Uncategorized

Sällskapet

I går firade min stora flicka sin nioårsdag utan mig och Facebook hävdar att de vill mitt bästa genom att påminna mig om hur det brukar se ut i trädgården vid Drömhuset nu. Jag tröstplanterar frön, försöker hålla huvudet över ytan och att inte köpa orimligt många födelsedagspresenter till Tilda.

Och så skriver jag avhandling. Om mindre än en vecka borde jag ha ett färdigt manuskript, bra nog för att satta i handen på professorerna. Skrämmande och spännande på samma gång. Skönt med sällskap i skrivarstugan, och att världens bästa man snart har maten färdig i köket.

WIN_20170422_18_56_06_Pro (2)

Uncategorized

Med skakande händer ringer jag till mina nära och kära i Stockholm. De är i trygghet. De är säkra. Lättnaden är oerhörd allteftersom fler och fler av vännerna meddelar att de också är i säkert.

Mitt hjärta gråter för Sverige. Gråter för att statsministern tar ordet terror i sin mun. Gråter för att så många kommer att tycka att den naturliga följden är att stänga gränser, oavsett vem det är som genomfört attacken.

Jag berättar för A. Det känns så märkligt att säga det högt till någon.

– Det har varit en attack. I Stockholm, säger jag.
– Är din brors familj i säkerhet? frågar han. Jag nickar tyst.

För känslan av ovisshet, av lätt panik innan man fått höra sina käras röster på andra sidan telefonlinjen, den önskar jag inte någon.

A lever med den hela tiden. Varje dag. Bara i dag har USA skjutit 59 missiler mot hans land. Ryssland flyger dagligen in och släpper bomber. Regeringen gasar ihjäl barn. När han visar mig en video på hans hemkvarter, där flera av hans nära och kära fortfarande bor kvar, ligger det krypskyttar bakom välta lastbilar. Scenen från Stockholm utspelar sig varje dag där.

Och jag hoppas så innerligt att händelserna i Stockholm ska få oss att lättare förstå flyktingarnas våndor. Att istället för att stänga om oss och tro att det ska göra oss tryggare, så får vi en inblick i vardagen för den som flytt ett krig. Och vi ska minnas den här känslan, av sårbarhet, av ovisshet, av ilska mot den eller dem som utfört attackerna, av tacksamhet när någon man älskar markerar sig som trygg och vi ska utnyttja den känslan när vi möter morgondagens utmaningar.

Uncategorized

Motsatsen till extremism är inte extremism

Det här håller snabbt på att bli en blogg där jag upprepar saker som jag har försökt säga men som någon annan säger smartare. Flera gånger har jag försökt säga att allt inte nödvändigtvis har två jämnbördiga sidor. Till exempel finns det inte en extremvänster som är fullt jämförbar med en extremhöger. Så kommer den här killen och talar om apartheid i Israel och säger allt det som behöver sägas.

Framförallt älskar jag hans jämförelse med djurplågare. Måste vi se djurägande från två sidor också? Det finns de som tycker om att döda kattungar och så finns det de som adopterar hemlösa djur; är dessa två sidor av samma mynt? Två olika former av extremism? De där ungarna som klipper vingarna av flugor eller bränner myror med förstoringsglas, är de samma skrot och korn som ungarna som begraver döda humlor?

Nyhetsplock · Uncategorized

Vad Leif GW och Springare sa och vad de inte sa

Efter att SVT sände ett program i vilket man diskuterade det faktum att invandrare är ordentligt överrepresenterade vid grova brott var det en viss sorts människor som jublade. En viss sorts människor, som vill kunna prata om problem med invandrare utan att kallas rasister, men som ändå inte vill hålla sig till fakta utan att blanda in en salig massa tyckande. Vi måste kunna tala om problem som utanförskap medför. Jag håller med om det. Men vi måste fortfarande gör det utgående från fakta.

För det första var det många som menade att man efter programmet nu äntligen kan börja tala om att Sverige tar in för många invandrare och inte klarar av alla för nu har det sagts på bästa sändningstid. Men både Springare och Leif GW gavs chansen att berätta vad de ansåg vara lösningen på problemet de diskuterade och ingen av dem lyfte fram begränsningar som en lösning, eller ens volymer som en del av problemet. Vi talar här alltså om två helt skilda saker.

Att påstå att invandrare är överrepresenterade är att framföra fakta. Trots att många skriker om att Sverige försöker dölja sådana problem så har det under flera decennier bedrivits forskning på området, och dessa forskningsrapporter finns i ganska stor utsträckning fritt tillgängliga för den som tycker att forskning är intressant. Invandrares överrepresentation är alltså ett helt legitimt ämne att tala om.

Det är när man börjar säga att volymer, eller begränsning i intagande av flyktingar är lösningar på problemen som man är ute på tunn is. Genom att tala om hela gruppen invandrare i sådana termer som att den måste begränsas eller volymmässigt kontrolleras går man ju ifrån att diskutera ett verkligt, faktabaserat problem till att lägga över ansvaret för detta problem på alla som inte är svenskar. Det är här någonstans vi rör oss mot rasism, att ställa grupper emot varandra på basis av etnicitet. Det är farligt. För när det finns för många barn i en skolklass, inte talar vi om att vi borde föda färre barn eller att en del barn inte får plats i skolan. Det är ju inte barnens fel eller barnens ansvar. Lösningen måste komma från andra hållet.

När jag diskuterade det här med en typ som triumferande proklamerade att Springare och Leif GW nu äntligen sagt det SD påpekat så länge blev jag hänvisad till ett blogginlägg (om jag fick en femma för varje gång jag blir skickad till ett blogginlägg när jag ber om länk till forskning vore jag rik…). Det är Elisabet Höglund som skriver, och som gör exakt samma märkliga tolkning.

Jag lyfter ut några valda delar som får nackhåren att resa sig på mig:

”Hittills har man sagt att gravt belastade kriminella personer kommer från socioekonomiskt svaga grupper i utanförskapsområden. Ja, det stämmer. Men man kan inte bara framhålla socioekonomiska faktorer som förklaringsgrund till den grova brottsligheten. Det finns andra faktorer också. Och det är dessa vi måste börja ta itu med.”

Forskningen visar att socioekonomiska faktorer är den absolut mest avgörande faktorn, inte bara när det gäller invandrare utan också svenskar som begår brott. Forskningen har inte lyft fram några speciella andra faktorer. Först vill Höglund vila på forskningsgrund, men sedan dissar hon forskningen för att säga att det måste finnas andra faktorer vi måste ta itu med. Här går vi raka vägen från någonting som vi lugnt kunde ha diskuterat till att bara

Kuvahaun tulos haulle what did you say meme

Och det är ungefär tvärtemot vad den intervjuade kriminologen sa. Han menade ju nämligen att man inte kan låta de få som begår brott definera synen på gruppen som helhet. Om vi tar en jämförelse: Det är betydligt vanligare att pojkar som får ett namn som slutar på -y (till exempel Kenny, Sonny, Ronny…) hamnare i fängelse. De är statistiskt överrepresenterade. Då kan man ju ställa sig frågan vad som är relevant. Att deras namn slutar på en viss bokstav, eller att vissa namn har varit populära bland människor av en viss socioekonomisk status. Ska vi börja begränsa antalet män med namn på -y?

Därefter skriver Höglund att polisen (tvärtemot vad polisen själv just påstått) är rädd för att ta itu med buset.

”Polisen måste våga möta de grova brottslingarna med samma metoder som dessa använder. Silkesvantarnas tid är förbi. De kriminella gängen är inte rädda för den svenska polisen eftersom de vetat att polisen inte vågar agera.”

Och vad hände med alla de kriminella gäng som är svenska helt plötsligt? För statistiskt sett är det ju ändå i siffror flera svenska kriminella än utländska (det är proportionerna som visar överrepresentativet alltså). I det här stycket låter det som att polisen bara har utländska superkriminella som ”inget hellre vill än att skada och helst döda poliser” som motståndare. Det är definitivt inte den bilden som Springare och Leif GW gav.

Det här stycket är annars ett ganska lysande exempel på hur en sak förvandlas till en annan:

”Leif GW Persson tog upp en annan viktig aspekt i programmet, nämligen att den grova brottsligheten kommer att bli en av de stora frågorna i 2018 års valrörelse. Han kan få rätt. Det finns, som han själv påpekade, en stark oro i de djupa leden över detta. Det finns också en stark folklig vrede över att medier och politiker väjer för att säga sanningen om hur det förhåller sig med kriminaliteten bland invandrare.”

Leif GW sa mycket riktigt att den här frågan kommer att bli stor i nästa valrörelse och att frågan oroar folk, men han sa INTE någonting om folklig vrede över att medier och politiker skulle väja för sanningen. Tvärtom påpekade han att han själv suttit sedan 90-talet i TV och käbblat om det här.

Springare poängterar att politikerna har ”sålt bort makten över det här ämnet till två ytterligheter” men att diskussionen måste föras någonstans i mitten, alltid baserad på fakta och inte löst tyckande. Han tycker inte att det finns ett samband mellan invandrarkriminalitet och ”samhällsförfall”. Inte heller Leif GW ser en sådan koppling.

Alla skulle må bra av att lyssna på vad de sa. På vad de verkligen sa. Både de som normalt stoppar fingrarna i öronen så fort invandrare och kriminalitet nämns i samma mening, och de som går och hämtar högaffeln och facklorna. Problemet är skapat av polarisering. Lösningen är inte större polarisering.

Uncategorized

Hjärta

Jag börjar bli riktigt bra på att göra sjukt goda latte med min nya, fantastiska kaffemaskin. Mönstren i mjölkskummet däremot, kräver möjligen lite övning fortfarande.

Det här är, som alla kan se, ett hjärta. Nomnom.

Uncategorized · Vardagslivet

Sockrade blondiner

Om det mot all förmodan finns någon mer som har funderat på om det går att göra sugaring med syltsocker kan jag härmed meddela att det är värt att åka till affären och köpa riktigt socker istället. Även om det är två dagar på åsnerygg till närmaste affär.

Nu när jag har utrönat detta funderar jag på om det är så att blondiner faktiskt har roligare och om jag skulle försöka mig på en infiltrerande fältstudie av detta.

Uncategorized

Föräldraförsäkring om jämställdhet

Det har varit en hel del diskussion kring hur jämställt är relaterat föräldraförsäkringen. För det första tycker jag att man kan konstatera att Sveriges synnerligen proaktiva beslut för att främja att också fäder tar ut föräldraledigt bär frukt. Det hjälper att på riktigt säga till pappor att barnaskötande är också deras ansvar och att fatta politiska beslut som stärker den tanken.

Som motexempel kan vi ta Finlands halvhjärtade försök. Pappadagarna är upp till 54 till antalet (mammadagarna är alltid 105) men 18 av dem kan han spendera hemma tillsammans med mamman. Föräldrapenningens 158 dagar kan förvisso vilken som av föräldrarna ta, men i praktiken är det mammorna som gör det för pappornas andel av uttaget är bara 8.3%. 20% av papporna tar inte ut någon ledighet alls.

Patetiskt, om vi ska vara ärliga.

För den ojämna fördelning av vård av barn är ett så sanslöst stort jämställdhetsproblem. Det är roten till det onda. Om inte pappor uppmuntras, med politiska medel, att ta hand om sina egna barn så väljer de flesta att inte göra det. Sedan kan man ju tycka att barn ska vara ett gemensamt projekt hur mycket man vill – i praktiken faller det på kvinnorna. Och i kölvattnet kommer den där lägre lönen, de bristande karriärsmöjligheterna, snuttjobben och den osäkra arbetsmarknaden, högvis med hushållssysslor och lägre pension. Detta dessutom inte nödvändigtvis bara för de kvinnor som faktiskt har barn utan även för alla andra människor som går in på en arbetsintervju och ser ut som om de kommer att vara hemma och torka snoriga näsor istället för att jobba kvällar och helger för firmans bästa.

Det är inte rättvist. Så visst kan vi diskutera hur den perfekta föräldraförsäkringen ska se ut. Det finns knappast några rätta svar på det. Men att det behövs politisk styrning råder det ingen tvekan om. Det enda som händer när man släpper familjerna fria att bestämma själva är att vi faller tillbaka ner i gamla mönster. Resten av samhället har inte förändrats tillräckligt mycket sedan femtiotalet för att förhindra det.

Uncategorized

Prima sällskap

En stor fördel med att jobba hemifrån är att jag har prima sällskap. Hon har nu slocknat bakom min stol så att jag inte ska kunna resa mig och gå någonstans utan att hon märker det. Planerar allvarligt att träna henne att hämta kaffe på kommando. Pappersförstöring är hon redan expert på, även om vi inte alltid kanske är helt överens i urvalet papper som ska bli confetti. 

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Uncategorized

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.