– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
En kär vän som liksom jag själv flyttat från Sverige – där solen säkert skiner just nu – förtvivlar i den sjuttitolfte snöstormen på några veckor. Men du, det blir bättre, kanske inte så bra som i Sverige, men åtminstone mindre snö. Sedan. I juni nån gång.
Tills dess.
Det här är till dig!
Det är ett rätt välkänt koncept, det där med att kvinnor får huvudvärk på kvällen. De flesta män vet att man kan komma längre om man masserar kvinnans nacke lite.
De flesta män tror att det är något kvinnan har hittat på för att få mannen att slita lite extra eller möjligen för att massage är en betalning för kommande tjänster.
I själva verket har kvinnan tittat sexigt över axeln, underdånigt böjt sitt huvud, med bakåtlutat huvud sjungit ljuvliga sånger med färggranna små fåglar, hänfört suckat med uppdragna axlar och förtjust kastat med sitt hår tillräckligt länge för att även den mest härdade ska få nackspärr.
Att luta hakan mot axeln är en kvinnlig dygd.
Med tre katter har man ju aldrig tråkigt. Till exempel kan man gå och lägga sig på kvällen i den sköna men ack så felaktiga tron att om huset är städat på kvällen är det städat på morgonen.
Eller så kan man sedan man städat omkullvälta pennor, tillfångatagna Barbies och söndertuggade pärlpåsar och återplanterat krukväxter som varit obetänksamma nog att hoppa ut i vägen för katternas midnattsrally sätta sig vid bordet och ta en kopp kaffe och bjudas på en våghalsig show.
Inga katter skadades den här gången heller. En krukväxt fick avlivas på plats.
Det är mycket snack om Oscarsgalan nu. Eller, egentligen är det väl kanske mest snack om vem som hade vilken klänning och hur sexig och glamourös den var. Som påpekats på annat håll finns ett stort fokus på kvinnorna, deras klänningar, deras kroppar och deras sexighet.
Men det här är en jämställd blogg, så här kommer en kavalkad av Oscarsgalans sexigaste och mest glamourösa män!
Först ut är Mario Lopez. Bloggen har inte en aning om vad han har gjort, men med de där bruna ögonen så har det ingen betydelse vad han kan!
Det här är Tom Cruise. Han är inte stor alls, men han är snygg och dominant! Woohoo!!!
Och så den lite otippade Nate Berkus. Bloggen vet inte vad han heller har gjort, men tänker sig att han förut bodde på gatan och nu har blivit upp-hottad, vattenkammad och påklädd. Bloggen stöder de två första åtgärderna.
Och så kommer Jean Dujardin. För det första heter han något som låter franskt (kanske han är fransk, vad vet jag?) och för det andra håller han en staty i handen. Och det är hans. Det är både sexigt och glamouröst!
Oscarsgalan ser Christian Bale som en av de hottaste männen, men bloggen tycker att skjortan är knäppt för långt upp och att kostymen inte gör hans sexiga form rätta. Plus för det välansade skägget dock!
Men här är bloggens vinnare!
Bret McKenzie! Mannen som gjorde musiken till ”Man or Muppet” från Mupparna. Han har smått neurotiska musikerögon, vilt mörkt hår och ett stadigt tag om sin statyett. Bloggen skulle vilja bjuda honom på en kopp te och timslånga diskussioner, men fruktar att det är en sån sorts sexig, glamourös man som bara kommer fram vid Oscarsgalor och annars sitter inlåst med sitt piano, en bandspelare han ärvde från sin frånvarande musikerfar och litervis med sprit.
På Aftonbladet kan man läsa att Gwyneth och Rooney var hetast på galan, något bloggen ställer sig tveksam till (Hallå! Brett skrev musiken till Mupparna! MUPPARNA!). Man kan också läsa om att Angelinas slits stal showen. Och hon såg ju lite obekväm ut, så visst kunde hon ha haft en statyett där under.
Jag älskar takdropp. Dripp, dripp, bort med snön.
Han som istället för att utnyttja parkeringsplatsen i all bekvämlighet hade parkerat bilen på gåvägen rakt utanför dörren den där dagen när snön liksom dripp, drippade från taken några rejäla kubikmeter i sekunden delar förmodligen inte mina ömma känslor.
Känner ni det? I luften? En annan sorts friskhet. Våren. Ljuset kommer tillbaka, sinnet är det första som börjar vakna till liv efter vinterdvalan. Det är nära nu…
Om man inte tycker att det går riktigt tillräckligt snabbt kan man ju blåsa en halv månadslön på primulor. Det hjälper.
Tilda leker sångtävling.
Tilda: Mamma! Jag ä hon den dä Klistel!
Jag: Jasså?
Tilda (går in på rummet, ställer sig på sängen och sjunger så högt att fönstren skallrar)
Jag (försöker behålla allvaret som en liknande tävling kräver)
Tilda (kommer ut ur rummet, håller upp fyra fingrar): Nu ha ja vunnit så HÄÄÄÄL många vännel! De fål ta hand om babyn föl hon kan inte ta hand om sej sälv hon bala ähähähäh å ja gick vidale. Nu ska ja tävla igen!
Det lär nog ta ett tag innan hon somnar ikväll…
Jag vet, det kanske är töntigt. Det var ju liksom inte min egen prinsessa som kom igår men ändå… Alla tillfällen att fira är ju bra tillfällen att fira, och inget kan någonsin vara större och mer värt att fira än att ett friskt och önskat barn får komma till världen!
Så jag bakade en prinsesstårta. Förstås. Och så åkte vi tillsammans med barnen och köpte blommor. Till varandra sa vi att det var för att fira prinsessan men vi visste nog att vi gjorde bara för att det droppade från taken och luktade vår i luften. Sedan fick vi finfrämmat då både farfar och en före detta jobbkompis dök upp. Mycket bättre firande än så får man ju inte!
Jo, jag vet att det är Danmarks färger, men utbudet av blå tulpaner var rent ut sagt upprörande dåligt.
Tilda tittade misstroget på den gröna tårta. ”Men mamma, var är prinsessan?”
Det här är prinsesstårta enligt Leila (nästan). Enligt originalreceptet i Prinsessornas kokbok (som förövrigt varmt kan rekommenderas) ska det inte vara någon sylt i. Enligt Leila ska det vara rårörda hallon, själv använde jag en kombination av hallonsylt och jordgubbsylt. Men varför inte drottningsylt…?
Min son har… ska vi säga långt hår för att vara lite diplomatiska? Hans kalufs växer så det inte finns någon hejd på det, och han låter mig inte komma nära med vare sig borste eller sax. Det är inte alls så att jag inte vill att han har långt hår, han får bli en manlig Rapunzel om han så vill, men det hänger ju ner i ögonen och jag blir liksom lite frustrerad bara av att titta på det. Så Vilho har bestämt sig för att han ska låta det växa så att luggen når ner till hakan och sedan får jag eftersom jag tjatar så hemskt klippa två runda hål för ögonen.
Jag tog mig friheten visa honom några bilder på hur det kan se ut om man har långt hår men liksom ändå någon sorts frisyr av det. Jag tänkte mig att någon av följande skulle passa:
Och medan jag skrollar ner genom bilder på män med långt hår är sonen på det stora hela taget rätt ointresserad. Sedan plötsligt hojtar han till.
”DÄR, mamma! Just SÅ!”
Du affärsbiträde i skoaffären med de där högklackade gråsvarta skorna med en liten rosett och småblommigt foder, som skrattade när jag pratade med de där skorna: Det var skorna som sökte kontakt och pratade med mig först. Bara så du vet. Det är inte så att jag är knäpp faktiskt. Jag är bara artig.
Hit och dit och tillbaka igen 