I går kväll stod kaninungarnas bur öppen när barnen kom ut och lilla Morgana var spårlöst försvunnen. Någon timme senare hittade vi henne, inne i hönsens inhägnad. Det syntes spår i gräset av att någonting avsevärt större än en liten fluffig kanin farit runt precis där, och i mitten låg det lilla kaninfluffet kvar. I kvällsdaggen hade några sniglar redan börjat krypa upp i pälsen på henne och det tog en stund innan jag såg att hon faktiskt andades fortfarande. Kraftigt nedkyld och i chock. Så hon spenderade kvällen under Vilhos tröja, vi lagade gräs-smoothie som hon slafsade i sig och det såg lite ljusare ut. Men hon kan inte röra bakbenen som hon ska. Och nu på morgonen har hon slutat äta med sådan beslutsamhet att hon inte ens sväljer äppeljuicen jag sprutar in i munnen på henne.
Så vi är på väg till veterinären. Jag behövde i vanlig ordning inte mer än leta fram telefonnumret dit förrän jag började stortjuta.
Tummarna, hörrni. Håller ni dem för oss igen?
Klart vi håller tummarna!
Åh nej! 😦 Lilla kanin. Tummar och tår hålles.
Mjau! Håller också tummarna allt vad det går.