– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Påsken kom och gick och förde med sig en sådan värme att finländska barn tycker att det är barfotaväder.
I morgon är det bytesdag och vi ska vara fler dagar ifrån varandra än vad vi varit nästan någonsin tidigare. På kvällen somnar Tilda i min säng, med sina små armar virade om min hals, varma, lugna andetag mot min kind och jag tänker att om jag ger efter för den bottenlösa sorgen att inte få ha mina barn bredvid mig hela tiden så finns det ingenting kvar av mig.
Nämen om man skulle ta och gå i duschen så att den där typen man väntat på ska ringa en faktiskt ringer och allt man har är ett okänt nummer på telefonen när man väl halkat ur duschen igen.
Om det rådde några som helst tvivel på att det är kallt i vårt hus kommer har ett meddelande från basilikan.
Nävars. Skoja bara. Den fick köldskador och dog. Vi är officiellt på en innetemperatur under den i vilken medelhavsväxter kan överleva.
När man kommer hem trött som ett as väldigt sent från jobbet och har dåligt samvete för att det blev sent igen och barnen fått vänta och de har lagat varma mackor åt både sig själva och den trötta mamman.
De vet att det snart är jul och jag är just nu rätt givmild om vi säger så.
Det är väl ganska exakt ett år sedan Pipis mysteriska försvinnande, och så blev det Tildas tupp Ennas tur att vara spårlöst borta. Det var beckmörkt, Enna stod ingenstans att finna och jag kunde höra rävarna i skogen när jag kom ut. Inte världens bästa förutsättningar för att återfinna borttappade tuppar.
Men när barnen gått och lagt sig på kvällen gick jag ut och fortsatte att leta och strax innan midnatt hittade jag honom under några gamla brädor. Där låg han och sov, kall men i övrigt välbehållen. Jag tog in honom för att värma honom lite och sedan fick han gå ut till de andra igen. Dumma, gamla tupp!
Folk hör av sig och undrar hur det går med avhandlingen. Så här ungefär.
Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.
Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:
”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”
Ärlighet, huh?
Ok.
Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?
För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.
Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.
Även den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.
Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?
För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.
Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.
Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.
I går kväll stod kaninungarnas bur öppen när barnen kom ut och lilla Morgana var spårlöst försvunnen. Någon timme senare hittade vi henne, inne i hönsens inhägnad. Det syntes spår i gräset av att någonting avsevärt större än en liten fluffig kanin farit runt precis där, och i mitten låg det lilla kaninfluffet kvar. I kvällsdaggen hade några sniglar redan börjat krypa upp i pälsen på henne och det tog en stund innan jag såg att hon faktiskt andades fortfarande. Kraftigt nedkyld och i chock. Så hon spenderade kvällen under Vilhos tröja, vi lagade gräs-smoothie som hon slafsade i sig och det såg lite ljusare ut. Men hon kan inte röra bakbenen som hon ska. Och nu på morgonen har hon slutat äta med sådan beslutsamhet att hon inte ens sväljer äppeljuicen jag sprutar in i munnen på henne.
Så vi är på väg till veterinären. Jag behövde i vanlig ordning inte mer än leta fram telefonnumret dit förrän jag började stortjuta.
Tummarna, hörrni. Håller ni dem för oss igen?
De senaste tre kvällarna har jag spenderat tillsammans med asylsökande i Helsingfors. Det har varit närmare midnatt innan jag stupat i säng med huvudet surrande av intryck. Jag har kramats med små barn, skojat med deras föräldrar, kört ett gäng glatt sjungande irakier till värme och trygghet och känt mig totalt lamslagen inför de berättelser de här människorna bär med sig. Och i mitt stilla sinne har jag tänkt att om folk bara fick träffa de här människorna, om de bara fick se att de är precis som oss men med andra berättelser i bagaget så skulle alla förstå. Förstå att vi kan och att vi måste hjälpa.
Och så ställer sig folk i Torneå och gör en mänsklig mur för att stänga Finlands gräns mot asylsökande. Det är så helvetes jävla historielöst. Så ovärdigt. Så… så… fyllt av självgott hat.
Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur kan man se någon i ögonen och säga att den inte är värd lika mycket som en själv? Hur kan man se någon i ögonen och säga att trots att man har mat och kläder och tak över huvudet i ett system som skyddar vill man inte dela med sig?
Jag förstår det bara inte.
Hit och dit och tillbaka igen 