– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Barnen fick äntligen hem sina små kaniner. Lyckan är fullständig (även om bildkvalitén blev lite så där på grund av dåligt med ljus)! De håller sina små kaniner så försiktigt och pratar med så mjuk röst att jag knappt kan tro att det är samma kids som en halvtimme tidigare skrek obscena tillmälen under det att de försökte dra sönder varandras kläder.
Jag tycker att det är jättefint att du vill att tjejer inte ska bli våldtagna. Toppen, alltså! Ditt tips, att tjejer inte borde dricka så mycket eftersom de ”vet hur det kan gå” är ju klassiskt vid det här laget. Faktum är att det är så klassiskt att tjejer fått höra det ungefär alltid. Tjejer ska vara på sin vakt och inte supa så jävligt. Det vet ju alla liksom. Ändå verkar det inte som om det funkar. Även spiknyktra tjejer blir ju våldtagna ibland och även tjejer som är så satans fulla att de är medvetslösa blir våldtagna ibland. Då är det svårt att veta hur mycket alkohol som skulle vara ok att dricka om man är tjej och inte vill bli våldtagen – våldtagen kan man ju tydligen bli i princip oberoende av om man druckit alkohol eller inte.
Så om ditt synnerligen väl beprövade tips inte funkar, vad skulle man göra då? Skulle man kanske eventuellt kunna tänka sig att vi hade kommit så långt i tanken på kvinnor som lika mycket värda som män att det där med att våldta kvinnor är ett problem som män kunde få lösa, sinsemellan? Kanske det är männen som borde dricka lite mindre om man inte är säker på att man kan låta bli att våldta? Eller är det bäst att tjejer håller sig undan från era båtar helt och hållet om de vet med sig att de kommer vara nyktra, lite fulla eller sketfulla – alla stadierna som kan trigga våldtäkt?
Kramisar
Charlotte
Inne:
Jag och typ 500 sidor akademisk text som ska omvandlas till en inspirerande och givande föreläsning om utbildning och vetenskap i Östersjöregionens tidigaste historia tills i morgon.
Ute:
En av dem som var keynotes på förra veckans konferens om förmodern lust var Dror Ze’evi. Han talade om det osmanska riket och om hur kön kunde förändras, men att genus var mer beständigt. I den medicinska litteraturen i osmanska riket rådde det nämligen inga tvivel om att en-köns-modellen (som vi ju talat lite löst om tidigare) var förhärskande. Det fanns män, och kvinnor var varianter av män. Livmodern och vaginan var underutvecklade testiklar och penis. Eftersom kroppen var uppbyggd av de fyra elementen (främst luft och eld för män och vatten och jord för kvinnor) behövde kroppen en balans för att upprätthålla rätt kön. Blev balansen fel var det möjligt att kvinnor blev män och tvärtom.
Särskilt inom islam fick det inte finnas några mellanting. All religionsutövning inom islam går ju i princip ut på skillnader mellan könen, där män och kvinnor ber på olika sätt och på olika ställen. Dror Ze’evi ställde sedan den tydliga dikotomin inom religionen mot den klara ambivalensen inom litteratur och konst. På bilden ser ni ett exempel på ambivalensen. Två män och en kvinna är avbildade.
Att avgöra kön genom att bara titta på bilderna var helt omöjligt, åtminstone för mig. Jag gissade fel på i princip alla. Grejen är att de markörer för kön som vi är vana vid att se i princip saknas på de här bilderna, och att det var ett medvetet val. I det osmanska riket fanns det en imponerande mängd grupper som bytte kön – eller åtminstone rörde sig i något sorts gränsland mellan man och kvinna – samtidigt som den formella religiösa indelningen mellan män och kvinnor var strikt. Flera diskurser samverkade.
Dels fanns det förstås eunucker – kastrerade män – som var ansvariga för att övervaka palatsens kvinnor. Dels fanns det unga pojkar som uppfostrades som kvinnor för att bli dansare. Sedan fanns det också unga slavpojkar vilka de äldre männen vid palatsen utnyttjade sexuellt men som senare i livet utbildades till härförare och regenter. Ze’evi talade också om sufi – en sorts mystiker som genom dans utövar religion och som genom sexuella uttryck inte lät sig kategoriseras strikt som män.
Dror Ze’evi återknöt också till vad Faramerz Dabhoiwala hade talat om några dagar tidigare, nämligen den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet. När det osmanska riket öppnades upp för västvärlden hade väst redan genomgått denna första sexuella revolution och fått de könsstereotyper och indelningar vi bär med oss delar av än i dag. En av de starkaste idéerna är den om att det är uteslutande kvinnligt att bli penetrerad och att det är ett brott för en man (vilket det alltså var, vi ska återkomma till det en annan gång) om han intog den positionen. De grupper i osmanska riket som rört sig i det faktiska gränslandet mellan manligt och kvinnligt sågs inte med blida ögon av västerlänningarna som hånade vad de såg – trots att dessa grupper egentligen inte tillhört de utsatta i samhället utan eliten. När den nya sexmoralen kom in i det osmanska riket var det således inte som en utveckling i samhället i sig utan som ett färdigt åsiktspaket i kontrast till tidigare kulturyttringar, något som fortfarande är svårt att förhålla sig till.
Den som är intresserad av att veta mer kan med fördel läsa Dror Ze’evis bok Producing Desire – Changing Sexual Discourse in the Ottoman Middle East 1500-1900. Är den ens i närheten av lika bra som hans föreläsning är det väl investerade slantar att införskaffa den!
Tilda är fantastisk på att hitta på nya smarta ord. Som ”nackla”, för att lacka naglarna. En annan av mina favoriter är att ”lyckligas”. Det är den där bubblande känslan av lycka som kommer genom magen och sprider sig därifrån ut i hela kroppen. När känslan åker runt, då lyckligas man. Nu vet ni det!
Med vårens ankomst blåses också liv i diskussionerna kring bikini för barn och jag fascineras. Fascineras över hur folk (mest mammor) blir så fruktansvärt upprörda över att barn (främst döttrar) vill se ut som dem som om det vore det värsta som kan hända en flicka att växa upp till kvinna. Fascineras över hur alla dessa högljudda protester om att barn måste skyddas från sexualisering och objektifiering ställer nya tunga krav på hur små flickor måste se ut.
Och jag noterar lite trött att det så ofta är samma personer som tycker att alla ska få klä sig som de vill och att det är en dödssynd att lägga fokus på utseende genom att säga att ett barn är ”fint” som nu rasar över, kräks på och hatar allt vad rosa, glitter och bikini heter. Problemet är ju att det redan finns små flickor som har bikini, som trivs med det, som är lyckliga över det och som knappast kommer att hjälpas av fördömande blickar.
Tycker man att bikini för småbarn är onödigt så låt bli att köpa, men sluta racka ner på dem som gör andra val. Det är liksom inte svårare än så.
Jag har tidigare skrivit om BH för barn, bland annat här och här (fast en del bildlänkar verkar ha brustit)!
Då har barnen som enväldiga domare avgjort namntävlingen. Malin Klingenberg var favorit länge men föll på mållinjen för en kombination av Vilhos favorit Nietzsche och Tildas favorit Agda. Bloggen presenterar därför:
Helgens konferens om förmodern lust var fantastisk, både vad gäller själva arrangemangen (ett jämnt intag av koffein) och presentationer. Konferensen sportade med inte mindre än fyra keynotes – och alla levererade. Det följande är mina tolkningar av deras forskning och eventuella felaktigheter är således inget som talarna kan beskyllas för.
Jonas Liljequist talade om den svårdefinierade gränsen mellan lust och passion i Sverige under 1600- och 1700-talet. Drottning Kristinas livmedicus Andreas Sparman (1609-1685) skrev en Hälsospegel – en liten faktabok om hälsa – med diskussioner kring lust. Sparman menade bland annat att lust var okej så länge den drevs av reson. Då var det naturligt att känna lust och att agera på den. Att vara kärlekskrank däremot var inte bra eftersom man då hade förlorat resonen och inte längre vägleddes av det naturliga. Den kärlekskranke behövde botas, vilket med fördel gjordes på ett av tre följande sätt:
1: Genom avledning – skaffa ytterligare en älskarinna.
2: Genom giftermål – inget dödar åtrån som giftermål liksom.
3: Genom desillusion – att se sin älskade tillsammans med en annan man.
Så kom Linné och de naturliga förklaringarna kunde få en vetenskaplig bakgrund som än i dag håller ett hårt grepp om den allmänna diskursen. Linné framhöll den naturliga sexuella lusten som befintlig i både pojkar och flickor och beroende av sperma. Sperma förekom, enligt Linné och många med honom, i både pojkar och flickor och drev lusten. Den stora skillnaden mellan pojkar och flickor var att moderskapet var målet för den kvinnliga sexualiteten och att lusten inte hade någon inverkan på moderskapet. Det vill säga; kvinnors lust var inte av betydelse för att den kvinnliga sexualiteten skulle nå fulländning.
Faramerz Dabhoiwala talade om vad han kallar den första sexuella revolutionen i början av 1800-talet, baserat på engelska källor. Även han diskuterade därför det naturliga versus det onaturliga. Innan 1800-talet var i princip allt sex utanför äktenskapet mer eller mindre onaturligt, men i och med upplysningen och vetenskapernas genombrott förändrades synen på vad som var naturligt. En del hävdade att själva äktenskapet som en institution var en bluff. Intressant var när Dabhoiwala lyfte fram kvinnors egna röster som en del av utvecklingen. Han menade bland annat att den förhärskande synen på kvinnor som betydligt mer lustfyllda och sexuella än män kom att förändras genom att kvinnor själva gav sig in i debatten och menade att det minsann var männen som förförde och jagade dem än tvärtom.
Så gick man från en syn på kvinnans lust som så okontrollerbar att den måste regleras och tyglas till en syn på mannens lust som betydligt starkare. Kvinnor var av naturen kyska och män var fyllda av åtrå. Nya stereotyper utvecklades, stereotyper vi fortfarande klänger oss fast vid.
Den här utvecklingen förekom i hela västvärlden vid den här tiden. Spännande är dock att lusten i kvinnan var av ondo och måste kontrolleras av männen runt omkring men när mannen blev den mer lustfyllda förväntades han likväl vara stark nog att tygla sina egna lustar, åtminstone nästan jämt. Prostituerade fanns ju alltid för den som behövde. Och här någonstans så känns det som om många sitter fast i argumentationen än i dag, sisådär 200 år senare. Kvinnor vill av naturen inte ha så många partners (eftersom de bara söker avkomma från sin sexualitet) och därför är det naturligt att män pockar på deras uppmärksamhet, tjatar och ”provar lyckan” – kvinnor ska förföras. Prostitution behövs för män måste få utlopp för sin sexualitet (argumenterat senast för någon månad sedan i finlandssvensk press).
Det här med vad som är naturligt alltså, det är så vansinnigt fascinerande eftersom det används i argumentation som faktabas trots att synen på vad som är naturligt är bundet till tid och rum. När Linné utvecklade det system av selektion som vi fortfarande grundar mycket av vårt tänkande på var det i total harmoni med heteronormativiteten. Linné utgick från att fortplantning – sexualitet – kräver en hon och en han men det finns ett grundläggande feltänk i att fortplantning skulle vara detsamma som sexualitet. Sexualitet och lust behöver nämligen inte alls vara kopplat till fortplantning och fertilitet. Och framförallt: den vanligast förekommande och mest effektiva metoden för fortplantning är genom celldelning (fråga bakterierna). Fast det visste man ju inte mycket om på 1700-talet.
Jag är i Åbo för konferens om lust och sex i förmodern tid. Kände mig taggad som fasen, men ligger nu på hotellrummet och slösurfar bara för att jag kan. Önskar att jag inte varit så jävla präktig att jag köpte en påse äpple istället för chips och choklad då när jag fortfarande orkade släpa mig till affären.
I morgon blir det nya tag och konferens. Spännande grejer!
Med förtjusning läste jag Susannas (på Om vikten av kaniner) inlägg om Genusfotografen, innan det visade sig att det skulle bli ett helvetisk holabaloo. I inlägget skriver hon om hur Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen har någonting ”djupt obehagligt” i sina bildanalyser och hänvisar särskilt till de bildtexter han har på bilderna från American Apparel. Först vill jag bara påpeka att jag tycker att Genusfotografen förtjänar en otrolig eloge för att han väckt det kritiska ögat hos så många, för att han reagerar på bilder som vi andra slentrianmässigt bläddrar förbi och för att han lyfter fram bilder som är väldigt problematiska i porträtteringen av kvinnan.
Därefter måste jag erkänna att jag i mångt och mycket håller med Susanna i det som jag uppfattade var hennes huvudpunkter nämligen
1) Genusfotografens ibland tämligen fria tolkningar kan i vissa fall späda på bilden av kvinnan som offret.
2) Det känns ibland som att bilder med kvinnor i sexuella kontexter alltid måste tolkas som kvinnlig underordning och sexualisering för att det ska vara en kosher tolkning.
Även om man inte håller med om de här punkterna borde det inte vara så svårt att se hur någon skulle kunna komma fram till dem (fast hon kanske inte hade gjort det, jag kanske har tolkat henne fel). De tolkningar Genusfotografen gör är baserade på könsmaktsordningen, det vill säga att det finns ett strukturellt och allestädes närvarande maktförhållande mellan män och kvinnor där de förstnämnda har ett starkt övertag. Om man, liksom jag själv till exempel, inte tycker att det är en rimlig tolkning av dagens Sverige att det finns en sådan könsmaktsordning så faller hela tolkningsramen, och jag misstänker att det är just det som jag, kanske Susanna och många andra tycker skaver med bildtolkningarna. Jo, det finns ett gigantiskt problem i sexualiserade bilder av kvinnor, av objektifiering och passivisering men alla bilder kan inte alltid tolkas i just den kontexten. Bildens skapelseprocess, tänkta publik och förväntade syfte är allt delar som måste tas i beaktande.
Med det sagt finns det inga ursäkter för American Apparel. Eftersom de har kläder för både män och kvinnor blir det pinsamt uppenbart att kvinnorna inte alls framställs som starka och sexiga utan som beroende och sexualiserade. Som i det här, med samma skjorta men olika modell.
Kanske är det för att jag inte har en skjorta från American Apparel, men jag går faktiskt aldrig runt endast iförd en öppen skjorta och stringtrosor och rufsar mig i håret eller drar rumpan mot väggarna. Att kvinnan är ett sexobjekt är tydligt – hon är sexig för betraktaren och inte för sig själv. Bildspråket är hämtat direkt från porrindustrin. (Och hur vet hon det? undrar ni. Jo, för att jag genom en kompis just hamnade på en Facebooksida tillhörande porrstjärnan Noelle Easton – en sida jag rapporterade som pornografisk till Facebook men som tydligen inte är tillräckligt pornografisk för att bryta mot reglerna (för vi är så jävla vana vid bilder av sexualiserade kvinnor).) Problemet är inte en bild, eller två, eller en porrstjärna som frivilligt tar av sig kläderna och låter sig betraktas, utan att sexualiseringen normaliseras genom omfattningen. Det hade varit en helt annan sak om kvinnor och män sexualiserats i liknande utsträckning eller om det varit en hyggligt jämn fördelning mellan bilder av sexualiserade kvinnor och helt vanliga diton. Det heter att sex säljer, men sanningen är att det är sexualiserade kvinnor som säljer. Med en man i samma pose som American Apparels kvinnor skulle deras tilltänkta publik förmodligen uppfattats som en helt annan. Sexualiserade män ses nämligen också ofta som feminiserade män – vilket bara det talar för att sexualisering är något främst kvinnor utsätts för.
I det här fallet är det helt tydligt att det handlar om makt – om rätten att vara ett subjekt istället för ett objekt. Kvinnorna i American Apparels fotografier ska sälja kläder men är likväl halvnakna. Som den här bilden av deras mini skirt som inte visar en miniskirt utan en anonym rumpa.
Kvinnorna är också (vilket Genusfotografen påpekar) i allmänhet framställda i barnsliga positioner. Även på bilderna under vill man sälja en kjol (som tydligen är så bra att man inte vill ha en tröja till). Det här är inte ett starkt subjekt, det är ett infantiliserat, sexualiserat objekt. Kan det vara ok ibland? Visst. Reproducerar det bilden av den sexualiserade kvinnan? Jepps. Är det ett trevligt sätt att kränga kläder? Inte i mitt tycke.
Som sagt, jag håller i princip med Susanna. När jag först läste hennes inlägg hade jag också tänkt kommentera på det eftersom jag tyckte att hon hade satt fingret på något viktigt. Men i kommentarsfältet under Susannas inlägg händer det obehagliga saker. Drösvis med antigenusmänniskor hade redan hittat dit och hackat ner på allt från könsmaktsordning till strukturer. Nu, några timmar senare har de mångdubblats och blivit värre. Nu talas det om den ”fascistiska genusextremismen”, problemen med kvinnosynen i islam, om radikalfeminister som ”bjäbbande hundar”, om att Genusfotografen är en idiot, om sexuell selektion (det eviga svaret) och så vidare. Ett typiskt kommentarsfält som jag av självbevarelsedrift kommer att undvika. Det som händer i kommentarsfältet, på länkande antigenusbloggar och Twitterkonton är allt det där som gör att jag tycker genus är så viktigt: mannens sexuella lust får bestämma, islamofobin frodas (wtf?), anklagelser, missförstånd, oförstånd och allt groteskt mansdominerat.
Å andra sidan vet jag inte om en del av dem som gått till Genusfotografens (förvisso vid det här laget väl behövliga) försvar egentligen är så mycket bättre. Jag har stött på sådana som menar att Genusfotografen utmålats som sexist och pedofil och att det är ett drev drivet av skitmänniskor, vilket förstås är möjligt men inte har någon grund i Susannas inlägg. Det borde gå att läsa välformulerade men kritiska inlägg utan att få spel. Hålla med behöver man ju inte, men vad som en gång var sakligt blir blåst fullkomligt bortom proportioner.
För grejen är den att sexualiseringen av kvinnokroppen är ett verkligt problem och inte ens kvinnor i länder utan allenarådande könsmaktsordning kommer undan effekterna (i form av utseendehysteri, våldtäktskultur och så vidare). Det, å andra sidan, betyder inte nödvändigtvis att alla kvinnor konsekvent är förtryckta av patriarkatets Photoshop eller att alla bilder med sexiga kvinnor på måste rannsakas och förkastas. Det behövs nyanser, både i bilderna, i tolkningen av dem och i debatten kring dessa saker.
Hit och dit och tillbaka igen 