Det kom en fråga angående vad i hela friden långsvansar är. När jag var på den första längre resan från barnen (till Glasgow i våras), köpte jag två små mjukisdjur med överdimensionerade ögon och långa svansar på flygplatsen på vägen hem. Efter hemkomsten blev långsvansarna oerhört viktiga för båda barnen – de var med i sängarna, i fickorna, i badet (en gång, innan vi kom överens om att långsvansar inte tycker om att bada), till dagis, till affären, till tandläkaren. Över-fkn-allt. På loppis hittade vi av en slump två långsvansar till, som givetvis fick komma med hem. När jag sedan åkte till England önskade sig barnen inte helt oväntat varsin långsvans, vilket de efter många timmars letande efter den rätta sortens, förstås fick och så var långsvansarna många nog för att få majoritet i familjens omröstningar.
Tilda har sin långsvansfamilj i en korg som hon tappert släpar med sig vart hon än ska. Långsvansarna lämnar i allmänhet inte korgen annat än för att ställa till besvär emellanåt och på natten sover således Tilda med hela korgen i sängen. Vilho gosar mest med sina långsvansar när ingen ser. Han är ju så stor nu.
Kuriosa: Långsvansar heter väl egentligen Beanie Boos, men vi har bara samlat på dem som faktiskt har långa svansar.
Hit och dit och tillbaka igen 