Vardagslivet

Stupid is what stupid does

Charlotte1 kommentar

Vaknade mitt i natten med sådan värk i armen att jag började tro att något var allvarligt fel. Jag vände på mig och det stack till, men jag var så trött att jag somnade om. Sov oroligt. Drömde att jag var tvungen att gå till läkaren, att armen blev blå och ramlade av. På morgonen hade jag ett vagt minne av smärta i armen, tills jag vände på mig, det stack till ordentligt igen och jag hann tänka blodpropp, cancer, ambulans och lobotomi innan jag insåg att jag sovit på mina hörlurar.

Det lovar ju gott inför kommande utmaningar.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Alla kvinnor vill bli objektifierade

Charlotte28 kommentarer

Cameron Diaz menar att alla kvinnor vill bli objektifierade. ”There’s a little part of you at all times that hopes to be somewhat objectified, and I think it’s healthy.” Jag antar att det är en sån där sak som är lättare att säga när man står uppsnoffsad på röda mattan än när man möter någon av alla de kvinnor som bor tillsammans med sina barn på en bordell i Bangladesh.

För jag tror att den där lilla delen som Cameron Diaz anser är kvinnors hemliga vilja att alltid bli lite grann objektifierade egentligen är något så enkelt som en vilja att bli uppskattade och att det inte är något unikt för gruppen kvinnor. Och visst, för många kvinnor är det enkel väg till uppskattning att vara snygg och sexig. Är man snygg och sexig ger det en omedelbar feedback, särskilt om man är kvinna. Men med tanke på hur många unga flickor i västvärlden som mår psykiskt dåligt, som skär sig själva, som svälter sig själva och som blir besatta av sitt utseende är det också väldigt tydligt att den uppskattning man får för sitt fagra yttre inte alls är en grund för bra självförtroende eller längre och starkare relationer. Går vi sedan utanför västvärldens emanciperade kvinnor hittar vi länder där objektifierade kvinnor är utkastade ur samhället, lever i bordeller eller hem för fattiga eller helt enkelt på gatan – om de ens överlever. Att det ligger i kvinnans natur att vilja bli objektifierad är en myt.

Däremot tror jag att jag förstår vad Cameron Diaz menar (och eftersom hon säkert läser det här får hon väl rätta mig om jag har fel). Kvinnor som nått en viss självständighet kan njuta av den där kicken man får när någon visar uppskattning för ens utseende utan att det är något skadligt eller fel med det. Och det håller jag med om. Kanske hade Diaz kunnat utveckla sitt uttalande lite mer och kanske hade hon då också kommit sig för att säga att det är en himmelsvid skillnad på kontext när vi talar om att det är ok att bli objektifierad. När jag har dolled up för att gå ut på krogen och alla män ba’ ”åhhhh wow vi är så förbländade av din skönhet att vi vill spendera hela kvällen med att tillbe dig” (ett hypotetiskt exempel) är det inte som att jag liksom suckar och känner mig förtyckt. Men när jag håller en föreläsning och efteråt får höra att det är trevligt med vackra kvinnor – inte att mina argument var övertygande, min åtta år långa universitetsutbildning en bra investering eller att min forskning är spännande – känner jag mig inte det minsta uppskattad. Snarare tvärtom.

Kanske hänger de här sakerna ihop. Vill man som kvinna bli tagen på allvar någonstans så måste man alltid låta bli att försöka se snygg ut. Men jag vägrar tro på att kvinnor inte ska få kunna vara sig själva fast i olika miljöer, att man kan få vara sig själv i sitt dolled up esse på krogen en dag och att man kan få vara expert på sitt forskningsområde en annan dag. Och jag tror inte på att problemet här är att män är inkapabla att se skillnaden på dessa olika funktioner utan snarare att många män inte verkar ta skillnaden på tillräckligt stort allvar. I det hänseendet är det ett stort problem att kvinnor i traditionella kvinnoyrken objektifieras och sexualiseras.


För kvinnor i sin professionella roll vill få göra sitt jobb i fred (statistik över anmälningar om ofredande på arbetsplatsen stöder detta) utan att bekymra sig över hur de ser ut och måste också kunna få göra det. Att de efter jobbet tycker om att doll up och gå ut på krogen och då inte har något emot ett visst mått objektifiering ska inte vara ett hinder, på samma vis som att de kvinnor som bara lägger fokus vid sitt utseende inte ska få sätta standarden för hur kvinnor som grupp ska behandlas. För det stora problemet är inte att kvinnor får uppskattning för sitt utseende – att det finns objektifiering – utan att många kvinnor bara får uppskattning för sitt utseende trots att de kanske är bäst i sin bransch (och den branschen inte är prostitution). Alla kvinnor drömmer inte om vackra lockar, den perfekta kroppen och en stor diamantring. En del kvinnor vill bli astronauter och bryr sig inte om att man säkert får hjälmhår. Andra vill bli forskare och bryr sig inte om huruvida ens kläder är senaste mode. Och alla vill vi säkert bli uppskattade, men det måste vara med respekt för att objektifiering är en väldigt ytlig och ibland synnerligen kontraproduktiv form av uppskattning.

Vardagslivet

Smygsnobben

Charlotte6 kommentarer

Här sitter jag på mitt underbara hotellrum i Stockholm och är så trött att jag knappt hålls vaken, trots att klockan bara är åtta, men vill ändå dela med mig av en uppenbarelse jag hade i morse.

Ni vet ju redan att jag inte gillar när folk kommer och städar hotellrummet och att jag så fort jag kommer åt gör dealer med städerskorna att de bara ställer in kakor men låter bli att städa och så lovar vi att inte berätta för någon. Jag har hela tiden trott att denna djupa aversion mot att ha en städerska som varje dag städar rummet bottnar i att jag är obekväm med att någon annan ska städa efter mig. Att obehaget som får det att krypa i skinnet på mig kommer av att jag ser städerskor som en rest av ett klassamhälle jag inte vill stödja, ett särskiljande av människor i grupper där den ena tjänar och den andra blir betjänad.

I själva verket är jag en sån jävla snobb att jag inte gillar att någon annan tar i mina grejer.

Kulturkrockar

Att vara borta från barnen

CharlotteLämna en kommentar

I dag ingår ett oroligt meddelande om att vara borta från sitt barn i rapporten från Nickby. Själv sitter jag på ett hotellrum i Stockholm, så det där med att vara borta från barnen känns kanske lite extra relevant. Och här talar vi inte hur jobbigt det är för barnen; på gott och ont verkar de små liven klara frånvaro i några dagar riktigt bra. Nej, vi talar här om mammahjärtat som vill gå sönder bara vid tanken på att åka bort.

Michaela skriver om horrorn i att vara borta två nätter från barnet och en liten del av mig fnyser åt det. Två nätter liksom. Det är ju ingenting. Men egentligen minns jag ju hur hysterisk jag var över bara enstaka nätter i början (läs: de första fyra åren) och konstaterar att två nätter kan vara en evighet i bland. Själv trodde jag ju att jag skulle dö i somras när jag åkte till Durham och Leeds och omständigheterna gjorde att det blev totalt sju nätter borta. Jag var övertygad om att barnen knappt skulle komma ihåg vem jag var när jag kom hem, och att jag skulle ligga vaken och gråta hela nätterna, men jag sov som en stock utmattad av långa arbetsdagar och barnen kallade mig fortfarande mamma när vi sågs på flygplatsen.

Visst har det säkert lite med barnens ålder att göra också, det där med hur lätt eller svårt det är att åka bort ett tag utan dem, men jag tror också att det har att göra med hur van man som förälder är att lämna dem. Just där – i den där vanan – skulle jag vilja påstå att det finns en mycket stor och väldigt betydelsefull skillnad mellan pappor och mammor. Så länge det är mammorna som är hemma med barnen ens bara när papporna är på jobbet kommer papporna att få en vana att lämna barnen som mammorna saknar. Den vanan (som jag alltså tycker är väldigt nyttig i en lagom dos) gör sedan att pappan tycker att mamman är en tråkig tönt som inte ens vill lämna barnet för en romantisk hotellhelg, att mamman tycker att pappan inte älskar sina barn så mycket som hon gör, att pappan tycker att mamman går för långt i daltandet med barnen och inte bryr sig om honom och så stannar hon hemma och han åker bort och så blir det bara värre.

För jag tror inte att det skulle vara jobbigare för mamman att åka någonstans bara för att hon är mamma utan för att hon statistiskt sett inte har vanan inne. Därför tycker jag att det är oerhört hälsosamt att göra som Micaela i Nickby och säga att barnet inte mår dåligt av att man åker bort – it’s not you it’s me – och sedan bara göra det. Åka bort ett litet tag. Lära sig att förstå att man kan vara en bra förälder fast man inte är hemma alltid. Och sedan komma hem igen förstås.

Vardagslivet

Trip down memory lane

Charlotte6 kommentarer

Jag har inte berättat så mycket för er om hur det kom sig att jag flyttade till Finland, mer än den officiella förklaringen att jag ville lära mig finska. En dag kanske vi pratar mer om det här, men just nu räcker det med att säga att det där med att bryta upp från Sverige och från allt jag hade gick på ett par månader – en ganska kort tid om man betänker att det var hela mitt dåvarande liv (inklusive en säng, möbler och annat bråte jag inte fick plats med i bilen) som blev kvar när jag stack. De där grejerna har jag aldrig saknat, ibland blir det liksom så att man måste lämna allt och börja om ifall man ska komma vidare.

Men kvar blev också två av de finaste människorna jag någonsin haft lyckan att lära känna. Två vänner som jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Två vänner som jag inte sett på snart sju år, totalt fem barn, ett husbygge och ett bröllop. Två vänner som jag inte träffat under hela mitt nya liv på andra sidan Östersjön. Egentligen vet jag inte riktigt varför vi inte har träffats. Det har bara inte blivit så. Det är långt. Det är svårt när man har barn och hus och en det där Riktiga Livet som tränger sig på. Och det är oerhört tungt att konfronteras med allt det där som en gång gjorde oss så tajta och som visade sig vara så skört att det slogs sönder när ett hav kom emellan oss. Så det var med mycket blandade känslor jag bokade min Stockholmsresa med en extra dag för att hinna ta tåget norrut och göra något jag borde gjort för länge sedan.

Tåget åkte förbi mitt gamla hus. Mitt hus som jag älskade med trädgården jag pysslade i och den där ljuvliga vita klätterrosen som slingrade sig hela vägen upp till balkongen och som katterna använde för att klättra upp på. Huset som en dag blev ett fängelse som höll på att kväva mig. Det lyste i fönstren på mitt hus. Där har livet fortsatt och någon annan har pysslat i trädgården och kanske klippt in rosor på sommaren. På tågstationen stod vännen V och väntade och det hade lika gärna kunnat vara då för sju år sedan som nu. Hon såg precis likadan ut och kastade sig om halsen på mig, just så där som jag har drömt om att det skulle vara när vi sågs igen. Och där stod vi på perrongen, numera två trötta småbarnsmammor, och höll om varandra så hårt som vi aldrig hann göra innan jag försvann. Det är inte konstigt, inte stelt och inte ovant. Men det är så fruktansvärt smärtsamt när man börjar knacka håll på muren man byggt runt saknaden.

Och sedan åkte vi hem till dem. Tre små ljuvliga ungar mötte oss i dörren. Barn som jag sett på bild men inte lärt känna. Barn som kunde ha varit, som borde ha varit, vänner till mina barn. Och där var hennes man M. M som kan äta mer mat än någon annan jag känner och sedan lite till utan att gå upp ett gram. M som ramlade ner från ringmuren i Visby när han skulle imponera på V. M som jag fick bensinstopp längs E4an tillsammans med för att han inte hade tankat och som sedan stod där längs vägen och stoppade bil efter bil och lyssnade på minst femton olika förare kliva ur och säga att nej inte har de en bensindunk med sig för nu lyser ju varningslampor när bensinen håller på att ta slut så nu får man ju aldrig soppatorsk längre. M som alltid tagit hand om mig och aldrig sagt ett ord om alla min misstag. Där står han plötsligt framför mig och han har inte åldrats en dag.

Vi lekte med barnen, promenerade den där vägen jag alltid gick på jobbet, gick förbi stället där V jobbade och dit jag stack när dagen var slut för att vi skulle kunna gå och äta glass tillsammans. V lagade mat och bakade chokladkaka precis som hon alltid gjort. Och vi pratade och pratade och pratade som om ingenting hade hänt. Som om inte snart sju år, totalt fem ungar, ett husbygge och ett bröllop funnits mellan då och nu. Som om tiden hade stått stilla och som om det där som gjorde oss tajta egentligen aldrig gått sönder för att styrkan i det inte påverkas av världsliga saker som avstånd och tid. Herregud som jag önskar att jag hade förstått det tidigare och inte varit så rädd i alla dessa år.

Och alltför snart skildes vi åt igen och det var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste med tåget till Stockholm och mot verkligheten. Konduktören tittar misstänksamt på mig när jag snörvlande mumlar något om pollen och allergiska reaktioner. Kvar på perrongen står M och genom fönstret ser han nästan så liten ut som jag känner mig. Det var väldigt länge sedan jag var så här sårbar. Så här hjärtskärande ledsen. Så här nära allt jag lämnat utan att någonsin se tillbaka. Men samtidigt är jag så lättad över hur enkelt det var att åka dit och hitta tillbaka.

Sju år. Ett helt liv. Så länge ska jag aldrig mer låta det gå igen.

Vardagslivet

Och allt de behövde göra var att säga hej och åka hem

CharlotteLämna en kommentar

I bilen på väg till flygplatsen räknade jag igenom vad jag hade med mig i ett sista desperat försök att komma underfund med varför väskan är så lätt.

Jag: I’m just not sure I have everything…
Maken: You brought more gadgets than Armstrong and the guys when they went to the moon.

(Och betydligt fler par skor.)

Vardagslivet

Hemåt bortåt

Charlotte2 kommentarer

I morgon ska jag åka till Sverige på ett veckolångt stipendium för att sitta på Riksarkivet och sniffa arkivdamm. Så vet ni vad ni har att vänta, liksom.

Det är märkligt det där med att åka till Sverige. Det är liksom både som att åka hem och som att åka bort samtidigt. Och varje gång jag åker dit känns det extra tydligt att det där med att höra hemma i ett visst land, att vara svensk eller något annat, bleknar i jämförelse med känslan att höra hemma i ett visst sammanhang, att vara någons mamma.

Historikerns historier · Vardagslivet

Det akademiska året

CharlotteLämna en kommentar

Det är viktigt att man har en plan för året. Så att ingen tror att man inte gör vad som förväntas. Här är en realistisk återgivning av en akademikers årliga tidsförbrukning.

20121116-150017.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den kvinnliga sexualiteten försvinner i terminologin

Charlotte4 kommentarer

Nästan ofelbart om man skriver något om hur kvinnor har haft det och det inte råkar vara en berättelse om hur kvinnor burits runt på rosor och matats med vindruvor av lättklädda, muskulösa män, kommer det någon med jämställdhetstourettes som bara måste påpeka att det har varit minst lika jobbigt för män. Som när man skriver om våldtäkt och reflekterar över det smått otroliga i att våldtäkt inom äktenskapet blivit ett brott så sent att ens mormor eller mamma kan ha varit med om den tidigare lagen och någon påpekar att män alltså också kunde ha blivit våldtagna inom äktenskapet.

Och jo, visst finns det en teoretisk sådan möjlighet. Och nej, man bör inte utesluta att det hänt bara för att det inte finns ett enda fall dokumenterat. Men manlig och kvinnlig sexualitet i historisk tid går inte att jämföra på ett nutida jämställt sätt. Man utgick ifrån att kvinnor inte hade en sexualitet och att samhället skulle organiseras kring den manliga sexualiteten – kring männens val.

Detta reflekteras också i terminologin. Polygyny är ett användbart ord i forskningen och indikerar att en man har mer eller mindre starka sexuella band till fler än en kvinna. Vet ni vad motsatsen är? Nej, de flesta har aldrig hört det ordet: polyandri. Och varför har man inte hört det? Jo, för att det aldrig någonsin har varit accepterat för en kvinna att ha flera män annat än i mycket små lokalsamhällen av vilka noll låg i Europa. Faktum är att av världens alla samhällen är det under 1 procent (Ferraro och Andreatta 2009, 221) som präglas av polyandri och det mest kända polyandriska samhället (Toda) blev sådant på grund av att kvinnorna höll på att ta slut eftersom man också hade vanan att ta död på flickbebisar. Siffran ska jämföras med att 70 % av världens kända kulturer traditionellt har haft polygyny (Peoples och Bailey 2011, 175) och att betydligt fler än vad som varit öppet polygyna ändå har sett fenomenet som en statussymbol. På många vis lever den traditionen kvar även i väldigt jämställda länder så som Sverige och Finland, där den man som har haft många kvinnor ökar i status – samtidigt som den kvinna som haft många män sjunker i status.

Även om det alltså finns terminologi för att på ett teoretiskt plan diskutera kvinnlig sexualitet med samma sorts termer som manlig sexualitet gör det faktum att polyandri praktiskt taget är okänt att även neutrala termer får en manlig konnotation. I praktiken betyder det exempelvis att polygami – månggifte – används i betydelsen att en man är gift med många kvinnor, inte för att det skulle finnas någon universell motvilja att diskutera kvinnor som gifter sig med flera män utan helt enkelt för att underlaget för en sådan diskussion i en generell kontext är obefintligt.

Så vad ska man göra? Personligen ser jag ingen anledning att i jämställdhetens namn försöka ta tillbaka termen polygami – så länge den inom forskningen används i sin korrekta form. Istället skulle jag vilja ha den som ett bra exempel på hur kvinnlig sexualitet aldrig har varit och fortfarande inte är jämbördig med männens. Det finns mångfalt fler samhällen som har dödsstraff – den yttersta strafformen – på polyandri än vad som tillåter det, medan polygyny inte är straffbart eller ens nödvändigtvis för med sig ett socialt stigma. Det betyder inte att män inte har det kämpigt ibland, men det betyder definitivt att det är en nödvändighet för en verklighetsrelaterad diskussion att man tar hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna.

Kuriosa: Polygyny har teoretiskt sett varit straffbart i århundraden även i Sverige men har i praktiken väldigt sällan bestraffats och aldrig (mig veterligen) med dödsstraff.