Hur många pappor är det egentligen som fått frågan om de inte är oroliga nu när de lämnat barnet hemma med bara mamman?
Kategori: Vardagslivet
Den tiden på året
Det är den där tiden på året när man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan takdropp och snöstormar, mellan fågelkvitter och beckmörker. Det är just den tiden på året då jag brukar packa ungarna i bilen och åka till Tuusulan Kukkatalo för att frossa i vårblommor. Vi köper sköra inkaliljor och hortensior som är så blå att man nästan blir blind och färgglada primulor i mängder, planterar om dem i krukorna som hyacinter och amaryllis just fått lämna och trycker ner små fåglar och fjärilar för 60 cent styck. När jag fotograferar dem slår små dunster av ljuvlig vårdoft emot. Puff. Puff. Och så känns det lite lättare. Som om det är mest takdropp och fågelkvitter. Mer hopp än förtvivlan.
Bättre så här, Lego!
Det är just sånna här saker som får LEGO Friends att framstå som extra meningslöst. Det går att göra både flick- och pojkfigurer utan att gräva ner sig i ett stereotypt dockträsk. Nu ska jag köpa alla de här. Åtminstone tills jag får hon med pilbågen.
Tildas logik del 10: Hur man blir gravid
I bilen. Vi konstaterar att nästan alla vi känner väntar barn.
Tilda: Du mamma. Tänk om du får en baby i magen.
Jag (försöker att inte köra av vägen i blind panik): Nej herregud ändå! Inga mer babysar in den här familjen!
Tilda: Men tänk om det blir så ändå.
Jag: Men det blir det inte.
Tilda: Hur kan du veta det?
Jag (svär inombords): För att det är jag och pappa som bestämmer det.
Tilda: Men hur ska magen kunna veta vad ni tycker. Den har ju inga öron!
Jag (försöker förtvivla kväva skrattet och snärja mig ur diskussionen på ett mer pedagogiskt sätt än att locka med att vi köper en ny Barbie om vi bara kunde släppa det här ämnet): Jo alltså. Det behövs delar från både mamman och pappan för att det ska bli en baby. Och sätter man inte ihop de delarna, då kan det inte bli någon baby.
Tilda (tystnad)
Jag (djupare tystnad)
Tilda: Mammaaaa….
Jag (helvete): Ja, älskling?
Tilda: Hur ska jag då få en baby om jag gifter mig med en flicka?
Jag: Då får ni adoptera en baby.
Tilda: Hos barntjuvarna.
Jag: Nej. Det kallas barnhem. Därifrån kan man adoptera en baby.
Tilda: Vad bra! Det ska jag göra då!
Runeberg (och det bästa receptet)
Jag ska börja med några tillkännagivanden som är av sådan art att jag för all framtid kommer att ha dödat mina möjligheter till finskt medborgarskap. Jag gillar inte direkt Runeberg. Inte ens i tårtformat. Och då gillar jag i princip alla tårtor och har en förkärlek för poetiskt lagda män med polisonger. Jag kan inte den finska nationalsången och jag fixar bara inte Fänrik Stål. I går, på Runebergsdagen, satt jag så med ungarna vid middagsbordet och fick den förhatliga frågan ”mamma, vem är Runeberg?” och kände att det vore fel att svara ”tja du, han levde efter medeltiden”. Tack och lov ville Vilho gärna berätta eftersom han hade sett en pjäs om Runeberg på skolan under dagen. Tilda var mest intresserad av vem som hade spelat tårtan. För att kompensera mina bristande Runebergs-kunskaper ägnade vi oss åt saker jag är bättre på; att baka. Eftersom jag inte riktigt gillar vanliga Runebergare för att de är torra och tråkiga och måste doppas i sprit för att kunna ätas (och ursäkta mig nu, men det finns någonting mycket ironiskt i just dessa aspekter av den finska nationalbakelsen) vanställde vi receptet till en mjuk, saftig och ljuvligt god bakelse med samma smaktoner och liknande utseende. Till och med maken (som ironiskt nog inte gillar sötsaker speciellt) tyckte att de var de godaste han någonsin smakat. Lätta var de också, en klar fördel när barnen ”hjälper till”.
Här är recept (grundreceptet jag våldförde mig på kom från Bakpappa)!
Runebergstårtor (blir 4 st, men är enkelt att omvandla)
Vispa
100 gram rumsvarmt bra smör och
1 dl socker
så vitt och fluffigt som det låter sig göras. Vispa därefter i
1 ägg
Blanda i en annan bunke
0,5 dl ströbröd (skorpmjöl kallas det här)
1 dl mald, oskalad mandel (kallas mandelpulver här, shit you not)
1 dl vetemjöl
0,5 tsk bakpulver
0,5 tsk kardemumma
3 st krossade pepparkakor
Blanda ner de torra ingredienserna i smörblandningen och tillsätt
1,5 msk god apelsinjuice
Det blir inte någon fluffig smet utan snarare någon sorts deghybrid. Klicka/dunsa ut degen i fyra formar. Jag körde dem i Jamie Olivers muffinsformar av silikon, för de har ungefär rätt form. Med ett mjölat finger, jämna till degen och tryck ett litet (inte för djupt) hål i mitten. Klicka i
totalt ca 2 msk sylt (hallon är väl tradition, vi körde drottningsylt – lite bara för att vi kan och lite för att det var det enda vi hade)
Grädda i nedre delen av ugnen i ca 20-25 min på 175 grader. För att se om de är färdiga kan man skaka lite lätt på formen. De ska då inte reagera som en aladåb. Låt bakelserna svalna helt innan de tas ur formen. Sedan är det dags att dekorera. Vill man kan man använda färdig glasyr förstås. Jag lät Vilho, som älskar köksexperiment, prova sig fram med blodapelsinjuice och florsocker tills han hade en lagom fast, snyggt ljusrosa glasyr. Därefter klickade vi en extra klott sylt på bakelserna, mest för syns skull (den andra sjunker nämligen in en hel del) och sedan fick barnen ringla på glasyren. Riktigt, riktigt gott!
En av många saker jag och min make kommer att behöva diskutera senare
Vid matbordet.
Jag: Don’t laugh at him (Vilho)! You’ll only encourage him!
Maken: But he showed his ass at the dinner table! That’s frkn hilarious!
Kattmusan
I dag är det liksom bara deprimerande att ha en katt som ligger och sover på skrivbordet och försöka koncentrera sig på avhandlingen som under alltför många veckors artikelskrivande har fått förbli oöppnad.
Avståndsberäkning
Vilho var på träning och kom hem, nöjd och glad med att ha fått ordentligt med motion.
Vilho: Mamma vet du vad?! Jag sprang typ… typ två meter!
Jag: Eh. Två meter är ungefär härifrån till dörren där.
Vilho: Ok. Alltså jag sprang typ 20 kilometer.
Jag: Det är ungefär som härifrån in till stan. 1 kilometer är tusen meter. Kilo betyder tusen.
Vilho: Åh. Jag sprang kanske… ja… typ… 20 meter. Eller kanske 30. Eller 40. Eller 50. Eller 60. Eller 70. Eller kanske två hundra. Och så tillbaka igen.
Jag: Wow. Det låter tungt.
Vilho: Jovars.
Att vara liten och utanför
I dag är Vilho ledsen. Det är en sån där dag när det känns som om ingen vill leka med honom. Han sitter i min famn med darrande underläpp och vi pratar om hur det kan vara att få vara med i lekarna men ändå inte, och om hur somliga kan få en att känna sig väldigt liten.
”Mamma, när han är med så blir vi andra bara till små bollar. Och han blir nånsorts jättestor grej.”
Som jag önskar att jag ärligt kunde berätta att det går över, försvinner när man blir äldre, går att laga och går att borsta av sig dammet som om inget hänt. Istället kramas vi och pratar om hur det kan finnas fler bollar som känner likadant, fast det inte verkar som det, om hur man kan ändra på sig själv men inte på andra och om att det är bra att vara flexibel men farligt att glömma bort sig själv.
Det här är kanske en av de svåraste grejerna med att vara förälder. Att lyssna på sitt barns sorger och inte få vara problemlösare utan istället försöka hitta knaggliga vägar till barnets självförtroende och lägga grunden till styrka att handskas med sorgen. När allt man vill göra är att förklara för andras ungar vilka otrevliga skithuvuden de är och sedan köpa sin egen unge en hundvalp och ett coolt nytt dataspel.
Tänk så olika det kan vara!
Jag säger inte att vi blev en smula osams igår eller så, men jag skulle vilja rikta ett tack till den stackaren på Brazi-jutsun som sparrade med min högt vördade make senare på kvällen. Han som tydligen fick sig sitt arsle serverat på ett fat. Jag fick blommor.
Hit och dit och tillbaka igen 