Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

4 reaktioner till “Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

  1. Ifall jag nu förstod dig rätt och du påstår dig ha sett en förändring mot det positiva någonstans är jag inte helt säker på att jag håller med. För den där rosagulliga och blåtuffa kodningen slår ju emot en överallt! Jag är nästan säker på att det inte var så här hopplöst när jag själv var barn i början på 90-talet…
    Men det där med att färger får symbolisera något om vad som uppskattas hos könet i fråga är nog helt sant. Väntar mitt första barn och undrar hur det ska få vara ett barn i stället för en flicka eller pojke när redan bodyna i Galna dagar -katalogen tydligt delas in i två teman, rosa med macarons och texten sweet & lovable för flickor och street garage med bil för pojkar. Nog vill jag väl att min eventuella lilla pojkbebis är precis lika sweet & lovable som flickan?

    1. Jo, jag håller med om att kodningen fortfarande är jättestark, men det kommer och fler och fler alternativ. Rött är numer jättevanligt på pojkkläder (oj som jag tycker illa om det ordet, men för att göra det enklare bara), det finns svarta flickkläder och monster är av någon outgrundligt jättepopulärt på alla sorters kläder. Brunt, grönt och gult är vanligt. Är man medveten om vad man vill ha så går det ofta att hitta något neutralt. Det går att säga nej numer, och det är betydligt mer accepterat att göra det.

      Och grattis till den kommande babyn förresten! 🙂

  2. Det här med färgkodning är ju lustigt. På medeltiden ansågs rosa vara en färg för män, den ansågs maskulin för den var stark och nära det röda, medan blått associerades med Jungfru Maria och därför sågs som kvinnligt. Vändpunkten kom någongång i slutet av artonhundratalet/början av nittonhundra. Något jag gärna tar upp när folk för upp på tal att ”du är minsann modig du som har en rosa tröja på dig” eller ”är inte rosa en tjejfärg?”. Det är så uppenbart att det inte finns någon inbyggd kodning i oss när man läser hur det varit i ett historiskt perspektiv.

    1. Precis! Det finns liksom inget i vår natur som får flickor att bli tokiga över rosa och pojkar att föredra blått.

      Och som den historikernörd jag är: Jag håller helt med om din kommentar gällande rött vs blått och vändpunkten vid förra sekelskiftet. Men på medeltiden använde man knappt rosa överhuvudtaget, särskilt inte om man var rik. Det som var svårt att framställa var starka färger (och då särskilt starkt blått och starkt rött) så pastellvarianterna rosa och ljusblått blir mode först på 1700-talet med rokokon. Då är rosa också precis som du säger en mansfärg relaterad till röd.

Vad tycker du?