Kategori: Uncategorized

Uncategorized

Det är en konst att skita i vad andra tycker om en

Charlotte1 kommentar

Jag har länge tänkt skriva något om det där med att bry sig om vad andra har för åsikter om en. Och jag tycker att man ska lyssna på sina vänner och jag tycker dessutom att man ska stanna upp och reflektera över vad man gör när någon påpekar att man klampar på som en elefant i en porslinsaffär. Det är sådant som har med respekt för andra att göra, och det tycker jag är viktigt. Men ibland blir det en väldigt svår balansgång mellan att borsta av sig rätt saker och att respektera sig själv. De diskussioner som blir här inne på bloggen är ibland sådana att jag får en hel del kommentarer av den mindre uppmuntrande sorten och även om jag vet att jag borde strunta i dem så är det ibland svårt.

Det här inlägget kommer egentligen inte alls från vad som händer här på bloggen. Diskussionerna om vaccin nu på senaste har, på bloggen, varit osedvanligt snygga om jag får säga det själv. Nej, det här inlägget kommer snarare av att jag upplever att jag, och ett förkrossande antal kvinnor med mig, så många gånger har fått höra att en bra kvinna ska kompromissa, lyssna in, inte vara bitchig, kunna ta kritik och utvecklas att jag tar åt mig av minsta lilla.

Som till exempel att köra bil. Jag är inte bara nervös för de klassiska dumheterna som att typ köra på någon eller missa en hastighetsskylt och åka dit för fortkörning eller krocka eller så. Jag sitter och oroar mig för vad random snubbe i annan bil eller på gatan eller i sitt köksfönster med en kikare ska tycka om hur jag kör. Som om det hade betydelse, liksom. Om någon tutar för att den tycker att jag har bytt fil på ett otillbörligt sätt är alltid min första reaktion att vilja slå någon på käften (primitivt, men sant) men sedan kommer skammen. Skammen över att någon tyckte att jag bytte fil som en åsna. Rädslan över att någon sedan ska känna igen min bil och bah ”titta där är hon som någon tutade åt”.

Det här är så jävla bisarrt. Jag förstår ju det själv. Samtidigt hör jag så många kvinnor som till exempel inte vill köra bil inne i stan för att det är obehagligt. Kvinnor som låter sig begränsas på grund av sitt obehag inför… Ja. Jag vet inte ens vad obehaget kommer ifrån. Obehag inför att bli bedömd, kanske?

Samma sak är det om jag är ute, gående, på stan och någon catcallar eller bara vänder sig om och tittar. Även då är min första reaktion ilska, men sedan skam. Skam över att jag har klätt mig på något visst sätt. Att håret ser ut som det gör. Att jag sminkat mig för mycket. Att jag rör mig fritt på en offentlig plats. Och jag tänker jättemycket på det där som somliga säger, med att kvinnor som sminkar sig eller klär upp sig eller whatever, gör det för att dra blickar till sig eller åtminstone måste räkna med att det är effekten. Samtidigt tror jag inte att jag personligen har klätt upp mig för att dra blickar till mig sedan typ tonåren. Jag klär upp mig för att det är en del av att ladda inför något jag ska göra. För att, även om vad jag ska göra inte är direkt relaterat utseende, så känns det som om jag är bättre förberedd om jag är lite uppsnofsad. Uppmärksamheten man som kvinna ibland röner på stan är inte det minsta uppmuntrande. Den får mig självmedveten och osäker.

Den här konstanta ångesten över vad andra tycker, även när jag på ett intellektuellt plan vet att det är fullkomligt irrelevant, den är förödande för självförtroendet. Jag är också övertygad om att den är inlärd och att även om män också kan bli självmedvetna och osäkra så är det betydligt vanligare att kvinnor upplever det i sådan utsträckning att de begränsas av det. Man kan ta lite grann av det, då och då, men om någon har tutat på mig när jag försökte parkera och någon annan fem minuter senare busvisslat då är jag färdig att sätta mig i ett hörn och gråta.

Och det handlar verkligen inte bara om att kvinnor skulle vara svagare än män, utan om att kvinnor uppfostras till anpassning. Dels som små flickor som ska vara duktiga, dels som en socialisering in i hur det är att vara kvinna – i serviceyrken, som den som är lyhörd, som den som förändrar sig. Att inte anpassa sig efter andra känns som ett misslyckande om man tillräckligt många gånger har fått höra att det är ens livsuppgift. Man blir så sanslöst rädd för att göra fel hela tiden, för att all form av negativ uppmärksamhet automatiskt registreras som ett personligt misslyckande och ett tecken på att man måste förändra sig.

Så det kräver hård träning, det där med att skita i vad folk tycker om en, men jag tror att det är superviktig kunskap. Redan rädslan för att någon ska tycka illa om en är begränsande, och när någon verkligen kritiserar blir det rent av handlingsförlamande. Jag tror att det viktigaste man kan göra är att tysta sin egen, inre fördömande röst. Den där som säger att man är för tjock, för klumpig, för långsam, dålig på att köra bil, fel klädd och inte tillräckligt tacksam. Den där rösten som underhåller ångesten genom att säga att man borde gjort något annorlunda – att man borde lära sig att anpassa sig. Den rösten ska jag lyssna lite mindre på i framtiden, och framförallt ska jag se till att den säger betydligt snällare saker.

Uncategorized

Vet du varför du inte behöver oroa dig för smittkoppor?

Charlotte88 kommentarer

För att smittkoppor utrotats i världen. Vet du varför? För att folk vaccinerade sig. De vaccinerade sig för att det var bättre att ta ett vaccin redan för typ 100 år sedan när det innehöll betydligt mycket mer skadligt skit än vad dagens vaccin innehåller än vad det var att dö.

År 1980 förklarades världen fri från smittkoppor.

Vägen dit var lång och kantad av ond, bråd död. I kyrkböcker, där prästen antecknade vilka inom hans församling som dött såg det år 1777 i Sibbo ut så här:

kyrkobok1

Döda i koppor: Matts 32, Maria 2, Anna 9 mån, Jonas 4 mån, Jacob 8, Anna 11, Zacharias 1, Henrik 6 mån, Anders 4 och Anna 5. I en glesbefolkad socken under inte ens två månader.

Och i november/december 1786 så här:

kyrkbok2

Döda i koppor: Maja 5, Majastina 6 mån, Hedvig 1, Anders 3, Stina 1, Erik 4, Anna 9, Anna Greta 5, Helena 3 mån, Carl Gustav 1, Anna 17. Över hälften av dödsfallen.

Man behöver inte läsa särskilt långt i listorna över döda för att kunna förstå varför folk ville vaccinera sig. Att begrava sina barn, ett efter ett, brukar kunna ha den effekten. När man på allvar får se vad som är alternativet till vaccin. Ja, och i början hade man ju inte ens vaccin, utan då nyttjade man variolisation som innebär att man rispar huden och för in material från sjuka för att orsaka en (förhoppningsvis) mildare variant av kopporna, med lägre dödlighet. Dödligheten för smittkoppor är nämligen sisådär en 30 %. De som överlever är ofta ärrade för livet.

Och kom inte och tro att sjukvården i dag skulle kunna klara av att bota oss om smittkoppor skulle komma tillbaka. Smittkoppor är ett luftburet virus vilket i praktiken innebär att det är smittsamt som fasen och att det inte finns botemedel. Ungefär som mässlingen, förresten. Det var länge sedan barn i våra trakter dog i mässlingen. Ni kan säkert gissa varför…? Just det. För att vi vaccinerar. Innan vaccinet kunde det i kyrkböckerna se ut så här, i Helsingfors år 1843:

kyrkbok3

Döda: Johan Edvard nästan 2, Anders 18, Jonas 4, Petter nästan 2, pigan Amalias son Johan 1, Carl 7 år. Vad tror ni Amalia och alla de andra föräldrarna hade varit villiga att offra för ett vaccin till sina barn?

I dag får man ju dessutom vaccin mot kikhosta, vilket osökt får mig att tänka på det här uppslaget ur Helsingfors kyrkbok från år 1856:

kyrkbok4

Amalia, Aurora, Amanda och Otto. Ingen av dem hann fylla 5 innan de, då i mitten av augusti, dog i kikhosta.

Ni som nu väljer att inte vaccinera för att ni tycker att det är er rätt att utsätta ert eget och andras barn för fara eftersom ni vet mer om sjukdomar än hela världens samlade läkarkårer gör, när vi börjar begrava våra barn igen är det ert fel. Ert fel. Och jag vet att jag låter hård men när man har läst tillräckligt många berättelser från sörjande föräldrar och sett sig gråtfärdig på lista upp och lista ner över barn som dog i sjukdomar vi nu inte behöver oroa sig över då har man rätt begränsad tolerans för folk som inte tar det på allvar. Bättre levnadsstandard, modern sjukvård och antibiotika i all ära – inget av det skyddar mot luftburna virus. Det enda som skyddar oss är vaccin.

Ibland funderar jag över vad tidigare århundradens föräldrar skulle säga om de såg oss i dag. Jag undrar vad de skulle säga om de hörde folk som tycker att det är nyttigt att barn är lite sjuka för att det stärker dem. Jag undrar vad de skulle säga om de visste att vi hade ett skydd mot döden, som folk vägrar att ge sina barn. Vaccinationsdiskussionen måste på allvar vara vår tids mest bisarra diskussion.

Man kan med fördel läsa Hannahs utmärkta inlägg om hur det är ett bortskämt och egoistiskt i-landsprivilegium att välja bort vaccin.

Alla bilder ur kyrkoböckerna kommer härifrån!

Uncategorized

När det är större att tänka rätt

Charlotte2 kommentarer

Som ni vet är jag med i diverse diskussionsgrupper med inriktning mot genus och som ni vid det här laget också vet är det långt ifrån alltid som jag känner mig särskilt hemma i de där grupperna. I dag var det någon på en grupp för genusmedvetet föräldraskap som ställde en fråga om medfödda betingelser. Hon funderade över hur det kommer sig att samma genusmedvetna människor som hävdar att kön bara sitter i normer och är något man socialiseras in i också kan ställa sig bakom transpersoners känsla av att vara felkönade. Tanken på om transpersoner inte skulle finnas i en värld där kön var helt oviktigt kom upp.

Inte alldeles oväntat brakade helvetet lös.

Någon menade att cispersoner minsann inte ska sitta och föra intellektuella diskussioner om transpersoners existensberättigande. Ordet ”transfobi” slängdes i vanlig ordning i väg. Folk kände sig så kränkta att de yrkade på att hela tråden borde stängas ner.

Och det är liksom där någonstans som jag känner vanmaktens raseri och bara vill ge upp att alls försöka hänga på diskussionsgrupper för genusfolk för vad i helvete håller de på med? Det är så viktigt att man håller sig inom de snäva ramar som det ”fria” genustänket skapat att första som ens vågar sig i närheten av gränserna får en pöbel på sig. Jag har också blivit kallad transfob. Det var när jag, i mitt eget tycke lugnt och sansat, försvarade några andras rätt att inte använda ordet hen om de inte kände sig bekväma med det. Till saken hör dessutom att alla de som inte ville använda hen var överens om att om de träffade någon som såg på sig själv som hen skulle de givetvis respektera det och att alla hade rätt att använda det om de så ville. Grejen var bara att de inte kände sig bekväma med att använda det ex tempore. När jag menade att det måste vara deras rätt att inte använda ordet och att det knappast var något att bråka över blev vi allihopa beskyllda för att vara transfoba troll som inte hade där att göra.

Dagens katastrofala fråga rörde inte transpersoners existensberättigande. Inte överhuvudtaget. Det var en känslig, smart och relevant fråga om genus. Är det något som transpersoner visar så är det ju nämligen att kön inte alls är så enkelt som att vi skolas till att vara man eller kvinna. Om så vore fallet skulle ju ingen kunna felkönas för det skulle bara vara att ”skola” den personen till att matcha kön och det går inte. Jag vet inte vad det är som gör att jag känner mig som kvinna, men jag är innerligt tacksam för att jag även inför omvärlden är kvinna och aldrig har behövt slåss för min rätt att vara det. Det skulle vara lätt för en sådan som mig att ta för givet att allt det som gör att jag definierar mig som kvinna är sådant som samhället lagt på mig för jag har aldrig upplevt den konflikt som blir när man felkönas. Så är det dock inte för alla.

Det kan inte råda några som helst tvivel om att vi föds med könskomponenter som går bortom det biologiska könet. Däremot är det mycket oklart hur de komponenterna ser ut. Ofta kallas de mentalt kön och är det kön man själv upplever sig som. Att vara kvinna eller man är dock inte det samma i dag som det var för 500 år sedan eller vad det är i andra kulturer. Det vi kallar ”man” och det vi kallar ”kvinna” är bundet till tid och rum och det har aldrig funnits bara två genus – två binära vägar att vara manlig eller kvinnlig. Det där är grymt komplicerade grejer utan självklara svar. Som jag ser det är det enda man kan göra att lyssna på dem som känner att de hamnat i kläm, att respektera att andra inte upplever kön på samma sätt en själv och att vara öppen för nya perspektiv. Inget av det är dock liktydigt med att skrika transfob.

För nej, ingen borde diskutera transpersoners existensberättigande. Det borde vara alldeles självklart att samma rättigheter ska gälla alla oavsett kön, sexuell läggning, inställning till LOL-cats och whatever. MEN nota bene! Det är inte per definition transfobiskt att filosofera över genusöverskridande eller att diskutera faktorer bakom kön och genus. På ett fundamentalt plan handlar det om något så enkelt som att alla vi som uppfyller cisnormen behöver lära oss om hur det är att inte göra det (vare sig vi vill eller inte). Ingen vill dock vara transfob och så länge andra cispersoner anklagar folk för att vara transfob för vad som uppenbart är ärliga och uppriktiga funderingar kommer vi bara åstadkomma en terrorregim av korrekta saker att säga och nackskott för alla dem som tänker fritt. Det handlar inte om att skapa ett trevligt debattklimat (det finns inget att debattera) utan att skapa ett fritt och öppet diskussionsklimat (för det finns massor att diskutera). Skräm inte nyfikna till tystnad.

På ett annat plan handlar det om möjligheten att vetenskapligt undersöka genus. Jag menar på intet sätt att det var vad som gjordes i gruppen för genusmedvetet föräldraskap, men jag hävdar med bestämdhet att det var ett litet spår av sådant tänkande. Ett ifrågasättande – inte av transpersoners existens utan av alltför många människors förutfattade meningar om vad genus är. Gränstrakten mellan genus och biologi är svår och behöver utforskas mer. Det kommer att gynna oss alla, men kanske främst dem som inte är cis. Vi ska inte ta saker för givet.

 

 

Uncategorized

Surpuppan

Charlotte1 kommentar

I morgon bitti ska jag upp och göra morgonradio. Jag gillar radio, men tidiga morgnar är inte min grej. Alls. I morgon är det dessutom 1 april och tidig morgon 1 april ett par dagar efter sommartid införts det är bara så dömt att gå käpprätt åt pipsvängen. Och sommartid förresten, det är ju inget annat än ett stort fett hån mot oss morgontrötta småbarnsföräldrar. ”Din unge har vaknat 6.30 varje morgon i en månad så vi stjäl en timme av morgontiden och din enda legitima anledning att klaga eftersom barnet då vaknar 7.30 och det är socialt accepterat så hahaha.”

Tur att vi har kycklingar i alla fall.

(Och en del av mig tycker att jag förtjänar tidig morgon 1 april och sommartid för att jag är fruktansvärt självgod över att äntligen fått kycklingar.)

Uncategorized

Genusvetenskapens vetenskaplighet och motståndet mot forskning om kvinnor

Charlotte58 kommentarer

I går hamnade jag  i en diskussion om genusvetenskapens vetenskaplighet. *plats för förvånade utrop* Det var med en man som tyckte att genusvetenskap är baserat på ideologi, inte vetenskap. *alla drar chockade efter andan* En man som tröttnat på feminismen och som tycker att det är ovetenskapligt att inte ta de biologiska skillnaderna i beaktande. *SURPRISE*

Det finns en aspekt av det där resonemanget som jag tidigare inte har velat ta i, för att jag klamrat mig fast vid tanken på att ingen faktiskt på riktigt kan tycka så, men nu har jag sett det där mönstret så många gånger, hört samma argument i så många format att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt.

Jo. Genusvetenskap håller ju inte bara på med forskning om kvinnor utan om genus i största allmänhet. Forskning på enbart mäns upplevelser och historia har bedrivits inom genusvetenskapen i årtionden redan. Det verkar bara vara en av många saker som undgått kritikerna.

Så vad är de då kritiska emot? Oftast känner de inte till genusvetenskapens metoder. I allmänhet vet de ingenting mer om teorierna annat än att de hört om något som kallas könsmaktsordningen och som betyder att alla ska bli kvinnor därför att män är onda. Inte heller har de läst genusvetenskaplig forskning bortom några korta referat ur Judith Butler och därför tror att all genusvetenskap utgår från att människan är en tabula rasa och att biologi har nada betydelse. Kunskapen om vad genusvetenskap handlar om är milt sagt bristfällig, och intresset av att lära sig lyser med sin frånvaro. Det är alltså inte själva genusvetenskapen man egentligen är kritisk mot.

Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. En man gjorde jämförelsen att det inte skulle vara ok att forska på specifikt afroamerikaner heller. Och här kan jag inte låta bli att tänka lite på begreppet vita, kränkta män. För det är här någonstans som det begreppet föddes. Man ska inte forska specifikt på kvinnor och man ska inte forska specifikt på till exempel afroamerikaner. Problemet är bara att forskning måste vara specifik. Den måste ha ett objekt som skiljer sig från andra objekt. Och om man forskar om erfarenheter av att vara någon, så är det en jävligt stor skillnad på om man är kvinna eller man, afroamerikan eller vit. De resultat man får av att forska på medelålders vita män kan inte automatiskt appliceras på dem som inte är just medelålders vita män. Det är inte sexistiskt eller rasistiskt, utan tvärtom: öppet för att alla inte har det likadant. Fram till kvinnovetenskapen började etableras som ämne i slutet av 1960-talet utgick i princip all forskning från den vita medelålders mannen. För mitt eget ämne, historia, är det pinsamt tydligt. Det är inte en sak som debatteras inom forskningen. Det är ett faktum. Därför fanns det, och finns i viss mån fortfarande, en hel del luckor att fylla, erfarenheter att beskriva, perspektiv att vidga innan man kan börja med generella analyser. När den vita medelålders kvinnans historia och erfarenheter samlats in blev kvinnovetenskap genusvetenskap. Fokus flyttades från kvinnorna till genus. (Och kvar att undersöka finns förstås mängder av aspekter; barn, homosexuella, romer, samer, handikappade unt so weiter. Det är på gång.)

För den som trodde något annat kan jag meddela att genusforskning behövs. Det finns nämligen en oerhörd mängd orättvisor kvar i samhället. Men, och det här är viktigt så läs det flera gånger, genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Igen alltså; genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Ok? Det genusvetenskap kan bidra med vad gäller jämställdhet mellan könen är att påvisa och upplysa om orättvisor som uppkommit av stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I vårt samhälle är det flest sådana orättvisor som drabbar kvinnor, men det betyder inte (och läs det här igen också, om det känns svårt att greppa) att genusvetenskap inte också lyfter fram och påpekar orättvisor som drabbar män. Ok? Hur orättvisorna sedan ska rättas till är upp till våra folkvalda politiker att avgöra. Genusvetaren kryper tillbaka till sitt arbetsrum och fortsätter sin forskning.

För att göra det hela enklare tar jag ett exempel som av förklarliga anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat (tack, Lasse, för länken!). Forskning har visat att det är lättare för män än för kvinnor att få forskningsanslag. Det här är inte grundat i biologi. Inte heller är det påhittad rabiatfeministisk hata-män-propaganda. Det är en av många orättvisor som ingen skulle ha upptäckt om inte genusforskningen skulle vara inriktad på att analysera socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Agnes Wold gjorde i början av 90-talet forskning som visade att även de sämsta männen hade bättre chans att få pengar till sin forskning än de duktigaste kvinnorna, för att män ses som mer kompetenta än kvinnor. För det blev hon av med jobbet. I dag är det dock betydligt mer jämställt med forskningsanslagen, just för att det finns en medvetenhet om tendenserna att döma män och kvinnor efter olika måttstockar. Trots det klassas även i dag en kvinnlig forskare som arbetar tillsammans med andra meriterade forskare som i behov av stöd, medan en manlig forskare uppfattas som särskilt meriterad. Det här är saker som kan åtgärdas med medvetenhet om fallgroparna. Kommer det att drabba män? Jepsulis. Agnes Wolds forskning visade nämligen att vid en tjänstetillsättning 1995 gick 22 av 26 tjänster till män. I dag får 10% av männen som sökte forskningsanslag positivt besked, och 8 % av kvinnorna. Män hade alltså i jämförelse med innan sexismen i anslagsgivande uppdagades betydligt lättare att få anslag än vad de har i dag. Och för att göra det alldeles tydligt, det är alltså inte så att kvinnor numer får forskningsanslag de inte är förtjänta av bara för att de är kvinnor utan de konkurrerar nu med män på mer lika villkor. På 90-talet var kvinnor tvungna att vara mer än dubbelt så meriterade som män för att klassas som lika kompetenta.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men det finns också skillnader mellan män och kvinnor som inte har någon biologisk grund och som förtjänar att uppmärksammas för att de begränsar oss.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, utan man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor. Det finns så många djupt problematiska aspekter av det att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag avslutar.

Det finns socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte behandlas lika och som ett samhälle som vurmar om individens frihet borde vara intresserade av att upptäcka. Det är genusvetenskapens bidrag. Vad politiker, feminister och andra gör med de bidraget är en helt annan sak. Det är ideologi och politik. Det är inte vetenskap. Ok? Ok.

Uncategorized

Mannen som jägaren

Charlotte14 kommentarer

De flesta av er vet säkert att de första människorna levde som jägare och samlare, eller hur? Under de senaste årtiondena har det, genom bland annat tandanalyser och undersökningar av fossilerad avföring, blivit klart att det i själva verket var ganska lite jakt och väldigt mycket samlande. Människorna levde huvudsakligen av nötter, bär, rötter och liknande, och kompletterade födan med kött bara ibland. Det är bland jägarna och samlarna man ibland tänker sig att de första genusspecifika uppdelningarna kom. Mannen jagade. Kvinnan samlade. Mannen var större och starkare och häftigare eftersom han kunde erbjuda något som var ovanligt, lite lyxigt, och något som kvinnorna inte kunde skaffa själva.

Den här bilden är dock helt baserad på våra sentida föreställningar och vem som ska göra vad och det finns inga bevis för att det var den rådande uppdelningen i jägar-och samlarsamhällen. Ett väldigt välkänt exempel på hur våra nutida genusidéer står i vägen för återgivningar av tidigare samhälle är Bäckaskogskvinnan, som levde i södra Sverige för 9000 år sedan. Genom att tolka fynden i graven kom arkeologerna fram till att det var en man. Hon hade nämligen fått med sig redskap för både jakt och fiske. Men efter närmare undersökningar visade det sig att skelettet tillhörde en kvinna – en kvinna som av allt att döma jagade under sin levnad. Den tanken var så svår att smälta att många i början sökte rätt vidlyftiga förklaringar till hur det kom sig att Bäckaskogskvinnan varit jägare. Som att hon var transsexuell. Eller hermafrodit. Eller på något sätt i alla fall avvikande för man kan verkligen inte ha en kvinna som sysslar med jakt. Men hon var långt ifrån den enda kvinnan som jagade, vilket visas av fler gravfynd liknande detta. Jämförelser med folk som fortsatt att leva som jägare och samlare visar dessutom att det fanns ganska gott om stammar där kvinnorna var de som jagade, medan männen var ansvariga för samlandet. Barnen sköttes gemensamt av exempelvis släktingar medan kvinnorna var på jakt.

Så mannen som den store mäktige jägaren som genom sin styrka och manlighet lade grunden för genusuppdelade sysslor är en myt. Det är faktiskt inte ens säkert att jagandet var det som hade högst status. Det måste ha stått klart även för stenåldersmänniskan att det var genom samlandet som man upprätthöll en god vardaglig standard, och att det var samlandet som gjorde att stenåldersmänniskan i princip aldrig hade brist på mat. Det finns alltså inga belägg för att männen skulle ha bidragit med något som värderades högre än det som kvinnorna bidrog med, eller att man under stenåldern tyckte att det var så viktigt att göra skillnad på män och kvinnor att man var villig att riskera tillgången på föda genom att säga till Superjägaren Berit att hon inte fick vara med.

Uncategorized

Alltså jag känner honom!

Charlotte4 kommentarer

I min ungdoms dagar träffade jag en servitris som hade serverat när kungafamiljen (och tydligen några andra också) kommit på middag i närheten av min hemstad. När prins Carl Philip bad om ett glas vatten var det just hon som fått den stora äran att leverera glaset och hon hade hållit om det ordentligt med båda händerna så att hon efteråt kunde säga att prinsen rört vid hennes hand – sak samma om det var för att han var tvungen att bända loss glaset. Därefter har jag förstått att den som känner riktigt coola typer själv blir lite coolare. Det är ”jag och Bindefeldt” hit och ”min fasters mosters katt och Obama” dit.

Men idag, just nu, är jag tamefan coolast.

Dom ba’ ”seru han känner ALLA” och ”mäh han har fått fredspris” eller ”men fattaru kunglighet”. Och jag ba’ MEN HAR HAN BYGGT EN DOMKYRKA I LEGO KANSKE?

 

Uncategorized

Sånt som mammor gör

CharlotteLämna en kommentar

Jag gör mig i ordning. Barnen sitter i köket och äter frukost.
Tilda: Jag ska kasta den här muggen rakt i ditt huvud så att det kommer mjölk på dina byxor.
Vilho: Då måste du sedan gå och hämta ett par nya byxor och sedan måste du göra allt bra igen och se till att ingenting kommer emot bulan jag får i huvudet.
Tilda: Näe! Jag är ingen mamma!