Jag har alltid varit emot utsvävningar om ”systerskapet” och om hur kvinnor hör ihop genom något sorts magiskt band bara för att de är kvinnor. Även om jag fortfarande får kväljningar av hur tanken om systerskapet används bland till exempel många svenska feminister kan jag nu, kanske fyra år efter att jag på allvar gav mig in i genusdebatterandet, se hur mitt motstånd fötts ur en privilegierad position. En privilegierad position, så till vida att jag levt ett heteronormativt, vitt, övre medelklassliv även om jag också är högljudd. Att ge upp det livet, genom att ta ut skilsmässa, har gett mig en helt annat förstahandsförståelse för hur dagens patriarkala strukturer mycket effektivt håller kvinnor nere. Inte så att jag någonsin trott något annat egentligen, men det blir förstås tydligare så här.
Och då förstår jag också vikten av tanken på systerskapet. Inte så som det framhävs av en del svenska feminister, utan så som det levs i den bistra verkligheten av kvinnor som stöttar varandra. Jag önskar att vi levde i en värld där det inte behövdes, men vi är inte där än. Vi behöver stötta varandra lite extra, för kvinnor har generellt inte samma möjligheter i samhället som män. Jag har läst forskningen. Jag har hört berättelserna. Nu lever jag det, och det är inte vackert. Systerskapet däremot, det är något av det finaste jag sett och något som både mentalt och rent praktiskt håller mig uppe.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag är inte särdeles förtjust i begreppet systerskap (i den här bemärkelsen). Solidaritet är bra och viktigt, men könad solidaritet känns i någon mån… kontraroduktivt på sikt (målet är trots allt att genus inte ska spela roll). Dessutom så skulle jag tro att det är minst lika viktigt för män att vara solidariska med kvinnor än det är för kvinnor att vara solidariska med varandra.
Men solidaritet är som sagt bra och viktigt – mycket viktigare än de här detaljerna.
Jag håller alltså i princip helt med dig, men just nu så ser jag också hur genus är en viktig faktor när det gäller att ha liknande upplevelser av en sådan här situation.
Kan du konkretisera? På vilket sätt håller patriarkatet kvinnor nere och på vilket sätt har kvinnor generellt inte samma möjligheter som män?
Alltså jag menar det du nu har insett, när du är i en ny situation, och att det du insett inte gäller män i samma situation.. insåg att min förra fråga var klumpig 🙂
Jag plockar upp det här i ett eget inlägg så snart jag får tid! Bra fråga!
Tack, ser fram emot det! I stay tuned.