Jag gillar katter. Det har nog ingen missat. Genom en ödets nyck har vi tre stycken. Samtidigt vet jag att det är många katter som far väldigt illa, som inte har ett hem och ingen famn att krypa upp i och eftersom vi nu flyttat till ett stort härligt hus på landet så skulle vi ha både utrymme och tid (eftersom jag jobbar hemifrån) att ta hand om ytterligare någon katt. Därför googlade jag vilka katthem som kan tänkas finnas i närheten, dels för att se om de skulle behöva hjälp på plats, dels för att se om de behövde någon extra kattskötarfamilj. Men så stötte jag på en historia skriven av ett ungt par som kommit till katthemmet för att erbjuda en hemlös katt ett hem. De hade det ungefär som oss. Tre katter sedan tidigare, plats för fler samt vilja och tid att hjälpa. De hade möts av en kvinna som gav dem en ordentlig utskällning för att de lät sina katter gå ut och meddelade att de minsann inte skulle få någon katt från katthemmet, sådana dåliga människor som de är. Det kan tyckas vara en enskild horrorstory, men för mig drog det upp en hel del minnen.

För tre år sedan letade jag nämligen efter kattungar och ringde på en annons som lät väldigt trevlig. Det var två kattungar som skulle säljas tillsammans för 150 euro per katt – ett pris jag gärna betalar för katter som är avmaskade, vaccinerade och väl omskötta. Telefonsamtalet utvecklades snabbt till en utfrågning och ett ifrågasättande av min kompetens som kattägare. Vilka sorts fönster hade vi? Hur skulle vi garantera att kattungarna (dom är faktiskt jättesnabba!) inte skulle rymma? Jasså, hade jag lämnat en katt hos vänner när jag flyttade från Sverige? Skulle jag lika lättvindigt lämna bort mina egna barn kanske? Jag försökte säga att vi kanske var lite för olika och att det nog inte var en bra idé att jag köpte katt från henne. Hon skrek att hon hoppas att ingen någonsin skulle sälja någon katt till en sådan som mig innan hon slängde på luren.

Gammelkatten bah shut up bitch.

För två år sedan hade jag nästa lyckats smälta chocken och ringde på nytt på en trevlig annons, men inte från samma människa. Den här gången var jag förberedd och kunde svara både på hur fönstren fungerade och vad för mat jag tänkte ge kattungarna. Efter 25 minuters förhör lovade hon höra av sig. Dagen efter meddelade hon att hon inte ville sälja sina kattungar (för 150 euro styck) till oss eftersom vi har barn. Barn och djur hör nämligen inte ihop. Barnen kan göra illa kattungarna.

Och jag förstår att man vill vara mån om att ens kattungar kommer till bra hem. Jag blir bara så helvetes förbannad när andra inte tycker att vårt hem är bra nog. För att vi har barn. För att katterna får gå ut när de vill. Två faktorer som enligt många gör oss till olämpliga kattägare.

Så låt oss tala lite om barn, katter och livet. För mig hör barn och djur nämligen ihop. Barn som växer upp tillsammans med djur förstår djur, så länge det finns ansvarsfulla vuxna som hjälper till. Barn som växer upp tillsammans med djur kommer inte att bli sådana som sedan överger kattungar i en säck vid vägkanten. Barn som växer upp tillsammans med djur lär sig respekt för andra levande. Mina barn är lysande exempel. Den där tanten för två år sedan som inte ville sälja kattungar till en barnfamilj skulle se de två kattungar vi sedan fick (gratis, från en bondgård), kattungar som barnen till sin obeskrivliga lycka själva fick välja. Visst, de katterna har konkats runt på och emellanåt kanske lite väl mycket, men både katter och barn har lärt sig. Katterna hänger tålmodigt med i bärandet och kryper sedan upp och sover i barnens sängar när lugnet lagt sig. Barnen har lärt sig att förstå när katterna inte vill vara med längre och att katterna då måste få vara ifred. Det är ett ömsesidigt lärande.

Barnet på bilden har inget med berättelsen att göra. Egentligen. Förutom att illustrera att djur och barn är rätt lika.

Den här lille pojken var det som gjorde att vi inte fick köpa kattungar. Ser det ut som att han håller katten fel? Kanske. Men de här två typerna är bästa vänner och förstår varandra långt bortom korrekta sätt att hålla en katt.

En av anledningarna till varför vi flyttade hit ut på landet var för att katterna skulle vara trygga, långt ifrån bilar och andra farligheter. Ändå finns det förstås mycket farligt som kan hända små katter när de går på upptäcktsfärd och det är detta som många tycker gör att det är oansvarigt att alls låta katterna gå ut. Vår Poppy har gjort det mesta. Hon har ätit lilja, blivit förgiftad och vårdats i fyra dagar på intensiven. Hon har fått sin långa fluffiga päls så tilltrasslad att det enda alternativet var att köra henne till veterinären och raka bort. Och så vidare.

Punk-Poppy ute i ett förhatligt koppel första gången på Pellas

Och ja. Det här är saker vi hade kunnat undvika genom att hålla henne inne. Men när man ser henne i skymningen komma farande i full kareta över gården, svansen stor och burrig rakt upp, långa njutningsfulla steg, då är jag helt övertygad om att de där gångerna vi har fått köra henne till veterinären för att hon lever uteliv är värt besväret. Livskvalité går aldrig mäta i levda dagar utan handlar om vad man gör med de dagar man har. Kanske lever utekatter kortare än innekatter, jag vet inte, men det liv katter som våra lever är lyckliga kattliv.

Och så tänker jag på alla de katter som inte har något hem och ingen som kör dem till veterinären när det behövs, på hur många som far illa och på hur gärna jag skulle vilja hjälpa men att jag inte är beredd att ta mer skit. Och så tänker jag på de katter som sitter i små burar på ett katthem och vaktas av en tant som tycker att det är ett bättre liv för en katt att sitta i en liten bur än att bo hemma hos någon som mig. På hur kontraproduktivt djurskyddet blir när man tror att alla katter och alla familjer alltid mår bäst av det arrangemang som innebär minst potentiell risk för flest levda kattdagar istället för rätt sorts katt hos rätt sorts familj.Percival, en av de kattungar som vi fick gratis sedan vi förvägrades att köpa kattungar för dyra pengar, har somnat i min säng efter att ha jagat möss hela natten. Rätt sorts katt, hos rätt sorts familj.