Vardagslivet

Korv är vardagsfest!

Det är en himla massa tjat om vad barn ska äta och inte. En av de där grejerna som barn inte ska äta nuförtiden är korv.

Men hallå! Dagens korvar är ju kompletta måltider som i ett enda behändigt paket uppfyller kostcirkelns krav på både proteiner och kolhydrater – lite kött och en hel del potatis.

Och visst, somliga korvar har ju fler E än enervera och det är väl inte så bra, men det ska ju inte alla korvar behöva lida för. Igår hade vi korvfest på Tildas enträgna begäran. Vi har det titt som tätt, och på så vis har barnen lärt sig att korv inte behöver vara sladdrig, skinnfri ”vi kallar det korv för att den här potatisen en gång pratade med en gris”-korv. Nä, när vi går in på affären för att köpa korv förkunnar ungarna glatt att det minsann skulle smaka med lite braaaatwurst i utbudet.

Sen kokar vi makaroner (för det måste man ju göra när man köper såndär korv som inte har 65% potatisstärkelse som tillsats och man vill att barnen ska äta från hela kostcirkeln) och så dränker vi hela alltet i ketchup eftersom det är grönsaker i flytande format. Och så skär vi gurka i stora chunks.

Och sen är det vardagsfest.


Dagens sortiment: Bratwurst, Krakowkorv och salami på en bädd av fjärilsmakaroner och snart i ett hav av ketchup.

Vilho är nöjd. Jättenöjd.

Tilda låter korvarna dansa lite med varandra först.

Vardagslivet

Och framförallt är jag inte bitter. Inte jag inte!

Som ni vet leder jag en grupp magdansöser på torsdagarna. Det har ganska länge varit ungefär samma gäng. Vi har hållit ihop i två år nu.

Då och då kommer det nya dansöser till gruppen och det är förstås riktigt roligt! Extra roligt blir de ju såklart när det är någon som redan kan en hel del, som hon som är gruppens allra nyaste tillskott. Hon den där som har dansat lika länge som mig fast hon började när hon var 4 och jag när jag var 18. Nu kan man ju tycka att det är konstigt att fyraåringar börjar med magdans, men inte om man är från Turkiet och det är typ landets jävla nationaldans. Men det är ju bara kul! Nya talanger liksom!

Dessutom lär hon sig oförskämt snabbt och har en såndär perfekt muskulös kropp där varenda rörelse blir som ett vattenfall med vältränade satans guldfiskar som rasslar runt och mina klassiska skämt om ”the more the merrier” och ”det är bra om man är större för när man väl knockat igång boobsen fortsätter de liksom av sig självt och man kan koncentrera sig på annat” har liksom inte samma klang längre. Men det är ju bara kul att hon är där och ger oss perspektiv! Så där kan man bli om man tränar hårt! Och om de tyngsta grejerna man funderar på är åt vilket håll man ska kamma benan i sitt höftlånga, korpsvarta lockiga svall och man aldrig har fött barn, ammat och lärt sig betrakta torsdagens futtiga timme som just så mycket motion man kan hinna med på en vecka. Jättekul är det att hon är där!

Jag minns ju själv hur härligt det var, då när jag dansade åtta timmar i veckan för att dra minst två shower på helgen och jag tjänade tillräckligt bra för att mångdubbla mitt studiestöd. Då förut. Typ innan hon var född.

Så det är klart att jag är glad att hon är där! Jättekul är det! Ingen kunde vara gladare än jag!

Vardagslivet

Men det är inte rättvist!

Jag ringde min man på jobbet, bara så där ändå.

Maken: So, how’s the camera?
Jag: I LOVE IT!! I’ve been walking around the house all day, photographing things and sqeeking happily at every shot. The cats think I’m crazy.
Maken: I’m so happy you like it!
Jag (anar inget): Mmmm…
Maken: Because now I trumph your pregnant-card.
Jag (glad, pillar förstrött på kameran): Awww… You read my blog!
Maken (väldigt självsäkert): Yep.
Jag (inser vidden av katastrofen): SHIT YOU READ MY BLOG!!!
Maken (vittrar vinst): Yep.
Jag: But… but…. That’s not fair. I was pregnant for nine months and…
Maken (låter lite som om han dansar på andra sidan luren): 18, if you count both the kids.
Jag: And it was horrible.
Maken: I got you a camera.
Jag: Shit.

Jag känner mig förrådd. Min make har gjort mig till en kamerahora och likviderat det Eviga Argumentet. Det kan väl aldrig vara rättvist?

Vardagslivet

Nya köksbordet

Vi har skaffat ett nytt bord till köket. Det var lite problematiskt för köket och vardagsrummet avgränsas av en inmurad öppen spis, och sånna flyttar man ju inte på hur som helst. Lösningen blev ett runt köksbord i vitt, med fyra pinnstolar.

Egentligen köpte vi det för ett par veckor sedan, men det här är liksom första gången som det inte har varit så överbelamrat att man inte kunnat se varken färg eller form.

Vardagslivet

Jag har fått en ny kamera. EN NY KAMERA!!!

Jag har fått en kamera. En riktig kamera istället för den sju år gamla grunka jag bråkat med fram tills nu. En riktig kamera som fotograferar när man trycker på knappen, inte 28 sekunder senare och endast under förutsättning att jag under dessa sekunder inte rört mig ur fläcken. En riktig kamera som förvisso tar bättre bilder i dagsljus men som inger förhoppning om att kunna fotografera även under de övriga 19 timmarna av dygnet.

Jag blev så där glad att jag nästan grät.

Och nu har jag ägnat alldeles för stor del av dagen till att fotografera, och värre lär det bli när barnen kommer hem.

Just nu ligger kameran i mitt knä och vilar sig. Ikväll kör vi hårt.

Den allra första bilden. En chokladfylld såndär himmelskhet, som ser så personlig ut att jag istället för att äta upp har diskuterat världsproblemen med.

Percival ligger på soffan och latar sig. Åtminstone tills jag kommer dit och med kameran liksom tryggt balanserad i ena handen kryper fram längs golvet som om det rörde sig om en vildmarksdokumentär om lejon i Afrika, inte ett första försök att fota en slutkörd katt på en soffa.

Vardagslivet

Vad var det jag sa?!

Vi diskuterade det länge, du och jag. Vände ut och in på vartenda argument tills det inte fanns något mer att säga.

Men det är som att tala med en vägg. Du lyssnar inte alls, har ingen respekt för min åsikt och vägrar lita på att jag vet vad jag talar om. Du vill bara lyssna på dig själv, egoistisk och cynisk.

Ibland vet jag inte varför jag ens bryr mig om att försöka, för det kvittar hur mycket jag försöker förklara, berättar att jag vet – för jag har varit där – och att jag visst förstår din längtan.

Hade du bara lyssnat på mig istället för att ge dig av.

Men näe.

Så vem hade rätt? Vem?

Vavavava! Vad säger du då, kattskrälle? Jag sa ju att det snöade!

Vardagslivet

Kattungar och vuxna katter

Jag vet inte vad det finns för zoologisk definition av när kattungar klassas som vuxna. Men jag tror att ett avgörande tecken är om kattungen kommer och stryker sig mot dina ben medan du står i köket och häller upp te, och kattungen sedan ställer sig på baktassarna och lite lojt vässar klorna mot din rumpa.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Dagens finska del 6

Scen: Två finska män av den där typen som alla svenskar tänker på när de hör finska män – två meter lång, tatueringar, skallig, skägg, axlar som en ladugårdsdörr – står och tittar ner i vad som måste vara en av Finlands största grötgrytor. Jag kommer dit för att hämta gröt åt ungarna.

Jag: Onko se tyhjä? Är den tom
Finsk man 1: Noo jooo. Nååå, jooo (En vanlig fras som finnar använder när de vill säga ”Det verkar som det, men helt säker kan man ju inte vara)
Finsk man 2: On se. Den är (Helt tom alltså)
Jag: (tittar ner i grytan) Niin onkin. Så är det (Enligt protokollet ”Hur man upprätthåller en dialog på finska”)
Finsk man 1 (tittar hungrigt på grötkladdet på grytans kanter): Eikös sais vielä vähän jos ois lasta? Kunde man inte få mer om man har barn
Finsk man 2 (slickar sig om munnen): Noo jooo.
Jag (tittar på männen).
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar ner i grytan).
Jag (konstaterar inombords att både Tilda och Vilho säkert skulle kunna slicka i sig en hel del utan att göra en Emil i Lönneberga om man bara lät dem turas om): Mulla on kaksi lasta. Jag har två barn.
Finsk man 1 och finsk man 2 (tittar upp).
Jag (inser att något blev fel).
Finsk man 1: Niinkö Jasså?
Jag (kommer på problemet): Siis. Sä tarkoitat LASTA… Alltså du menar slickepott…
Finsk man 2 (nickar).
Jag (tittar ner): Minä haen. Jag hämtar

lasta – slickepott
lasta – barn (i partitiv)

Men jag vidhåller att barnen hade klarat det!

Vardagslivet

Men att spela hockey, där går min gräns också!

Sonen sitter ute i en snöhög och gråter. Inget konstigt med det egentligen, av någon anledning verkar det vara en av de där grejerna barn gör titt som tätt, men den här gången är det hjärtskärande.

Alla andra pojkar i grannskapet vill spela hockey. Vilho vill gräva tunnlar.

För mig som vuxen finns det liksom inget problem med att någon gräver tunnlar i närheten av hockeyspelandet och alla är lyckliga och glada. För en sexåring som dag efter dag sitter själv med sina numer meterlånga tunnlar, utgrävda med en noggrannhet som skulle få vilken arkeolog som helst att avundas, är det tyvärr inte lika problemfritt.

Faktum är att det är riktigt jävla ensamt att inte spela hockey. Men som förälder kan jag inte göra annat än trösta och försöka hålla en trevlig balans mellan ”snart ska du se att de vill gräva tunnlar också” och ”förbered dig på att resten av ditt liv kommer att kantas av liknande situationer”. Det är som om hjärtat vill gå sönder när man ser sitt älskade barn gråta ut över ofrivillig ensamhet, och man måste hålla sig från att köpa en ny uppsättning spadar till grannskapets alla ungar för att uppmuntra tunnelgrävande eller låta bli att hjälpa dem att skapa en byggfirma man kan kontraktera för att liksom lite ekonomiskt uppmuntra dem.

Ibland måste man bara trösta. Och dra på sig utebyxorna och greppa en spade.

Undrar om det här kan inkluderas i CV:n som praktisk arkeologisk erfarenhet?

Vardagslivet

Allt är förlåtet

Vi har en gäst här. En kompis som ursprungligen är från USA men som nu bor i Sverige och som tillhör samma underbart knäppa gäng medeltids-reenactors som oss. Alltmedan jag hasade mig upp på morgonen, pigg och alert som en zombie, pysslade iväg barnen till dagis, städade upp i köket efter morgonens frukostkatastrof, kokade kaffe, drack allt kaffet själv, satte mig med författandet av ansökningsbrev och suckade, gäspade och svor låg han och sov. Och med risk för att låta generaliserande men när män sover låter det ungefär som om man skulle köra Cthulu i en mixer.

Och när jag med en överfull kopp kaffe tassar förbi sovrumsdörren är det någon som trycker på startknappen.

Cthulu: MRÖHHRÖÖRM hurrk hurrk
Jag (torkar kokande kaffe från låret och försöker stampa bort det som runnit ner mellan tårna): *censur*
Cthulu: ÅRRRRGHHHH hurrk hurrk

Jag när en viss illvilja.

Några timmar och x koppar kaffe senare har gästen vaknat och gått ner för att äta frukost. Jag sitter vid datorn, lutar mig lätt bakåt och sträcker på mig med en sån där känsla av att det kanske går rätt bra allting ändå. Men då. Krampar. Halsmuskeln. Jag tar ett stadigt tag i skrivbordet, gurglar och lutar huvudet åt vänster för att sträcka ut krampen. Men då. Krampar. Den andra halsmuskeln. Så jag försöker förtvivlat massera ut kramperna med det enda resultatet att armarna domnar på tre sekunder och att halsen liksom blir några centimeter kortare.

Så jag staplar ner i köket, skiter i hälsningsfraserna, pekar med ett sladdrigt finger på nacken och stönar ”kramp” och ”hjälp”. Det tar honom nån minut att få kramperna att lossna. Allt är förlåtet.