Jag har börjat jobbet kl 5.30 varje dag den här veckan. De få sammanhängande meningarna och någorlunda genomtänkta texterna måste jag haspla ur mig där.

Ni förstår säkert.

I år firar vi för första gången midsommar i Sverige, närmare bestämt vid underbara Medevi Brunn. Inte nog med att jag njuter hejdlöst av små grodor, svenska flaggor och prinsesstårta – det haglar inte ens!

Hoppas ni alla får en trygg och skön midsommar!

Så jag blev bjuden hem till en muslimsk vän på middag, så här när det är Ramadan. Det betyder, i siffror, att han inte har ätit eller druckit sedan klockan 2 natten innan och att middagen intas ungefär 22.30.

Se till att vara ordentligt hungrig när du kommer, säger han glatt och jag överskattar grovt min förmåga att vara utan mat. När jag kommer dit vid klockan 19 för att hjälpa till att förbereda maten är jag så hungrig att jag är färdig att knivhugga någon. Knivhugga och äta upp. Han är på ganska gott humör, rör om i grytor och kastruller. Jag vill att han ska gå ut ur köket en stund så att jag får slicka rent skålarna jag borde diska.

Hans vänner är ganska imponerade över att jag har sympatifastat, bara för att jag var bjuden dit.

Jag berättar inte för någon att jag fastat i runda slängar 14 timmar kortare tid än alla andra.

Barnen har åkt till Grekland med deras far. Jag har tagit långa promenader med hunden och blivit grundligt bortskämd med arabiska bakverk. Nu är jag fulladdad av jävlaranamma och ska ägna veckan åt avhandlingsskrivande.

Jag har tvättat bilen. Det gick rätt bra.

”Skaffa en hund!” sa de. ”Du får massor med vardagsmotion!”

Jag har alltid varit emot utsvävningar om ”systerskapet” och om hur kvinnor hör ihop genom något sorts magiskt band bara för att de är kvinnor. Även om jag fortfarande får kväljningar av hur tanken om systerskapet används bland till exempel många svenska feminister kan jag nu, kanske fyra år efter att jag på allvar gav mig in i genusdebatterandet, se hur mitt motstånd fötts ur en privilegierad position. En privilegierad position, så till vida att jag levt ett heteronormativt, vitt, övre medelklassliv även om jag också är högljudd. Att ge upp det livet, genom att ta ut skilsmässa, har gett mig en helt annat förstahandsförståelse för hur dagens patriarkala strukturer mycket effektivt håller kvinnor nere. Inte så att jag någonsin trott något annat egentligen, men det blir förstås tydligare så här.

Och då förstår jag också vikten av tanken på systerskapet. Inte så som det framhävs av en del svenska feminister, utan så som det levs i den bistra verkligheten av kvinnor som stöttar varandra. Jag önskar att vi levde i en värld där det inte behövdes, men vi är inte där än. Vi behöver stötta varandra lite extra, för kvinnor har generellt inte samma möjligheter i samhället som män. Jag har läst forskningen. Jag har hört berättelserna. Nu lever jag det, och det är inte vackert. Systerskapet däremot, det är något av det finaste jag sett och något som både mentalt och rent praktiskt håller mig uppe.

 

Eftersom man tydligen inte längre kan ansöka om pass i Finland om man är svensk medborgare fick jag ta mitt pick och pack och sticka tillbaka* till Stockholm betydligt tidigare än beräknat. Men vad gör det när solen skiner och man under ett kastanjeträd får träffa kära vänner man inte sett på åratal?

  
* jag kommer tillbaka till Finland med samma färja och har inga planer på att stanna i Sverige. Bara så det inte blir några missförstånd.

… och de har en telefon på sovrummet.