elever. Faktum är att de grupper jag just har haft har varit alldeles osedvanligt duktiga och trevliga. Nej, inlägget har sprungit ur min egen frustration över att inte kunna göra mer. För min egen del handlar det kanske främst om att jag bara har haft enstaka kurser och därför inte kontinuerligt arbetar med samma elever men när jag ser de andra lärarnas arbetsbörda och när jag ska bedöma vad eleverna kan är det samma mönster. Min frustration är enorm när jag inte har tid att förklara för eleverna vad som gick fel och vad som blev rätt i deras texter. Jag skriver långa kommentarer på deras inlämnade uppgifter, kanske längre än vad de orkar läsa och definitivt mer än vad de flesta kommer att på riktigt ta till sig. Allt jag kan göra är att sätta betyg och gå vidare. De utvärderingar som lärarna i dag tvingas lägga sin tid på går ut på att föra in betygen i statistiska staplar – inte återknyta till den individuella elevens utveckling. Utvärderingen är av lärarens arbete i förhållande till någon sorts nationell standard, inte till den enskilda eleven.

Det är ett jätteproblem. Och ett ännu större problem är en ny generation som har tillgång till all världens fakta men som tror att kritisk granskning är detsamma som att hitta någonting negativt med informationen.

Vardagslivet

Hemmastadd

Den lilla hemlösa kattungen har sin favoritplats på en låda under mitt skrivbord. Där har hon prima utsikt över vad som händer. Hon börjar bli riktigt kaxig nu faktiskt. Spankulerar runt med svansen rakt upp, dödar mattor och pappersbitar och mjauar förolämpat om hon inte får komma med till något rum. Om några dagar flyttar hon till ett alldeles riktigt, eget hem. Det är nog hög tid.

IMG_1536-20141013IMG_1558-20141013Oktoberkatt.

IMG_1560-20141013IMG_1563-20141013Någon är lite väl hemmastadd…

Nyhetsplock

Tjejer och rocket scientists

Av en händelse hamnade jag på Fredrik Wass blogg och ett inlägg som heter Män som hatar journalister. Det handlar om Mats Qviberg som, i egenskap av finansman och inblandad i HQ-härvan, blivit granskad av SvD-journalisterna Patricia Hedelius och Carolina Neurath. Jag tänker inte uttala mig om varken kvaliteten på granskningen eller Mats Qvibergs skuld, men det finns ett par saker att notera om Qvibergs kvinnosyn. Och jag säger kvinnosyn trots att jag vanligtvis är väldigt försiktig med att uttala mig om andras syn på något, för de uttalanden han gör är inte välavvägda argument mot en viss sorts journalistik utan ett förminskande av Hedelius och Neurath för att de är just kvinnor.

Qviberg menar nämligen att ”De här tjejerna tror jag inte är några rocket scientists, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Andas. Lugnt och djupt. Du har solen i magen. Andas.

Och tänk er sedan en högt uppsatt finanskvinna kommentera några journalisters granskning med ”De här killarna är ju knappast smartast i klassen, att köra om dem kan inte vara så svårt”.

Det är så oerhört förmätet och nedlåtande. De är inte några ”tjejer”. De är utbildade journalister. De har skrivit om Qviberg för att de är journalister och det har ingenting med kön att göra alls. Att jämföra ”tjej” med ”rocket scientist” för att påvisa intelligens är att göra det till en könsfråga. Det är att säga att han som man (med potential att vara rocket scientist, helt säkert) inte har något att frukta från två småflickor. Det är att ta ifrån kvinnor deras yrkesstatus – inte ett nytt koncept men jävligt ofräscht. För precis som Fredrik Wass påpekar tycks Qviberg se sig själv som ovanför lagen. Qviberg menar till exempel att det inte är ”okej att göra livet surt för en person i min ställning. De har ingen rättighet att göra det”.

Qviberg verkar fullkomligt ha missat att det är deras jobb. Inte som tjejer, utan som journalister. Det är deras jobb att granska makthavare och blåsa i den berömda visselpipan när allting inte står rätt till. Och om det nu är som Qviberg påstår att de bara är ute efter honom så ska han väl vara glad över att de valde att bli journalister och inte rocket scientists.

Vardagslivet

Barnen förklarar könstillhörighet. Och sånt.

Följande konversation utspelade sig sent igår kväll:

Tilda: Men mamma, hur ser man om kaninungar är flickor eller pojkar?
Jag: Man tittar mellan benen på dem.
Tilda: *tystnad*
Jag: Jo, så man ser om det finns en snopp.
Tilda: *tittar talande på sin bror*
Vilho: *stirrar förskräckt på sin syster*
Jag (i ett försök att undvika annalkande bekymmer): Ja, fast Vilho vet vi ju redan att han är en pojke. Åtminstone nu. Det vet man ju aldrig sedan vad han känner att han är när han blir äldre.
Tilda: Nej precis. Han kanske blir ett sjölejon.

För det var precis det jag menade.

Vardagslivet

Bevakad

Jag och Tilda gick ut i trädgården för att gräva upp potatis, morötter, palsternacka och pumpa till kvällsmaten. Inifrån mitt kontor håller små vaksamma ögon järnkoll på vad vi gör.

20141009-214535.jpg

Vardagslivet

Jag säger inte att jag var trött eller så…

… men de senaste månadernas tidiga morgnar och sena jobbnätter tar ut sin rätt. I dag när jag hade chans på sovmorgon vaknade jag inte ens av att de slog på det nya plåttaket ovanför sovrummet. Joråsåatteh.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Nej-sägar-invasionen

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.