Som ni vet hade jag dansträning igår. Det var ovanligt många finska dansöser på plats och ovanligt bristfällig finsk grammatik. Som tur var fick jag en bra chans att lära dem lite svenska, på ungefär samma sätt som mina egna barn lärde sig en nästintill komplett uppsättning svenska svärord av sin väna moder – för tighta byxor.

Det är så här, att för några veckor sedan rusade jag halvt i panik in på klädaffären, roffade åt mig det närmaste paret svarta tights och sprang ut igen. Självklart var dessa tights inte gjorda för någon med den verkliga storleken L, utan för en av de flickorna i högstadiet som alla kallar för tjockis för att hon väger 50 kg och som också i klädaffären får bekräftat att hon är tjock eftersom hon passar i den imaginära storleken L för småflickor. Om vi säger så här: det var i alla fall inte min storlek.

Men det struntade jag i när jag krängde på mig byxorna och vansinneskörde till träningen i går.

Det blev på det hela taget en riktigt otrevlig upplevelse och väldigt många fula ord. För det första var byxorna  så tighta i benen att de störde blodtillförseln till yttersta hudlagret med resultatet att benen liksom domnade lite. Dessutom var de av allt döma inte gjorda av naturmaterial och eftersom tyget kapslade in kroppsvärme var det ungefär som att dra ett entimmes danspass klädd i skinnpaj. Som om det inte vore nog kunde jag inte dra upp dem längre än att de på 5 sekunder hade hasat ner så långt att till och med Charlotte 14 år hade tyckt att de var lågt skurna. De första tio gångerna försökte jag tappert dra upp dem men när allt som hände var att de begravde sig mellan skinkorna insåg jag att allt jag åstadkommit var att dra upp trosorna till navelhöjd, medan tightsen mycket riktigt fortfarande snörpte om där någonstans betydligt lägre – sakta hasande mot nya djup.

Det är inte ens ett par sånna där byxor man lider i en kväll innan man med en romantiskt blick viker in dem i skåpet och ömt viskar ”sen, när jag blir smalare”. Det är ett par sånna där byxor man klipper sönder och eldar upp.