Vardagslivet

I mitten. Ungefär. Eller strax bredvid.

Mitt arbetsbord är inte stort, men det är välfyllt. Tack och lov är en av mina stora dygder det där med att ge begripliga instruktioner. Idag var jag stressad som sjutton och på väg ut genom ytterdörren när kom jag på att jag behövde en bok från arbetsbordet. Således ropade jag på min högt vördade make som var uppe:

Jag: Hunny, could you please bring me the book to the right furthest left on my desk.

Maken (småspringer in på arbetsrummet): What?

Jag: It’s called ”Svenska medeltidslagar”.

Maken (klart stressad): I can’t find it!

Jag (irriterad): But it’s right there to the left right!

Maken: *silence*

Jag: Come on!

Maken: Screw you and your sense of direction!

Jag (ännu mer irriterad och dessutom oskyldigt anklagad): How hard can it be! It’s TO THE RIGHT!!!

Maken: The right?

Jag (med större säkerhet än tillbörligt): No, fkit! TO THE LEFT ON THE RIGHT FURTHEST!

Maken: *silence*

Jag: Try the…

Maken (på väg ner): I found it.

Jag: Of course you did. It was right there. You know. To the left.

Vardagslivet

Jag har närt en kapitalist vid min barm

Jag har varit så stolt över sonen som i tid och otid ordnar så att lillasyster får titta på film när hon vill. Hon är för liten för att nå knapparna och förstå i vilken ordning de ska tryckas på. Vilho når och vet hur det ska vara, älskade lille unge.

I morse kom jag på honom med att ta betalt av lillasyster och grannflickan för att han skulle sätta på Tom och Jerry åt dem. Dags att sätta sig ner och diskutera entreprenörskap och utnyttjande av oförståndiga. Igen.

Historikerns historier · Vardagslivet

Kattpyramiden – eller: mitt liv som nåldyna

Det är en utmaning att få något gjort med en katt i knäet. Omöjligt blir det först när en till katt helt sonika bestämmer sig för att ignorera katt nummer ett och ställa sig ovanpå.

Det här är sekunden innan katt ett snurrar runt och attackerar katt två vilket resulterade i att de kanade åt varsitt håll.

Fallet dämpades av något hundratal klor inborrade i mina lår.

Inga katter skadades vid tagningen av denna bild.

En doktorand förväntas återhämta sig och bli nästan helt återställd.

Vardagslivet

Trött på självgodhet och moralpredikan? Enter: my husband

Det har varit en överdos av självgodhet och moralpredikningar på bloggen de senaste dagarna. Här kommer botemedlet:

Min högt vördade make: So, I read your post on those pictures of different women.

Jag (uppriktigt förvånad): You what?

Maken: Yeah, and I have to say I agree completely!

Jag (riktigt uppriktigt förvånad): Sorry, you what?

Maken: Well, I mean, I think those chics are hotter.

Jag: You mean the half naked underwear models from Victoria’s Secret?

Maken: No, no. The academic chicks. I’d prefer them.

Jag (smältande akademikerhjärta): Aww… I love you! I’m so happy you got it!

Maken: Well, of course! They’re like gift wrapped and you kinda have to imagine what’s underneath and how to unwrap them.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Och sen är det bara att ge sig ut och dacka

Den till synes eviga diskussionen om huruvida våldsamma datorspel, VS, gör spelarna våldsamma eller inte fortsätter.

Hela diskussionen är så absurd. Ni som förbannar datorspel, när spelade ni senast? Nähä? Inte det. Så era starka åsikter om skadligheten i dataspel kommer från vad ni har sett hos era vänner? Jasså? De spelar inte eller. Verkligen inte något som passar er säger ni. Men Johanssons femtonårige son han spelar minsann och han som var en så trevlig liten gosse har nu blivit helt förbytt. Distanserad och kort i tonen. Bara en tidsfråga innan han blir våldsam. Det är för att han spelar datorspel säger ni? Vad sägs om att ungen har blivit tonåring?

Vi som spelar datorspel är många. Statistik finns väl knappast, men det rör sig om en hel del miljoner. Om man då tror på skrämselpropaganda om hur datorspelandet kommer att göra oss våldsamma förstår jag om det uppstår en viss oro. Särskilt som vi är utrustade med allsköns vapen. Ancient Sword of Destruction + 15. Mighty Spear of Doom med booster. Klart man blir nervös. Om man inte förstår vad det handlar om.

Det handlar nämligen om miljoner med människor som spelar för att de tycker att det är kul, för att sudoku inte är deras grej och för att de alltid drömt om att få ha en ringbrynja formad som en bikini (eller, vilket säkert är ännu vanligare, få bestämma vad bruden som har den på sig ska göra). Det handlar förstås också om människor som ryser av dagsljus, som inte kan namnet på sina fem bästa vänner och som glömde äta mat igår men inte bryr sig eftersom de levlade upp två levlar.

Sen finns det enstaka individer som är sjuka och våldsamma. En väldigt liten del av de individerna spelar datorspel och ingen av dem hade kunnat stoppas ifall någon bara hade förstått att ta ifrån dem spelandet.

Vill ni tala om våldsamhet? Vad sägs om att börja söka svar i alkoholismen och den sociala segregationen.

Under tiden snörar vi på oss våra Boots of Swiftness, drar på oss Elven Golden Harness och greppar Mighty Axe of Smithe. Lord of Chaos, Chtulu och Diabolo väntar. Vi går nog inte ut i den verkliga världen idag heller.

Debatten på DN:

1, 2, 3.

PS: Nästa gång ni bemödar er om att göra en undersökning vore det intressant att få statistik över antalet spelare och exakt hur den där våldsamheten yttrar sig, särskilt i förhållande till spelarnas socioekonomiska förhållanden.

Och till alla er föräldrar som är oroliga: Med datorspel gäller det precis samma sak som i allt annat – lär dig om vad ditt barn gör. Och undvik first person shooters till dem som inte har åldern inne.

Vardagslivet

Jag är ju en expert minsann!

Till och med en random utländsk försäljare som tittar förbi bloggen slås av dennas förträfflighet och imponeras framförallt av min klarsynthet i hur man ska tackla män och dra dem till dansgolvet om de säger nej – eftersom jag alldeles tydligt är en expert i frågan.

Jag ska genast lägga till det på min CV.

Dansa med ovilliga: Expert

Tack, men nej tack, jag vill inte köpa den här gången heller.

Vardagslivet

Hur man får pojkar att dansa – ett kort inlägg om kvinnlig företagsamhet

Vi dansade ut julen i går, jag och ungarna. Vilho och jag orkade med några Räven överraskar grisen och ett par Raketer innan vi tyckte att det var dags att hitta på något annat.

Tilda och grannflickan hade inte fått nog. Först bad de Vilho att han skulle fortsätta dansa med dem. Försynt stannade jag kvar och låtsades vika tvätt för att se hur det hela skulle gå. Jag var fascinerad över att se hur Vilho, blott 6 år gammal, visade precis samma beteende som de flesta män manifesterar hela vägen upp till den där åldern då de börjar åka på kryssningar och dansa foxtrot med hon ”som knappast kan ha varit en dag över 45”.

Vilho himlade med ögonen, hasplade fram ett ”näe, knappast” och gick därifrån.

Tilda och grannflickan kunde då ha gjort vad milda flickor förväntas göra – sätta sig i ett hörn och låta bli att dansa. Men de är inga milda flickor. Istället sprang de efter Vilho, tacklade honom och drog honom tillbaka till dansgolvet.

Klart att du vill dansa!

Ok, han är här. Vad gör vi nu då?

Sen är det väl bara börja röra på fötterna. Du tar den där och jag tar den här!

 

Nästa gång jag får ett nej ska jag prova samma sak.