Kategori: Nyhetsplock

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När hela världen blir mansplainad – en how-to

Charlotte4 kommentarer

Det enda bra med Trump är att det ger mig en viss tillfredsställelse att se alla dessa män som mansplainat, hånat och lilla-flickat mig och andra som mig bli behandlade likadant. Välkomna till vår värld! Det är så här det känns att vara kvinna och genusforskare!

Den sortens flagranta förakt för forskning som Trump och hans minions driver sin politik på är detsamma som de allra flesta av oss genusforskare (eller den som är intresserad av genusfrågor) konstant möts av. Vi har sett allt det här förr. Jag vill ta några exempel från ett av Trumps senaste utbrott, angående att en domare har bedömt att Trumps inreseförbud strider mot landets lagar och därför (tillfälligt) hävt det i väntan på vidare utredningar.

1: Använd citationstecken felaktigt

trump1

Det är inte en ”so-called judge” som har hävt beslutet. Det är en de facto domare. Precis som att det inte heter genus(o)vetenskap, genus”vetenskap” eller genus”forskning”. Genusvetenskap är ett allmänt accepterat forskningsfält oavsett vad några jeppar tycker om det. Och domaren är en domare oavsett vad Trump tycker om det. Åtminstone ett tag till. Att med hjälp av ”…” eller varianter av so-called försöka undergräva auktoriteten hos den auktoritet som uttalat sig inom sin expertis är klassiskt vid det här laget.

2: Skifta fokus till något för sakfrågan irrelevant

trump2

Klumpa ihop människor och säg att de borde göra något annat än vad de gör så att de ska förstå att vad de yrkeskunniga hävdar är vedertagna fakta inte kan stämma. Det här används ofta till exempel för att bevisa att det inte finns patriarkat i dag. ”Varför fokuserar inte feminister på Saudi-Arabien istället där det faktiskt finns riktiga problem?” Nu är säkert ”the lawyers” en mer homogen grupp än ”feminister” men de allra flesta advokaterna i USA är högst sannolikt fortfarande rätt upptagna av sina jobb med juridiska frågor och har viktigare saker för sig än att se över ett beslut någon helt utomstående tycker att de borde ta ställning till.

Lite så känner jag när jag beskriver det historiska Sveriges patriarkat och någon försöker motbevisa min forskning genom att tala om muslimska män. Jag har ganska bra koll på vilka faktorer som kan tänkas vara relevanta för mina slutsatser, och varken Saudi-Arabien, muslimska män eller ens rabiata feminister har ens lite med dem att göra.

3: Dra egna slutsatser och var inte rädd för att de saknar verklighetsförankring

trump3

Det är domarnas jobb att kontrollera huruvida saker och ting stämmer överens med de lagar som alla i landet måste följa. Att lagarna följs och att de som har expertis i juridiska frågor faktiskt är de som avgör juridiska frågor känns inte direkt som en systemkollaps. Följden av att lagarna upprätthålls är inte heller att precis vem som helst får komma in i USA nu heller. Ingen, alltså INGEN, har föreslagit att gränskontrollerna ska slopas helt.

Jämför det här med hur mycket det skriks över att genusvetare får ekonomiska anslag från till exempel staten eller företag för att undersöka någonting som staten eller företag anser värt att undersöka och internet fylls av antifeministtroll som skriker manshat. Som diskussionerna om ”genusplogning”. Eller krocktest med genusaspekt för att kompensera för mäns och kvinnors skilda fysik. Eller lönegap. Så fort forskning visar att kvinnor blir förfördelade på något som helst sätt tar det hus i helvete och istället för att läsa resultaten som att kvinnor blir förfördelade så läser man dem som att feminister hatar män och att forskningen förstör landet.

trumpet

4: Lägg ansvaret för alla möjliga framtida hemskheter på dem

trump4

Berätta över deras små huvuden för alla som vill lyssna och fler att det nu finns en ny hotbild bara för att de inte lyssnat på den Store Vite Mannen som vet allting bäst. (Disclaimer: vid det här laget har jag läst igenom tillräckligt många hatiska tweet mot genusvetenskap för att vara arg.) Jag tänker av principskäl inte länka eller återge det som sägs om feminister, eller ”blomhattstanter” som det gärna kallas här i Finland, angående vad som väntas bli resultatet av genusforskning men det har ganska mycket med ökade våldtäkter att göra. På grund av forskning. På grund av att vi arbetar med att ta fram fakta. Om bland annat våldtäkter.

Så hur känns det, ärade naturvetar-skeptiker-vet-bäst-män, nu? När Trump lägger ner klimatforskningen för att den är humbug? När administrationen presenterar alternativa matematiska och statistiska fakta? När er vetenskap underkänns bara för att någon inte tycker att det är vetenskap?

Aiheeseen liittyvä kuva

Nyhetsplock

Allt har inte två likvärdiga perspektiv. Och särskilt inte fakta.

CharlotteLämna en kommentar

Med tanke på vad som hände i USA när den nye pressekreteraren höll sin första briefing känner jag egentligen att det jag skulle vilja göra är att skriva ett försvarstal till media. Det går inte ens att mäta betydelsen av att journalister fortsätter sitt livsviktiga arbete just nu. Det är journalisterna som kommer att rädda oss, om det alls är möjligt.

Se gärna de här knappa tre minuterna där professor Robert Reich förlarar hur Trump försöker kontrollera media. Den som vill förlora nattsömn får gärna i sitt stilla sinne jämföra det med hur till exempel Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna beskriver media.

Den som är lite hardcore kan här få drygt 13 minuter istället.

För att tillhöra media just nu lär ju vara rätt kämpigt. Många journalister får nog skit från alla håll. Alternativ-allt-högern totalsågar ju vad helst media säger om de inte fått skriva det själva, och många av oss på den helt motsatta sidan är inte särskilt imponerade över hur media tar sitt ansvar i rapporteringarna.

Och.. tja… Det är väl lite där jag är i dag. Mest skulle jag vilja skriva om hur media verkligen försöker visa flera olika vinklar och att det i teorin är jättebra. Problemet är bara att allt inte har två, likvärdiga, faktabaserade vinklar. Rapporteringen om vaccin eller den globala uppvärmningen till exempel, som ofta ackompanjeras av allmänhetens åsikter om vaccins effekter eller existensen av den globala uppvärmningen. Vi vet att vaccin fungerar och vi vet att den globala uppvärmningen finns och är ett jätteproblem. Inget av det förändras av aldrig hur många rapporter om folks åsikter.

Så när HBL publicerar tre historieprofessorers syn på Finlands 100-årsjubileum är det väldigt problematiskt att man ger plats åt Teemu Keskisarjas mycket märkliga uttalanden, i stil med att Sverige står i tacksamhetsskuld till Finland för skyddet ”mot Ryssland i tusen år”. Det spär på den negativa bilden av svenskans plats i Finland och framförallt av finlandssvenskarnas rättigheter som fullvärdiga finländare. Dessutom är hans uttalanden direkt felaktiga, vilket jag skriver om i min kolumn. Det är i dagens läge alldeles sanslöst sorgligt. Det behövs inte alltid två disparata perspektiv på en fråga. Man kan få olika vinklar utan att dessa är motsatser. Och man kan definitivt hålla sig till grundläggande fakta och samtidigt få fram nya insikter och kontrasterande tankar.

Kuriosa: man kan också hitta historieprofessorer som inte är manliga – men vi tar väl det en annan gång.

Nyhetsplock

Det finns ingen åsiktskorridor att övervaka

Charlotte2 kommentarer

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren skriver på Expressen om att ingen går säker i åsiktskorridoren.

”För det första gäller det att inte säga något som går utanför åsiktskorridoren och som strider mot den allmänna meningen om du inte är beredd att betala ett pris. Risken är stor att det leder fram till fördömelse och att framtida möjligheter att få uttala din mening minskar. Dessutom kommer dina gamla fiender att ta tillfället i akt att tillsammans med nyförvärvade sådana ge dig en spark i mellangärdet när du redan ligger på marken.”

I mitt stilla sinne undrar jag; vilken jävla åsiktskorridor?

För är det någonting som blivit mer och mer uppenbart under de senaste åren så är det att åsiktskorridor är ett behändigt ord som betyder ingenting alls. Det finns ingen åsiktskorridor i någon enkelriktad mainstreammedia längre. Det finns inget politiskt korrekt som media håller fast vid och de enda åsikter som TV och tidningar vägrar ta in är de som bryter mot lagen – det som bryter mot god ton är för länge sedan upptaget i kanon. Men TV och tidningar är inte ens längre så pass viktiga att de skulle kunna upprätthålla någon allmän åsiktskorridor av politisk korrekthet. Härrigud, en av världens högsta maktpositioner innehas strax av en tomte vars främsta kommunikationsmedel även i internationella storpolitiska frågor är hans personliga Twitterkonto.

Det nya medialandskapet har välsignat oss med en sanslös massa plattformer för åsikter av alla de slag. En del människor, till exempel Blondinbella, har lyckats bygga upp ett namn, ett brand och en karriär på en sådan plattform där de (inom lagens ramar) kan skriva precis vad de vill. Säkert är det också det enorma utbudet och de mer demokratiska förutsättningarna för taltur som gör att folk reagerar så starkt som de gör när en person som Katerina Janouch kommenterar Sveriges flyktingpolitik. Janouch är en publicerad författare, hon är journalist och hon har en uppsjö väl etablerade plattformer från vilka hon har möjligheter att påverka och göra sina röst hörd. Men står hon sedan där uppe och säger saker som många av oss som lyssnar inte håller med om är det klart att hon får mothugg. Hon har rätt till sin åsikt (som för övrigt alltså inte är faktabaserad utan just en åsikt), men hon har banne mig inte rätt att stå oemotsagd.

Vi övervakar inte en åsiktskorridor. Vi utnyttjar våra forum och plattformer för att visa stöd eller missnöje, för att kommentera, diskutera och ibland debattera andras åsikter. Janouch hävdade i TV att Sverige inte har råd att ge pensionärerna mat på grund av invandringen. Problemet med det uttalandet är inte att det inte platsar i en stram åsiktskorridor utan att det

  • framställs som fakta (när det är en åsikt)
  • saknar statistisk grund (pensionärer har statistiskt fått det sämre men räknas in i samma grupp som sjukskrivna och arbetslösa – där förövrigt säkert många av invandrarna också hamnar i statistisken)
  • är direkt felaktigt (det finns ingen bevisad koppling mellan pensionärernas födointag och invandrare)
  • underblåser främlingsfientliga agendor (som vi vet är skadligt för ett öppet samhälle)

Varför i hela friden skulle vi låta det passera?

Visst, vill man undvika stormar bör man hålla tyst. Så har det varit sedan Hedenhös, för att låna ett uttryck från Heberlein. Att kasta ur sig åsikter på några av de större forumen är som att kasta sten på vattnet. Gör man det snyggt studsar den långt och bildar prydliga ringar längs sin färd, men kastar man utan större omsorg för hur man vinklar sitt kast blir det bara plask. Gör man det dessutom med en rätt stor sten blir plasket desto större. Att kasta en stor sten med bra studs kräver finess, viss träning och att vattnet är lagom stort och lugnt. Janouch har den här gången kastat lite som mina ungar gjorde där i treårsåldern när det var ungefär lika stor chans att de träffade sig själva i bakhuvudet som att stenen ens nådde fram till vattnet.

Så att säga.

Och vad företag med ansvar inför sina ägare (till exempel förlag) gör när en av dem som är deras ansikte utåt säger saker som de inte vill stå bakom måste vara upp till företaget. Det är inte en åsiktskorridor, utan affärssinne.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!

Charlotte5 kommentarer

Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.

Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.

Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.

”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”

von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.

Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.

De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning  som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.

Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.

Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock · Uncategorized

Jag vill inte vara prinsessa, men jag vill ha grundläggande respekt.

CharlotteLämna en kommentar

Kanske borde jag bara låta bli att läsa nyheterna? Kanske är mitt raseri en effekt av den förbittrade tant jag blivit? Kanske är det bara så att när Finlands största nyhetstidning Helsingin Sanomat låter publicerat sexistiskt, kvinnofientligt trams så tar det hus i helvete?

Hur som helst.

Mannen, en MD Sormaala, som skrivit insändaren menar i alla fall att han är på fullaste allvar när han hävdar att kvinnor blir petiga prinsessor av att höra sagor som småflickor, och att mannens roll är att artigt uppvakta och bli avvisad tiotals gånger. Insändaren kom till som en reaktion på att en kvinna hävdat att det var svårt att hitta en intelligent, välutbildad man med förmåga att konversera och att hon hellre levde ensam än med en karl som inte var hennes jämlike.

Sormaala skriver att enligt hans erfarenhet så hjälper det knappast en man att vara varken smart eller en bra samtalspartner eftersom ”marknaden” är så ojämlik. Det enda en man kan göra är alltså att försöka uppvakta så många kvinnor som möjligt för att ens få en chans att visa att han är smart. Två tredjedelar av skilsmässor instigeras av kvinnor (vilket är helt sant) och således styrs hela parbildningen av kvinnors kinkighet. Allt detta beror på att små flickor får höra för mycket prinsessagor.

Jag tror personligen att Sormaala slår huvudet på spiken när han skriver (min översättning):

”Män besväras inte av en sådan uppfostran eller tankemall. De relaterar till parbildning betydligt mindre idealistiskt och mer realistiskt. Lite som att skaffa en begagnad bil: man tar vad som bjuds. Bara den fungerar hyggligt, dyrare har man ändå inte råd med.”

Jag vill här vara så framfusig att jag hävdar att problemet möjligen inte enkom ligger i att vi i vår kultur läser prinsessagor för våra flickor. Missuppfatta mig inte, det finns förstås en viss problematik i det också och jag tycker att tanken på att en kvinna ska sitta i sitt torn och vänta på att Den Rätte Mannen ska dyka upp är åt helvete. Men det kan knappast klassas som att kvinnor är kinkiga för att de inte går med på att vara ”det som bjuds” som ”fungerar hyggligt” eller är så pass hög klass man kunde uppnå.

De flesta kvinnor är nog hellre själva än tillsammans med en man som ser på dem på det sättet. Ja, och alla jämförelser mellan kvinnor och begagnade bilar signalerar, åtminstone för mig, varken den sortens intelligens eller intressanta konversation jag kräver av en partner. Så snart män accepterar tanken på att det enda de kan göra är att uppvakta så många kvinnor som möjligt för hitta någonting alls slutar de att se individuella kvinnors värde och vi hamnar i en ond cirkel. För om man inte värderar sin partner som sin jämlike och ser sitt förhållande som någonting värt att arbeta med och för så har jag full förståelse för att kvinnor tar ut skilsmässa.

Visst, jag håller med om att många kvinnor har en romantiserad bild av vad ett parförhållande innebär och att det lätt frontalkrockar med verkligheten i något skede. Att leva tillsammans med någon är inte alltid en dans på rosor utan kräver massor av kompromissande och arbete, och framförallt kräver det att man väljer varandra – igen och igen och igen – för att man någonstans ändå tror att man är bra tillsammans. För att man båda två när tron att om man bara kommer igenom svårigheterna så är man starkare tillsammans på andra sidan. Och om den ena har gått in i förhållandet på basis av att det var det bästa han lyckades med sedan alternativ 1-9 ratat honom är det väldigt osannolikt att personen i fråga sedan faktiskt lägger ner det hårda arbete som krävs.

Om vi ska återvända till bilmetaforen: köper man en begagnad bil gör man det sällan med tanken att man ska vårda den för att den är en investering, något man är stolt över och något man valt för att man verkligen ville. Man köper en begagnad bil med tanken att om chansen bjuds så kan man senare byta upp sig. Det är inte en bra grund för ett förhållande.

Och jag ska låta bli att återvända till hur många kvinnor som är missnöjda över att deras män helt enkel verkar totalt ointresserade av deras förhållande. Hur många kvinnor som står nästintill ensamma med all tvätt, matlagning och städning efter en lång arbetsdag och hur lite fritid kvinnor har i förhållande till män rent statistiskt för det jag vill ha sagt är väldigt enkelt: Många gånger handlar det nämligen inte om att kvinnor vill bli behandlade som prinsessor utan om att kvinnor vill bli behandlade med lite grundläggande jävla respekt. Det är inte för mycket begärt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Heberlein och Hedenhös och Historielöshet

Charlotte7 kommentarer

Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.

heberleintweet

Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.

Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.

Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.

Kalle i Slägghult var ett riktigt original.

För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.

Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det

”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”

Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.

”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.

Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”

”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”

Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.

Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:

Kuvahaun tulos haulle raket hedenhös

Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.

Kuriosa: Även medeltidsmänniskor hänvisade till hedenhös.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Sannfinländarnas historieförfalskning är farlig. Och dum.

CharlotteLämna en kommentar

Det fanns ju en hel massa saker som gjorde att man satte kaffet i vrångstrupen när man såg Sannfinnländsk ungdoms numer ökända video om den obligatoriska svenskan i finländska skolor. Att de täcks jämföra språkinlärning med prygel, till exempel. Eller att de är så förtjusta i män i blöja.

Men det som stör mig mest är påståendet att ”dina förfäder levde under det svenska väldet”. De här typerna, som alltså med sina sanslöst smaklösa videor vill försvara det finska, har beklagansvärt bristfälliga kunskaper i sitt eget lands historia. Finländarnas förfäder levde under det svenska väldet på precis samma premisser som svenskarnas förfäder. Finland var en väl integrerad, mycket betydelsefull del av det svenska riket i nästan 500 år. Inte en provins, inte ett erövrat område, inte ett bihang – det var en del av riket förenat med de övriga delarna via Östersjön.

Det här är ju inte saker som missanpassade politiskt korrekta historiker har hittat på, utan fakta som ingen modern historiker skulle säga emot. Vad Sannfinländsk ungdom tycker i den frågan är liksom helt irrelevant. Och så länge de inte själva vill lära sig svenska kommer de att vara utestängda från sin egen historia innan 1800-talet eftersom alla källor är skrivna på svenska. Trist.

Dessutom kan jag som medeltidsforskare säga att jag i mitt material från början av 1400-talet tydligt ser större kulturella gemenskaper mellan (Egentliga) Finland och Stockholmstrakten från den tiden, än mellan södra och norra delarna av vad som nu är Sverige.

Vill man argumentera mot obligatorisk svenska i skolan får man förstås göra det, men det finns ingenting att hämta från Finlands historia som skulle stödja att språk i allmänhet eller svenska i synnerhet inte skulle vara en del av själva livsnerven i det finländska samhället. Att påstå något annat är historieförfalskning och obildning snarare än ett nytt, fräscht grepp på en (för somliga) komplicerad politisk fråga. Om svenskan inte ska vara en del av Finlands framtid bryter man med Finlands breda nordiska historia – man visar inte på självständighet gentemot svensk överhet.

Alltså oförståndet. I don’t even.

Image may contain: 1 person, text
Ida Schaumans ansikte användes på en av dem som piskar. Freud hade haft julafton med den kopplingen.
Nyhetsplock

Att lyssna på dem som det berör. Och att se sitt privilegium. Igen.

Charlotte2 kommentarer

Så, nu hamnade jag igen i sån där diskussion som provocerar mig så jävligt att jag sitter och skak-skriver blogg. Det handlar om Syrien. Närmare bestämt om Aleppo. Det började med en video, som jag inte tänker sprida vidare. Den handlade om att de där ”sista meddelandena” från Aleppo som spred sig som en löpeld över internet i samband med regeringens framryckning skulle vara en koordinerad kampanj på sociala medier och några av mina smarta, kritiskt tänkande bekanta hoppar genast på.

lautklipp

lautklipp2lautklipp3

Och ni vet att jag är helt för kritiskt tänkande och att inte blint svälja information, men i det här fallet står det så mycket mer på spel.

Ponera att det är sant. Ponera att största delen av de där tweetsen och whatever är resultatet av att ett gäng syriska aktivister pratat ihop sig. Vad är då resultatet av att vi uppmärsammar deras tweets? Huh? Vad är det för agenda dessa kan tänkas sprida? Vad är budskapet i deras meddelanden som vi måste kritiskt granska? För när det gäller folkmord, vilket vi ju ändå talar om här, då är det kanske i det här skedet inte alldeles relevant att kritiskt granska varje utsaga. Det är ju ganska irrelevant vad just den där 30-åriga professorn (som alltså är en lärare – på engelska professor) personligen har för agenda. Det är ett bekräftat faktum att det begås hemska övergrepp när ryssar och syriska armén nu tar över östra Aleppo. Jag får fullkomligt apkrupp när vi sitter här i väst och vill kritiskt granska den politiska agendan hos de som är i Aleppo. Det är så jävla arrogant och inte det minsta sympatiskt för civilbefolkningen.

De allra flesta av de nästan FEM MILJONER syrier som är på flykt är det på grund av Assad, inte på grund av rebellerna. Det betyder inte att inte rebellerna begår övergrepp eller att alla rebeller är kul typer som gillar kattungar, men det betyder att det är helvetes oförskämt att tro att rebellernas rapporter är ensidig, politisk propaganda. De rapporterar sin sanning, förstås, men ser ni ens vad de rapporterar? Och fattar ni att deras rapporter kan bekräftas av hjälporganisationer, av frivilliga, av FN? Regeringen avrättar civila i Aleppo. Barn och kvinnor svälter ihjäl.

Jag är glad att A inte behöver se de här diskussionerna. Att han inte behöver lyssna på många svenskars (och finländares) skepticism. Han har det jobbigt nog som det är. Och om man på riktigt vill veta mer kan man ju prata med syrierna själva om vad de anser om situationen. Att sitta här i vårt trygga land och avfärda vittnesmål är inte så lite självgott.

Nyhetsplock

Förlåt.

Charlotte1 kommentar

Jag klarar inte ens av att sätta ord på min ilska över att världens ledare lät förstörelsen av Aleppo hända, att de lät Assads trupper massakrera befolkningen. A kämpar här hemma för att försöka leva normalt just nu och jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt, liksom. Förlåt för den här delen av världen. Förlåt för alla byråkratiska kryphål, för paragrafer och meningslösa diskussioner. Förlåt att vi offrade Aleppo för att vi var för fega för att säga ifrån.

Det duger inte att fördöma i efterhand, när vi kunde se redan innan vart det var på väg. Det är inte bra nog.

Samtidigt hamnar jag i diskussioner med olika, en del vänner andra inte ens tänkbara sådana, som vill problematisera situationen i Syrien. Jo, det är en jäkla härva. Visst, hela landet är fullkomligt kört åt helvete och kommer aldrig att repa sig och absolut, det är en bisarr mängd grupperingar inblandade. Men kärnan i konflikten är för de allra flesta syrier väldigt enkel. De ville ha ett fritt demokratiskt samhälle och vad som började som en relativt lågmäld protest mot diktatorn Assad blossade upp i ett våldsamt krig mot befolkningen när Assad använde kemiska vapen mot civila. Det går inte att försöka två se två sidor av konflikten i Aleppo just nu. Där finns det bara en regering stödd av Ryssland som går in och slaktar civilbefolkningen. Det finns inget försvar för de handlingarna, inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter.

Och när jag nu ändå satt uppe och surade på nätet så passade jag på att skriva till Finlands utrikesminister Timo Soini (timo.soini@formin.fi) och be honom om att stå på civilbefolkningens sida. Gör det någon skillnad? Inte en aning. Det tog typ två minuter och om vi är tillräckligt många som skriver till beslutsfattarna så måste de i något skede lyssna.

Nyhetsplock

Rätt att leva

Charlotte1 kommentar

Ibland så tänker jag att allt som jag vill skriva om, typ genus och jämställdhet och sånt, är så otroligt futtigt i världen i dag. Vår tids största problem (förutom att vi förmodligen fuckat klimatet så pass att jorden blir obeboelig då) är tveklöst flyktingarna. Inte att det kommer hit flyktingar alltså, utan att vi har lyckats skapa så starka nationella gränser att vi har möjligheter att hålla människor på flykt i något slags märkligt limbo där vi förvägrar dem mänskliga rättigheter.

Egentligen borde man inte skriva om någonting annat än det. Vi har alla läst om Andra världskriget, om utrotning, om koncentrationsläger och nazisternas väg till makten och man behöver inte vara geni för att se de solklara parallellerna till vad som händer i dag. Och grejen är att jag vet precis vilken sida jag hade önskat att jag stått på under Andra världskriget. Så nu, när det liksom är dags att visa vilken sida man står på, då vill jag göra det också.

Samtidigt behöver vi fortsätta att driva diskussionerna om genus och jämställdhet här på hemmaplan, och vi behöver få upprätthålla de goda värden som kattungar, cupcakes, kärlek och fred (inte nödvändigtvis i den ordningen) ger. Så jag tipsar om den sorgliga men ack så nödvändiga bloggen Migrileaks, som varje dag fram till jul delar med sig av  de bisarra tankegångar som nu får frodas bland dem som bestämmer om andra människor har rätt till liv eller inte. Jag hoppas att ni hjälper till att sprida den och jag hoppas att ni också visar tydligt vilken sida ni står på.