Vardagslivet

Dagens tips: spela kula med barnen!

Charlotte5 kommentarer

Mest för min egen skull, för att jag nu som vuxen hade råd att köpa precis vilka vackra kulor jag ville, köpte jag ett paket med 85 ljuvliga glaskulor. Barnen fick sedan välja fem var (och varje gång de spelar slut på sina kulor får de välja fem nya), jag gjorde upp en finfin bana och så fick de börja kasta. Det tog inte lång tid förrän de vunnit så pass många att jag fick göra en svårare bana och öka avstånden lite. Vi spelar på mattan för då får kulorna lagom fart. Det här är ett spel som barnen verkligen älskar! De älskar spänningen och rasslet av kulorna när de vinner en storvinst, och eftersom de får nya kulor om de råkar förlora alla är det inte hela världen. Svårighetsgraden kan varieras ad infinitum, banan ser olika ut varje gång och om de spelar bort många av sina kulor får de en roligare bana. Dessutom älskar både barnen och jag att titta på de vackra kulorna och fundera på vad de ser ut som. Där finns nattkulor, prickiga korva, spaghettis, karameller och blåbär.

Så snart barnen kommit ur fasen då allt de får i sina små händer med våld måste trötas in i munnen är kula ett spel vi mycket varmt kan rekommendera!

 

Om en halv sekund blir jag av med en ansenlig mängd kulor.

Jag har ungefär lika många kulor som Vilho har tänder.

Det gäller att sikta och att hålla tungan rätt i mun…

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Charlotte4 kommentarer

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Vardagslivet

Date night

Charlotte4 kommentarer

Inspirerade av Helena S bokade vi hotell via hotwire.com och spenderade vår barnfria natt inne i stan. Först kändes det som ett oförskämt slöseri med pengar, men när vi kom hem och insåg att vi inte hade behövt bekymra oss om att plocka undan leksaker, köra en maskin tvätt, plocka ur diskmaskinen eller laga frukost så var det absolut värt det. Påpekas bör dock att det inte är säkert att frukost ingår i priset om man bokar hotell via hotwire. Lyckligtvis är ju Helsingfors fyllt av trevliga små frukostställen, så det är inte som att man behöver svälta…


Redo för date night!


Som en första klassens paparazzi tog jag i smyg bilder på min man när han pratade med andra.

Sängen på hotellet var stor och snygg men hård så där så att armen domnade om man försökte sova på sida. Den som har skarpa ögon kan se en liten, suddig blå  fläck i vänstra kanten av bilden. Det är min högt vördade älskade make som i en flygmanöver som skulle göra Stålmannen sotis ungefär 0.63 sekunder efter den här bilden tas kommer att landa på sängen.


Vi åt frukost på klassiska Tintin Tango i Töölö och satt länge och filosoferade och såg intellektuella ut, när vi egentligen bara var så trötta men nöjda att vi inte orkade göra något annat.

Vardagslivet

Barnen åker till Mummi

CharlotteLämna en kommentar

Barnen ska få åka till Mummi på ööö-kyllä, som Tilda säger, och ska avhämtas först imorgon. Jag och min högt vördade älskade make har varit gifta i över fem år. Det betyder att en barnfri natt är ordentligt upphetsande, för då får vi äntligen chansen att sova hela natten och till längre än 7.30 på morgonen. Och så kan vi äta en lång, härlig frukost där vi kan sitta vid varsin ända av ett bord och läsa tidningen i total tystnad. Hade mitt fjortonåriga jag fått veta att det betraktas som en ultimat date hade mitt fjortonåriga jag gett mitt nuvarande jag på käften. Sedan hade mitt nuvarande jag gett mitt fjortonåriga jag utegångsförbud i tio år och tagit en till kopp kaffe.

Tilda har packat sin väska färdig för länge sedan. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon har samma sinne för dimensioner beträffande mängden kläder som behövs för en övernattning och storleken på väskan för att rymma alla dessa som sin milda moder har.
20121006-130853.jpg20121006-130826.jpg20121006-130814.jpg20121006-130808.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Charlotte8 kommentarer

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)

Vardagslivet

Hej du busschauffören…

CharlotteLämna en kommentar

… som frågade om det var en vuxenbiljett jag skulle ha, som att det inte var en självklarhet; Det är just sånt som gamla trötta tanter som jag gillar.

Hoppas att du får en riktigt bra dag!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att vårda doktorander

Charlotte6 kommentarer

Jag önskar att jag orkade skriva något smart med en massa statistik och siffror och annat som somliga verkar tycka är viktigt. Men just nu orkar jag bara inte. Det är bestämt att man ska göra om hela doktorandutbildningen. Det ska inte längre finnas finansiering för några nationella forskarskolor, finansieringen ska komma från annat håll. Jag vet inte riktigt vad de har tänkt sig. Allt det här rör pengar, och är det någonting som är alldeles solklart för mig så är det att det där med att lyckas som doktorand bara till en synnerligen begränsad del är en fråga om pengar.

Jag har haft finansiering via fonder sedan starten för drygt ett år sedan och jag vet att jag ska skatta mig riktigt lycklig över att fonderna har trott på mig tillräckligt mycket för att vilja ge mig pengar. Men universitetet då? Vad får jag därifrån, från den institution som kommer att tjäna pengar på min examen? Som har ett ekonomiskt intresse av att jag lyckas?

Arbetsrummet betalar jag själv och för tillfället är det ett rum hemma, eftersom universitetet trots tomma rum gör den (förmodligen korrekta) bedömningen att jag inte skulle kunna betala hyran. Datorn är min egen liksom alla program som är installerade på den. Skrivaren är betalad med delar av stipendiet, liksom papper, bläck, böcker och pennor och hade jag hellre velat sköta mina utskrifter och kopieringar vid någon av universitetets datasalar har jag 500 utskrifter och 0 kopieringar innan jag får betala för dem. Resor till och från universitetet, resor till arkiv, till seminarier, till konferenser betalas med mitt stipendium, precis på samma sätt som de kostnader som finns när man beställer kopior på arkivmaterial. Som doktorand har jag inte heller rätt till studerandesjukvården, tandvården, rabatterna på tåg och bussar, caféer eller matsalar, och jag har inte tillträde till personalmatsalen. Den sjukförsäkring till vilken 11% av mitt stipendium går, visar sig betala ut den allt annat än fantastiska summan av en femhundrafjortondedel av mitt stipendiebelopp med start på sjukdag nummer fem. Finansieringen från fonderna försvinner således ganska lätt på alla de saker som kostar pengar för att jag ens ska kunna göra vad jag har betalt för att göra, och det är en fullständig förutsättning att jag håller mig frisk.

Men pengarna är inte allt. Det går att få det att gå runt, trots att det inte är lätt. Vad jag önskar att universitetet skulle se är att jag är en resurs. Jag är en resurs som som någon annan betalar för. Jag är en resurs med en pedagogisk utbildning som vill undervisa. Att jag ens stått ut det första året är ett tecken på att jag är motiverad och driven. Det är hög tid att universiteten vaknar upp och inser att de som nu är doktorander är nästa generations professorer, lektorer och docenter och sluta behandla oss som check-rutor i en väv av statistik som någon gång ska ge universitetet pengar genom att ta examen. Vi ska vara tränade att ta över, utrustade med garnnystanet som hjälper oss att hitta vägen i den labyrint som är forskning och högre utbildning. Vi är generationen som ska bygga vidare på det fantastiska intellektuella arv en levande universitetsmiljö är.

Så hur kan det på något vis vara förnuftigt att tro att lite pengar skulle lösa våra problem? Problemet är inte att man inte som doktorand efter åratal av att vända på varje peng skulle klara av att få det att gå runt. Problemet är att det är svårt att se varför det skulle vara värt det. Vi stängs ute, får inte plats, får ingen del av den gemenskap ett universitet – universitas  – ska bestå av för att någon förvandlar oss till statistik när vi borde få bli en del av den ljusnande framtiden. Genom att inte vårda sina doktorander sågar universitetet av den gren det sitter på, och vårdar doktorander gör man inte genom att applådera fondfinansiering, stänga sin dörr och vänta på ett katching från staten fyra år senare. Vårdar doktorander gör man genom att förstå och visa att vi är framtiden, att vi är en essentiell del av universitetet. Istället stirrar man på statistik, siffror och pengar.

Universitetet ska vara min alma mater. Jag är barnet som kastades ut med badvattnet.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med att vänta är inte min grej

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter på Fratello i Gloet och dricker sinnessjukt dyra lattes som inte bara är riktigt goda utan också bidrar till att öka min nästintill obefintliga trendighet, medan jag väntar på att klockan ska bli halv fyra och jag får gå på möte.

Vid det här laget är jag druckit så mycket trendiga lattes att jag är trendigast i stan. Och så att mina händer skakar så mycket att jag inte längre kan avgöra på vilken rad jag dragit streck i texten jag läser.

20121003-151153.jpg

20121003-151205.jpg