I dag döptes vår guddotter Estrid. Det är ju ett stort uppdrag att vara gudförälder (eller fadder eller vad man nu vill kalla det, vi kör gudförälder för min högt vördade make är barnsligt förtjust i att referera till sig själv som gudfadern, men sak samma) och vara en nära del av ett litet barns liv, att få hjälpa till att öppna dörrar för en ny liten människa. Utan att köra vaknätter, såriga bröstvårtor och hela den där grejen.

Så när jag står framför spegeln och sminkar mig funderar jag över vilken sorts förebild jag egentligen är för en liten flicka, om en av de första grejerna jag gör är att doll up inför hennes dop. Slussar jag henne rakt in i patriarkalt förtryck då? I ungefär 0,47 sekunder funderar jag på att inte alls försöka göra mig fin. Bara liksom skita i den biten. Men nej. Det känns inte rätt.

Jag är nästan alltid osminkad. Jag jobbar ju hemifrån, så mjukisbrallor, gårdagens tröja (en princip som håller i ungefär en vecka), håret i en lös tofs och ansiktet au naturel är liksom smidigast. Inte heller har jag några problem att åka till skolan och hämta barn så. Eller åka till affären så. Eller egentligen göra någonting så. Men jag går inte på en viktig fest så. Inte för att jag känner mig förtryckt och måste leva upp till en roll som välanpassad kvinna (det är väl rätt kört ändå) utan för att visa Estrid och alla i Estrids närhet att hon och hennes fest är viktiga för mig. Det är inte vilken dag som helst, inte vilken tillställning som helst och jag gör mig fin för att visa det. Och med risk för att låta självgod, men genom att jag gör mig fin bidrar jag till att skapa en vacker miljö, en festlig miljö, för detta betydelsefulla tillfälle. Genom att pynta mig själv pyntar jag också själva händelsen; lilla Estrids dop. Det tycker jag att hon förtjänar.

Samtidigt kan jag tycka att det måste vara upp till var och en vad som är att göra sig och vara fin. Min dotter, till exempel, ville inte alls ha en av de där (i mitt tycke) riktiga finklänningarna hon har hängande i sitt skåp, utan ville ha den färgstarkaste klänningen hon kunde hitta – en klänning som inte sitter speciellt bra och där tyget är rätt grovt. Till det hade hon ett par grälla randiga leggings och sina nya prickiga skor, för det tyckte hon var fint. En sån där outfit som gör för modemedvetna vad spel på en ostämd fjol gör för folk med absolut gehör. Men det har ingen betydelse. Hon gjorde sig fin för Estrids stora dag och vad någon annan tycker om resultatet är ganska irrelevant.

Och jag tycker att den starka misstro mot det pedagogiskt korrekta i att kvinnor (för det är aldrig någon som klagar på en man som gjort sig fin) pyntar sig inför fester är obehaglig. Att det på något vis förutsätts att man är omedveten om eller skiter i ett århundrade av kvinnokamp. Men målet måste ändå vara att man får göra som man vill, utan att dömas och bedömas efter hur man som kvinna klär sig. För jag vill kunna pynta mig så en Disneyjulgran verkar naken i jämförelse om jag vill, utan att det ska vara någon annans sak att ha åsikter om. Samtidigt är denna misstro mot finklädsel så helvetes jävla tråkig när man ska gå på fest. Det är inte att böja sig inför patriarkatet att göra sig fin inför en fest – det är att hylla den som har bjudit, att hedra tillfället. Det ska jag lära Estrid. Att hon får se ut som hon vill, och att hon får göra sig fin när hon tycker att det borde vara så. Men också att hon aldrig någonsin måste, och framförallt; att hon aldrig någonsin ska försöka ändra sig själv för att bli fin.