Kulturkrockar · Nyhetsplock

En liten antirasistisk rättning på väg mot systemkollapsen

Den här bilden dök upp i mitt flöde:

Och som vän av ordning vill jag förstås vara behjälplig och rätta till några beklagliga missförstånd. Det ska tilläggas att jag inte är riktigt säker på vem ”vi” är, så brasklapp på det.

1: Disney klippte bort figurer ur Kalle Anka, på ungefär samma sätt som Disney klippte in figurer i Kalle Anka. Varje år blir det ju nya (reklam)hälsningar från den senaste filmen. (Om ”vi” är bolaget Disney kan man bortse från den här rättningen!) Tilltaget var globalt och någonting som Disney själva initierade, och ingenting som kränkta PK-svenskar eller ens feminazister startat.

2: Tintin plockades inte bort från Kulturhusets hyllor – böckerna flyttades från ett av Kulturhusets bibliotek (Tiotretton) och fanns hela tiden kvar i Kulturhuset.

3: Tja, alltså. Kyrkan firar ju jul. Det är ju, den hedniska grunden till trots, en ganska viktig högtid för kristenheten på grund av Jesus och det där. Och i vanlig ordning är alla förstås välkomna till kyrkan för att fira julen där. Julottan är och förblir en av de mässor som drar mest folk.

4: Kanske är jag gammal. Kanske jag inte riktigt förstår vad som menas med ”de senaste åren”. Men när JAG var barn så fanns det banne mig inga pepparkaksgubbar i lussetågen. Det gör det däremot nu för tiden. Vänners ungar var pepparkaksgubbar så sent som förra julen. Igen alltså, brasklapp för vem ”vi” är.

5: ”Bannlysa” är ju ett ganska starkt ord och jag är inte säker på exakt vad ”vi” menar med ordet i den här kontexten. Om ”vi” menar att nationalsången är ”bannlyst” i bemärkelsen ”fullt tillåten” är det korrekt.

6: Angående Nogger Black, Fazers lakrits och chokladbollar hörrni. Det står ju fritt fram för vem som helst att låta bli att äta dem – att bojkotta företagen som produktutvecklar. Gör det om ni vill. Personligen är jag mest kränkt över att priset på Piggelin har stigit helt överjävligt.

4 spänn för en Piggelin. Det var tider det!

Däremot vet jag inte vilka ”vi” är som har låtit Nogger orsaka hysteri. Jag kommer liksom inte ifrån känslan att det är samma ”vi” som var mest hysteriska då, som de ”vi” som nu beklagar sig över uppståndelsen. Dessutom har jag väldigt svårt att se hur detta ”vi” samtidigt är produktutvecklare på det finländska företaget Fazer. Lakritsen är förresten inte det enda omslaget som förnyats. Se bara på hur det över 100-åriga varumärket Pihlaja formligen förstörts!

pihlaja

Men ärligt, jag kan förstå om folk känner sig kränkta när företag byter förpackning och produktutvecklar. Jag, liksom ”vi”, är i princip för att allting ska förbli som det alltid har varit. Problemet är mest att verkligheten inte fungerar på det viset. Världen förändras och priset på Piggelin fortsätter att stiga.

Genom att sammanställa en lista som den ovan försöker skaparen och alla som glatt sprider den ge sken av att ”de senaste åren” på något vis skulle utmärka sig. Att vi blivit känsligare. Mer PK. Att åsiktskorridoren krymper. Genom att sammanställa en lista med av varandra oberoende, mer eller mindre fabricerade påståenden som svenskar i allmänhet inte har varit med och orsakat försöker man ge bilden att det har gått för långt. Det enda man kan hoppas på är ju att fler av dem som gillar den listan satsar på att fira jul i kyrkan och där får ta till sig Svenska kyrkans julevangelium.

äldre

Nyhetsplock

Nej, kvinnor står inte för 50 % av näthatet mot andra kvinnor

Så det har kommit en undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos. I svensk media sägs undersökningen visa att ”[k]vinnor utsätts för lika mycket näthat från andra kvinnor som från män”.

Det är inte ens i närheten av sant.

Eftersom jag inte vet exakt hur Demos algoritmer ser ut, och med största sannolikhet inte skulle förstå det ens om någon försökte förklara så tänkte jag inte säga så mycket om det. Mer än, förstås, att det alltid finns osäkerhetsfaktorer när man låter datorer sortera ut forskningsunderlag baserat på vad datorerna tror att en användare har för kön. Som framgår av mitt inte alltigenom kunniga sätt att använda begreppet ”dator” är det bäst att vi går vidare.

För det finns massor mer att påpeka.

Det allra viktigaste är att forskningsgruppen valt ut ”slut” och ”whore” som de ord de ville undersöka. Vad undersökningen alltså visar är att kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning kallar kvinnor för slampa och hora. Det är egentligen varken nytt eller specifikt för nätet.

Tidigare undersökningar har visat att just den sortens språk, som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet, är någonting som särskilt unga kvinnor använder mot varandra. Kvinnor markerar, upprätthåller och slåss för sin status i strikta hierarkier bland kvinnor – men i samspel med män – med hor-diskurs. Och kvinnor gör det dessutom inte bara online, utan face to face också, och ratar kvinnor som anses promiskuösa.

Kalla kvinnor för horor och slampor är alltså något som både män och kvinnor gör som en del i den månghundraåriga traditionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Och vi ska nu ingalunda avfärda den här studien bara för att den inte visar vad media påstår att den visar. Det viktigaste som studien tar upp är nämligen att det är kvinnor på mottagarsidan. Vi ska heller inte glömma att män fortfarande utgör hälften av sändarna. Man hade lika gärna kunnat slå upp rubriken så här:

”Män skickar 5000 aggressiva tweets till kvinnor på bara tre veckor”

eller

”6500 kvinnliga Twittrare slutshamade”

Det mest allvarliga är att kvinnor systematiskt tystas, även online. Att kvinnor själva ibland hjälper till att tysta andra kvinnor är inte en förmildrande omständighet.

Vad gäller trakasserier online finns det alltså ingenting i den här studien som skulle omkullkasta vad vi tidigare vetat om trakasseriernas natur, det vill säga att det huvudsakligen är manliga sändare* och kvinnliga mottagare** och att trakasserierna kvinnor utsätts för är en del av real life trakasserier. Det handlar inte bara slutshaming på Twitter, utan om fenomen som stalking, revenge porn, trafficking, våldtäkter, våld i nära relationer och så vidare ad nauseam.

* Vi vet väldigt lite om vilka förövarna är. I de fall förövarna är kända är det främst män.

** När det gäller glåpord är män mer utsatta än kvinnor online, men denna form av trakasserier är betydligt mildare. Lite som när man jämför det våld i nära relationer som kvinnor och män utsätts för.

Nyhetsplock

Nu kan du som är kvinna äntligen få viga en hel dag åt högkvalitativ mansplaining!

Alltså det här.

women speakers

Ge mig ett ögonblick, jag ska bara…

 

Ok.

Så det är skitbra att män vill uppmärksamma kvinnor. Det räcker inte att kvinnor stöttar varandra så länge män inte flyttar på sig och ger lite plats. Men det finns bra sätt och det finns dåliga sätt.

Att hänvisa till att kvinnor som grupp, bara på grund av sitt kön, blir de bästa talarna och coacherna ”i världen” är ju sånt jäkla trams att I don’t even. Och när Mr. Man sedan säger sig kunna tillhandahålla ”strategier” till dessa kvinnor så blir det liksom ett skolboksexempel på mansplaining.

Så varför är kvinnor så otacksamma hela tiden? Här kommer ju en man som vill hjälpa?

Problemet är alltså att han som man tillskriver kvinnor som grupp egenskaper och sedan sätter sig själv som den främste profeten för hur dessa egenskaper i kvinnor ska förvaltas. Om kvinnor på riktigt är de främsta talarna och coacherna i världen, varför ska vi lyssna på honom då?

Från hans fanpage.

Män så fulla av privilegium att de inte själva ser det som ska inspirera andra känns jävligt tradigt.

Nyhetsplock

När finska män visar känslor

Men det måste ju alla förstå att muslimer maskerar sig och gör upplopp och sånt för att de är dåliga människor och hatar väst. Finska män gör det för att de är glada och då är det förstås ok.

Invandrarna är ett stort problem i Finland idag men finska män i grupp är det inte. Bild: Petteri Paalasma
Härliga finska män vill skydda kvinnor och barn från muslimer dagar när det inte är fotboll. Bild: Petteri Paalasma

Bilder härifrån!

Nyhetsplock

Forskning och feministiska glaciärer

Jag blev inpingad på en tråd som ifrågasatte kvalitén på en postmodernistisk, feministisk studie om glaciärer. Och innan ni sätter kaffet i vrångstrupen och undrar vart världen egentligen är på väg nu igen så vill jag bara säga att det inte alls är så illa som det låter.

Det ska väl erkännas från början att jag inte kan särskilt mycket om glaciärer. Eller alltså. Jag vet ingenting om glaciärer. Jag vet betydligt mer om postmodern feministisk forskning än glaciärer. Lyckligtvis tror jag att det är den bästa kombinationen för att förklara vad den här studien går ut på. Den är alltså riktigt välskriven och egentligen inte så där fasansfullt svår om man bara vill förstå.

Vad författarna börjar med att klargöra är att man kan studera glaciärer som fenomen genom att studera hur glaciärer har studerats tidigare. Till exempel används det ofta ett liknande språk som när talar om utrotningshotade arter. De menar också, med stöd av massor av tidigare forskning, att glaciärer trots att de finns i periferin av den bebodda världen är centrala för oss alla – dels eftersom de påverkar klimatet (och påverkas av klimatet) men dels för att politik, kunskap och samhälle smälter (pun intended) samman där.

Vad författarna sedan gjorde var att analysera forskningslitteratur om relationen mellan människa och is och kom fram till en teoretisk bas för feministisk glaciologi. De gör alltså en sorts metastudie av glaciologi för att komma fram till hur kunskap om glaciärer har skapats – vad som blir auktoritativa slutsatser. Vet vi inte det kan vi ju inte heller avgöra kunskapens relevans. Det är typ som ett gigantiskt källkritikprojekt.

Sedan skriver de så här:

”Most existing glaciological research – and hence discourse and discussions about cryospheric change – stems from information produced by men, about men, with manly characteristics, and within masculinist discourses. These characteristics apply to scientific disciplines beyond glaciology; there is an explicit need to uncover the role of women in the history of science and technology, while also exposing processes for excluding women from science and technology (Phillips and Phillips, 2010; Domosh, 1991; Rose, 1993). Harding (2009) explains that the absence of women in science critically shapes ‘the selection of scientific problems, hypotheses to be tested, what constituted relevant data to be collected, how it was collected and interpreted, the dissemination and consequences of the results of research, and who was credited with the scientific and technological work’ (Harding, 2009: 408).”

Vi vet att betydligt fler kvinnor än vad det verkar har forskat och är aktiva forskare och vi vet också att den skenbara frånvaron av kvinnliga forskare påverkar skapandet av kunskap i folks allmänna vetande.

För att ta ett exempel som ligger nära till hands: Alla vi som forskar om kvinnors historia vet att det finns massor av kvinnor som gjort viktiga saker och att dessa systematisk sorterats bort. Vi vet också att det påverkar det allmänna historiemedvetandet (vilket tar sig uttryck i att folk tror att det är historieförvanskning att berätta om den halvan av befolkningen vars historia saknats) samt att den systematiska bortsorteringen har väldigt mycket att göra med att män har skrivit historia om och för män.

Det samma gäller alltså tydligen glaciärer.

Och nu går folk alldeles bat shit crazy och bah ”MÄH DÄ Ä JU NATURVETENSKAP OCH INGET GENUSFLUM SÅ DET KAN INTE FINNAS BIAS”. Ledsen att vara den som säger det, men det finns massor av manligt bias inom naturvetenskapen. Se bara på statistiken i anslagen för medicinsk forskning – män får mer anslag och det forskas mer på män.

Nu borde det stå klart för alla hur författarnas utgångspunkt är relevant och viktig.

Deras slutsats då? Den är att vi måste inkludera fler perspektiv när vi talar om glaciärer om vi någonsin ska kunna hitta en lösning på klimatförändringen. Till exempel: ta hänsyn till de folk som lever nära glaciärerna och ta tillvara på deras kunskap. Den kunskapen är det ofta äldre kvinnor som sitter på och för våra västerländska öron kan det låta som en låda full av humbug eftersom det handlar om väldigt konkreta upplevelser av is. Men den kunskapen ger oss en mer komplett bild av vad glaciärer är och hur de fungerar.

Och för den som fortfarande i det här skedet tycker att vi inte behöver bry oss om några kloka gummor eftersom vi kan lösa glaciärernas problem med Riktig Vetenskap: så kallad Riktig Vetenskap har ett grovt manligt bias och är inte opartisk. Jag kan liksom inte säga det nog tydligt för det verkar vara väldigt svårt för somliga att förstå. Vilket i sig, förresten, är en effekt av den generella övertron på manliga auktoriteter. Lägg av med det. Ok?

Dessutom har forskningen ganska tydligt visat att den globala uppvärmningen är ett faktum och ungefär vad vi ska göra för att rädda glaciärerna. För att förstå hur det ska implementeras i praktiken måste vi gå bortom den traditionella manliga glaciologin. Det är vad författarna kommer fram till i ett nötskal.

Nyhetsplock

Ord är privilegium

Jag ville bara väldigt kort kommentera en insändare i Östnyland som tar upp det gamla klassiska argumentet ”varför får afroamerikaner säga n-ordet när andra inte får”. Skribenten menar att ord inte är gruppspecifika utan tillhör oss alla.

Och det är ju lite intressant att driva just den tesen, att ord inte är gruppspecifika, samtidigt som man vill ta sig rätten att använda ett ord som de facto är en (mycket nedlåtande) benämning på en specifik grupp. Lite som att säga att vi får kalla alla djur för katter för katterna äger inte den termen.

 

En sköldpadda. Because he says so.

Men grejen är att de som hör till en viss grupp visst har rätt att göra anspråk på gruppens benämning. Till exempel; den som är mullig kan kalla sig själv mullig, men det är ofint av andra att göra det. Och ”afroamerikaner” har rätt att bestämma över n-ordet. Alltför länge var det ett ord vita använde för att visa sin överhöghet. Den som är vit måste, av hänsyn till medmänniskor, ge tillbaka ordet.

Ord är privilegium. Vi kan inte äga alla ord.

Nyhetsplock

Jag är en cyborg

I dag läser jag en fantastiskt intressant artikel om body hacking, det vill säga personer som har till exempel implantat eller liknande för att förändra sin kropp. Rose Eveleth, som skrivit artikeln, har två små mikrochip i sina händer så att hon automatiskt kan öppna till exempel sin telefon eller låsa upp bildörren. Jäkla coolt, om jag får säga det själv.

”Because technology is exciting, it gets attention and money. So what we consider technology matters.”

Och jag har aldrig sett på mig själv som en body hacker. Jag skulle aldrig sätta mikrochip i händerna. Men jag har en IUD – en intrauterine device – insatt i min kropp som i minst tre års tid skickar ut små doser av hormon och därför gör att jag inte kan bli gravid. Jag, och dryga 16% av Europas kvinnor.

”I have a device inside my body that controls the way that my body functions. As tech journalist Quinn Norton writes, women like me with IUDs are ‘mechanically modified to invisibly control biology with near perfect success.’ The ability to control when I conceive is a power unheard of for thousands of years of human history.”

Eveleth ställer den synnerligen relevanta frågan varför det här implantatet inte möts med den sorts förstummade fascination som det ur ett socioekonomiskt perspektiv skulle förtjäna. Det handlar, menar hon, om vad vi väljer att kalla teknologi och om att teknologi är manligt könskodad.

”You can see this kind of gendered separation all over the place. Men invent Soylent, and it’s considered technology. Women have been drinking SlimFast and Ensure for decadesbut it was just considered a weight loss aid. Quantified self is an exciting technology sector that led tech giants such as Apple to make health tracking a part of the iPhone. But though women have been keeping records of their menstrual cycles for thousands of years, Apple belatedly added period tracking to its Health Kit. Women have been dieting for centuries, but when men do it and call it “intermittent fasting,”it gets news coverage as a tech trend. Men alter their bodies with implants and it’s considered extreme bodyhacking, and cutting edge technology. Women bound their feet for thousands of years, wore corsets that altered their rib cages, got breast implants, and that was all considered shallow narcissism.”

Jag har egentligen inget mer att tillägga, annat än vi inte på något vis får sopa det här under mattan. Vill vi hävda att teknologi är framtiden måste vi ta itu med hur hela konceptet med teknologi är könat. Annars könar vi framtiden.

Nyhetsplock

Miljömuppar

Ok, jag fattar att Miljöpartiet har fuckat en hel massa. Det är säkert inte många som röstade på Miljöpartiet som är särskilt stolta och glada över det nu.

Men i takt med att även vanligt folk börjar tycka att jämställdheten gått för långt, feminism är att likställa med nazism och att Sverige måste stänga gränserna dyker det upp förakt mot miljön. Jag har förvisso svårt att fatta hur man kan vara emot feminism och humanitär hjälp, men sedan när folk börjar hytta med näven och bara ”näe nu får det räcka med det här miljöengagemanget” så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur kan man vara emot miljön?

Nyhetsplock

Att skaka hand eller inte, det är frågan

Miljöpartiets Yasri Khan hamnade på förstasidan när han vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Sedan i höstas har jag rätt nära umgåtts med muslimska män i olika konstellationer och av högst varierande grad av religiositet och deras syn på kvinnor har varit nära kopplad till synen på religion. Ju djupare religiositet desto större respekt för kvinnor. Khan vill inte skaka hand med reportern av respekt.

Det är någonting som vi måste förstå och ta till oss, att den respekten är uppriktig och välment.

Men allt man gör av respekt och i välmening är inte ok. Att vägra ta en kvinnlig reporter i hand till exempel. Khan har alldeles rätt i att det är den vars kropp berörs (pun intended) som ska vara den som avgör formen av beröring. Barn har ingen skyldighet att ställa upp på släktingars aldrig så kärleksfulla kramar till exempel. Inte heller har Khan eller andra muslimer eller whatnots skyldighet att ta i hand eller beröra någon eller något de inte vill beröra i ungefär alla andra sammanhang. Hade Khan tackat nej till en handskakning på krogen hade det varit helt fine. Hans kropp – hans beslut och så vidare.

Men vi ska inte måla upp en nyhetsreporters intervju med en politiker som vilken situationen som helst. Reportern var nämligen inte där som kvinna utan som just reporter – i en yrkesroll – och då ska hon behandlas utgående i från hennes yrkesroll och inte könstillhörighet. I vår kultur ingår att man skakar hand. Oavsett vad man tycker om det så är det sättet som man artigt hälsar på varandra under formella omständigheter. Khan kan argumentera för andra former av artighetshälsningar precis hur mycket han vill, men planerar han att vara en del av det politiska system som ska bygga vår kultur och vårt samhälle är det anpassning till åtminstone de mest grundläggande artighetsformlerna som gäller.

Inbyggt i den respekt Khan hänvisar till och som många av mina muslimska bekantskaper är uppfostrade med ingår könssegregering. Det är helt fundamentalt i samhället att man håller könen åtskilda – inte för att det ena är värt mer än det andra egentligen utan för att man ser dem som väsensskilda. Det är här det skiter sig med våra västerländska värderingar om jämställdhet. Det går nämligen inte att ha ett jämställt samhälle samtidigt som man ser män och kvinnor som motpoler. Inte ens om man respekterar motpolerna och tänker sig att de kompletterar varandra.

Varför inte?

Jo, därför att det finns en uppsjö positioner – roller – i samhället som måste förbli könsneutrala. Politiker är en sådan roll. Journalist är en annan. Personer som företräder en yrkesroll måste få utföra sitt yrke oberoende av kön. Det här är viktigt för alla, men jag skulle våga påstå att det är alldeles särskilt viktigt för politiker och journalister eftersom de förstnämnda har makten i samhället och de sistnämnda ska granska makten. Könar man de här rollerna könar man också makten – både tillgången till maktmedel och möjligheter till granskning. Och det är typ 50 shades of jävligt problematiskt.

Därför är det inte ok att en svensk politiker ser en reporter som representant för ett kön istället för en yrkesgrupp. Oavsett hur mycket sagda politiker därefter talar sig varm för öppenhet och normer och förståelse eller säger sig vara för mångfald.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om bara kvinnor ändrade blablablabla

I dag ska även alla de som inte är kvinnliga historiker läsa Lucy Worsleys text om internet och trolls. Även om Worsley normalt undviker att läsa kommentarer under artiklar om och med henne så passade hon på att göra det när hon skrivit om just trolls. I vanlig ordning handlar mycket om hennes utseende och möjliga behov av att bli påsatt, men den enligt henne sorgligaste kommentaren var

”Var inte med på TV om du inte kan hantera kommentarerna.”

Worsley är historiker. Det är hennes jobb att skriva historia och att se till att dessa nya fynd och upptäckter kring allas vårt gemensamma förflutna kommer allmänheten till godo. Inte på något vis kan det vara rimligt att hon förväntas ta en massa skit för att hon utför sitt jobb.

”And if being able to ‘handle the banter’ is part of the job description, then why should the female historians who come after me want to get involved in public debate?”

Och innan någon hinner säga att det inte är en könsfråga, så passar jag på att ge er en länk till The Guardians stora statistiska undersökning om just kön och trolls. De gick igenom 70 miljoner kommentarer och kunde konstatera att artiklar skrivna av kvinnor drog en betydligt högre andel kommentarer som var tvungna att raderas.

Lägg sedan ihop det med The Polygraphs undersökning som visar hur kvinnor inte har taltid i filmer – ens när filmerna handlar om kvinnor. Eller när Anna Kontula räknade talturer i riksdagen och kunde konstatera att talmannen gav 90% av talturerna till män och att kvinnorna fick tala först när männen gått på kaffe.

Inte nog med att vi inte är vana vid att lyssna på kvinnor – när kvinnor verkligen uttalar sig så måste de räkna med att få en massa skit. Vi kvinnor ska alltså kämpa lite hårdare för att få komma till tals och sedan ännu hårdare för att orka fortsätta vara en del av Samtalet.

Det är det här mönstret som gör att jag och många andra kvinnor blir rätt trötta när så många män tror att alla jämställdhetsproblem kan lösas med att kvinnor bara tar för sig samtidigt som alla former av separatistiska kvinnliga rum eller extra insatser för att stötta kvinnor möts med massivt motstånd i stil med ”kvinnor får oskäliga fördelar”.