– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Plötsligt blir Tilda tyst. Orolig. Lite ledsen. Sedan vänder hon sig till mig.
Tilda: Mamma!
Jag: Jaa?
Tilda: När jag blir stor vill ju jag bli mamma. (djup suck) Men jag har ju inga pengar!
Kuriosa: En dag ska jag berätta för henne att jag egentligen inte har några pengar heller.
I går var jag på en av de mest intressanta och tänkvärda föreläsningar jag någonsin varit på. Dr. Denis Casey talade om hur man uppfattade tid under medeltiden – ett ofantligt stort och komplicerat ämne. Först talade han om hur tid som koncept (snarare än som fenomen) dryftades inom religionen, och om skillnaderna mellan judisk, kristen och muslimsk tidig tidsuppfattning. För den kristna världen behövdes tidsräkning för att kunna avgöra när påsken och därmed pingsten (som bekant den viktigaste kristna högtiden) skulle infalla, eftersom dessa båda högtider inte är beroende av kalendern utan av månen. Dr. Casey berättade om hur det blivit stora praktiska problem när man gjort beräkningarna enligt olika system, utvecklade under de första fem hundra kristna åren, eftersom det vardagliga livet styrdes av religionen. Under fastan fick man inte äta vissa saker, man skulle avhålla sig från sex och vissa former av arbete eller att gå till tings och det var sånt som alla visste. Problemet uppstod när fastan för somliga inte inföll på exakt samma tid som för andra eftersom man hade olika system för beräkningarna. När några goda kristna äter vad de vill medan andra fortfarande fastar, exempelvis.
Jag har ofta sagt att medeltidsmänniskan var väldigt pragmatisk och långt ifrån någon paragrafryttare. Sällan blir det så tydligt som i beräkningen av tid. Exempelvis kom man överens om att att dygnet var indelat i 24 timmar och att 12 av dessa var ljusa och 12 mörka. Alla som bor i Norden inser det uppenbara problemet med den här indelning: den finska vintern har typ 3 ljusa timmar, inte 12. Men det löste man så att timmarna helt enkelt var olika långa. Antalet timmar var viktigare än att en timme indikerade ett visst antal minuter. I klostren var möjligheten att inrätta dygnet i timmar extra viktigt eftersom klosterlivet styrdes av tidgärden – böner på ett visst klockslag. För detta hade man en vattenklocka, där vattnet läckte ut i en viss takt och nivån på vattnet fick en klocka att ringa.
En annan aspekt av medeltida tideräkning som Dr. Casey tog upp var hur man skulle kunna skriva krönikor och kanske då framförallt hur nutida historiker ska kunna fastställa vilken tid det faktiskt rörde sig om när så många olika sätt att räkna tid var i bruk parallellt. Ett vanligt sätt att skriva år i krönikor var att utgå från vem som var regent under den tiden och säga att i Kung Xs fjärde år hände det och detta. Det låter simpelt, det där med regentår, men det var det förstås inte. För frågan var om året räknades från när Kung X kröntes och att ett år därmed var från kröningsdag till kröningsdag. Eller om året räknades från Kung Xs kröning till den sista december innevarande år (så att år ett blev betydligt kortare) och sedan i vanliga kalenderår. Eller som när man beräknar exempelvis Gustav Vasas regeringstid: startar den när han blir riksföreståndare år 1521 eller när han kröns 1523?
Den på ett sätt cykliska tideräkningen i agrara samhällen, som var beroende av årstidernas skiftningar för sin fortlevnad, definierades av de kristna högtiderna vilket gjorde att beräkning av tiden var viktigt även för människor som inte hade tid (pun intended) att sitta och teoretisera över hur den skulle beräknas. Man var också övertygad om att vissa dagar var otursdagar, så kallade egyptiska dagar, och att det var just sådana man skulle undvika – ett koncept jag tror att de flesta av oss nutidsmänniskor kan relatera till. Man tog tid och tideräkning på stort allvar, visst, men det pragmatiska tänkande slår igenom ändå. För att lösa problemet med otursdagarna beslutade sig romarna exempelvis för att helt enkelt ta bort just de dagarna ur kalendern. Problemet löst!
Personligen är jag nästan mest fascinerad över skillnaden mellan tid som ett fenomen (som något man kan se på naturen, mörker/ljus och så vidare) och tid som koncept. När kan man säga att tiden blev till något man beräknade istället för att vara något som man upplevde? Ett exempel på skillnaden är metoden att bedöma när det är nymåne. De kristna tänkarna spenderade imponerande mycket tid med att beräkna när det skulle vara nymåne, trots att det fanns månader då ingen sist och slutligen träffade rätt. Muslimerna, däremot, gick helt sonika ut och tittade på himlen. För medeltidsmänniskan var förstås den stora frågan hur den eviga och oföränderliga Guden kunde påverka världens gång utan att själv påverkas av tiden. Hur skulle man jämka det eviga med det förgängliga och hur relaterade dessa delar till varandra rent fysiskt? Många medeltida tänkare löste det genom att förklara att Jesus representerade den fysiska formen av evigheten – den som kunde påverkas av tiden, medan Gud existerade oberoende av tid. Vad dr. Casey påpekade gällande det, och som jag tycker är en väldigt viktig tanke, är att när det finns en föreställning om saker som inte omfattas av tid är det en tydlig indikation på en avancerad tidsuppfattning.
Medeltiden har ett oförtjänt dåligt rykte (vilket ordet ”medeltiden” också antyder) och det finns fortfarande idag en allmän uppfattning om medeltiden som en intellektuellt stillastående era och som präglad av ett mental mörker. Men att beräkna tid är beroende av andra vetenskaper, så som matematik, astronomi (vilket under medeltiden snarast var astrologi) och geologi, och dessa vetenskaper utvecklades enormt under medeltiden. När man hör om medeltidsmänniskornas fantastiska lösningar kring tid, både den underbara pragmatiken, de tekniska konstruktionerna och de teoretiska förklaringarna, blir det klart att medeltiden de facto inte alls var så mörk. Och så hade man ju alltid 12 timmars dagsljus…
Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!
Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.
Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?
Funderar på att testa den nya tröjan.
Jag: So, sweetheart, what do you think about this?
Maken (lärt sig att titta upp innan han svarar): Looks fine!
Jag: You sure?
Maken: Sure.
Jag: But I’m going to a lecture. Is it not… too low cut?
Maken: Too low cut?
Jag: Hmm… Since it’s a lecture and all.
Maken: Sorry. Too. Low. Cut?
Jag: Well, yes.
Maken: I don’t understand the question.
Så om jag nästa gång tittar mer i spegeln och litar mindre på min makes omdöme.
Nu kanske ni tror att vi inte alls firade Fars dag i år bara för att det varit tyst på bloggen om det. Det är ett förståeligt antagande, men lyckligtvis felaktigt. Frånvaron av fader (som ju som bekant befann sig i Frankrike) tillgodogjordes redan under fredagen och lördagen med besök av Tildas gudfar. Han kläddes upp som en brud och fick stora pussar på näsan. Som sig bör.
På natten mot söndagen kom så min högt vördade make hem, och vi kunde ha en lång och stor farsdagsfrukost på söndagens morgon. Årets tårta var en variant på en amerikansk ostkaka (från Leilas kokbok), som jag försökte sätta en liten nordisk touch på.
Finnish Cheesecake
Krossa
300 g goda pepparkakor och blanda samman med
125 g smält bra smör
Tryck ut blandningen i en form med löstagbar kant (24 cm) och grädda i mitten av ugnen på 175 grader i ca 10 min. Ta ut och ställ för att svalna. Det här är kakans botten.
Vispa
600 g färskost och
2 dl kvarg
Tillsätt därefter under fortsatt vispning
1 dl strösocker
1 dl Maizena
3 tsk vaniljsocker
3 ägg (ett i taget) och
2 dl vispgrädde
Smält
200 g vit choklad i vattenbad (alltså i en bunke över kokande vatten) och vispa snabbt ner chokladen i färskostsmeten. Häll sedan smeten över botten och strö över
2 dl frysta lingon
Kakan ska gräddas i mitten av ugnen i 175 grader. Efter 30-40 minuter täcker man kakan med folie (så att den inte ska brännas) och gräddar ytterligare 20-30 minuter. Den totala gräddningstiden är alltså närmare en timme. Bästa sättet att kontrollera om gräddningen går som den ska är att lite lätt puffa till formen (kakan ska inte liksom wobbla utan vara fast) och att övervaka färgen (när den börjar bli brun är det dags för folie). Kakan ska också hinna bubbla upp så att man blir lite rädd att den tänker rinna över kanten innan den till slut sjunker tillbaka ner. När allt detta är klart stänger man av ugnen men låter kakan stå kvar i ytterligare ungefär en halvtimme.
Kakan kan med fördel tillagas både en eller två dagar innan den ska serveras!
Samtidigt som jag läser en mycket intressant artikel om konkubiner och älskarinnor under medeltiden slår tidningarna upp nyheten om att man nu gör en husrannsakan hos CIA-chefen David Petraeus älskarinna och jag fascineras. För älskarinnor i maktens korridorer tycks vara en historisk konstant, en del av de mäktiga männens gebit, och det enda som förändras är omvärldens syn på det. Speciellt i USA florerar idén om äktenskapets oupplöslighet och det äkta ståndets helighet, till synes helt oberoende av den religiösa kontext i vilken denna idé en gång föddes. Indignationen över att en man har en älskarinna (Clinton, Petraeus, hundratals andra) är enorm och den rättsliga processen fanatisk om man jämför med den skrämmande tystnaden kring oskyldigt dömda eller behandlingen av vad exempelvis abortmotståndare får häva ur sig om kvinnlig biologi.
Och jag försöker inte försvara otrohet här, men ur en historisk kontext är det ett oerhört fascinerande fenomen. Mest fascinerad är jag nästan ändå av den totala förvåningen när det konstateras hur många medaljer någon har och att denne sedan gick och var otrogen, som att det inte finns statistiska belägg för att konstatera att medaljer, utnämningar och höga positioner snarare utgör riskfaktorer än garantier. Eller hur man lyfter fram att alla trodde att den otrogne var en sån bra man och att ingen hade kunnat ana vad han var kapabel att göra, som om det var ett brott mot mänskligheten snarare än ett brott mot den rådande romantiska popkulturen.
I hemlighet tänker jag mig ett scenario där alla nu hänger ut Petraeus för att ha hotat landets säkerhet och CIA söker igenom hans älskarinnas hem, samtidigt som hustrun sitter hemma och skålar i champagne över alla hans hemliga filer som hon i åratal roat sig med att kopiera. I verkligheten är det förstås bara älskarinnor som gör sånt för älskarinnor är till sin förfallna natur ondskefulla. Jepp, jepp.
OMG. It’s so fluffy I’m gonna die!
Kuriosa: Pluspoäng för den som känner igen det citatet.
Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.
Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.
Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.
För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?
Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.
För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.
Här kommer i all vänlighet två prima tips på hur man kan göra gott kaffe.
Tips 1: Tillsätt en nypa kanel tillsammans med kaffepulvret rakt ner i filtret i bryggaren. Det ger kaffet en härlig doft av jul.
Tips 2: Ta inte muskotnöt istället för kanel.
I morse diskuterades fallet Bäckman på radio. Jag ska erkänna att jag inte är så insatt i detaljerna, men mycket kort går det ut på att docent Bäckmans avhandling i sociologi (2006) om hotet från östmaffian har ifrågasatts i ett granskande TV-program (45 minuuttia). Problemet är att ingen förutom Bäckman själv har fått ta del av det omfattande intervjumaterial som avhandlingen baserar sig på och att man därför nu höjt tvivel om huruvida materialet faktiskt existerar. Radiopratarna funderade på hur i hela friden det kommer sig att han ens har fått sin avhandling godkänd när ingen har tittat igenom hans källor, och den professor som var opponent vid disputationen blir rätt hårt ansatt för att inte har gjort sitt jobb ordentligt.
Jag tänker inte på något vis ta ställning till Bäckmans avhandling eller riktigheten i anklagelserna mot honom, men däremot skulle jag vilja ta upp vad man kan förvänta sig av doktorander och av en disputation. Den som är opponent har i uppgift att undersöka doktorandens förmåga att argumentera sakligt och kunnigt utifrån källmaterialet och annan forskningslitteratur. Visst kan man tänka sig att opponenten gör nedslag i källmaterialet om detta finns tillgängligt, det gör säkert de flesta. Men om det rör ett så stort intervjumaterial som Bäckmans och det inte finns några tecken i avhandlingen på att materialet insamlats på ett sätt som bryter mot etiska eller vetenskapliga regler bör de valda delarna av intervjumaterialet presenteras i en så tydlig form och med en så klar koppling till argumentationen och forskningslitteraturen att opponenten inte ska behöva kräva att få ta del av själva intervjuerna. För min egen del grundar sig min avhandling på över 20.000 medeltida dokument. Det finns inte en opponent i världen som kommer att sätta sig ner och kontrollera att jag har tolkat alla dessa dokument korrekt eller att varje enskilt dokument är just det jag skriver. Det ligger på mitt ansvar att göra en tillräckligt noggrann avhandling för att det inte ska finnas några tvivel kring att mina tolkningar är relevanta och det får inte finnas i doktorandens eller någon annan forskares värld att tillrättalägga källmaterialet för att passa särskilda syften.
När en doktorands avhandling har kommit så långt att det är dags att disputera borde allt vara i ordning. Visst kan argumentationen kritiseras, kanske någon litteratur omtolkas och kanske det finns skäl att tydligare förklara något påstående, men det ska inte finnas några som helst skäl att ifrågasätta källmaterialets existens. Som en känd professor sa till oss doktorander på seminariet: ”Ni är inte längre på den sidan som tar emot kunskapen. Ni är på den sidan som skapar kunskapen.” Det är stort ansvar, det är det, och universitetet måste kunna lita på att vi kan bära det. Samtidigt som det etiska ansvaret ligger på den enskilda forskaren, kommer vetenskapligheten att garanteras av det större sammanhanget – av det vetenskapliga samfundet. Istället för att nu beklaga sig över att opponenten i den allra sista fasen av Bäckmans tid som doktorand inte har ifrågasatt huruvida hans källmaterial de facto existerar vore det synnerligen relevant att lyfta fram doktorandernas förankring i det vetenskapliga samfundet. Hur sköter universiteten om sina doktorander? Hur ska man visa doktoranderna att den kunskap de skapar är viktig när doktorandernas ställning inom universiteten är så svag att många av oss inte ens får tillgång till ett arbetsrum? Och hur mycket tid får handledarna för att faktiskt handleda doktoranderna om det ens är teoretiskt möjligt för någon att skriva en avhandling med påhittat källmaterial?
Hit och dit och tillbaka igen 