Vardagslivet

Man blir lite stirrig liksom men bara lite. Stirrig alltså. Kanske. En smula.

Tidigt imorgon bitti åker jag till Glasgow. Det är kanske inte alldeles rätt att säga att jag är nervös. Snarare är jag oroväckande nära ett nervsammanbrott. Inte så att jag oroar mig över min presentation utan mer resan dit. Jag är inte så bra på att flyga. Eller alltså. Ingen människa är väl så bra på att flyga, det var därför någon cynisk overachiver med storhetsvansinne uppfann flygplanet, men jag är i ärlighetens namn inte så så bra ens på att sitta i ett flygplan. Jag tror inte på Gud men om jag hade gjort det är jag övertygad om att han hade försett oss med vingar om det var tänkt att vi skulle flyga och att han nu sitter i himlen och undrar om de där puckona i de flygande plåtburkarna inte har läst om Babels torn. Ungefär.

Och dessutom blir jag åksjuk.

Så jag har försökt dämpa oron genom att dricka. Förmodligen hade det fungerat betydligt bättre om jag druckit förslagsvis vodka istället för kaffe.

Vardagslivet

Butlern med en stekspade i trädgården

Jag och min högt vördade älskade make tittar på Poirot. Eller, egentligen är kanske inte själva tittandet riktigt lika viktigt som ritualerna runt tittandet. Ni vet. Gissandet. Vem dör? När? Var? Hur? Och av vems hand?

Och så insuper vi fantastiska brittiska uttryck. Som vi sedan förgyller våra vardagliga diskussioner med.

– Why darling, what a lot of tripe!

– I shall find that son of yours and give him a piece of my mind!

– Well, mademoiselle, so many people are disgusting. Now pass me the milk.

– Rather, old chap. I’m sure you’ll find some attractive company.

– Awww. Naturellement.

Men veckans bästa brittiska uttryck står utan tvekan Peter Kingdom för.
– We’re not playing good cop, attention deficit disorder cop.

EDIT ca två minuter senare: Fy fan vad jag är bra! Hann inte mer än trycka på knappen förrän det kommer ett ”No need sir. We’re quite sure the butler did it.” Men klart att han gjorde! Det är ALLTID butlern!

Vardagslivet

Spök-genus

Jag tror inte att Inger och Lasse Sandberg hade det som främsta mål, men Lilla Spöket Laban är kanske den allra bästa fullkomligt genuscertifierade storyn nånsin. Där finns ett pojkspöke som är rädd för mörkret, ett lillasysterspöke som är bäst i världen på att göra ljud, ett pappaspöke som lagar mat, ett mammaspöke som suckar åt smutsiga barn, en drottning som kör gräsklippare så det ryker om det och en kung som nattar ungarna.

Alltså verkligen. Man behöver inte göra det svårare än så, inte krångla för att med tvång bryta stereotyper, inte ta för stora kliv. Det räcker med att beskriva en värld som är som vår egen, där pojkar och flickor får vara med, där det är tillåtet att bli lite trött på varandra ibland. Och. Ja. Där det finns spöken.

Kuriosa: Vi har flera av filmerna. De är helt sjukt bra. Just nu tittar vi på avsnittet när Labolinas docka är borta och hon är så inihelsikes arg att hon skriker sönder saker. Vilho skrattar så han kiknar och Tilda studsar upp och ner av pur förtjusning.

Vardagslivet

Vid samma tid som dinosaurierna. Ungefär.

På Vilhos enträgna begäran skaffade vi Hugo till paddan. Ni vet det där spelet med ett litet troll som springer i gångar och som försöker rädda sin familj som blivit tillfångatagen av den ondskefulla häxan. Det spelet.

Vilho: Men varför kan man inte rädda den där familjen?
Jag: Jag vet faktiskt inte. Jag minns inte hur det funkade då när jag var liten och man spelade det där.
Vilho: Kanske om man har fler liv när man kommer dit?
Jag (utan att en sekund reflektera över att min sexåring tycker att ”flera liv” är en förutsättning för att klara sig igenom svåra situationer): Möjligen. Alltså, spelet är ju väldigt enkelt.
Vilho (tittar på mig med sårad blick)
Jag (minns att han knappt klarar ens de lättaste banorna): Alltså, jag menar inte enkel som i lätt, utan enkel som i simpel.
Vilho: Va?
Jag: Jo, spelet är ju egentligen gjort för att spela med en telefon, därför har det inte så många funktioner och är väldigt svårstyrt.
Vilho (förstår verkligen inte kopplingen): Va?
Jag (åldras femtio år omedelbart utan att passera gå): På.. ja du vet… en telefon. Då på den tiden när man bara hade telefonerna att ringa med.

Vardagslivet

Hon förstår mig

Min svärmor gav mig pengar till ett par skor jag drömt om. Det tog mig i runda slängar 0.3 sekunder att komma över förnedringen att ta emot pengarna. Skorna har röd rosett. Liksom say no more.

Vardagslivet

Då var det dags

Nu ger sig den här mamman ut för att rumla runt hela natten tillsammans med världens bästa partypinglor.

Tilda: Men vem ska sköta oss?
Jag: Men, pappa förstås.
Tilda: Ska vi ha barnvakt nu igen?

Så glad påsk på er allihop! Och – som Jesus skulle sagt – vi ses sen efter!

Vardagslivet

Jag säger inte att jag inte vill att han städar. Men…

Min högt vördade, älskade make har städat sitt skrivbord. Det är ju jättebra. Egentligen. Klart att jag är glad att han emellanåt visar lite städiver. Det är bara det att hans städning av sitt skrivbord till vad som gränsar till helt och fullkomligt gick ut på att flytta grejerna på hans bord till mitt bord. Detta leder förstås till att mitt bord ser ut som om en ondskefull kopieringsmaskin druckit sig full på kaffe, ätit ett tjugotal biblioteksböcker och sedan spytt på mitt skrivbord. Där ligger numera böcker, papper och post-its – en oroväckande stor andel av dem med kaffefläckar – i en sådan ordning att det skulle få vilken psykolog som helst att dra långdragna slutsatser om både min barndom och mitt sexliv.

Och det är klart att man inte ska göra generaliseringar men herregud ändå att män inte kan städa som vanligt folk. Eller att… Ja, ni vet… Min man inte kan städa som jag vill. Så jag konfronterade honom med något lugnt och sansat i stil med ”men du har ju förihelvete bara lagt allt jävla grejer på mitt bord fattaru inte att jag måste kunna sitta där och jobba eller”. Och han svarar något lika trevligt som var ganska nära ”men det är för fan dina egna jävla grejer” och jag sa säkert något om att jag varit gravid i nio månader och han sa att han faktiskt köpt en kamera till mig och sedan gjorde vi som alla gifta par. Vi tittade på TV hela kvällen.

För visst kanske jag oftast brukar städa mitt eget skrivbord genom att lägga de grejer jag inte för tillfället använder på hans bord. Så skulle det kanske kunna vara. Men det känns ändå inte rättvist när hans skrivbord nu är helt tomt och mitt… liksom inte är det.

Godsaker · Vardagslivet

En påsktårta

Som ni redan vet är jag en sucker för jordgubbar, dels färska, dels inbakade tillsammans med hackad choklad i muffinsar. Jordgubbar är vårkänsla, sommarkärlek, solstänk och med största sannolikhet överdos på en och samma gång. Så när jag bakade mycket en experimentell påsktårta var det helt naturligt att vårkänslomuffinsarna fick utgöra grund (samma recept men hällt i en 20 cm springform och gräddat på 175 C i ca 25 min). Som fyllning lagade jag en superenkel mousse på vit choklad som jag blandade med den alltid lika användbara ekologiska turkyoghurten för att den inte skulle bli för söt. För alla utom min mans smaklökar funkade det fint!

Mousse på vit choklad
(lagom som fyllning till 20 cm tårta och ca tre normalstora skedar fyllning rakt in i munnen)

Smält i en kastrull:
150 g vit choklad
50 g bra ekologiskt smör (har man inte riktigt bra smör ska man låta bli)

Rör ner:
1 dl grädde

och bland tills du har en jämn smet. Ha inte för hög värme. Skulle chokladen börja koka finns det en stor risk att den blir oätliga klumpar. När smeten är jämn, dra bort kastrullen från värmen och låt svalna något.

Vispa sedan i:
1 dl ekologisk turkyoghurt

Det går bra att vispa för hand.

Vispa därefter i en annan bunke:
1 dl grädde

ganska hårt. Strax efter fluff och strax innan smör liksom. Vänd ner den vispade grädden i chokladsmeten. När man vänder ner något betyder det att man ganska försiktigt lyfter smeten på kanterna och viker den över mitten, förslagsvis med en slickepott. I det här fallet är det dock inte superviktigt att man är försiktig, men vispa ska man låta bli. Ställ tillbaka kastrullen i kylen och vänd smeten ganska häftigt med kanske 20 minuters mellanrum tills den har tjocknat (räkna med att det tar minst 1,5 timmar). Därefter är den färdig att användas.

Moussen skulle säkert också passa jättebra i ett högt, snyggt glas med en ganska sur hallonsås som topp. Eller bara som sådan, direkt ur kastrullen. Förvaras oåtkomligt för barn.

För påsktårtan skar jag botten i tre delar och fördelade moussen däremellan. Tårtan spacklades med ca 1 dl hårt vispad grädde (som man lämpligen vispar samtidigt som man vispar den grädde som ska i moussen) och täcktes med ett tunt marsipantäcke. En dekoration så enkel att den gränsar till naivistisk i form av ett fågelbo i marsipan och några tjusiga chokladägg räcker riktigt bra. Jag gjorde några enkla blommor i sockermassa, prydda med tre små gula sockerkulor också, men jag kan tänka mig att exempelvis färgglatt strössel skulle kunna vara snyggt om man vill komma lite snabbare undan.

Vardagslivet

Kanske lite

Ponera rent hypotetiskt att man skriver ett mejl till någon, ska vi för enkelhetens skull säga sin handledare. Och så ponerar vi lika hypotetiskt att någon som eventuellt skriver det fullkomligt fiktiva mejlet till en handledare tycker att det behövs en… typ… slutkläm. Liksom.

Skulle det då vara, rent hypotetiskt alltså, oförskämt att avsluta mejlet med ”men – som Jesus skulle sagt – vi ses väl efter påsk”?

Vardagslivet

Och dessutom gav de varandra highfives

Först tyckte jag att det var väldigt gulligt att barnen turades om att komma och ge mig små körsbärstomater att äta medan jag stod vid spisen och tappert kämpade med maten.

Sedan insåg jag att de räknade poäng baserat på hurdan min jag gjorde av de suraste tomaterna de kunde hitta.