Kategori: Nyhetsplock

Nyhetsplock · Vardagslivet

Den hermaneutiska bördan

CharlotteLämna en kommentar

Jag kan villigt erkänna att jag spenderar orimligt mycket tid på att lyssna på podcasts och böcker om relationer. Det är i princip relationer i alla dess former. Relationen till en partner, till sina barn, till föräldrarna, till vänner och till sig själv. På många vis är det ju relationer jag har forskat kring också, fast historiska sådana. Och det är något visst med den där intersektionen där två människor möts och det bildas något större. Ett tredje. En relation.

I en av de podcasterna nämndes ny forskning av Ellie Andersson, professor i filosofi. Hon har myntat begreppet ”hermaneutic labor”, vilket jag på svenska nu valde att kalla den hermaneutiska bördan. Konceptet hänger nära ihop med den känslomässiga bördan, som vi har talat om tidigare när det har handlat om det osynliga arbetet som framförallt kvinnor står för. Den känslomässiga bördan, eller det emotionella arbetet, handlade i början främst om kvinnors roller på arbetsplatser men har på senare år breddats så att det inbegriper även andra former av relationer – och då särskilt i heteronormativa hushåll.

Den hermaneutiska bördan är den energi det tar att tolka och på ett sammanhängande sätt uttrycka sina egna känslor, intentioner, begär och motivationer och att utröna dessa i andra, samt att utverka lösningar för relationella problem som har uppstått av spänningar i ett förhållande. Jag blir förstås alldeles till mig över att någon så vackert har lyckats sätta fingret på något som jag vet att jag har haft jättestora problem med, och som jag vet att många väninnor också kämpar med.

Professor Anderssons slutsatser är att den hermaneutiska bördan huvudsakligen har fallit på kvinnors ansvar, och att det blir en betydande del i särskilt heteronormativa intima relationers mikropolitik.

Den hermaneutiska bördan handlar alltså om att tolka känslor och den mäts i energi.

I praktiken kan den se ut som när man står i duschen och förbereder sig för hur man ska omformulera den där saken man hade försökt ta upp förra veckan och som hade lett till gräl. Den där man hade känt sig jävligt obekväm med men som egentligen kanske inte var en stor sak och som möjligen triggade något i ens eget undermedvetna men som man kanske hade varit lite för rakt på sak när man försökte berätta för honom om. Omformulera. Försöka på nytt.

I praktiken kan den se ut som att vänta på rätt tillfälle att berätta en sak som hände på jobbet eftersom man vet att han hade en dag full av möten och säkert är trött och därför först borde äta och sitta en stund framför TVn innan han är mottaglig.

I praktiken kan den se ut som att tala i timmar med väninnor om hur man känner sig och vad man drömmer om och vad som är rimligt och vad som låter sig göras och hur alla bitar i ett mycket komplicerat vardagspussel ska kunna läggas så att alla blir nöjda. Få råd och tips och idéer och vara bollplank och komma hem och höra att man är kontrollerande.

I praktiken kan den se ut som att ständigt leta nya vägar till lösningar på problem det allt mindre känns som att man faktiskt var med och skapade.

I praktiken kan den se ut som att vänta på sin tur. Sin tur att vara slutkörd, att vara arg, att vara uppgiven. Sin tur att bli omhändertagen.

I praktiken kan den vara en klump i halsen. En otålighet i blodet. Ett krypande i skinnet.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är så vansinnigt viktigt att vi får de här begreppen för att kunna beskriva vad som händer. Inom oss och mellan oss. Att ta ansvar för att koherent tolka känslor och hitta lösningar på spänningar i förhållanden tar fruktansvärt mycket energi och kraft. Samtidigt är alla förhållanden, men i synnerhet intima relationer, helt beroende av att det görs. Den insatsen som särskilt kvinnor gör på den fronten borde uppmärksammas mer, och sedan borde ansvaret fördelas lika jämt som man fördelar att plocka ur diskmaskinen eller laga mat. Energin vi investerar är dyrbar.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Det där med ursäkter och vad som inte är det

CharlotteLämna en kommentar

I Finland har man valt in det nationalistiska partiet Sannfinländarna i riksdagen. De har ju suttit med i riksdagen en gång tidigare, men splittrades då i en falang som är emot invandrare för att de är emot allting nytt och en falang som är emot invandrare för att de har anammat den moderna rasismen och nyfascismen med alla dess kvasivetenskapliga och antidemokratiska beståndsdelar. Det är den senare falangen, den som fortsatte som Sannfinländarna, som nu är i riksdagen.

Att det skulle finnas rasism och fascistoida tendenser bland partiets riksdagsledamöter kan inte komma som en överraskning för någon. Deras förre partiledare, numera riksdagens talman, är till exempel dömd för hets mot folkgrupp.

Nu har det kommit fram att den nuvarande partiledaren och tillika Finlands finansminister har hört till dem som uttryckt grova våldsfantasier och mycket grova rasistiska värderingar på den dark webb-blogg som nuvarande riksdagens talman upprätthöll för över 10 år sedan. Det finansministern skrivit handlar bland annat om att skjuta folk på lokaltågen och våldsamheter mot barn.

Efter påtryckningar har hon bett om ursäkt och tagit avstånd. Och det kan ju vara lite komplicerat det där med att be om ursäkt och att ta avstånd. Jag tror dock inte att vad finansministern har gjort i form av ursäktande och avståndstagande på något vis är för att hon inte förstår bättre. Tvärtom. Jag tror att hon vet precis vad hon gör. Ursäkten består av att hon sagt förlåt för att hon skrivit saker. Därefter har hon påpekat att det var länge sedan (15 år). Hon har också sagt att hon nu förstår bättre än att formulera sig på det viset och att text bara är text.

Därmed har de andra regeringspartierna också sett sig nöjda. Så där! Nu går vi vidare!

En grundprincip i att be om ursäkt är att man faktiskt ångrar det man ber om ursäkt för. Det gör inte finansministern. Hon är störd över att hennes skriverier kommit i dagen för att det blev uppståndelse och hon måste hantera media – inte för att hon skäms för vad hon skrivit. Hon ångrar hur hon formulerat sig, men inte innebörden av vad hon skrivit.

Det är ett slingrande som i mycket liknar responsen på när det visade sig att en av samma partis riksdagsledamöter tror på myten om befolkningsutbyte. I media slogs det upp som att ledamoten tror på konspirationsteorier och det dementerades från partiets sida med att hon förstås ingalunda tror på konspirationsteorier utan att hon och partiet enbart rotar sin politik i statistik och fakta. Återigen var de andra riksdagspartierna nöjda. Se! De tar avstånd från konspirationsteorier!

Men för dem ÄR det ju inte en konspirationsteori utan just statistik och fakta så i själva verket betyder inte det svaret något alls. Det är en lek med ord. Fokus på ett begrepp utan anknytning till verkligheten, till handlingar och till den politik som bedrivs. (Här kan man förövrigt läsa om varför teorin om befolkningsutbyte de facto är en högerextrem konspirationsteori!)

Ord har jättestor betydelse och text är aldrig någonsin bara text.

Jag fick lära mig den hårda vägen hur icke-ursäkter ser ut. ”Jag är verkligen jätteledsen för hur du känner” låter så rätt de första gångerna. Sedan förstår man att de inte tar ansvar för vad de har gjort, inte förstår kopplingen mellan deras ord eller handlingar och effekten på andra. Då kommer det heller inte att bli någon förändring.

Den arga unga kvinna som satte sina våldsfantasier på pränt för 15 år sedan är precis samma person som nu är Finlands finansminister. Hon är lärt sig att formulera sig smartare, men hon bär på samma ideologi. Vi ska inte låta en icke-ursäkt få oss att tro något annat.

Nyhetsplock

Fem år efter #metoo

CharlotteLämna en kommentar

Det har helt plötsligt gått fem år sedan #metoo och det vore på sin plats att kommentera det. För de allra flesta av oss kvinnor här i väst har världen väl fortsatt sin gilla gång utan att mycket i praktiken har förändrats. Slentrianmässiga sexuellt betonade övertramp mot kvinnor är så djupt rotat att fem år knappast är någon tid att få till en verklig förändring. En ny generation flickor växer upp och blir kallade horor när de inte böjer sig för en patriarkal syn på deras plats, rättar in sig i ledet. Men de växer också upp med ett självförtroende som inte krossas riktigt lika lätt. En självklarhet i att vad de möts av är fel.

Samtidigt så finns det förstås otroligt många dimensioner av en rörelse som blev så stor, särskilt om man anlägger ett intersektionellt perspektiv. Till exempel tenderar vi till att koppla ursprunget till Alyssa Milano och Rose McGowan i deras kamp för att fälla Harvey Weinstein. #metoo skapades dock av aktivisten Tarana Burke i Bronx som ett sätt att organisera sig mot sexuellt våld och andra strukturella problem som oproportionerligt drabbar särskilt färgade kvinnor och flickor. Grundtanken var och är att de ska känna att de inte är ensamma och att man kan åstadkomma förändring genom empati. Alyssa Milano var den som sedan hade rätt plattform för att orsaka svallvågor över hela världen.

Därifrån är det en avgrund till en av de saker som på senaste tid fått agera milstolpe i #metoo, nämligen rättegången mellan de tidigare äkta makarna Johnny Depp och Amber Heard. Eftersom domslutet till stor del utföll till Depps fördel och rättegången skulle handla om våld i nära relationer har den ofta framställts som ett enormt bakslag, trots att det långt ifrån var en rättegång med helt tydliga rollfördelningar mellan förövare och offer och dessutom med bakgrund i en spektakulär skilsmässa och långvarigt drogmissbruk. Jag har inte velat ta i den rättegången ens med tång, så jag ska inte utveckla det mer nu heller än att säga att det var ett ganska typiskt amerikanskt spektakel och gränslöst sorgligt för alla inblandande men inte något bakslag för #metoo.

Det är nästan omöjligt att mäta genomslaget och alltför ofta är det mäktiga mäns rullande huvuden som får definiera framgångarna för #metoo, men det känns långtifrån rättvist. Självklart är det faktum att makt och pengar inte ska kunna köpa män fria från att behandla kvinnor som varor att bruka och missbruka en otroligt viktig del – men det är likväl bara en del. Det osar samma problem som finns inom traditionell historieskrivning – ett fokus på viktiga män och vad som händer med dem. Får jag välja skulle jag istället vilja lyfta fram tre andra saker som är viktigare och som har större potential till långvarig förändring. Utan inbördes ordning:

Sprickorna i tystnadskulturen: #metoo har skapat en plattform, en utgångspunkt att fästa diskussioner kring sexuella trakasserier i alla dess former vid. Det är mer accepterat att lyfta fram även de små trakasserier vi tidigare helt enkelt inte orkade bry oss om för att de hängde lösa i luften och var (konstant återkommande) engångsföreteelser. Visst är vi långt ifrån nolltolerans, men gränsen för vad vi låter passera obemärkt har förskjutits.

Återupplivandet av systerskapet: #metoo gjorde exakt vad Tarana Burke hade hoppats på. I miljontals tweets och lika många Facebookstatusar ställde sig kvinnor världen över upp och sa till sin nästa att hon inte är ensam. Den känslan av samhörighet lever kvar. Det är inte bara jag. Det är hon också. Det är inte mitt fel att det här händer mig. Jag inbillar mig att den självklarhet med vilken kvinnor även i väst har slutit upp bakom Irans kvinnor delvis har sin bakgrund i det här. Vi har gjort det förr. Visat kraften. Vi kommer att göra det igen.

Män som vaknar upp och tar ansvar: Världen är full av män som varken själva trakasserar kvinnor eller accepterar att andra gör det. Män som nu också har fått både en välbehövlig ögonöppnare för hur många kvinnor det är som utsätts (och hur långt ner i åldrarna det går). De har också fått verktyg att ingripa med lägre tröskel. De är kanske inte lika högljudda som rövhattarna som menar att #metoo har förstört deras möjligheter att umgås med kvinnor men jag vågar påstå att de är mångfaldigt fler.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ge kvinnor mer makt

CharlotteLämna en kommentar

Bland alla de dokument i arkivet jag går igenom just fanns en skrivelse från Jenny af Forselles. Hon är i sig en väldigt intressant person, som inte bara satt med i lantdagen i Finland under 1910-talet (alltså innan kvinnor i Sverige ens hade fått rösträtt) och dessutom som en av de första kvinnorna hade blivit filosofie doktor i litteraturhistoria år 1904.

Men det jag reagerade mest på i skrivelsen är hur skriande aktuell den är än i dag. Den skickades till Fruntimmersföreningen i Helsingfors (och säkerligen många andra föreningar också) i december år 1917 och hade egentligen sin grund i den kvinnokongress som hade hållits i Haag ett par år tidigare. Man skriver:

”Då folken i alla krigförande länder tro sig icke för ett anfallskrig, utan kämpa till försvar för sin hotade nationella existens, kunna inga oförsonliga motsatser finnas mellan dem. Deras gemensamma ideal erbjuda en grundval, på vilken en rättvis och hederlig fred kan uppbyggas. Kongressen uppfordrar därför världens regeringar att sluta med blodsutgjutelsen och begynna fredsförhandlingarna.”

Därefter poängterar man att ”intet område får överlåtas utan bifall av sin manliga och kvinnliga befolkning, och att erövringsrätten icke godkänns” samt betydelsen av att även kvinnor tillåts vara med och fatta politiska beslut.

Och jag säger inte att det inte finns fullkomligt galna kvinnor som jag personligen aldrig skulle vilja släppa till makten (jag tittar på dig, Marine Le Pen!) men om man tar ett globalt perspektiv så skulle det banne mig inte skada att ge kvinnor lika mycket makt som män. Inte för att kvinnor i sin essens nödvändigtvis bär på bättre, mer fredsbevarande kvaliteter (även om det sätt de flesta kvinnor har blivit socialiserade in i empati och omvårdnad sannerligen skulle behövas) utan för att blotta tanken på att bestämmanderätten hör till fler än några få män är avgörande för synen på sin egen roll i omvärlden.

Det var bara det.

Nyhetsplock

Den finländska patientsäkerheten

CharlotteLämna en kommentar

Det finns ju många anledningar att inte orka läsa några nyheter just nu. Valet i Sverige. Kriget i Ukraina. Och så den förtjusande vårdkonflikten i Finland. Jag tänker inte redogöra för alla vändor och argument men mycket kortfattat handlar det just nu om juridiska möjligheter att genom hänvisningar till patientsäkerhet undvika att vårdare går ut i strejk. Regeringen skulle också vilja införa nya lagar för att trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrätten.

Alltså, jag fattar ju att man vill trygga patienternas säkerhet men det är ju för fan vad hela strejkvarslet går ut på från början. Ursäkta mitt språk.

Patienterna i dagens vård i Finland är inte säkra. Jag vet det genom mina egna eskapader i det finska sjukvårdssystemet. Alla ukrainare jag har träffat är chockerade över hur fruktansvärt dålig vård man får i Finland och jag hade kanske märkt att situationen försämrats men herremingud så fruktansvärt dåligt det är nu. Dessutom är det dyrt, både mediciner och vård. Jag vet folk som undviker att använda ens den kommunala vården (som alltså är det billigaste alternativet) för att de helt enkelt inte har råd och jag vet andra som har råkat ut för olyckor eller allvarliga sjukdomar och som blivit näst intill ruinerade på grund av räkningarna. Väntetiderna är fruktansvärt långa och uppföljningen så gott som obefintlig.

Så att försöka trygga patientsäkerheten genom att inskränka strejkrättigheter är så vansinnigt kontraproduktivt att jag blir alldeles matt. Det bästa sättet att trygga patienterna i den finländska vården är att se till att personalen får a) betalt i proportion till ansvar och utbildning, samt b) möjlighet till återhämtning genom att tillräckligt många vill jobba inom vården för att det ska finnas vikarier.

Nyhetsplock

Utveckling schmutveckling

CharlotteLämna en kommentar

Jag sitter här och arbetar med Fruntimmersföreningens historik och går därför igenom gamla tidningar. I ett sammandrag över de saker som diskuterats på Svenska Arbetarföreningens möte år 1903 var huruvida man skulle kunna starta ett hem för värnlösa barn och fattiga barnaföderskor på agendan. Arbetarföreningen ansåg att det låg på arbeternas eget ansvar att ta initiativ till förverkligandet av ett sådant hem eftersom det var ”arbetarenas olyckliga döttrar saken gäller”. En av de föreningar man planerade att höra av sig till för att få hjälp att starta ett liknande hem var Fruntimmersföreningen.

Samtidigt som man menade att det rörde sig om beklagansvärda kvinnor var men helt på det klara med att det låg på samhället och på medmänniskorna att komma kvinnorna till hjälp. Tidningarna fick alltför ofta skäl att skriva om barnamöderskor och självmord begågna av unga kvinnor. Det var problem som inte skulle finnas om ”icke samhället vore så orättvist mot olyckliga barnaföderskor”.

”Det är ju icke något brott att ge liv – men väl att taga ett sådant. Naturen har visserligen icke hunnit glömma sin stämma, såsom det tykes, i ett dylikt modershjärta, men det är så många omständigheter hvilka medvärka till, att denna moder för något ögonblick kan sänka sig under det själlösa djurets nivå. Mannen går emellertid fri, ehuru det är han som bär största skulden till detta onda o.s.v.”

Helsingfors-Posten no 167, 1903.

Det var över 100 år sedan. Ibland känns det inte som att samhället har gått sådär fasansfullt mycket framåt ändå.

Nyhetsplock

Om tråkiga män

Charlotte3 kommentarer

Inte Alla Män hörde av sig och ville i upplysningens och bidlningens tecken föra en diskussion (eller monolog, skillnaden är hårfin) kring mitt påstående att män tråkar ut mig. Om vi bortser ifrån att den upplysta mannen i fråga tyckte att jag hade fel beträffande kring hur jag upplever något (i det här fallet män, Oh the glory!) och fokuserar på det som var kärnan i hans budskap – nämligen en positiv inställning.

Mannen meddelade nämligen att han vägrade dras över en och samma könsdikterade, nedlåtande kam och att man inte ska göra generiska, svepande domar över andra grupper av människor. Han är Inte Alla Män. Det är, som ni vet, ett inte alldeles obekant tema. Men hur som helst.

Mannen gick sedan vidare med att framhålla att han minsann tycker om kvinnor och att kvinnor är lättare att prata med än män och så vidare. En positiv inställning. Så som det ska vara. Han vill att man ska vara positiv. Han är positivt inställd till kvinnor och säger snälla saker om oss.

Och med risk för att låta lite bitter men jag skiter högaktningsfullt i vad han tycker att man ska vara och inte. För man är helt blind för maktstrukturer om man inte förstår att det näppeligen är bättre att säga att man tycker om kvinnor för att kvinnor är på ett visst sätt än att säga att man blir uttråkad av män för att män är på ett visst sätt. Det allmängiltiga nedvärderandet av kvinnor utgår ifrån att kvinnor är snälla, lätta att prata med, sociala och positiva. Att vi kan leva upp till ett i stora drag mycket positivt kvinnoideal, där det också ingår att vara vacker såväl själsligt som kroppsligt. Men att idealet strösslas med positiva adjektiv gör det inte mindre destruktivt på samhällsnivå. Klart de flesta av oss (män som kvinnor) i princip så ofta som möjligt strävar efter att vara den bästa versionen av oss själva. Men det är också klart att de flesta av oss (män som kvinnor) inte alltid lyckas.

Kvinnor som inte är snälla, lätta och positiva kommer att på en samhällsnivå att straffas betydligt hårdare än tråkiga män.

Dessutom, om vi ska vara petiga (och det ska vi – det här är inget om inte en väldigt petig blogg), så har jag inte sagt att män är tråkiga utan att de tråkar ut mig. Det är två vitt skilda saker, men två vitt skilda implikationer. Det är Inte Alla Män som är tråkiga.

Nyhetsplock

Inget förvånande i utbrända mammor

Charlotte1 kommentar

Genom mina fantastiska studenter blev jag uppmärksammad på en artikel om en undersökning, den senare nyligen publicerad i Journal of Cross-Cultural Psychology. Artikeln handlar om det förvånande i resultatet att mammor är mer utbrtända i länder med högre jämställdhet. Här sitter jag med min kaffemugg och känner mig inte speciellt förvånad alls. Tvärtom har väl de flesta tidigare studier också pekat åt samma håll. För kvinnor som har barn i heterosexuella parföhållanden i teoretiskt jämställda länder är utmattning legio.

(det var också forskarnas hypotes att mammor skulle vara mer utbrända, så jag vågar gissa på att det mest var mediefolk och Vanligt FolkTM som var förvånade)

Jämställdheten innebär ju trots allt inte att män nödvändigtvis tar ett större ansvar utan att kvinnor har fått tillgång till samma sfärer som män. Kvinnor kan också få skaffa sig en högre utbildning, göra karriär och jobba sig halvt fördärvade. De ska bara se till att sköta barnen samtidigt, om de får sådana. I Finland är det sex procent av fäderna som tar ut föräldraledighet. Jämställdheten finns inte inom familjen.

Sedan tillkommer förstås det där som vi brukar prata om, med att det är kvinnor som också utför nästan allt emotionellt och kognitivt arbete som rör familjelivet. Planera alltifrån veckans matsedel till barnens utklädnader på dagis. Se till att det finns rätt storlek på hela och rena plagg, rätt barn till rätt plats på rätt tid. Födelsedagar, fan och hans moster. Trösta. Uppfostra. Ni vet ju. Den mentala bördan. Vi har pratat om det förr.

En intressant, om än inte förvånande, detalj av den här undersökningen är att höga personliga jämställdhetsideal är en mycket viktig faktor. Det handlar alltså inte bara om mammor i ett generellt jämställt samhälle som fastnat i värderingar de inte kan relatera till och egentligen bara skulle vilja att mannen var den som tog hem baconet medan hon skötte småttlingarna och hade maten färdig till klockan fem. Nej, kvinnor som värderar jämställdhet högt är utbrända.

I andra, liknande studier som inte har fokuserat enbart på mammor har man kunnat konstatera att pappor också lider av utbrändhet i sitt föräldraskap, och att det i regel är värre för pappor när det händer. Pappor hamnar i större utsträckning i de allvarligare kategorierna, när utbrändheten leder till att man distansierar sig från barnet, negligerar det eller underhåller tankar på att ge upp hela grejen. Viktigt att observera där är förstås att även om effekten på pappor som blir utbrända i sitt föräldraskap är större så är det en effekt mätt endast i förädraskap – inte exempelvis sjukskrivningar och mentala problem som vi vet är effekten på kvinnor.

Nyhetsplock

Det är skillnad på folk och folk

CharlotteLämna en kommentar

Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.

Nyhetsplock

Bensinpriser

CharlotteLämna en kommentar

Hemma hos mig bor det nu också kvinnor från Ukraina och deras barn. Det är på många vis underbart. Huset sjuder av liv, precis så som jag hade drömt om. Vi måste använda tioliterskastrullen när vi lagar mat. Det skrattas och pratas.

Men det innebär också att kriget har kommit mycket närmare, kommit in hos mig. Det saknas söner och makar och det saknas föräldrar som var för gamla för att klara av den mödosamma resan. Samtidigt som det finns en lycka i att ha träffat varandra och få sitta tillsammans och se på när barnen äntligen både äter och leker igen så finns det en ständigt närvarande oro och en bottlös sorg över vad som drev dem hit.

Det som är tveklöst tyngst med att ställa mitt hem till förfogande för flyktingar är just det där, att jag inte längre kan skydda mig från krigets fasor. Jag kan inte fortsätta med mitt liv och låtsas som om världen inte brinner. Att det blir lite trångt och stökigt är inga problem. Samtidigt blir det också svårt att förstå sig på folk som klarar av att fortsätta som om allt snurrade på som vanligt. Det gäller kanske särskilt folk i Sverige, eftersom samma ångest inför Rysslands agerande som väcktes i Finland inte finns i Sverige.

När en svensk kompis på Facebook delar en bild där politiker försöka samla nationalistiskt osande poäng på bensinpriser genom sådant som att ”de höga bensinpriserna drabbar vanliga svenskar hårt” så tappar jag det. För det första så är höga bensinpriser givetvis ingenting som ställer till problem bara för vanliga svenskar, vad fan det nu ens är, och för det andra är bensinpriserna en effekt av någonting betydligt allvarligare som drabbar betydligt fler jävligt mycket hårdare. Det är varken ett felaktigt beslut fattat av nuvarande regering eller en isolerad händelse. Visst kan och bör vi diskutera bensinpriser, men i rätt kontext och med lite mindre Sverigecentrerad offerkofta då tack.

Jag har fått en hel del intervjuförfrågningar med anledning av att vi blev många i huset, men jag har tackat nej till alla. Det är, tänker jag mig, viktigare att få höra flyktingarnas berättelse istället för att ska skrivas om mig. De tar nämligen en för teamet just nu. Ukraina håller fronten till den fria världen. Och om den fronten faller… Ja. Då är bensinpriser knappast vårt största problem.