…

Med skakande händer ringer jag till mina nära och kära i Stockholm. De är i trygghet. De är säkra. Lättnaden är oerhörd allteftersom fler och fler av vännerna meddelar att de också är i säkert.

Mitt hjärta gråter för Sverige. Gråter för att statsministern tar ordet terror i sin mun. Gråter för att så många kommer att tycka att den naturliga följden är att stänga gränser, oavsett vem det är som genomfört attacken.

Jag berättar för A. Det känns så märkligt att säga det högt till någon.

– Det har varit en attack. I Stockholm, säger jag.
– Är din brors familj i säkerhet? frågar han. Jag nickar tyst.

För känslan av ovisshet, av lätt panik innan man fått höra sina käras röster på andra sidan telefonlinjen, den önskar jag inte någon.

A lever med den hela tiden. Varje dag. Bara i dag har USA skjutit 59 missiler mot hans land. Ryssland flyger dagligen in och släpper bomber. Regeringen gasar ihjäl barn. När han visar mig en video på hans hemkvarter, där flera av hans nära och kära fortfarande bor kvar, ligger det krypskyttar bakom välta lastbilar. Scenen från Stockholm utspelar sig varje dag där.

Och jag hoppas så innerligt att händelserna i Stockholm ska få oss att lättare förstå flyktingarnas våndor. Att istället för att stänga om oss och tro att det ska göra oss tryggare, så får vi en inblick i vardagen för den som flytt ett krig. Och vi ska minnas den här känslan, av sårbarhet, av ovisshet, av ilska mot den eller dem som utfört attackerna, av tacksamhet när någon man älskar markerar sig som trygg och vi ska utnyttja den känslan när vi möter morgondagens utmaningar.