Kulturkrockar · Nyhetsplock

Humor, män och ett par bra förslag på firande

CharlotteLämna en kommentar

Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen.  Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?

Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.

Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.

Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.

Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.

Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?

https://i0.wp.com/www.elizabethan-portraits.com/AnthonyMildmay.jpg

Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…

Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.

Vardagslivet

Måndag hela veckan

CharlotteLämna en kommentar

Det är ganska mycket nu. Dels håller vi på att renovera taket på huset. Jag kan sova mig igenom det mesta, men inte ens jag klarar av att sova när två biffiga killar sliter plåten av taket och det är ett vedertaget faktum att byggarna lever i en ett annat space-time continuum än vad jag gör. Och att deras väsnas mycket mer än mitt. Det leder till att jag är trött, trött, trött och bara vill sova.

Dels försöker jag sköta mitt vanliga avhandlingsskrivande, som för tillfället består av att läsa källor och inte så mycket av faktiskt skrivande, och alla andra åtaganden så som undervisning och att lajva intellektuell. Resultatet av det senare kan ni beskåda här, där vi bland annat talar om hur vi tror att ett feministiskt parti skulle mottas i Finland (spoiler alert: väldigt dåligt).

Och säga vad man vill om måndagar, men det lyfte hela min dag att få träffa Basse och Peppe. Så otroligt smarta typer, med massor av spännande att säga.

20140909-104032.jpg

Vardagslivet

Potatis

Charlotte1 kommentar

För första gången i mitt liv har jag ett ordentligt potatisland. Det är till och med så stort att vi fick plats med två sorter som jag inte kommer ihåg namnet på. Att odla potatis är lätt och kul och alla borde prova. Att gräva upp och tillaga sin egenodlade potatis är oerhört tillfredsställande, både för själen och för smaklökarna. Och inte minst för barnen som lär sig att om man planterar och vårdar som belönas man. Inte direkt, men med tiden.

20140908-090538.jpg

Samtidigt förstår jag hur beklämmande lite jag kan om potatis. För det första så kom jag förstås inte ihåg vilka sorter vi faktiskt planterade, eller vad de hade för egenskaper så jag har sporadiskt grävt upp av båda sorterna fast den ena var för direktätande och den andra förvaring. För det andra så inser jag allteftersom jag lär mig den hårda vägen att det blir potatis ändå, bara inte lika mycket. Till exempel bör man göra som det står i alla böcker och vända upp mer jord över sina potatisrader. Även om de var på perfekt djup från början kommer regn och annat göra att potatisen inte är lika perfekt nere i jorden efter ett tag och då blir den grön och oätlig. Vi har kastat uppskattningsvis halva potatisskörden direkt på komposten för att den var grön. Det leder mig in på nästa lärdom: ett så stort potatisland som vi anlade är lite i största laget för vår familj. Trots att vi kastat hälften har vi mer än vi kan handskas med.
20140908-090526.jpg

20140908-090532.jpg

Ja, och så är det skillnad på grön potatis och grön potatis. Den finns potatis som ser grön ut i ett visst ljust och som man kastar för säkerhets skull. För att grön potatis är som gul snö; olämplig föda. Sedan finns det potatis som på riktigt är grön. Och inombords undrar jag hur grön som liksom är för grön, men så tänker jag att det är som med den gula snön; dumt att prova.

20140908-090545.jpg

De här gör sig bäst i komposten.

Nyhetsplock

Kampanjen som slog fel

Charlotte4 kommentarer

Den eminenta tidningen Borgåbladet publicerade i dag en artikel om en ny kampanj om jämställda arbetsplatser. Tanken med kampanjen är (och det tog mig jämt avrundat 42 minuter att lista ut vad i hela friden kampanjen går ut på) att ungdomar ska uppmuntras att inte fastna i könsstereotypa yrkesval. Det är en jättebra tanke. Men så kom man på att man skulle illustrera den tanken med den här bilden:

alapaalla

Och alltså. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Kampanjens slogan är ”Välj yrke med knoppen, inte med kroppen” – även den fullkomligt obegriplig. För vad slogan och bildmaterial insinuerar är ju att den sneda könsfördelning i yrkeslivet beror på att vi väljer yrke med könet. Att det finns någonting i vår kropp som driver oss till att välja på ett visst sätt. I själva verket är det ju precis tvärtom. Hela vitsen är ju att det INTE finns något i vår kropp som gör att vi väljer yrken enligt traditionella mönster utan att allt det sitter i knoppen. Det är där de fördomar och stereotyper som driver valen växer och frodas.

Dessutom är bilden (och det finns alltså en motsvarande med en tjej också – med sitt eget, inte en mans, huvud mellan benen) dragen ur en jargong rotad i mansnorm och heteronormativitet. Alltså; det finns skämt om hur män tänker med kuken men inga om hur kvinnor tänker med vaginan. Om vi inte går tillbaka till 1800-talets medicinska teorier förstås, då man menade att kvinnor inte kunde tänka så bra eftersom det blod som behövdes i hjärnan var i livmodern och äggstockarna. Men tja. Något säger mig att det är skämt om att tänka med sin dumb-stick snarare än 200 år gammal medicinsk facklitteratur som har legat till grund för bilden ovan.

Som om det inte vore nog med att sloganen är obegriplig, bildmaterialet är obscent och provocerande och båda är direkta vantolkningar av budskapet har kampanjen en hemsida. På den uppmuntras ungdomar (typ högstadieelever) att göra egna animationer. Jag säger de igen: de uppmuntrar ungdomar att göra egna animationer. Det är ett kardinalfel. Få saker är lika säkra att barka käpprätt åt helvete som att be ungdomar göra kul animationer. Särskilt när man ska använda bilder av sig själv (läs: någon man vill jävlas med).

tystkropp

Rubriken är dessutom ”Tysta ner kroppen”. Alltså. Ungdomar i dag borde uppmuntras att lyssna på sig själva, lyssna på sina kroppar och låta hela jaget få avgöra vilka yrken man vill söka sig till. HELA GREJEN ÄR JU ATT MAN INTE SKA TYSTA SIG SJÄLV! Att ha en kampanj om hur man inte ska följa sitt kön som börjar med att man ska ange könstillhörighet för att göra animationer… *implode*

Ok. Ok. Jag ska här inflika att det är lysande att kampanjen finns på felfri svenska (vilket är långt ifrån en självklarhet). Dessutom kommer de med en hel del vettiga tips, som att uppmuntra eleverna att praoa på ett ställe som domineras av det motsatta könet. Men ja, det förutsätter ju att alla elever känner sig bekväma med sitt biologiska kön. Vi fortsätter.

En av de viktigaste sakerna en sådan här kampanj skulle kunna erbjuda är relevant, saklig och enkel fakta. Det tänkte säkert de som gjorde kampanjen också. Därför slog de upp rubriken: ”Endast var sjunde finländare har ett jämställt yrke”. Det är en rubrik som säger absolut ingenting. Vad är ett jämställt yrke? Hur har man kommit fram till att det gäller var sjunde finländare? Och framförallt: vad har det för relevans? Och med risk för att jag fullkomligt överskattar min egen förmåga här, men om jag har svårt att lista ut vad som menas så tänker jag mig att den högstadieelev som läser kommer att ha ännu svårare. Att döma av texten är ett jämställt yrke ett yrke där könsfördelningen är hyggligt jämn, men har det någon relevans om det är den enda faktorn? Kanske lönen inom yrket likväl följer kön? Kanske karriärmöjligheterna följer kön?

För vuxna finns det också ett test med fem frågor.

testpaalla

När jag ser en kvinnlig elmontör tänker jag ”vad fint att elmontören kunde komma”. Vad hade de tänkt skulle vara ett rätt svar här? Att kvinnor är extra noggranna eller va?

Jag förstår verkligen inte hur man kan göra så här många feltänk i en och samma kampanj. Det måste vara något slags rekord. Vad tänkte de med (pun intended)? Precis som Micaela hade jag velat vara flugan på väggen när de kom fram till den här kampanjen. Vad ratade man för att komma till att det här var bästa alternativet? Och det är så vansinnigt synd för det här är otroligt viktiga frågor. Det är livsviktigt att ungdomar får veta att världen är deras, att de inte måste anpassa sig efter några färdiga mallar och att anledningen till att det fortfarande ser ut som det gör i arbetslivet är att tidigare generationer inte har fått den chansen de nu har att lyssna till sig själva. Om man så sitter hemma och konverserar med sin vagina eller inte.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Charlotte1 kommentar

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Vardagslivet

Motion och kompensation

Charlotte5 kommentarer

Kan nu meddela att det bästa sättet att tillgodogöra sig rapporter från Nickby är in person. Jag och Micaela gick en hurtig motionsrunda på något av rekord(långsam) tid, dels för att det är svårt att gå fort när man pratar mycket och dels för att jag varit sjuk i tre dagar och fortfarande inte var helt på topp. Tog en solnedsgångselfie där vi ser riktigt arga ut för att kompensera att kvinnor alltid ska se så glada ut på bild.

När jag kom hem åt jag glass direkt ur paketet. För att kompensera risken att jag motionerat på rundan.

20140903-222647.jpg

20140903-223057.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Kasta kula. Eller så. Tankar om idrott, indelningar och kön.

Charlotte5 kommentarer

Sonen kom hem och berättade att det inte var någon av pojkarna från årskurs 1 och 2 som lyckats kvala i kulkastningen. Anledningen till detta var att medan flickorna skulle kasta 20 m för att kvala skulle pojkarna kasta 40 m. Helt klart är att det inte är kulstötning sonen menar (världsrekordet ligger på 23,12 m) men det står också helt klart att skolan gjort en könsbaserad indelning av kvalgränser i idrott för barn.

Och jag är egentligen inte en sådan förälder som brukar lägga mig i hur skola och dagvård sköter sina pedagogiska arrangemang men det finns ett mycket allvarligt feltänk med dessa kvalgränser. De fysiska könsbetingade skillnaderna i styrka och snabbhet mellan barn i den åldern är obefintliga. Om något är så det i allmänhet flickorna som är större och starkare. Faktum är att en kula som används vid kulstötning har samma vikt för pojkar och flickor upp till 12-årsåldern. Genom att ha en könsindelad kvalgräns uppnår man alltså inte rättvisa – man kompenserar inte för naturliga skillnader – utan dödar snarare många pojkars idrottslusta samt berättar för både pojkar och flickor att flickor är svagare. Även när de verkar starkare.

Det är förstås svårt att säga när skillnaderna är så stora att man behöver kompensera för dem. Skillnaderna kommer med puberteten och den infaller som bekant inte alls samtidigt för alla. I min ungdom var bristen på indelning något jag protesterade mot. På högstadiet var nämligen en av de främsta indikatorerna på vilket betyg man var värdig den tid på vilken man kunde springa runt spåret på lokala idrottsplatsen. I min årskurs var det två tjejer som klarade kraven för det högsta betyget. Ja, och det var inte jag. Jag sprang förstås inte. Jag gick, obstinat och jävlig varenda gång. Baklänges stora delar av sträckan dessutom. De flesta andra, inklusive läraren, brukade ha gått tillbaka till omklädningsrummet när jag var framme. Och det var säkert bäst så.

När jag påpekade för min gamla idrottslärare att det faktiskt borde vara skillnad på tiderna för pojkar och flickor möttes jag av skratt. En kille försökte hävda att eftersom det var svårare för killar att läsa skulle alla killar få enklare betygskrav i svenska om nu vi tjejer skulle ha det enklare på gympan. Tanken från lärarens sida var förstås att det skulle vara lika för alla, vilket i princip är en helt bra tanke. Och det är så vansinnigt svårt det där med vad som är lika för alla. Är det att alla startar från samma? Eller att alla ges samma chans att nå upp?

Kapaciteten att springa långt och snabbt på högstadiet är beroende av kön. En del flickor kommer fortfarande att kunna matcha pojkarna i nästan allt fysiskt, med de allra flesta kan det inte. Från och med högstadiet anser jag det skäligt att införa skilda krav för pojkar och flickor i de fysiska moment som inte kan kompenseras med god teknik. Sedan tänker jag mig också att det är jätteviktigt som gympalärare att inte låta bedömningsskalorna fastna i en mansdominerad syn på idrott och fysisk aktivitet. Det måste ju inte handla om att hoppa längst och springa snabbast, utan kan lika gärna handla om att förbättra sitt eget personbästa eller hoppa och springa med rätt teknik.

Kapaciteten att kasta en kula (eller vad de nu har kastat) långt på lågstadiet är däremot inte beroende av kön. Det finns ingenting som säger att flickor skulle vara sämre på att kasta kula (eller något annan fysiskt) i den åldern och att ha könsindelade kvalgränser är därför till mer skada än nytta. Och jag har funderat väldigt mycket på när jag slutade tro på min egen fysiska styrka. Fortfarande på mellanstadiet tyckte jag nämligen själv att jag var både stark och snabb (vilket väl, så här i efterhand, rent statistiskt kanske inte var alldeles sant) men därefter förlorade jag det. Jag började använda ”tjejträt” (ni vet det där platta trät som man nästan inte kan missa med) när vi spelade brännboll. Vågade inte prova mina gränser längre. Slutade tro på min egen förmåga. Började internalisera ”som en tjej”.

Och jag säger inte att det finns några lätta svar eller färdiga lösningar på de här sakerna. Inte heller var det bara gympatimmarna som gjorde mig osäker på min egen kapacitet. Men jag är övertygad om att lärare behöver tänka till lite extra kring hur man gör bedömningar av pojkars och flickors idrottsprestationer. Och att ha könsindelad bedömning av åttaåringar är bara fel. Det är ett sätt att lära både pojkar och flickor att även om det verkar som om tjejer är starkare så är tjejer egentligen svagare och måste ha enklare krav för att klara sig. Det är inte en bra start.

Kuriosa: Tidskraven på löpningen blev mycket riktigt könsindelade strax efter att jag slutat högstadiet och lärarna kunde pusta ut.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland barnvagnar och invandrare

Charlotte5 kommentarer

Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.

Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.

Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.

Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.

Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.

Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.

Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.

Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.

Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.

Vardagslivet

Helgen

CharlotteLämna en kommentar

Helgen har gått åt till vansinnigt festande med huset fyllt av tårta och vänner. Söndagen spenderades i den festliga nattens dimmiga efter. I svampskogen var Tilda så trött att hon nästan somnade men så hittade hon en jättefin pinne och sånt kan ju hålla barn pigga förvånansvärt länge. Hönsen käkade regnbågstårta fast de först var oerhört kränkta över att någon dumpat något på deras gård. Bra helg!

20140831-235729.jpg

20140831-235738.jpg

20140831-235746.jpg

20140831-235757.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Lyxgenus

Charlotte9 kommentarer

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519