– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Är det något som hör Alla Helgonahelgen till i vår familj så är det tomtebloss (eller ”sprakasticko” som vi fått lära oss att det heter här). Ask efter ask dras fram, tänds på, beundras och älskas. Igår utforskade vi också hur varm metallpinnen som just brunnit blir. Ungefär 15 minuter-med-handen-i-vatten-varm, kan vi meddela.
Genom att fira en liten Halloweenfest på Alla helgons dag kan man optimera allt och dessutom intala sig själv att det är en svensk tradition. Vi bjöd in några av barnens vänner och bjöd på minimuffins med spöktema.
Minimuffins med marschmallowögon
High-hats med spökströssel
High-hats med spökströssel
Spindlar med giftiga ben
Vanlig mat har det varit lite sisådär med idag. När mörkret hade fallit satte sig barnen ute på trappen och hade Halloween-picknick, med blå dricka och chips. På mitt konstaterade att
– Ni kommer inte äta så mycket vanlig mat idag va? fick jag ett
– Hmpf. Knappast. Vi äter chips istället idag.
Nej tack. Vi är inte hungriga. Längre.
Det bästa med mörkret och hösten är att man får tända lyktor. Och att pelargonerna blommar typ hur länge som helst när vädret är så milt.
Det bästa med att ha sin syster i landet är att man kan träffa henne. Flera gånger om året. Lyxigt! Åtminstone är det lyxigt för systern som kommer hit och blir friserad av Tilda. Prinsess-spa delux.
På många vis kan man se att de är släkt. De har samma ljuva sinne för estetik, grace och vad som är passande.
I köket sitter storebror och pysslar meterlånga smycken i så perfekta formationer att jag misstänker att han ärvt sin mors pedantiska perfektionism.
Snart fruktsallad med vit choklad och vaniljglass. Sämre kan man ju ha det.
Nån dag ska jag lista ut vad för sorts påsar det egentligen borde vara till vår dammsugare. Dammsugaren är nämligen så välanvänd att det inte längre går att tyda vad det är för modell. Det tredje försöket att köpa rätt påsar på basis av bilden på påsförpackningen har just strandat i ytterligare en klipp-och-klistra-verkstad för att få påshelvetet att passa.
Man vet att det är dags att fundera över sitt beteende som bilförare när man saktat in vid ett rödljus och ens dotter, den där söta med de ljuvliga blonda lockarna, som sitter i baksätet plötsligt vrålar
– MEN SÅ TJÖÖ DÅ! DÄ Ä GLÖÖÖÖNT!
Gårdagen fylldes av spänd förväntan inför Sahara Hotnights spelning på Svenska Talande Klubben. Så här i efterhand tänker jag mig att 6 timmars maratonlyssning redan innan spelningen kanske var lite att ta i, men taggad var jag.
Förbandet var Daisy Jack, ett band från Vasa som jag aldrig hört talas om. Jag säger bara: Wow. Sångerskan Krista Siegfrieds är överallt samtidigt och är så satans cool att jag genast bestämmer mig för att bli rockstjärna när jag blir stor. Hennes röst fyller ut hela rummet, det är tajt och det är tufft. Men även om Krista tar mycket plats (och man gärna vill att hon gör det) är det inte på bekostnad av de övriga bandmedlemmarna. Det är som att de är en konstfylld ram runt hennes tavelbild. Deras singel, Perfect Crime, kan man lyssna på här. Jag gillade de flesta låtarna, de är starka, fartfyllda och perfekt framförda. När Krista så sjunger On my mind, tillägnad hennes döde pappa, blir det väldigt personligt. Hon känner den, smärtan, och låter oss få veta hur det känns. Då vill jag gå hem till barnen. Men jag stannade och det är jag glad för. Daisy Jack är ett band att hålla ögonen på!
När så Sahara Hotnights steg upp på scen var det som om de inte riktigt kunde matcha Daisy Jacks oförblommerade energi. Därmed inte sagt att det inte var bra. Sedan jag senast hörde något från dem live (och det ska erkännas att det var många år sedan) har de blivit oerhört professionella, men inte för den skull avståndstagande från publiken. De flesta låtarna var nyare material, som förvisso är bra, men jag hade gärna hört några fler äldre låtar också. Nu var det bara (och rätta mig om jag har fel) Quite a feeling som var från någon av de första två albumen.
Generellt om Svenska Talande klubben kan man säga att det under konserterna nästan kändes lite väl mycket som Finska Tigande Klubben. Jag är väl medveten om att finnar inte visar sin uppskattning på samma sätt som svenskar. Eller alls. Men om man är på konsert skadar det ju inte att åtminstone applådera mellan låtarna, fast jag förstår att det är svårt om man stått med armarna i kors så länge. Alternativt kan man flytta sig åt sidan och låta oss som vill få skutta, tjoa och ha fest.
För övrigt vill jag verkligen berömma arrangörerna för en bra ljudnivå. Så sällan numer kan man gå på rockkonsert och slippa ha öronproppar, för är det inte paradoxalt att gå och lyssna på något som man måste ha öronproppar för att inte bli skadad av. Igår klarade man sig galant utan, och då blev ljudet också så mycket bättre, klarare och trevligare. Ytterligare en positiv sak var att folk i allmänhet inte var alltför fulla. Det gick lugnt till och det var trevlig stämning. Precis när vi skulle gå var det dock någon som hade klättrat upp på en av de gamla spårvagnarna som är dekoration. Note to self: det får man inte.
Kuriosa: Carl Haglund var där. Väl? Alla såg nästan likadana ut så det var svårt att se skillnad.
Ni som vill ha mer (och det vill man väl?) kan se videoklipp här. Där finns också länkar till hela spelningarna.
Då smäller det! Sahara Hotnights på Svenska Talande Klubben (observera att det inte är min egen särskrivning), Korjaamo. Kom dit eller var fyrkantig, som de säger.
Vi har två kattungar som heter Poppy och Percival (men vi kallar honom Purrcival för han spinner så det ekar). Poppy har hela dagen hjälpt mig med mitt skrivande. Har det gått för sakta har hon till och med hjälp mig att trycka på tangenterna.
När det var dags att laga kvällsmat försökte Percy uppmuntra mig att dela med mig av köttfärsen genom att ge mig gratis lektioner i samba. Stod jag stilla för länge på samma ställe klättrade han hela vägen upp på låret i sin iver att vara behjälplig.
Idag hade vi som vanligt middag med tända ljus. Förut brukade jag spara på ljus och servetter så att man skulle ha när det blev – som man brukar säga – rätt tillfälle. Nu tycker jag att varje dag är rätt tillfälle.
I ljusets sken fotograferade jag mina två vackra och begåvade barn.
Vi är redo för Halloween.
… dränka sig för mycket i sitt arbete kan det samtidigt hända att man råkar dricka för mycket kaffe och BLI LITE STIRRIG.
Hit och dit och tillbaka igen 
