Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.

Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.

Varför gjorde ingen något?

För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.

I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?

Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.

För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.

Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.

L kommer inte att samarbeta med varken SD eller V. Deras rötter är oacceptabla. Båda partierna är dock invalda och bör behandlas korrekt.

— Jan Björklund (@bjorklundjan) 11 september 2016

Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.

Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.

De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.

När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.

Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.

Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?

I riksdagen har de redan en ledamot som inte tror på evolutionen och hälften av dem som röstar på SD tror att människor kan indelas i raser. På deras egen propagandasida väljer man rubrik som talar emot fakta för att legitimera resultatet.

Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.

Angående den akademiska friheten sade Carina Herrstedt år 2014 att

”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.

För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:

”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”

Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!