Det här är min son. Han heter Vilho, har just fyllt sex år och har tränat så mycket på att vissla att han ett tag inte kom ihåg hur man andades utan vissel.

Vilho talar finska och svenska helt flytande, läser långa ord på båda språken och både förstår och pratar lite engelska. Han kan gräva tunnlar som får kaniner att bli gröna av avund och han kan lyfta påsar långt tyngre än han själv. När någon gråter brukar Vilho bli orolig för det känns som om gråten finns i honom också och när hans lillasyster är ledsen sätter han sig på knä, klappar henne och tröstar ”såja, jag kan bygga något roligt lego till dig!”. Vid julen samlar Vilho in de leksaker han inte längre leker med för att ge dem till barn som annars inte får några julklappar och när jag förklarar att det finns alltför många barn i världen som inte har någon som bryr sig om dem och tycker om dem förklarar han högtidligt att han tycker om de barnen.

Så går Vilho till dagis och eftersom han inte har några extra långärmade tröjor i sin korg får han låna lillasysters tröja, en mjuk och fluffig polo, så att han inte ska frysa när de ska gå ut. Men då är det som om alla de där sakerna som är bra med honom inte längre har betydelse. Allt som har betydelse är att tröjan han har på sig är rosa. Han hinner knappt få den på sig förrän de första retsamma kommentarerna kommer.

Vilho sätter sig ner, tårarna bränner bakom ögonlocken och han är arg hela vägen in i själen över den dumma tröjan. Jag sätter mig ner med honom och förklarar högt nog för att hans närmaste kompisar ska höra att det inte är så lätt för barn som är ganska små att förstå att rosa inte är en flickfärg, och att de vuxna minsann vet att även pojkar – pappor – kan ha rosa. När de där som retas har blivit lite äldre förstår de säkert också att man får ha på sig vilken färg som helst, och att det inte är färger som gör skillnaden mellan flickor och pojkar. Flickor har snippor, pojkar har snoppar – det är den enda skillnaden. Allt annat får man göra som man vill. Han nöjer sig med den förklaringen och tittar på kompisarna som nu vill vara stora nog för att ha förstått att flickor och pojkar får klä sig i vad de vill.

Det här kanske är en liten sak. En petitess. En piss havet.

Men det tycker inte jag. För mig finns det inget viktigare än att barnen får lära sig att alla de där bra sakerna som gör dem till fantastiska ungar är tusen gånger viktigare än om de är pojkar eller flickor. För barn i den åldern är pojkar och flickor färgkodade och även om det inte finns ett problem i sig i att flickor klär sig i rosa och pojkar i blått kan det vara just en av de där grejerna som blir en väg för vuxna att förklara att även om det finns pojkar och flickor finns det inte pojkfärger och flickfärger, inte pojksaker och flicksaker, och inte färdigdragna pojkvägar och flickvägar. I barnens värld kommer den färgkodning som kan tyckas ofarlig tyvärr ofta färdig med en uppsjö olika förbud och hårda straff i form av glåpord och utfrysning för den som bryter mot kodningen.

Så ni som vill utrota genusmedvetenheten i barndagvården; hur skulle ni försvara Vilhos rätt att klä sig i rosa?