Jag tror att jag knappast är ensam om att känna en viss ångest krypa inpå. För egen del handlar det delvis om tämligen mundana saker, så som prospektet att tillbringa två veckor i karantän tillsammans med barnen. Att få slut på toapapper känns i jämförelse som ett smärre problem.
Men delvis handlar det om tankar om vad som händer sig om detta virus skapar ett så stort tryck på sjukvården att den brakar samman och kanske framförallt hur världen kommer att se ut när dammet har lagt sig.
Det är en närmast apokalyptiskt stämning här.
Dessutom är det svårt, tycker jag, att skydda mig från den här stämningen. Alla sociala medier, inklusive vanlig media, är indränkt i den, dryper av oro. Och jag tänkte inte låta den här bloggen försvinna ner i samma träsk, inte för att det skulle vara ett oviktigt utan för att jag upplever ett mycket stort behov av distans inte bara från potentiella smitthärdar utan från hela ämnet. Vi ska vidta alla rekommenderade försiktighetsåtgärder, men vi ska också leva.
Och jag ska snart lämna ämnet helt, men jag vill ändå understryka att vi nu måste skydda de svagaste. Ofta talas det om medicinska riskgrupper – vilket i det här fallet främst är äldre – men det gäller även alla dem som nu får svårt att klara ekonomin. I Finland verkar det som om skolorna kommer att stänga ner från och med måndag (universitetet har tagit bort all kontaktundervisning för resten av terminen) och det kommer att vara katastrof för många. Jag funderar själv på en sådan sak som hur jag ska få matbudgeten att räcka till när barnen ska äta alla dagens mål hemma. Det är en ganska rejäl ökning i kostnad nämligen, som man kanske inte tänker på när man har lite mer pengar men som puffar en lite närmare gränsen när det är skralt. Jag klarar mig, inte minst för att min inkomst inte påverkas av några nedstängningar, men för de ensamstående föräldrar som jobbar på timlön och som kanske får hem barn i lågstadiet som inte klarar sig själva en hel dag kan jag tänka mig att ångesten är långt större än hur man ska kunna underhålla barnen. Vi vet ju trots allt att skolmaten för många barn är det enda riktiga målet mat.
För att inte tala om hur lov normalt påverkar behovet av skydd för dem som lever i våld. Jullov och semestrar är tider då många barn far väldigt illa. Stängda skolor, stängda hobbylokaler. Ingen stans att ta vägen.
Håll ett öga på varandra. Inte bara när någon börjar hosta. Effekterna av det här viruset kommer att slå hårt även mot sådana som inte blir sjuka.
Jag har kommit till den punkt då jag måste sluta läsa nyheter och till och med sluta bläddra igenom mina sociala flöden. Jag blir helt förlamad av vanmäktighet inför den pågående flyktingkatastrofen och framförallt de rikare ländernas reaktion. Har ni märkt att man slutat tala om flyktingar och kallar dem migranter istället? Jag är en migrant. Jag flyttade från mitt hemland. De människor som flyttar från Syrien nu är inte migranter – de är flyktingar. Och genom att benämna dem något de inte är fråntar vi dem deras status av skyddsvärda och likställer dem med folk som på eget initiativ flyttar istället för dem som flyr för sina liv undan ett krig de inte kan påverka.
På radio frågar en intervjuare hur vi ska kunna stoppa en flyktingkris liknande den vi såg 2015 och jag blir så arg att jag skriker. Flyktingkrisen – flyktingkatastrofen – pågår ju hela tiden och den är inte vår.
Språk har betydelse.
Och sedan det eviga tjatet om att vi inte kan hjälpa alla. Det måste vara vår tids största jävla halmgubbe. Det finns INGEN som påstår att vi ska hjälpa alla. INGEN. Inte ens bland mina mest engagerade vänner finns det någon som påstår att vi ska hjälpa alla. De påstår inte ens att alla är i ett så stort behov av skydd att de ska beviljas asyl eller, hör och häpna, att alla är trevliga typer.
Men alla har lika värde. Det är den grundprincipen vi måste hålla fast vid.
Rätten till att söka asyl är en mänsklig rättighet. Den innebär inte att man har en rättighet att få asyl, men man har en rättighet att få sin sak prövad. Här brister det stort, både i Finland och Sverige. Finland har till och med blivit prickat Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter för att man inte har följt de internationella regler och lagar som finns, och nu senast för att man inte tar barnets bästa i beaktande. I Finland har Migrationsverket satt i systematt ge negativa beslut, och mängder av överklagade negativa beslut har blivit hävda. Man har kallat människor till deras livs viktigaste intervjuer utan att ge dem adekvat tillgång till tolk och man har med mycken möda förvridit ord och händelser för att förvägra asyl.
Det är de här sakerna som vi protesterar mot – inte mot att man inte omedelbart vid gränsen i Grekland ger fyra miljoner nya finländare asyl och transport till norr.
Och vi protesterar mot att man i detta nu använder syriska flyktingar som mänsklig valuta i handeln om bidrag till Turkiet och Grekland. Mot att man hindrar människor att få sin sak prövad. Mot att man fråntar människor deras grundläggande rättigheter och mot att man därigenom underkänner deras människovärde.
Observera att det här inlägget innehåller spoilers. Många.
I går såg jag och dottern färdigt sista avsnittet av Sanditon och då stod det klart för mig vad det är som stör mig. Eller alltså. Det är ju inte bara en grej. En av de allra största grejerna, och som var uppenbar redan efter första avsnittet, är den flagranta bristen på subtilitet. Jane Austen är finkänslans mästarinna, dels för att hon var ett litterärt geni, men också för att hon var exceptionell beträffande att beskriva sin samtid. Man såg ner på stora känslosvall. Det krävdes inte mer än ett förlupet ord, en sned blick, för att det skulle skapa intriger. Och det är därför Austen har blivit så älskad. För att hon visar oss att det krävs så lite. Att man måste slå på stora trumman med Sanditon känns så jävla kitsch.
Sedan är det förmågan att göra en tvär surpuppa till världens mest älskvärde och åtrådde man.
Det görs inte heller i en handvändning. Det finns en del sympatiska män i Sanditon, inte minst mr Tom Parker, som alltid försöker sitt bästa, och Lord Babington, som man tror ska vara en skitstövel men som visar sig vara ett kap.
Men hjältinnans kärleksintresse mr Sidney Parker är och förblir ett praktarsle. När de ska vandra tillsammans in till Sanditon och han kysser henne är det inte romantiskt. Det är ett groteskt övertramp, från en man som är äldre och betydligt mäktigare än lilla Charlotte (förövrigt ett mycket bra namn) och som har potential att förstöra hela Charlottes framtid. I det tidiga 1800-talets England ser man sannerligen inte med blida ögon på att män och kvinnor ens umgås utan förkläde. Att under förevändningen att de ska ta en promenad sedan kyssa en ung kvinna, mitt ute på en klippa där vem som helst kan råka se det, är fullt i paritet med ett sexuellt övergrepp. Det vore en oförlåtlig skam som Charlotte dragit över sin familj, och hon kunde förlora chansen att göra ett gott gifte – vilket är det viktigaste för en kvinna på den tiden.
Sidney Parker borde skämmas. Han har inte alls förändrat sig. Inte blivit en bättre människa. Jag undviker att pausa TV:n och hålla en sedelärande utläggning för dottern och nöjer mig med att säga att om en man påstår att han är sitt bästa när han är tillsammans med en, är det romantiskt bara om han inte större delen av den tiden varit en rövhatt.
En ”cliffhanger” sägs det, när mr Gubbäckel Parker sedan gifter sig med sin gamla flamma för hennes pengars skull, och Charlotte med tårfyllda ögon återvänder hemåt till sin familj när serien slutar. ”Dra åt helvete Parker” skriker jag och dottern unisont när han stannar Charlottes vagn för att säga några sista ord till henne. Han har gjort sitt val och bra så.
Det romantiska i Austen är inte kyssar, utan pirr i magen. Det är inte sex, utan en dröjande blick. Det är inte tid på tumanhand, utan prospektet att han hälsar på. Det fina och vackra med Austens romantik har i Sanditon besudlats med nutida föreställningar om kroppslighet. De till och med går för nära varandra på promenader, så att det spännande blir att de rör vid varandra – inte konversationen. Och konsekvent så bortser man från det allrådande maktförhållandet mellan män och kvinnor. Visst, man talar om det ibland. Lady Denham påpekar hur viktigt det är att en kvinna gifter sig rikt, för det är enda sättet att få pengar, och hon gör dessutom sitt bästa för att ordna det för till exempel miss Esther Denham, men samtidigt får Esther och Lord Babington ge sig ut på tumis. VAFALLS?!
Minns ni i början av Stolthet och fördom, när mrs Bennett är alldeles till sig för att de aldrig kommer att få träffa mr Bingley som flyttat in i närheten? Anledningen till hennes upprördhet är att mr Bennett vägrar gå och hälsa på mr Bingley, och när männen inte har tagit den första kontakten så är den dörren helt stängd för kvinnorna. Den underordnade ställning kvinnor hade och som Jane Austen själv levde i genomsyrade allt och det präglade inte bara hennes författarskap som sådant, utan alla de berättelser hon skrev också.
Mitt största problem med Sanditon är avsaknaden av förståelse för de här maktstrukturerna och för alla de människor som verkade i kulisserna. Tjänstefolket som såg och hörde allt. Systrar, fastrar, morbröder och kusiner som alltid finns vid din sida eftersom kvinnor inte ska röra sig ensamma. Alla de här människorna som gör att man aldrig är ensam agerar både skyddsnät och socialpolis. Utan dem kan man inte förstå sig på den tiden. Man räknar hur många gånger någon dansat med en annan. Hur många ord man utväxlat. Måttet av intresse visat. Hur man gått på visit. Vem som suttit, stått, skrattat bredvid vem. Det är en era av total social kontroll. Edward Denham och Clara Brereton har sex mitt på salongsgolvet och allt jag kan tänka är ”var i helvete är tjänstefolket?”.
Men värst av alla är Kukhuvud Parker, som missbrukar sin maktställning till att först trasha, sedan dupera, sexuellt utnyttja under sken av kommande äktenskap, och sist dumpa en ung, försvarslös kvinna som bor i hans brors hushåll, långt ifrån sin familjs välbehövliga stöd. Om det blir en säsong två förväntar jag mig att den börjar med att Charlottes pappa ser till att Predator Parker får sitt straff.
I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.
För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.
Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.
Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.
Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.
Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.
Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.
Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.
Det kan man ju lugnt påstå.
Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.
Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.
Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.
År 897 stod före detta påve Formosus I inför rätta. Han anklagades bland annat för mened och för att ha kommit över påvestolen på orätta vägar, och för att vara en allmänt dålig typ. Föga oväntat dömdes han. Dels förstås för att det var storpolitik inblandad och hans efterträdare Stefan VI tillhörde den andra sidan. Dels förstås för att Formosus var död och därmed kanske inte hade världens bästa försvar.
Formosus togs upp ur sin grav, kläddes i påveutstyrsel och ställdes inför rätta. Medeltidshistorikern i mig fröjdas inför den senaste utvecklingen i Palmeutredningen. Så kan vi säga. Stor potential.
Så jag har igen, mot bättre vetande, låtit Jordan Peterson reta upp mig. Någon delade nämligen ett klipp från Skavlan, där Peterson får sitta och berätta varför kvinnor blir sjuksköterskor och män blir ingenjörer. Peterson menar nämligen att det är vetenskapligt bevisat att den största psykologiska skillnaden mellan män och kvinnor är att män är intresserade av saker och kvinnor av människor. Därför är det helt naturligt att män blir ingenjörer, som ju måste ha ett visst intresse för att pyssla med saker, och kvinnor blir sjuksköterskor där de kan få ta hand om människor.
Bara det kan ju få mig att bli rabiat.
Men sedan låter man Annie Lööf svara, som om hon skulle ha någonting vettigt att komma med, och argumenterar för att hon vill uppfostra sin dotter så att dottern kan bli ledare och självständig, och dottern får en god plattform som ingenjör eller CEO – eller sjuksköterska om hon hellre vill det (och här skulle man ju kunna inflika något om borgerligt styre och sjukskötersesituationen men vi tar det en annan gång). Och Peterson bah ja det är vad folk som tror att skillnaderna är en social konstruktion tror, men det är inte vad ”the evidence suggests”.
Varför kan denna man aldrig någonsin få lite värdigt motstånd? Varför måste det alltid bli så att han får sitta och mysa? Varför kan man inte sätta honom mot någon som faktiskt kan ifrågasätta vad ”the evidence suggests”?
Jordan Peterson är en gudabenådad retoriker. Sättet han klär sig på, hans röst, hans pose – allting bara skriker ”jag vet vad jag talar om”. Han är nästan obehagligt bra på att argumentera, för att han hela tiden tillåts hållas på sin arena. Han vill tala om skillnaderna mellan män och kvinnor med grundsatsen att det finns biologiska och psykologiska skillnader och folk sväljer glatt det betet och försöker motbevisa honom genom att tala om sociala skillnader.
Problemet är bara att han har rätt i den grundsatsen. När han säger att det finns vetenskapligt stöd för att män (redan som små pojkar) är mer intresserade av saker och kvinnor (redan som små flickor) är mer intresserade av människor så har han rätt. Att argumentera emot honom vad gäller de sakerna är således inte ens att slåss mot väderkvarnar utan typ mot ett kärnkraftverk.
Nej, felaktigheterna i hans resonemang kommer först senare, eftersom han drar så generella och svepande slutsatser att den vetenskapliga uppbackningen saknas strax efter hans grundsats. Detta främst av två anledningar:
ETT
Det går inte på något vis att säkra för kulturella och sociala aspekter för yrkesval. Det är dessutom betydligt lättare att påvisa de kulturella och sociala aspekterna för yrkesval, än vad det är att påvisa biologiska.
TVÅ
Det är, som med alla andra skillnader mellan män som grupp och kvinnor som grupp, större skillnader INOM en enskild grupp än MELLAN grupperna. Om vi för enkelhetens skull säger att intresset för saker vs intresset för människor kunde tilldelas poäng, där 100 är enormt intresse och 1 helt ointresserad kan män ha 60 intresse för saker medan kvinnor bara har 50. Då är skillnaden mellan grupperna betydande, men det finns ändå kvinnor som har 80 eller 90 eller kanske rent av 100, och män som ligger under 10.
Att det finns sociala skillnader är inte ett motargument.
Istället för att tala om hur jag uppfostrar mina barn, skulle jag vilja fråga honom hur hans teorier om att kvinnor väljer att jobba med människor och män väljer att jobba med saker korrelerar med det här:
Att vara politiker är ju verkligen att arbeta med människor – inte med saker. Varför är det så många män som är politiker då? Och läkare kan man ju verkligen inte bli om man inte vill arbeta med människor, så varför är det så många manliga läkare?
Prästmöte
Präster. Det är väl kanske det mest människoinriktade yrket i världen. Manligt.
Och hur korrelerar hans teori med det här:
Vi kan backa lite i tiden.
Peterson cherry pickar ingenjörer mot sjuksköterskor för att de råkar vara extremer och framförallt för att de till synes bevisar hans tes, men det finns en uppsjö av andra yrken som motbevisar den. Kvinnor hanterar maskiner istället för människor i så himla många olika yrken att jag skulle få sitta hela dagen om jag skulle räkna upp dem, precis som att några av yrkena med allra mest människokontakt är manliga. Många maskiner har till och med utvecklats för att kvinnor ska använda dem, till exempel ungefär en miljon olika köksmaskiner. Det duger inte att hävda en vetenskaplig grund när man ändå bygger luftslott.
Peterson menar också att män kommer att fortsätta välja till ingenjör och kvinnor välja sjuksköterska även i våra fria jämställda länder just för att det är biologiskt betingat. I ett fritt val följer vi likväl våra biologiska inklinationer och resultatet blir det samma. Därför ska man inte hindra det, ty vi är ämnade att förevigt ha könsuppdelade arbetsuppgifter, amen. Om vi nu bortser från att det globalt inte är fritt för varken kvinnor eller män att välja och att det därför rent procentuellt blir ett futtigt sample av ”fria” väljare, skulle man ju kunna lyfta blicken och fundera på vad som egentligen är problemet.
Är det ett problem att män är ingenjörer och kvinnor sjuksköterskor?
Så, forskning visar på positiva effekter av heterogena arbetsplatser så det finns en viss finess i att för sakens skull ha en större variation, men det största problemet är likväl det värde som vi fäster vid mäns respektive kvinnors arbete. Borde vi diskutera något alls på samhällsnivå så är det här krutet ska läggas – inte hur vi ska få fler kvinnor intresserade av en karriär som ingenjör. Hade sjuksköterskor haft en lön ens i närheten av vad ingenjörer hade så skulle säkert protesterna dö ut rätt snabbt.
Söker man på ”sjuksköterska” i SCBs lönestatistisksök får man fram elva olika. De tjänar mellan 27 700 (djursjuksköterska) och 41 300 (intensivvårdsjuksköterska). Av dessa elva olika tjänar män i genomsnitt mer i sju kategorier. För ”ingenjör” får man 21 yrkesgrupper. De tjänar mellan 31 400 (tandtekniker och ortopedingenjörer) och 64 900 (chefer inom arkitekt- och ingenjörsverksamhet, nivå 1). Fast den lägsta lönen här är bara för kvinnor. Mäns lön i samma yrkesgrupp är 34 700. Kvinnors lön på chefsnivå är 61 600. Av de 21 kategorierna tjänar män mer i 20. Den enda gruppen där kvinnor tjänar mer är som arbetsmiljö och hygieningenjörer där kvinnors månadsinkomst i genomsnitt är en hundralapp mer. Svenska pengar alltså. Drygt 9 euro. Medianlönen för en ingenjör är nästan 42 000. Räknar man bara kvinnliga ingenjörer är den dock 38 500. Medianlönen för en sjuksköterska är drygt 37 700. Räknar man bara manliga sjuksköterskor är den dock 39 300.
Alltså det finns så helvetes många problem här att det skulle kunna bli många fler inlägg. Det största problemet är inte hur folk väljer utan hur vi som samhälle belönar de valen. Att vi konsekvent värderar kvinnor och kvinnors arbete lägre. Till det finns det bara kulturella förklaringar.
Den verklighet som Peterson bygger upp är så förenklad att den blir förljugen och jag blir så vansinnigt lack på att han får presentera snyggt förpackade ”sanningar” utan att behöva stå till svars. Han hävdar vetenskaplig grund, och den finns där, men det är inte på den vetenskapliga grunden han sedan driver sin argumentation. Kan det finnas en biologisk komponent i att fler män än kvinnor är ingenjörer? Javisst. Men den kan inte vara så stor att den på något vis kan förklara snedfördelningen. Som historiker tänker jag på alla de synnerligen tekniska yrken man tidigare har ansett kvinnor biologiskt mer lämpade att utföra. Telefonister, receptionister, väverskor och så vidare. Små yrken för små kvinnor, innan de blivit gifta och mannen tar över försörjningen. Och här sitter mr Man och säger att allt är i sin ordning.
Ska vi vara noga, vilket vi nog ska, pysslar Peterson inte ens med biologi utan med psykologi. Hans främsta källmaterial är enkäter. Det är därifrån, samt från observationer av världens nuvarande beskaffenhet, de evidence som suggestar något är tagna.
I dag har jag varit på YLE Vega och diskuterat den dåliga modern med Ida Henriksson och Anna-Sofia Nylund. Allra först vill jag ge en eloge till hela programformatet, som innebär att man har tid att föra in olika vinklar, tänka till slut och faktiskt diskutera istället för att på några minuter hiva ur sig extremversionen av sin åsikt i opposition mot vad som tidgare sagts.
För grejen med Henrikssons essä är att den har viktiga poänger. Problemet med den är, i mitt tycke, att man måste anstränga sig en smula för att vaska fram de poängerna om man själv är en mamma som emellanåt eventuellt kanske har varit en smula trött på sina kids. För om man själv lutar lite åt att vara den dåliga mamma som anses glorifierad, men inte känner av den glorian alls utan snarare känner att man håller på att stressa livet ur sig utan att det ändå är bra nog så blir den där essän mest som ytterligare en spark på den som ligger.
Jag känner dock igen mig i Henrikssons lycka över att kunna erbjuda de barn man har en trygg barndom. Mat på bordet. Ett hem. En famn som alltid är öppen. Trygghet att vara sig själva, att få ha utbrott och alltid bli förlåtna. Villkorslös kärlek. Själv kan jag känna så när jag har bakat till barnen, hittat den där perfekta presenten de önskat sig, lagar långfrukost. Och inte minst för att jag har köpt ett superfint hus där de själva kunnat inreda sina rum (eller får sova bredvid mig). Jag är stolt över det och jag vill kunna visa upp det. Inte som skryt, utan som en berättelse om att det är möjligt. Jag älskar ju de här barnen så besinningslöst mycket!
Men jag har den största respekt för att jag då talar ur en synnerligen privilegierad position och att jag har saker som är långt ifrån alla förunnat. Ja alltså. Jag känner ju inte själv den där lyckan alla dagar och de där sakerna är inte mig heller förunnat alltid. Som till exempel när man lagat mat i flera timmar och barnen ville ha något annat och därför rynkar på sina små näsor och vägrar äta. Eller när man har så lite pengar kvar på kontot att det knappt räcker till mat alls. Eller när ingenting jag gör är lika bra som det här hos pappa (för de större barnen) eller ingenting jag gör är bra alls någonsin (bebis). Visst älskar jag dem ändå, men den känslan är inte riktigt lika överväldigande alla gånger. Så kan vi säga.
Och vetskapen om att de allra, allra flesta känner så ibland gör livet så mycket lättare. Dåligt samvete för att jag känner så har jag ju förstås ändå, men inte riktigt lika kvävande mycket.
Vi diskuterade också huruvida det är möjligt att vara en bra feminist och hemmamamma samtidigt och var rörande överens om att det givetvis är fullt möjligt. Och jag blir lite provocerad av den frågan. Varför får man bara feministpoäng om man gör manliga saker, som förvärvsarbetar? Varför kan man inte få full pott med feministpoäng om man lever det liv man vill leva, oavsett vad någon säger till en att man borde göra? Hela jävla grejen med kvinnlig frigörelse är ju att vi inte ska behöva följa samhällets strikta normer.
Sist ett enormt tack till Ida, som har blottat sig och skrivit en essä med så berörande innehåll att moderskapet har kunnat lyftas upp på agendan. Låt oss göra moderskapets alla positiva delar synliga, låt oss värdera dem högre och låt oss göra dem tillgänliga även för alla dem som inte är kvinnor. Och låt era barn veta att ni älskar dem.
Min älskade dotter. Driver mig till vansinne allt som oftast.
En vän hade den tvivelaktiga vänligheten att kasta till mig ett inlägg på den något märkliga bloggen Academic Rights Watch, där skribenten hade läst en kandidatuppsats i statsvetenskap. Uppsatsen heter Patriarkatets akademiska frihet: Om akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext och sedan kan ju ni säkert själva räkna ut ungefär hur mycket förståelse den uppsatsen rönte hos ARW.
Inte mycket alls.
Till ARWs försvar ska sägas att skribenten verkar ha läst uppsatsen. Kanske till och med HELA uppsatsen. Det är sannerligen inte att förakta i dagens samhälle. Sedan faller ARW tyvärr ner i oförståndets djupa håla, men det är ju lätt hänt. För att ingen annan ska behöva falla efter tänkte jag förklara vad ARW inte vill/kan/ids förstå, nämligen hur en uppsats som den här kan få ett högt betyg i statsvetenskap.
Jag ska medge att jag i takt med att jag läste ARWs inlägg kände oron stiga. De exempel som ges är nämligen… inte fördelaktiga för uppsatsen. Så att säga. Exemplet från uppsatsens sida sju är ju väldigt märkligt.
”Patriarkatet tar sig även uttryck på mindre explicita sätt. Till exempel eftersträvas objektivism i forskarvärlden. Objektivism kan betraktas som knuten till den manliga rationaliteten och detta metodologiska ideal är i detta avseende en del av ett patriarkalt maktutövande.”
Här började jag skruva på mig, det gjorde jag. ARW konstaterade att ”[n]är väl relativismen införts i uppsatsen så är resten egentligen avgjord”. Det ARW sedan tycker är det stora problemet är inte uppsatsen i sig utan hur ”en ung människa uppenbarligen inskolats i ett långtgående relativistiskt tänkande som riskerar underminera all vetenskaplig aktivitet, inklusive hennes egen.”
Men ARW kan sova lugnt om natten, för så är givetvis inte fallet.
Uppsatsen utgår från fallet i Lund när en professor inte uppfyllde kravet som finns från universitetet om att inte mer än 60% av kurslitteraturen får vara författad av det ena könet om det inte särskilt kan motiveras. Professorn hade då lagt till en bok av Judith Butler, kurslitteraturlistan hade godkänts och allt hade kunnat vara frid och fröjd om inte professorn därefter hade låtit bli att följa den officiella litteraturlistan i undervisningen och det blivit stor debatt.
Därifrån analyserar författaren relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet i en diskursiv kontext. Akademisk frihet definierar författaren som
”the right, without constriction by prescribed doctrine, to freedom of teaching and discussion, freedom in carrying out research and disseminating and publishing the results thereof, freedom to express freely their opinion about the institution or system in which they work, freedom from institutional censorship and freedom to participate in professional or representative academic bodies.”
vilket är taget från UNESCO. Genomgående i uppsatsen är författaren mycket noga med att specificera sina utgångspunkter och förankra dessa i tidigare forskning. Sånt här är en fröjd att läsa! Citatet ovan, som fick mig att skruva på mig och ARW att implodera, är belagt med inte mindre än tre hänvisningar till annan forskning, följt av ett praktiskt exempel från ytterligare en fjärde källa. Det är alltså inte något som en liten ordbajsande student dragit ur röven. Själv älskar jag hur hon i det stycket beskriver hur de ideal som gäller inom akademin är skapade på en könad bas, men att akademin fortfarande kopplas ”till värden som rättvisa i form av könsneutral meritokrat”. Hon fortsätter:
”Spänningen mellan akademins meritokratiska självuppfattning men patriarkala realitet är förbryllande.”
All forskning stöder vad hon påstår här. Det finns en blindhet inom akademin, där man förutsätter att det är könsneutralt men där verkligheten visar att män på många olika sätt gynnas på kvinnors bekostnad. Det är ju fakta.
Den relativism som ARW har störst problem med är på inga vis genomgående i uppsatsen, utan blir bara ett problem om man har ARWs utgångspunkt, nämligen att ”v]etenskap innebär […] trots allt det rationella sökandet efter sanning”. Den utgångspunkten är givetvis inte förenlig med någon postmodern forskning alls, eftersom sådan forskning inte strävar efter att med rationalitet söka sanningen, utan att med vetenskaplig metod, relevanta källor och diskussion med tidigare forskning beskriva en sorts sanning. Jag förklarade det här för mina studenter senast igår, genom att säga att sanningen alltid är relativ och ifall de alla skulle beskriva den föreläsning jag höll så skulle de alla beskriva den lite olika. Hur sanningen ser ut beror sedan på om man som forskare vill undersöka vad jag som föreläsare sa eller hur de som studenter uppfattade det.
Den här ”unga människan” (och jag vet inte någonting som åldern på författaren – det kan ju vara en äldre studerande) som har inskolats i ett så relativistiskt tänkade att det riskerar att underminera all vetenskaplig aktivitet ligger bara steget (eller ”stegen”, för det är knappast singular) före ARW. Författaren skriver nämligen själv att hennes uppsats ”endast avser göra en av flera möjliga tolkningar, med ett par teoretiska glasögon”.
Så. Varför just den här studenten fick ett så högt betyg vet förstås bara hennes handledare, men en kvalificerad gissning är att det har att göra med att hon har en väl förankrad utgångspunkt, relevant och prydligt beskriven och utförd metod och att hon gör precis det hon utger sig för att göra. Att hon sedan är extra noggrann med att påpeka att hon har kommit fram till just den här tolkningen på grund av sin teoretiska bas styrker bara argumentationen. För det kan inte finnas en enda objektiv sanning kring relationen mellan akademisk frihet och jämställdhet. Det konstaterandet underminerar inte vetenskaplig aktivitet utan tryggar att forskningen inte påstår sig kunna besvara mer än vad det finns fog för.
Jag skulle vilja avsluta med en av många pärlor från uppsatsen:
”Genom att ta avstånd från politiska åtgärder mot patriarkatet bidrar man med nödvändighet till bibehållande av patriarkatet. Det är inte opolitiskt.”
Den här studenten har potential att gå hur långt som helst.
I en feministisk Facebookgrupp kom frågan om tolkningsföreträde upp, och vi har ju pratat om det förr men det är ett ämne värt att ta upp igen. I gruppen påpekades det att tolkningsföreträde är att inte respektera alla debattörer och ge dem samma värde, samt att en alltför stor samstämmighet har mindre att ge.
Och jag håller ju helt och hållet med i att man ska respektera alla debattörer, ge dem samma värde, och att olika röster är berikande, men det är just därför som tolkningsföreträde är så viktigt. Jag tänker mig att de flesta som ser sig som feministiska är medvetna om snedfördelningen i taltid mellan män och kvinnor såväl som i de allra flesta offentliga forum som i populärkultur. Forskning visar ju rätt tydligt att utan en medvetenhet för den här snedfördelningen och en aktiv vilja att motverka den så fortlever den alldeles av sig själv. Av gammal vana, liksom.
Jag tänker mig också att väldigt många av dem som ser sig som feminister och intresserar sig för kvinnokampen därför ser sig själva antingen i ett underläge (om de disktuerar i mandominerade fora) eller i ett systerskap (om de diskuterar i kvinnodominerade rum). Att se hur de, som med stöd av forskning kan påstå att deras röster har tystats, de facto har betydligt mer utrymme än andra under vissa förutsättningar kan vara rätt svårt. Det här är något som jag själv får arbeta med hos mig. Medvetenhet och aktiv vilja.
Därför måste tolkningsföreträde användas, men inte urskiljningslöst. Det är inte den som kan plocka flest poäng bort från vit cis-man som har mest tolkningsföreträde. Och här kommer jag osökt att tänka på Nanna Johansson underbara inlägg om hur PK-eliten planerar att förstöra julen (som numer ska kallas julhen) där en av de första förändringarna som träder i kraft rör jultomt-hen:
”Tomten ersätts av det mer könsneutrala tomt-hen. Avbildningar av tomt-hen bör uppvisa både manligt och kvinnligt kodade kroppsattribut. Har tomt-hen skägg bör hen också ha bröst, et c. Vidare kräver vi att tomt-hens klassiska ”ho ho ho” ersätts av det mindre kvinnoförnedrande ”hej hej hej”. Tomt-hen bör även vara asiat. Och rullstolsburen. Och bisexuell.”
Man måste inte vara trans, asiat, rullstolsburen och bisexuell för att samla poäng till ett all inclusive tolkningsföreträdeskort att dra för att döda debatt. Men den som har personliga erfarenheter av en situation måste ju ändå förväntas veta mer om hur det känns att vara i just den situationen och därför bör de som inte har personliga erfarenheter hålla käft och lyssna.
Men sedan blandar man gärna äpplen och päron och det är då det blir väldigt fel. Det är nämligen minst lika irriterande att se folk köra över den med uppenbart tolkningsföreträde som det är när folk kommer in och hävdar tolkningsföreträde som om de vore experter på allt som rör den situation de har personliga erfarenheter av. Det låter komplicerat, men låt mig förklara.
Om vi tar islam och kvinnor som exempel. Jag har vid flera tillfällen sett diskutioner, förda av kvinnor som inte själva är muslimer, där de talar om hur problematiskt det är att muslimska kvinnor måste bära slöja. Därefter kommer en livs levande muslimsk kvinna och säger att hon har slöja av eget val, och blir liksom lite misstrodd för hur kan hon veta vad hon själv vill när hon är uppfostrad i en kvinnohatande religion? Jag fattar inte att man behöver säga det här, men den muslimska kvinnan har givetvis tolkningsföreträde vad gäller upplevelsen av att vara muslimsk kvinna.
Men det betyder inte att den muslimska kvinnan genom sitt tolkningsföreträde
1: kan föra alla muslimska kvinnors talan 2: automatisk är expert på islam
3: är en trevlig typ
För hennes tolkningsföreträde kan ju i rimlighetens namn inte sträcka sig längre än till hennes egen upplevelse och den, så att säga, expertis hon kan ha tillförskaffat sig genom den hon är. Kommer det sedan någon som är professor i teologi, specialiserad på kvinnliga klädkoder inom islam, är den personen också värd att lyssna på. Allt handlar om exakt vad diskussionen rör. Talar man om muslimska kvinnors motiveringar har givetvis muslimska kvinnor tolkningsföreträde. Men talar man om muslimska kvinnors klädkoder kan man nog förvänta sig att professorn vet vad hen talar om.
Det betyder förstås inte att både den muslimska kvinnan och professorn inte kan vara riktiga rövhattar som båda två är lika jävliga att lyssna på. Muslimska kvinnan kanske vill använda sitt tolkningsföreträde för att hävda att alla muslimska kvinnor minsann bär slöja av eget val och professorn kanske tycker att den muslimska kvinnans val av färg på slöjan är fel för att muslimska kvinnor inte väljer så. Ni fattar säkert. Men då har man inte en person med tolkingsföreträde och en expert med vetenskapligt dokumenterade kunskaper värda att lyssna på utan två vanliga, sketna rövhattar. Sådana lönar det sig väldigt sällan att gå i diskussion med.
Tolkningsföreträde är inte ett sätt att tysta en diskussion, utan att bredda. Ett sätt att ge dem som normalt inte dominerar vår diskurs ett sätt att höras lite tydligare. Med medvetenhet och vilja skapa en större balans bland rösterna, trots att någons röst kanske är i förkrossande numerärt underläge. Och om man kan finna det i sig själv att faktiskt ta ett steg tillbaka och lyssna istället för att fortsätta framhäva sin egen syn kanske man rentav kan lära sig något nytt.
Jag vet att jag kanske borde hålla mig borta från ämnet, men jag vill ändå lägga till några saker till allt det som sägs om den dom som föll igår mot Cissi Wallin, enligt vilken hon gjort sig skyldig till grovt förtal när hon på sitt instagramkonto anklagade Fredrik Virtanen för att ha våldtagit henne.
För i Sverige lyfter man nu gärna fram den här domen som en backlash för #metoo och det gör mig rätt irriterad. Domen är ju bara en backlash om man anser att #metoo handlar om Cissi Wallins rätt att namnge en person hon anklagar för ett grovt brott och call me crazy här alltså, men #metoo är något annat och något mycket större.
#metoo handlar om systerskap. Det handlar om att tillräckligt många kvinnor ställer sig upp och med gemensam röst säger att det inte är ett fåtal som blir utsatta av ett par rövhattar, utan om att det finns ett i samhället djupt integrerat system enligt vilket kvinnors kroppar inte är fredade. Där den ena ändan av skalan består av önskade manliga händer och kommentarer som bortförklaras och den andra ändan av små flickor som våldtas av fäder och bröder utan att någon bryr sig – och det handlar också om allt däremellan. Grejen är att det inte behöver vara en man i en så betydande maktposition som Weinstein, Arnault eller vår finländske Baltzar, utan om att män redan som pojkar får lära sig att det inte blir några konsekvenser.
Cissi Wallin hade anklagat Virtanen för våldtäkt som skulle ha skett år 2006 redan i en polisanmälan år 2011. Då kunde man inte gå vidare med undersökningen eftersom det saknades bevis. Ur ett rättsligt perspektiv är det fallet överspelat då. Det betyder inte att Wallin inte talar sanning – bara att det inte går att bevisa. Och även om ett sådant rättssystem givetvis inte är felfritt så är det ändå tveklöst det bästa alternativet. Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Så har det ju inte alltid varit i Sverige (och så är det fortfarande inte i en del andra länder). På medeltiden till exempel, var den som blev anklagad för brott tvungen att försvara sig och om hen inte klarade av försvaret så dömdes hen skyldig. Bevisbördan låg hos den anklagade – inte den anklagande.
För Virtanens del skulle han alltså ha behövt bevisa att han inte våldtagit Wallin år 2006 – annars hade det räknats som sant – och en kvalificerad gissning är att hans möjlighet till bevisföring vore lika liten som hennes. Tänk er hur det skulle se ut i praktiken. Tänk er hur mycket skada falska anklagelser kan göra där. Tänk er på riktigt häxprocesser. Å andra sidan innehåller liknande rättssystem (precis som det medeltida svenska) i allmänhet en mycket hög tilltro till schyssta snubbar. Om Virtanen hade kunnat skrapa ihop tolv ”trovärdiga, bofasta män” som kunde intyga att han aldrig skulle göra något sånt som att våldta så skulle det vara fullgoda bevis på hans oskuld. Vad vi i dag försöker göra är alltså att komma bort från system där schyssta snubbar kan få gå i god för varandra och komma undan med saker. För det behöver vi ett rättssystem som också dömer folk för förtal, när de anklagar någon för grova brott de inte har bevisats skyldiga till.
Så när Wallin och hennes advokat menar att den här domen hotar att ”underminera hela #metoo-rörelsen” blir jag mest förbannad. På grund av #metoo finns det en större chans att nästa Cissi Wallin inte väntar fem år innan de anmäler en våldtäkt, en större chans att de tas emot av en polis som förstår problematiken och en större chans att de vågar söka och får den hjälp de behöver och har rätt till. Att nästa Cissi Wallin inte behöver använda sitt instagram för att söka upprättelse.
Förutom att det inte länge går att underminera #metoo, för den har redan påbörjat förändringen av vårt samhälle, så är det, tycker jag, väldigt tarvligt av Wallin och hennes advokat att försöka lyfta just hennes mål till en symbol för hela rörelsen. Inte minst för att vi var många hundratusentals som höjde våra röster helt utan ambitioner att få upprättelse eller nämna namn. Bara med ambitionen att skapa en förändring för framtiden. Hijacka inte vår rörelse.
Hit och dit och tillbaka igen 