Historikerns historier

Den ljusnande framtid

Hörrni jo alltså det är en pikuliten grej jag kanske har glömt bort att berätta. Jag är inte kvar vid Helsingfors Universitet.

Lugn, lugn. Jag ska absolut fortsätta med forskningen så länge finanserna tillåter det (och förmodligen ännu längre), vilket i nuläget är åtminstone till slutet av år 2021. Men jag är gästforskare vid Åbo Akademi, nordisk historia, resten av året. Som ni säkert gissar så har det hittills inte förändrat mitt dagliga arbete nämnvärt eftersom allting fortfarande är stängt och jag jobbar hemifrån, och jag kommer även i fortsättningen att pendla, men det känns jättekul att byta forskningsmiljö lite.

Jag älskar Helsingfors, och jag älskar universitetet, men… och jag vet inte hur jag ska skriva det här för det känns lite som att skvallra på sin käraste, men det finns en del saker i forskningsmiljön där som skulle gynnas av förbättringar. Min första officiella dag i Åbo kallade professorn mig till (digitalt) möte för att höra mer om min forskning, vilka förväntningar jag hade på dem och för att berätta vad de förväntar sig av mig. Ett sådant möte har jag inte varit på sedan… jag kan inte ens minnas när. Under studietiden tror jag. Det som kallades för höstslakten, när professorer och handledare kontrollerade hur långt man hunnit med avhandlingen.

Jag hann jobba vid Helsingfors universitet, med extern finansiering så att uni tjänade pengar på mig och i gengäld gav mig användarrättigheter till mejlen och en del program, i åtta år innan jag fick tillgång till ett arbetsrum. Efter att jag suttit i detta arbetsrum i tre månader förstod jag att det fanns ett fikarum. Det tog ytterligare ett år innan det uppenbarade sig att man i detta fikarum fick göra kaffe som uni stod för. Sånna här små saker liksom. En känsla av att inte riktigt höra hemma. Att röra sig i periferin.

Ser väldigt mycket fram emot min tid vid Åbo Akademi!

Kulturkrockar

Manliga våldsamma dinosaurier

Nu med Gabriel blir det en till vända barnprogram, och det har ju hänt en hel del positivt på den fronten sedan storbarnen var små för typ 10 år sedan. Men därmed inte sagt att det inte skulle vara en lång väg kvar att gå…

Gabriel tittar ibland på en Youtubeserie som heter Babybus och i ärlighetens namn är rätt skit, men den är också färgglad och har musik så han gillar den förstås. Serien har, bland mycket annat – det mesta matrelaterat, en sekvens om dinosaurier. Ibland handlar den som Dinosaur Rescue Team som förmodligen är världens sämsta räddningssällskap och som har en sång ingen någonsin kommer att kunna sjunga. Poäng för att de inte kallar dinosaurierna för typ Bob och John utan kör på de vetenskapliga latinska namnen, förvisso, men parasaurolophus och ankylosaurus rullar inte riktigt på tungan i sången så att säga.

T. rex trotting along beside a T. rex-sized chicken. Calculations ...

Men det jag ville skriva om var egentligen T-rex. Många barn är ju väldigt fascinerade av dinosaurier, och av en mycket god anledning eftersom att dinosaurier är skithäftiga, men det finns stora problem med hur T-rex framställs. Nej, jag menar inte bara det faktum att ny forskning visar att det är mycket möjligt att T-rex hade fjädrar och var en föregångare till kränkta, vita höns, utan hur T-rex könas.

I media för barn är T-rex nästan alltid en man/pojke. Han är arg, destruktiv och farlig och alla de andra är rädda för honom. Dessutom – eller möjligen just därför – framställs han som kungen.

I Babybus terroriserar han de andra dinosaurierna, men han gör det med manliga attribut och en djup manlig röst som inte finns hos någon annan karaktär. Manligheten är en avgörande del av ”the tyrant lizard king”. För att göra det ännu tydligare finns det också en rosa, kvinnlig T-rex med. Hon kallas Tea rex (vilket hade varit lite fyndigt om det inte också vore så grymt sexistiskt) och står i ett rosa prydligt förkläde vid ett stenbord för att laga te och kaka.

img_3953

Jodå.

Man behöver ju inte vara feminist för se vissa strukturella problem här, för i ärlighetens namn tycker jag inte att det är flickdinosaurien med sitt te som är det största problemet, utan den syn på manlighet som ges. Våldsamheten. Hur han tar vad han vill ha utan en tanke på någon annan och därmed är kung. Det är inte en hälsosam manlighet som visas för barnen.

Och alla de där som normalt brukar hålla på och tjata om vad som är natuuurligt och att man ska låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor kunde med fördel fundera över hur man ska göra med dinosaurier. Nu vet vi ju väldigt lite om dinosauriers beteende, men om man tittar på djurriket överlag så är det ju ovanligt att pappan är ute och jagar och har aggressionsproblem medan mamman lagar mat. Tvärtom är det i väldigt många djurarter honorna som tenderar att vara aggresivare och farligare. I Jurassic Park (som ingalunda är ett föredöme vad gäller jämställdhet eller ens vetenskaplig korrekthet) är åtminstone den aggressiva och dominanta T-rexen en hona, vars beteende och karaktärsdrag sätts i samband med hennes kön.

Men det fungerar inte i barnprogram. En tedrickande, tårtbakande dinosaurie i förkläde är inga problem för fantasin men en aggro kvinna är tvärnit. Hade jag varit en av inte-alla-män-männen hade det här varit en av de sakerna jag protesterat mest högljutt mot. Hade jag varit lite cynisk, vilket jag efter så här många veckor av hemskolade tonårsbarn börjar vara, skulle jag nästan säga att det är som om inte-alla-män-männen skulle tycka att bilden av en dominant man är helt i sin ordning. Nästan som om… de tjänade på en sådan bild.

Vardagslivet

Hela påsen

Jag kan villigt erkänna att det här årets odling redan så här i april fullkomligt har förlorat all verklighetsförankring. Under åren efter skilsmässan, när jag inte hade en egen trädgård, har jag liksom bidat min tid. Visst odlade jag då också, men det var ju inte samma sak. Dels kunde jag inte gärna odla med någon sorts långsiktig plan eftersom jag visste att jag skulle behöva lämna trädgården ifrån mig. Dels var det så bisarrt mörkt inne (på grund av 70-tal och dessutom ovanligt dåligt placerade fönster) att ingenting ville växa. Det enda stället där man hade någon som helst chans att få någonting att förgro innomhus var i det lilla köksfönstret, men där skulle ju också alla andra plantor i huset bo. I ett av fönstren i vardagsrummet kunde man med god tur få riktigt mörkertåliga krukväxter att klara sig. Ni vet de där som man annars kan ha längst in i ett rum.

Hur som helst.

Nu har jag förutom flera års uppdämt odlingsbehov en flera tusen kvadratmeter stor tomt och dessutom ett hus där jag kunde övervintra en ljustörstig paradisblomma i ett av de mörkaste fönstren. Dessutom har jag ingen som kan säga till mig att det går till överdrift. Att ingen behöver så där många penséer. Att jag ändå inte kommer kunna äta all squash. Att jag borde vara lite mer resonlig.

Jag sår hela påsen utan betänkligheter. Fyller alla lediga ytor med småkrukor. Investerar i fler fröer, markdukar, fiberdukar, jord, jord och mera jord. Rycker på axlarna åt barnens invändningar att man inte längre kan laga mat i köket för att köksbänken är full av frösådder. De får väl laga fryspizza i ugnen. Där har jag inte planterat något (ännu).

I år har jag inga hämningar. Åtminstone inte vad det gäller odling. För i det här huset som kommer saker till liv. Det växer och frodas. Och jag är så innerligt tacksam över att det är mitt.

img_3920
Några av sådderna som har fått flytta till uterummet. Krasse, stockros, och en miljon penséer.

 

Vardagslivet

En jättestor…

Ursäkta att det varit lite tyst. WordPress har inte fungerat. Trist, för vi har mycket att prata om.

Som till exempel att min tupp äntligen anlände från norra Finland i går natt och att det är den största tupp jag någonsin sett. Och att jag fortfarande skrattar åt hur det skulle låta på engelska. Hur som helst. Är mycket nöjd. Ni vet.

I övrigt funderar jag massor på färgsättningen av huset. Det behöver målas om för färgen är lite… flagnad. I ärlighetens namn är jag inte speciellt förtjust i den sortens gula som i princip är husets nuvarande färg och jag hade väl drömt om någonting mer ljusgult och kanske röda detaljer. Men samtidigt så vill man ju inte helt byta färgsättning på ett gammalt hus, utan bevara utseendet, och jag har lite slitits mellan dessa filosofier.

Men gissa vad som kommer fram om man skrapar lite…?

Huset har haft röda detaljer. Och om jag får gissa så är husets originalfärg den som finns bevarad inne på verandan; en ljust, ljust gul. Såatteh. Jag tolkar givetvis det här som att jag och huset är som gjorda för varandra och sammanlänkade på ett övernaturligt plan. Har beställt hem provburkar med linoljefärg och ska måla så snart tillfälle ges!

Vardagslivet

Blå

Ok ok, så jag vet att det här typ har blivit en hönsblogg men alltså hörrni. Första ägget kom i dag.

img_3822

Ni kanske ser att det inte är yer old traditionella äggfärg, eller hur? Det är ljust blågrönt. Till den tidigare flocken skaffade jag nämligen två araucanor och deras specialitet är blåa ägg. Fick lägga det bredvid ett vanligt vitt ägg för att ni skulle kunna se skillnaden ordentligt. Kan nästan förlåta araucanorna för att de är skittaskiga mot de fem andra. Men bara nästan.

Vardagslivet

De är här!

Idag var jag och hämtade mina hönor. Fem stycken unga damer, varav tre hybrider och två korsning mellan hybrid och kochin. De är helt underbara!

Hönshuset är väl inte direkt vad man skulle definiera som färdigt, men det är i alla fall beboeligt. Jag är bara sjukt nojig över att det ska finnas något litet kryphål där något otäckt mördardjur kan hitta in. Hönsmamma.

Och jag är helt kaputt. I ärlighetens namn (men det här får ni inte berätta för någon, särskilt inte för mig senare när jag har börjat förtränga det) blev det lite mycket. Jobb, barn, hushåll och hönshusbyggande blev en alltför krävande ekvation. Jag har slitit som ett djur (eller kanske snarare en ensamstående småbarnsmor med tonårsbarn on top) och stupat i säng för sent på kvällen men ändå inte blivit färdig. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt med timmar på dygnet, inte tillräckligt med kraft i min kropp. Till As försvar har han helhjärtat ställt upp, vilket har gjort allt betydligt lättare. Men men. De är här!!!

Vardagslivet

Ett hönshus del 2

Nu har jag byggt mitt hönshus tillräckligt länge för att kunna konstatera att jag inte har en aning om vad jag gör. Någon sorts… hus, blir det väl. Men. Ja. Ni vet.

Jag kan tänka mig att det är lite som om någon försöker baka en våningstårta för första gången, utan att ha bakat alls tidigare. Man kan läsa sig till massor med saker och skrapa ihop någon sorts tårta som eventuellt har våningar som går att visuellt skilja från varandra, men blir det hållbart? Blir det en njutning att äta? Har man bakat mycket finns det så många tricks man känner till. Som den avgörande skillnaden mellan bakpulver och baksoda (det går att använda bakpulver istället för baksoda (i ration 1:2) men inte baksoda istället för bakpulver). Som hur en smet ser ut när man ”vispat ägg och socker vitt och pösigt”. Som hur förvånansvärt mycket sockermassa det går åt till att täcka en vanlig tårta.

Ni fattar säkert.

Jag har såklart läst om hur jag ska bygga ett hönshus, men i praktiken är det mesta tämligen okvalificerade gissningar. Filosofin är att om det där förrådet har stått där i 100 år så måste de ha gjort rätt när de byggde det. Om jag gör så likt som möjligt vad gäller teknik så är det på rätt väg. Tänker jag. Så jag läser mig till att det ska vara sågade plankor i panelen, men jag har inte en aning om hur de skiljer sig från någon annan sorts planka. Jag ser inte skillnad på olika träsorter eller virkeskvaliteter och när jag beställer saker från byggaffären har jag inte en aning om vad jag beställer. ”Du vet en såndäringa plupp”. Spik som är ”ganska lång”. Tack och lov är de genier på byggaffären och lyckas tolka vad jag behöver.

Sedan var det det här med power tools, hörni. Jag är förstås försiktig blah blah blah, men det är sannerligen inte lätt. Jag behövde öppna en del av ytterpanelen liksom mitt i, och därför fick jag låna ett verktyg som min pappa senare berättade heter tigersåg. Tog mod till mig och tänkte att jag visst klarar det här. Kopplade i sladdarna. På med skyddsglasögon (man är ju inte dum). Sedan drog jag igång den. Det såg ut ungefär så här:

Imgur: The magic of the Internet

För det är lite grejen. Man måste bestämma sig för att gör det på riktigt, hålla hårt. Ta sig an uppgiften med samma självförtroende som en medioker man. Då undviker man fladdrande tre meters panelplankor, fladdrande tigersågar och likaledes fladdrande tanter.

I övrigt framskrider arbetet, sakta och inte alldeles säkert. Jag har hittat tre hönor jag vill ha. Korsningar mellan vanlig hybrid och sådana där dvärgkochin som jag hade förut, ni vet, med fjädrar på fötterna. De måste hämtas senast 9 april. Det vore fint om de inte behövde bo inne i huset då.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vi borde ha kommit längre

Man kan ju tycka att tolv ton grus låter lite mycket och det ska inte stickas under stol med att det där vid de första spadtagen också kändes som att det var i överkant. Men när man har en rejält tilltagen gård är det ändå inte så mycket. Och när man är hemma isolerad med en tvååring är det inte ens i närheten av tillräckligt.

Den som vill ha rosenskimrande kan sluta läsa nu. Det här kommer att bli bittert, bittert.

Jag har i flera dagar tänkt att jag skulle belysa genusaspekten av att barn ska ha distansundervisning och vuxna jobba hemifrån, för det krävs inte några poäng i genusvetenskap för att se hur vi omedelbart föll ner i ett piffigt 50-talsmörker av hemmafruar och jobbarpappor igen. Men eftersom jag också kravlar runt där i mörkret har jag helt enkelt inte haft tid. De få minuter jag har kunnat sitta vid datorn har jag av nöd tvingats lägga på jobb: mina studenter och nya forskningsplaner. Sådant som inte kan vänta.

Sedan blev Gabriel febrig i tisdags kväll och kunde således inte gå till dagis och den tyngd som lagts på mig (och alla andra ensamstående föräldrar) krossade vad som fanns kvar av kraft. Det är helt jävla surrealistiskt hur det inte verkar kunna finnas något som helst scenario enligt vilket jag är den som arbetar och den andra föräldern sköter barn och hushåll. För många herrans år sedan hette det ofta att pappan inte kunde stanna hemma och vårda sjuka barn för att hans inkomstbortfall blev så stort eftersom han tjänade mycket mer. Nu kan den här pappan inte stanna hemma och vårda sjuka barn för hans inkomster är så små.

Mallansbralla | Colazione da tiffany, Celebrità, Attrici

Inte fan har jag heller råd att vabba. Inte har jag tid eller lust. Det är ju något man gör för att det måste göras, och som man därför bara måste dela lika på.

Eftersom A inte direkt har något jobb att göra nu har han varit hemma hos mig för att hjälpa till med Gabriel. Och jag vet att han teoretiskt sett försöker och att det inte är så himla lätt alltid, men det är alltså nästintill omöjligt för mig att få någon sorts arbetsro hemma – trots att han är här. Imorse tog jag en snabb dusch. Utanför dörren stod Gabriel och skrek under hela den tiden. I köket satt A och tittade på sin telefon och åt frukost. Han hade försökt få Gabriel med sig, men ungen ville inte.

Nehe. Då så.

Och trots att jag är den enda med ett heltidsarbete är det fortfarande jag som sköter all tvätt (inklusive A:s – han bär den från sin lägenhet hit) och största delen av de andra hushållssysslorna. I går kväll när jag surnade till för att jag hela tiden blir avbruten (”titta här!” ”vad tycker du om X?” ”hörde du att Y?”) och väste att jag måste få längre sammanhållen tid än några minuter för att kunna producera längre sammanhållen text fick jag en uppgiven föreläsning om att mitt arbete minsann aldrig tar slut och att jag jobbar för mycket. Kan tänka mig att det känns så. Men i antal arbetade timmar får jag ihop bara en bråkdel av hur många det borde vara. Jag kan inte röra mig fritt i huset (MITT HUS) utan att någon hakar fast i mig och kräver uppmärksamhet/tjänster/whatever.

Rita Hayworth Vintage GIF - Find & Share on GIPHY

Det resulterar i att jag är jävligt grinig. Och inte så där liksom sur på insidan utan helvetes jävla grisförbannad. Jag kokar av vanmakt över att inte få göra mitt jobb, aldrig få vara i fred och inte få tänka en tanke till slut, men framförallt över att det liksom är så det förväntas vara för nu är det undantagstillstånd och uppochnervända världen. Och jag vet att jag inte är ensam. Visst, den som är ensamförsörjare har en särskilt knepig situation just nu, men överallt runtomkring ser jag hur undantagstillståndet påverkar män och kvinnor olika. Bådas normaltillstånd har upphävts, men ansvaret för hushåll och barn har inte fallit jämlikt.

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera ett av de många problem som uppstår. Gabriel är sjuk och A ska jobba halva dagen (fördelat på två perioder dessutom; morgon och eftermiddag). Jag ska jobba resten av tiden. Nu har vi det så att när A jobbar är han borta från huset, medan jag jobbar hemifrån, och det är klart att det gör en viss skillnad, men jag har sett det här i tillräckligt många familjer där båda föräldrarna jobbar hemifrån för att våga påstå att det är ett mönster. När A jobbar jobbar han. Gör det han ska. Bara. När jag jobbar skriver jag, plockar ur diskmaskinen, skriver lite till, byter en blöja, svarar på ett par mejl, tar fram för middagen, hinner knappt sätta mig vid datorn, plockar upp lego och svarar på i genomsnitt två tusen ”MAMMAAAAA” i timmen. När jag har jobbat ”färdigt” för dagen ”delar” vi på ansvaret för Gabriel.

Jag gör alltså annat än mitt arbete först 100 % av tiden, sedan 30 %, och sedan 70 %. Helt koncentrerad bara på mitt arbete är jag under den ungefär en och en halva timmen Gabriel sover. På natten är han mitt ansvar. Så här ser en jämn och rättvis fördelning ut i praktiken. A är helt oförstående inför min frustration eftersom han, från sitt perspektiv, gör så gott han kan.

Dessutom verkar det av de flesta (utom möjligen mödrarna själva) ses som en ynnest när barnen får tillbringa mer tid med mamman, men som en nödlösning i en pågående krissituation när de är med pappan. Barnen är med mamman för att de inte kan vara i dagis och skola, och med pappa om de inte kan vara med mamma. Särskilt när alla är trötta och stressade tar man den lätta vägen ut för familjen som helhet – man gör det man har mest vana med. Kanske andra mammor tycker att det känns bra. Jag kvävs.

Vi borde ha kommit längre än så här, kan man tycka. Mycket längre.