Nu är det dags för något annat. Ni vet, sånt där som riktiga bloggar ska ha så att det inte blir för mycket debatt och grejs.
Så här är en bild på mina vackra intelligenta barn.
Kategori: Vardagslivet
Det var kul, nu väntar vi på smittan!
Efter månader av tjat tog jag igår med mig barnen till HopLop. Även om jag fortfarande är säker på att vi nu kommer att bli sjuka eftersom att alla vet att inomhuslekplatser är bakteriehärdar måste jag erkänna att jag är positivt överraskad.
– Stället (åtminstone i Kervo) är stort och ljust med en labyrint stor nog för att berättiga medtagande av ett garnnystan och man förväntar sig att möta en minotaur.
– Personalen var trevlig och verkade kunna sin sak. Ni vet, steka hamburgare och ta betalt.
– Man får kasta bollar i bollhavet. Barn älskar sånt.
– Det fanns tillräckligt med tillåtna klätterutrymmen för att inte ens min son skulle känna sig trängd att börja klättra på stolpar, föräldrar och dörrar.
– Däremot vidhåller jag att clownbilder inte ger en piffig interiör utan livslånga trauman. Tilda tittade misstänksamt på clownbilderna och bekräftade att det ser ut som om ”pelleplåvnerna” ska komma och ta henne. Sedan vi konstaterat att det då var ett ypperligt tillfället att knäppa varenda pelleplåvn på näsan var hon lugnare. Men så har hon ju inte sett It.
– Jag kan inte avgöra om föräldrar tog ovanligt väl hand om sina barn eller om det bara var stort nog för att även de jävligaste skulle hållas sysselsatta för det var inte många bråk. Men den som döper sin unge till Peikko (vilket betyder troll) borde inte förvänta sig annat än att ungen sedan kommer att tömma bollhavet på bollar (man ska kasta i ringarna, ju!), köra sönder hälsenorna på intet ont anande föräldrar och klättra uppför rutschkanan åt fel håll. Så är det ju.
– Inget kunde lägga sordin på ungarnas lycka! Vilho slurpade i sig en sån där slush och menade att så här roligt hade de inte haft sedan de fick sova på soffan när jag tittade på film (vilket var betydligt billigare) och Tilda räknade på fingrarna hur tidigt vi borde komma och hämta dem i morgon från dagis för att vi ska kunna åka igen. Varje dag.
– Vi åker igen. Men inte varje dag.
Grejernas uppror
Konsumtionshysterikritikerna och besparingsfantasterna, alla förbannade loppisbloggar och do it yourself-gurus, nu får ni inte längre stå oemotsagda.
Följande kunde idag läsas på HBL.
Vet ni vad det här är?
Det är sol som skiner in på mitt arbetsrum, det är vad det är.
Men ska vi säga att det säkert är tur att det inte är längre än 20 minuters sol här just nu, för jag har en artikel som borde bli färdig. Visst kan jag skriva med stängda ögon men tydligen är det inte förrän man blivit professor som proof reading flyter på samma sätt.
Restauranger och kulturell bildning
Det är en ganska märklig tystnad som uppstår när man ganska länge diskuterat problemen med finare restauranger och man någonstans vid utläggningarna kring de där frackklädda servitörerna som står och vaktar inser att en av oss pratar om att sitta till bords och den andra om att gå in och låna toaletten.
Utan att närmare gå in på detaljerna om vem som sa vad och analyser rörande hur det kan tänkas reflektera personernas kulturella bildning vill jag ändå passa på att ge en liten varning. Michelinstjärnor får restauranger alltså på grund av maten, inte på grund av hur de behandlar unga kvinnor som gått vilse och akut behöver få gå och kissa. Och man gör det inte bättre om man försöker skämta till det med en rolig historia som rör de där stora blomsterplanteringarna vid entrén i sitt tacktal över att man fick låna toaletten.
Så slår vi runt kring ett en-grise-snår
När jag lyssnar på min son som sjunger
”Små grisarna, små grisarna
och nu så ska ni DÖÖÖ”
inser jag att Angry Birds kommer att förstöra klassisk kultur för en hel generation.
Morsgrisar faller vi ihopa, allihopa, faller hopa
Räven raskar över isen – Fågeln överraskar grisen
Visst, så det var kanske två gånger.
Incidenten med overallen väckte så stor uppståndelse att Tilda fortfarande idag kände ett behov av att prata om saken och med stora ögon för hundrade gången frågade varför jag glömt hennes overall och jag för hundrade gången lät bli att svara att jag visst inte glömde för om hon envisas med att ta jackan på sig kan hon gott frysa. Särskilt sedan personalen beklagat sig inför min man om att jag glömt att ta med overallen och att ”det säkert vore bra om Tilda hade varma kläder med sig” har jag närt en stilla önskan om att det kunde bli slut på det förbannade tjatet.
Jag ska inte säga att det var därför jag begick nästa dagissynd, men det är åtminstone ingen som pratar om overallen längre.
Igår glömde jag Tildas inneskor hemma. Eller, egentligen var det inte jag som glömde lika mycket som det var min man som tog hem dem bara för att Tilda ville. Där har ni curlingförälder. Och så kanske det var jag om inte tog med dem tillbaka igen. Hur som helst var det jag som i går fick utstå dagispersonalens spott och spe. Första morgonen.
När jag idag för andra morgonen i rad lämnar av ett barn utan inneskor är det som om dagis plötsligt är Buffys skola och placerad över hell mouth och jag genom att inte förse Tilda med Magic Inneskor of Protection är skyldig till att all världens ondska nu kommer att drabba världen.
Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Har hon inga inneskor idag heller?
Jag: Nej, hennes pappa tog visst hem dem.
Dagistant: Jag hörde att hon inte hade igår heller.
Jag: Nej. Det blev ju så när hennes pappa glömde.
Dagistant: Ojojojojojojojojojojojoj. Det var ju verkligen inte bra!
Jag: Nej. Och så finns det ju barn som svälter i Afrika också.
Dagistant: *tystnad*
Jag: Dom har säkert inte heller några inneskor.
Dagens ordspråk
Mitt emot dagis har det byggts ett ålderdomshem. Ibland går en grupp dagisbarn över dit för att underhålla åldringarna och för att förhoppningsvis få något givande tillbaka – ungdomen möter ålderdomen liksom. Vid Lucia till exempel, då underhöll barnen åldringarna med ett luciatåg och fick godis.
Nu tjatar Vilho varje dag om att han vill gå dit, men inte för godiset skull. Lite stolt blir jag ju. Han har fattat det där med att man kan ha annan nytta av utbyte över generationsgränserna än att gamlingar tenderar till att ge godis om man sjunger för dem.
Vilho vill gå till ålderdomshemmet för att spela spel. Memory.
”Jag vinner minsann över de där åldringarna varje gång, mamma!”
”Som att stjäla godis från ett barn” och ”som att spela memory med en senildement”.
En gång. Så jag glömde EN GÅNG!
Debatten om det där med att hämta barn tidigt från dagis och effekten på såväl genusstrukturer som föräldraskapets betingelser verkar blossa upp igen.
Och jag vill bara säga att den som tycker sig få sneda blickar av att hämta sitt barn sent från dagis skulle prova att förklara hur det kom sig att dottern kommer till dagis helt utan overall i 15 minus.
Jag: Jo, alltså, hon ville ju ha jackan på sig idag och. Jo, då blev ju kanske overallen kvar på golvet där hemma. Men jag hade lagt fram den. Det hade jag faktiskt.
Dagistant (höjer på ögonbrynen): Jaha.
Jag: Men sen liksom. Jag är ju ingen curlingförälder. Det är jag inte. Inte alls. Men… Alltså du vet ju hur treåringar kan vara. (skratt)
Dagistant (skrattar inte): Jo.
Jag: Ja, för ni har ju rätt många här. Liksom. Du vet. Ja, och så blev den hemma. Overallen alltså. Barnet tog jag ju med.
Dagistant: Det var ju bra i alla fall.
Jag: Kanske vi bara kan se det så?
Det där med manliga könsorgan och att göra sig lustig.
Det kom ett mejl som bekräftade att min stora idol ska tala på ämnesföreningens årsfest i mars. Eftersom jag inte… eh… kommer ut så mycket bland folk blev jag måhända en smula överexalterad och skickade direkt ett mejl till min högt vördade älskade make med någonting djuplodat och akademiskt i stil med OMG I HAVE TO GO HERE!!! Ungefär.
Av detta föddes inte helt oväntat en tämligen lång och synnerligen intelligensbefriad konversation som i centrum hade olika former av tidigare nämnda idols namn. Det krävs liksom inte särskilt mycket fantasi för att göra sig lustig över ett namn som på engelska refererar till ett manligt könsorgan. Väldigt kort gick det ut på grova anspelningar om vem och vad som skulle få ta vem och vad på festen eftersom min högt vördade make inte kan följa med.
Allt behändigt CC:at till Historiska Föreningens sekreterare.
Hit och dit och tillbaka igen 