Om du står i rulltrappan bakom en tant som är så gruvligt i vägen att du i din stress upplever henne som en lägre livsform oförtjänt av luften hon andas, och sedan tänker det tyst inne i huvudet med den inre rösten är det viktigt att kontrollera att det inte samtidigt råkar sägas med den yttre rösten. Det kan tydligen uppfattas som oförskämt.
Kategori: Vardagslivet
Det här med att åka tunnelbana
Jag erkänner att det inte talar till min fördel att det tog mig tre dagars tänkande och ungefär 15 kilometers promenerande innan jag insåg att jag höll kartan uppochner utanför hotellet. Däremot vidhåller jag att det är märkligt att vad som på kartan (när man håller den åt rätt håll alltså) ser ut som en alldeles vanlig väg någonstans på mitten avbryts av trappor, och att dessa är gömda bakom en byggarbetsplats.
Svänger vägen? Närå. Den fortsätter en byggarbetsplats och fem trappor senare rakt fram.
Från det att jag insåg att det gick att komma förbi och på så vis förkorta promenaden till tunnelbanan med i runda slängar 25 minuter tog det mig ytterligare två dagar att hitta den nedgången till tunnelbanan som låg närmast. I fredags, min sista dag vid Riksarkivet för den här gången, stod så stjärnor och planeter i korrekta vinklar för jag gick åt rätt håll OCH ner på rätt ställe. Som om det inte vore nog med flyt stod tåget inne när jag kom ner och med en känsla av att vara oövervinnerlig, världsvan och snyggast i stan skuttade jag på.
SCORE!
Jag klarade det. Jag gjorde rätt. Fy fan vad jag är bra!
Tåghelvetet gick förstås åt fel håll. Redan på första stationen åt fel håll insåg jag det och med äran någorlunda i behåll hoppade jag av igen, svängde med min väska som om inget hänt och jag alltid liksom bara gör så här (vilket är sant, det var inte alls första gången jag åkte åt fel håll, men första gången jag insåg det så fort). Därefter visade det sig att inga tåg går åt andra hållet på grund av störningar på banan. Ersättningsbussar går från en vältrafikerad gata i slutet av någon av de fem uppgångarna. Att tjejen jag frågar om vägen trösterikt försäkrar att hon också var lantis en gång i tiden hjälper inte. Inte ett rätt den gången heller.
Bättre lycka nästa gång liksom.
En historikernörds bekännelser
Jag har vetat sedan barnsben att jag ville bli medeltidshistoriker, men efter att nu ha spenderat några dagar instängd i ett arkiv fylls jag av förvissning att detta är rätt för mig. Följande tecken talar sitt tydliga språk:
Jag kommer inte ihåg hur man betalar med kort, utan vill betala i smör.
iach bekaennomps haermedh at iach haffwer anammath eth spraak aff aaldherdoemerlighe charachtter
På kvällen kan jag uppleva att dagen har varit fylld av bra diskussioner trots att den enda jag har pratat med är mig själv.
Jag dömer ut en kyrka som byggdes 1890 som nybyggt krimskrams.
Att dricka kattpissdoftande kaffe från en automat i ett sunkigt fikarum övergår från att kännas som ett nödvändigt ont för att säkra den dagliga koffeindosen till att upplevas som höjden av modern teknik och nutida njutning.
När en berömd bok från 1500-talet tas fram får jag hjärtklappning, tårar i ögonen och blir så exalterad att jag glömmer att fotografera insidan.
Det känns helt naturligt att alla heter Bengt och Märta. Och att deras barn också heter Bengt och Märta.
Jag vill sparka Gustav Vasa på pungen för att hans fogdar har kladdat i mina böcker.
De få gånger jag pratar med någon börjar jag alla mina meningar med att harkla mig.
Liten ordlista för den som pratar med en stockholmare
Jag har fått många kommentarer om hur härligt det måste vara för mig nu när jag är liksom ”hemma”, och jag vill å det bestämdaste dementera alla sådana rykten. Stockholm är inte hemma, och jag känner mig omväxlande som en sur finnjävel som tittar neråt och går förbi, omväxlande som den där bonnjäntan som aldrig går ner på rätt sida till tunnelbanan. Under mina första dagar här har jag vid flera tillfällen råkat ut för verbala förväxlingar, och sammanställer därmed en liten ordlista för den som pratar med en stockholmare. Vänligen observera att stockholmare i allmänhet inte uppskattar att man skrattar åt dem när de säger rev när man trodde att de menade röv. Och de menade räv.
Hursomhelst.
Stockholmaren säger: ”Det är piece of cake på cykel.”
I verkligheten betyder det: ”Så länge du med dödsförakt är villig att cykla i 30 km/h på trefiliga hårt trafikerade vägar med en gul reflexväst, en trendig hjälm och en tilltro till Stockholms bilförares respekt för cyklister som enda säkerhet är det inga problem”. Vänligen observera att det inte har något med tårtor att göra, och det är ofint att bli besviken.
Stockholmaren säger: ”Asså, det är typ max 10 minuter.”
I verkligheten betyder det: ”Förutsatt att du tar tunnelbanan åt rätt håll tar det inte mer än 10 minuter”. Observera att det inte är tänkt att du ska gå, trots att det ser ut som så när de pekar.
Stockholmaren säger: ”Ah men eller hur?”
I verkligheten betyder det: ”Jag håller med dig” eller ”Hur fan kan du tro det?”. Observera: intonation är allt!
Stockholmaren säger: ”Det är bara en liten bit rakt fram och så en liten backe.”
I verkligheten betyder det: ”Det är ungefär 2 km rakt fram och sedan backen från helvetet i 90 graders vinkel.” Observera att det inte finns några små backar i Stockholm.
Stockholmaren säger: ”Hoppa bara på bussen så tar det två minuter”
I verkligheten betyder det: ”Om du hoppar på rätt buss av de fjorton som går från den hållplatsen och den mot all förmodan går åt rätt håll tar det två minuter om du inte fastnar i trafiken”. Observera att detta är något som bara fungerar för andra stockholmare, men att det nästan alltid går att få åka med tillbaka när bussen kommit till slutet av sin rutt. Lägg då på 35 minuter.
Olämpligt tilltugg på sena kvällar
Om du får för dig att äta sånt här…
(baklava (smörbakat socker med kanderade nötter))
… är det på många vis olämpligt att kombinera det med det här…
(särskilt om det är så svart att det nätt och jämt är flytande)
… om du planerar att gå och sova inom de närmaste dygnen. Ett tips bara.
Tio säkra tecken på att du är i Sverige
Den här veckan spenderar jag i Stockholm. I morse var jag så hiskeligt trött att jag hade svårt att minnas riktigt var jag befann mig – Finland eller Sverige. För att ingen annan ska behöva uppleva detta känslomässigt påfrestande limbo har jag sammanställt en checklista med tio säkra tecken på att du är i Sverige.
Du vet att du är i Sverige om
- Folk tränger ihop sig för att alla ska få plats när det är rusningstid på tunnelbanan.
- En latte kostar 25 spänn, och det naturliga tilltugget är en kanelbulle som ingår i priset.
- En vilt främmande människa tilltalar dig, utan för att beklaga sig över din existens.
- Det anses civiliserat att hälsa på städpersonalen.
- De största reklampelarna uppmuntrar till att panta flaskor.
- Människor runt omkring pratar minst fyra olika språk, och somliga människor inte är blonda.
- En grupp vuxna män står och skrattar utan att någon nyligen åsamkats fysisk smärta.
- Vuxna män skrattar.
- Folk visar noll respekt för perfekta formationer med jämna två-meters-avstånd i väntan på bussen.
- Det inte uppstår nervös domedagsstämning när en mening börjas med ”jag känner…”
Farsdag(stårta)
Som de flesta andra med en bra pappa i familjen har vi firat Fars dag. Jag själv är väldigt förtjust i tårtor med grädde, marsipan och rosa fluff. Ju fler rosor, små sirliga fjärilar och krimskrams dess bättre. Min man är mer en såndär jag-tycker-om-klassiska-former-med-syrliga-smak sorts person. Jag har aldrig i hela mitt liv bakat något som skulle kunna passa en sån person förr.
Men vad gör man inte för kärleken? Bottnen består av Digistive-kex, smör och kanel, det vita lagret är Philadelfiaost, ekologisk naturell yoghurt och grädde smaksatt med färskpressad citronsaft och det orange lagret är gelé gjord på färskpressad apelsinjuice och mandarinklyftor.
Till och med barnen tyckte om, vilket förstås inte hindrade dem från att baka egna tårtor…
Presenter blev det förstås också. Barnen hade gjort så fina kort och teckningar på dagis att de inte orkade vänta tills idag utan gav sina grejer redan i fredags. Av mig fick min älskade make några timmar framför spisen och kvalitetstid med barnen. Det är ju sånt man brukar säga att pappor idag inte har riktigt tillräckligt av.
Jag sitter fast…
… i en meningslös diskussion som inte leder någonvart. Men det är ett icke acceptabelt nederlag att sluta först.
En gratis vinst för idiotin liksom.
Varför katterna älskar barnen
Det finns en anledning till varför katterna tolererar barnens ibland omilda kärleksförklaringar: Matskålens storlek är inte vägledande när den ska fyllas på.
Magnus och Petski lär barnen språk
Ikväll hade vi myskväll: poppade popcorn, korkade upp tre olika läskflaskor och knäppte på Magnus och Petski på TV. Popcorn och läsk är standard under våra myskvällar, men Magnus och Petski gjorde entré för första gången. Ungefär sjutusenfyrahundraåttitolv gånger fick jag berätta vem som var vem, och att Magnus är från Sverige som mamma. Min förhoppning att barnen ska få höra att det inte bara är deras mamma som pratar konstigt ska snart infrias, men med ett lätt otippat tillskott till ordförrådet.
I dagens avsnitt provade Magnus och Petski hur det är att vara golfproffs och då utspelar sig följande:
Magnus och Petski sitter i en golf cart, slirar iväg och Magnus ropar:
– So long, bitches!
Därpå följer en 15 sekunder lång tystnad i familjens vardagsrum. Med ny respekt och ohälsosamt stort intresse betraktar två storögda barn TV-rutan. Tystnaden bryts av Tildas:
– Mamma, han sa BITCHES!
– Mmmm… Mamma hörde det.
– Yey! Bitches! BIATCHAAAS!
Kuriosa: Magnus blogg på finska kan varmt rekommenderas!



