Nu har jag och min högt vördade make gett Tilda ovärderliga insikter kring det emellanåt besvärliga tonårslivet och därtill färdigheter att hantera dessa. Vi satte nämligen upp en lätt improviserad teaterföreställning som vi på grund av scenografiska effekter och manusets subtila hänvisningar till klassisk litteratur valde att kalla ”Rumpnissarna”. Tilda har nu både lärt sig att hennes föräldrar är oförbätterliga töntar och att den rätta reaktionen är att rulla med ögonen så mycket att man nästan välter.
Kategori: Vardagslivet
Praktiska lösningar – Tildas logik del typ 11
Vi drömmer om ett stort hus på landet. Jag vill ha en hönsgård, precis som Malin, en enorm trädgård, högt till tak, utrymme, luft att andas. Mer och större.
Jag (till barnen): Fatta vad härligt att ha egna höns, hörrni. Och små kycklingar. Och så får vi egna ägg!
Vilho: Och så ska vi tjugo katter till!
Jag: Njae, alltså…
Tilda: Och kaniner!
Vilho: Och ankor!
Jag: Ehh…
Tilda: Och kossor!
Vilho: Och tjurar!
Jag: Nj…
Tilda: Och hästar!
Jag: HÖRRNI! Ska man ha djur så ska man också kunna sköta om dem. Vi kan inte ha fler djur än vi hinner med att pyssla om. Vi skulle nog inte hinna sköta kossor och hästar och tjurar och ankor och allt det där.
Tilda (studsar som en pingisboll med ADHD): Ni måste först sätta ihop den där mammadelen och den där pappadelen och så blir det fler barn och så kan de hjälpa till att sköta djuren!
Den nya anslagstavlan
Så jag behövde en ny anslagstavla till kontoret. Efter att ha sett flera misstroende affärsbiträden stirra på mig som om jag vore den enda sedan åttiotalet, ungefär tio år innan de ens var påtänkta, som frågat efter en korktavla gav jag upp. Istället köpte jag ett par snygga magnetiska tavlor, tog en trave små färgglada papperslappar och en näve sånna där små ordmagneter ägnade för kylskåpspoesi och fick två perfekta anslagstavlor.
För det är mycket nu. Det är en ny vända stipendieansökningar, konferensansökningar och en grotesk massa förberedelser inför de kommande två veckorna är dubbeljobb. Förtvivla därför inte om jag inte hinner svara på kommentarer i vanlig takt. Det är inte ni, det är de andra.
En kort reflektion angående dagens barnprogram och barns språkutveckling
Efter att, fler gånger än vad någon egentligen skulle behöva utsättas för det, ha lagat mat till ljudet av tevens barnprogram kan jag konstatera att språket i serierna är uselt. Inte som i ”dialogen är en smula bristfällig”, utan som i ”jag kan på basis av dialogen inte ens avgöra vad programmet handlar om”. Vissa stora drag i handlingen sammanfattas av en märkligt formulerad mening här och en annan där, oftast av en berättarröst eller en sorts huvudperson. Resten av handlingen drivs av olika pålagda svoosch-och sviisch-ljud för att förmedla idén att berättelsen rör sig framåt när den egentligen fastnat i ett intellektuellt vakuum – allt ackompanjerat av en dialog bestående av fler stön och skrik än en dåligt dubbad porrfilm.
Och så förundras vi över varför språkkunskaperna rasar.
Asså man ba äääähhhh.
Det är ju också den HÄR tiden på året!
Trötthetsrapporten
Två heltidsarbeten plus småbarn, dag 3.
Kom ihåg nycklar och penna.
Glömde lunchen.
Tog med skridskor till sonen.
Sket i att det visst var teaterförevisning, inte skridskoåkning på dagens schema.
Börjat skela på vänster öga.
Årets mamma
Så det här med att åka till ett jobb är förvånansvärt svårt när man varit förskonad ifrån det i ett par år. Därför gick jag upp i riktigt god tid, packade noga alla barnens saker, fick frukost i dem utan hot och hade oss alla i bilen med tre minuter till godo. När vi anlände till Vilhos skola står det stora bussar på parkeringen.
Börjar. Ana. Oråd.
Bakom bussarna finns ungefär sjuttitolv tusen förväntansfulla ungar med skidor. Och så mitt barn. Utan skidor. Och det där med att lämna sin älskade skidlösa unge mitt bland alla skidförsedda ungar, med den otrevliga insikten att om inte bussarna och alla andra barnen är ute i jävligt god tid är den där heldagsutflykten till skidspåret förmodligen inte på den onsdagen man själv fört in det i kalendern. Det är inte kul. Inte alls. Särskilt inte när man nästintill alla andra dagar hade haft möjlighet att rätta till misstaget för att man inte har några tider att passa men just den dagen ser minuterna tills man borde stå väl förberedd inför ett klassrum fyllt med möjligen inte så motiverade elever bara flyga iväg. Och man i bilen fortfarande har kvar en unge som borde levereras till ett annat ställe.
Och så sväljer man gråtklumpen i halsen över att man är världens mest förkastliga moder, hoppar in i bilen och fräser iväg.
Bara för att mötas av de stora bussarna på parkeringen. Och ungefär sjuttitolv tusen ungar med jävla skidor (och en utan). Som blockerar utfarten. Sedan vi snirklat oss ut dedikerades resten av bilfärden åt att förklara för Tilda att det egentligen inte är ok att skrika men för i helvete flytta på er era jävla idioter åt folk. Egentligen. Och på att förbereda Tilda på att jag kommer att behöva väldigt snabbt kasta in henne och alla hennes grejer och att hon själv får hänga sakerna på plats för att jag helt enkelt inte hinner.
Springande i högklackat på isgata med Tilda i ena handen och mer packning än vad ett barn egentligen skulle behöva för en dag på dagis i den andra handen möter jag så en pappa som lite uppmuntrande säger något kul om hur bråttom jag har. Och ett:
– Så har ju barnen pulkadag också i dag!
Fu-uck.
Nu är det bara lära sig på nytt
Så jag ska den närmaste månaden leka historielärare. Det är kul. Men ångesten alltså. Ångesten över att behöva vara på plats en viss tid, att förbinda sig att dagligen infinna sig när man vant sig vid att toffla runt hemma, den ångesten är inte att leka med. Dessutom tvingas man konfronteras med vissa… dåliga vanor man lagt sig till med när man inte gått ut på väldigt länge och helt ärligt inte är van vid att det finns folk runt omkring. Som att
– torka händerna på byxbaken trots att de möjligen är riktigt smutsiga för att man kanske råkade få smält choklad i handen
– gnugga sminkade ögon (panda-effekten ftw)
– pilla sig i näsan när man talar med folk (för det är inte längre endast via telefon som man talar)
– rapa, låtsas bli rädd för sitt eget ljud och sedan skratta högt
– träna moonwalks medan man väntar på kaffet
– prata med sin telefon för det är en smartphone och den förstår en
– skrika random saker för att se om det ekar
Hepp.
Jobbet
Hörrni vet ni vad? Jag är på jobb. Ett alldeles riktigt jobb där man förväntas ha kläder på sig, vara på plats en viss tid och efter att jobbet slutar åka hem och kaffet kostar per kopp. Helt sjukt ska jag säga. Helt sjukt.
Bloggen bjuder på spel!
För ett par dagar sedan meddelade WordPress att jag nu bloggat på den här plattformen i ett år. Jag tänkte fira det med bjuda på ett spel. Bloggen presenterar….
Debattbingo Genusversionen!
Nästa gång ni ger er in i en konstruktiv och varierande debatt kan ni enkelt kontrollera att ni avhandlat alla de viktigaste momenten. Full bricka gäller!
Hit och dit och tillbaka igen 