Historikerns historier · Vardagslivet

Några tips om det där med trovärdighet som historiker

För att lyckas i den akademiska världen gäller det att bygga upp en trovärdighet. Det handlar bland annat om forskningsetik, om att vara noggrann när man redovisar sina fynd och om att ge tydliga referenser till ursprunget när man hänvisar till intelligenta saker någon annan har kommit på. I förlängningen handlar forskarens trovärdighet och position i den akademiska världen förstås också om att kontinuerligt hålla en hög vetenskaplig standard på allt vad man gör och att låta väl underbyggda metoder och teorier genomsyra forskningen.

Och lite handlar det säkert om att inte dyka upp på doktorandseminariet svingande en enorm rosa kasse…

… som man försöker förklara med att man behövde nya hårklämmor.

Särskilt om just hårklämmor inte var en av de där grejerna som man i lyckoruset över 70 % rabatt kom ihåg att köpa.

Men jag tänker så här: Mitt stipendium är rätt knapert. 70% rabatt ger en procentuell besparing motsvarande två veckors understöd, så det jag har gjort är egentligen en tjänst för forskarsamfundet och inte minst stipendiegivarna eftersom det nu blir mer forskning för pengarna. Så att säga.

En ny väska. Mmmmm.

Den där hatten jag suktat efter.

Och dessutom ett par skinnhandskar med en rosett och ett diadem till Tilda.

Jo, och så ska vi väl säga att åtminstone min egen trovärdighet som historiker är väldigt beroende av att jag inte tvingas räkna procentsatser för min forskning utan bara för mina interna numerisk-bekräftelse-på-behovet-av-shopping-monologer.

 

Vardagslivet

Då är det väl bara ladda för nästa rond.

Vad är det här? En ny humanitär katastrof? Bilder från Hiroshima 1945? Ett reportage om tsunamis?

Rätt svar: Vårt renstädade vardagsrumsgolv en treåring senare.

Och den underbara mjuka mattan har ungefär två miljoner Barbie som klippdocka-accessoarer behändigt nedkörda i fluffet.

Mammans städning: 0 p

Kreativ treåring: 53789234 p

Historikerns historier · Vardagslivet

Repetition är alla stipendiers moder

Januari är stipendiesökartid. Jag fick förra året ett resestipendium till Stockholm för att gräva i riksarkivet (inte som en arkeolog alltså, utan som historiker) av Kulturfonden för Sverige och Finland (tackar ödmjukast!). I år tänkte jag söka igen och klickar mig igenom ansökningssystemet. Så när jag kommer till de där stora rutorna där man ska fylla i ”närmare beskrivning av projektet”, ”bilateralt mervärde” och ”planerad uppföljning” blir jag lite extra glad. Bilateralt mervärde. Yes. Sånt här är jag riktigt bra på!

Men när jag klickar på det lilla frågetecknet vid sidan av rutan – det där som man klickar på om man vill ha lite extra hjälp och som jag brukar klicka på bara för att jag tycker att det är kul – möts jag av texten från min egen ansökan anno 2010.

Shit.

Texten är bra. Riktigt, riktigt bra. Men hur i hela friden ska jag kunna skriva något nytt och inspirerat om exakt samma ämne, i exakt samma syfte och med min egen text som exempel på hur det ska se ut, utan att det ser ut som att jag dragit copy/paste över hela alltet? Eller ska jag bara copy/paste och tänka att det ju funkade finfint förra gången?

Kuriosa: När jag tänker efter minns jag att någon visst ringde och frågade om de fick använda min text och jag svarade ja.

Kuriosa: Undrar om man kan referera till hur en kvinna från landsbygden lär sig det intrikata tunnelbanesystemet som ett bilateralt mervärde…?

Vardagslivet

Det blir en rituell avrättning av dom!

Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.

Vardagslivet

Ännu en anledning att skaffa helikopter

När det står en ung kille i tioårsåldern mitt på vägen och vägrar att flytta på sig när man kommer trött och hungrig efter att ha hämtat ungarna på dagis och allt man vill är att få komma hem, äta mat, tända en brasa och lyssna på ungarna berätta om sin dag, men man hindras av att den där unga killen tycker att ett bra sätt att visa sig tuff inför sina kompisar är att sedan man stannat bilen så sakta det går masa sig just så mycket åt sidan att man genom att nästan köra upp i snöhögen på andra sidan vägen kan klämma sig förbi, då önskar jag att det vore ok att liksom lite knuffa till honom kofångaren.

Eller åtminstone klippa honom med dörren.

Det är liksom inte tillfredsställande nog att bara veva ner fönstret och sockersött upplysa honom om lämpligheten att flytta på sig när det kommer bilar när man inte ens får inleda med ”jag förstår att du inte är så smart men jag är säker på att du kan tränas upp att agera nästan normalt med hjälp av elchocker”.

Vardagslivet

Kom ihåg att raka benen innan ni åker till simhallen!

Alltså inte för att jag inbillar mig att det där med att raka benen skulle göra mig mer attraktiv eller så. Vem bryr sig när man har två barn och en man som inte heller rakar benen.

Men jag säger bara det att satan vad ont det gör när skåpnyckelns gummiband fastnar i vinterpälsen.

Vardagslivet

Den lilla detaljen med att den enbente mannen möjligen kan skada sig då?

När jag hämtade barnen från dagis fick jag höra att Tilda hade bitit en av dagistanterna i armen. Den här gången förmodligen i någon sorts kärleksyttring, men jag minns tydligt då för några år sedan när hon attack-bet alla som hon på något vis tyckte hade betett sig illa. Ganska ofta var det mig.

På kvällen skulle vi åka till simhallen och står hela familjen i hallen och gör oss redo när barnens far, min högt vördade make, plötsligt ger upp ett vrål följt av en imponerande mängd finska svordomar samtidigt som han hoppar runt på ett ben. Tilda skrattar så hon kiknar. Pappa har en rolig dans.

Så fick vi ha ännu ett samtal med Tilda om att man inte får bitas. Det gör ont. Hon är stark. Offren blir ledsna.

Vilho hade ett eget samtal med Tilda.

Vilho: Men fattar du int? Tänk om du sku bita en man som har ont i sitt ben, och så biter du honom i andra benet och så ramlar han på dig och du skadar dig.

Tilda (hade helt klart aldrig tänkt på det): Åh.

Vilho (med händerna i sidorna): Det är därför du int ska bitas!

Vardagslivet

Förr i tiden lekte man tjuv och polis

Idag var det min (o)tur att köra barnen till dagis på morgonen. Oftast är det maken som gör det, medan jag rullar över på andra sidan i sängen och somnar om. Ibland klagar han över att det inte är riktigt rättvist och jag misstänker att den där gränsen för hur länge man får svara ”men jag var ju för fan gravid i nio månader” går ungefär där när yngsta ungen fyller fyra. Hur som helst. Idag körde jag ungarna.

När vi kom fram till dagis i runda slängar två timmar senare än vad de hade anlänt med sin fader var barnen i Vilhos grupp uppradade innanför grinden till lilla gården och väntade på att bli utsläppta. När Vilho närmade sig blev det oro i leden.

Barn 1: Där kommer den elaka chefen!

Barn 2: Den elaka chefen kommer!

Och jo, min son kan vara lite… dominant. Det har han ärvt efter sin far eftersom jag själv är väldigt mild och lätthanterlig. Dagispersonalen nämnde också vid senaste utvecklingssamtalet att Vilho trivs bäst när de yngre barnen passar upp på honom. Ordet ”lakej” kan ha förekommit. En kort stund var jag orolig över att jag blev vittne till ett myteri men det visade sig inte vara fallet. Vilho går fram till grinden och morrar med händerna i sidan.

Barn 3: Jag är vakt!

Barn 4: Jag också!

Barn 1: Vi tänker inte jobba!

Vilho: MOOOORRRRR!

Men hallå? Sen när ska dagisungar leka generalstrejk?

Vardagslivet

Simon’s cat och manliga stereotyper

I födelsedagspresent fick Vilho en bok om Simon’s Cat, vilken nu länge fungerat som kvällssaga. Kan varmt rekommenderas, särskilt eftersom den saknar text!

Den här bilden roade mig och barnen länge. Mig säkert längst.

Vilho: Mamma titta! Simon’s cat är precis som våran pappa!

Jag (kväver skratt): Nämen ser man på!

Tilda: Mmmm. Pojkar är sånna.