Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ännu en kvinna som inte förstår att vara tacksam

Charlotte10 kommentarer

För ett år sedan, innan jag började blogga, trodde jag på fullaste allvar att de där kvinnorna som fortfarande idag står och skriker om kvinnoförtryck och om att det som kvinnor gör per definition ses som mindre värt än det som män gör bara hade trosorna i kläm. Ingen kan ju på riktigt påstå att kvinnors insats för samhället är mindre än mäns insats, right? Inte idag. Inte år tjugohundranånting. Så när jag för första gången skrev det självklara, att kvinnors insats är lika viktig som mäns, gjorde jag det mest för att ha det sagt, för att visa att jag inte var en av de där arga kvarlevorna av en kvinnokamp som redan är vunnen. De första män som opponerade sig mot vad jag skrev om att kvinnor och män är lika viktiga tog jag för troll och brydde mig inte så mycket om. Men vet ni vad? De blir fler och fler och de är inte troll. De är alldeles riktiga svenska (och en del finländska) män som på riktigt argumenterar för att kvinnor som grupp bör stå i tacksamhetsskuld gentemot män som grupp. För att män är lite bättre. För att det som män gör är lite viktigare.

Till exempel är det många av dessa män som lyfter fram att män jobbar mer än kvinnor. Därför förtjänar män sin högre lön och sitt större mått av fritid. Och jo då. Statistik bekräftar att män i allmänhet jobbar fler timmar förvärvsarbete än kvinnor, men statistik bekräftar också att kvinnor gör en överväldigande del av det obetalda hushållsarbetet. Kvinnorna är hemma med barnen, både när barnen är små och när de sedan i skolåldern blir sjuka. Kvinnor jobbar också sedan de kommit ut i arbetslivet ofta kortare dagar för att kunna sköta barnen. Att män som har familj kan jobba fler timmar förvärvsarbete än kvinnor är alltså en direkt effekt av att kvinnor sköter hushållet och barnen, samtidigt som det omvända kan sägas vara sant – kvinnor sköter hushåll och barn som en effekt av att männen arbetar mer. Dessutom är det många kvinnor som är missnöjda med den uppdelningen.

Men då kommer de män som hävdar att kvinnor gör hushållsarbete för att kvinnor gillar prydliga hem. Även i singelhushåll gör kvinnorna fler timmar än männen så det är den naturliga ordningen och kvinnor ska vara glada över att män jobbar så mycket att kvinnorna kan få vara hemma och pyssla. Och visst finns det undersökningar som bekräftar att ett välskött hem är viktigare för kvinnan än för mannen och visst, singelkvinnor lägger ner fler timmar på hushållet än vad singelmännen gör, men den stora frågan här måste vara varför det är så. För det är långtifrån alltid som det är kvinnan som är petigast med städningen, så det är inte en biologiskt betingad städmani. Istället finns svar på varför-frågan i sådant som att betydligt fler små flickor än små pojkar får höra att de ska plocka upp efter sig, hålla rent och leka hushåll. Att det påverkar hur man ser på städning även i vuxen ålder är påvisat upprepade gånger. Det finns en förväntning på kvinnor att städa redan då de är små som upprätthålls och befästs bland annat av alla de män som menar att kvinnor tycker att det är kul och att män gör dessa kvinnor en stor tjänst genom att arbeta övertid.

Men det kanske viktigaste här är att alltför många kvinnor de facto är ledsna och överarbetade. Alltför många kvinnor gör lika många timmar i förvärvsarbete som sin man och gör därefter nästan allt hushållsarbete. Det här är ingen myt. Det är ett oerhört reellt problem som kvinnor bekymrar sig över och som forskning har funnit är direkt relaterat till kvinnors betydligt högre antal sjukskrivningar. Att sköta ett hushåll vid sidan av förvärvsarbete är inte en ynnest förunnad kvinnor som är för otacksamma för att förstå hur bra de har det utan ett ok som är för tungt för att bära. Ibland tänker jag att om dessa män bara förstod hur många kvinnor som kommer bland annat till den här bloggen genom att söka på olika desperata söktermer om hur man ska fördela städningen, vad man ska göra när pojkvännen vägrar städa, hur länge man ska orka – då skulle de kanske förstå att den ojämna fördelningen av hushållssysslor tär på kvinnors ork och att konstanta bråk tär på förhållandet. Jag menar inte att man måste dela 50-50, men jag vidhåller att den sociala acceptansen av en man som lutar sig tillbaka och säger att om kvinnan vill ha det renare så får hon väl städa mera måste få ett slut. Kompromissen kring städningen måste komma från båda håll. Hon gör avkall på vissa saker. Han får tummen ur. Bara det att frågan är viktig för henne borde göra frågan viktig för honom.

Och så finns det alla de där som menar att mäns insatser i arbetslivet är viktigare eftersom män gör tyngre och farligare arbete. Sånt där som kvinnor inte klarar. Den som menar att män gör tyngre och farligare arbete borde praktisera inom det kvinnligt dominerade yrket sjukvårdare ett år. Det är oerhört fysiskt krävande och dessutom betydligt sämre betalt än de flesta mansdominerade yrkena. Faktum är att det är fler kvinnor än män som råkar ut för arbetsskador, förslitningsskador, hot och trakasserier. Fler män som dör i olyckor på arbetsplatser? Ska vi säga att det går jämnt ut om vi räknar med hur många kvinnor som mördas av en närstående man? Även om vi nästan har kommit till en punkt då män och kvinnor får lika lön för lika arbete tjänar män som grupp betydligt mer än kvinnor som grupp och dessutom räknas det som män gör som viktigare än det som kvinnor gör. Jag vet en hel del män som jag skulle vilja höra upprepa att kvinnors arbetsinsats inte är viktig när de fyllt 95 år och inte längre kan sköta sig själva.

Jag vet inte hur många män det är, här i vårt jämställda Norden, som driver den här linjen. Jag vet att en del läser den här bloggen och att de ibland kommenterar. De var anledningen till att jag, liksom många andra kvinnliga bloggare, tog bort funktionen där man kan trycka tumme upp eller tumme ner för kommentarer sedan alla kommentarer av kvinnor (oavsett vad de skrev) konstant fick tummar ner. Jag vet också att länkar till den här bloggen från andra bloggar ibland följs av åsikter om vilken rabiat feminist jag är (för kvinnor ska fan inte tro att de själva får bestämma när de är feminister eller inte så det är helt oviktigt att jag påpekar att jag inte är feminist), att jag bortser från kvinnors eget ansvar och att jag inte kan diskutera. Nästan uteslutande får jag höra att min forskning är politiskt driven och ovetenskaplig – inte för att någon har kommit med argument tagen ur min forskning utan för att jag är kvinna. Då, för ett år sedan, trodde inte jag att den där nedvärderande synen på kvinnor faktiskt fortfarande fanns.

Jag är den första att erkänna hur fel jag hade.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Män i historien

Charlotte3 kommentarer

Det här är böcker om män. Nejdå, det är inte feministpropaganda att säga så. Böckerna heter på riktigt ”1890 års män i ord och bilder” och så vidare, med en lunta för varje års män.

Ser ni den lilla vita boken i pappband? Den innehåller viktiga kvinnor fram till år 1910.

Den som tror att detta ger en korrekt bild av kvinnors historiska betydelse i förhållande till män och inte ser att det är effekten av patriarkala strukturer, mannen som norm och mansdominerad historiografi måste vara riktigt trög.

20121019-003052.jpg

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Charlotte14 kommentarer

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte håller med

Charlotte15 kommentarer

När jag skriver något om orättvis behandling av kvinnor kommer nästan ofelbart kommentarer från män om att kvinnor får skylla sig själva som har lägre lön, gör största delen av det obetalda hushållsarbetet, tafsas på och blir kallade horor eftersom kvinnor inte gör något åt det. Kvinnor sitter istället bara och klagar på män. Eftersom det faktum att jag genom att skriva om det, och hundratals av er genom att sprida vad jag skriver, faktiskt gör något synnerligen konkret för att uppmärksamma, problematisera och diskutera hur man ska få till stånd förändringar verkar ha gått dessa kommenterande män fullkomligt förbi vill jag presentera några fler som inte håller med om att diskriminering av kvinnor är ett icke-problem eftersom kvinnor inte gör något åt det.


Sylvia Pankhurst, som hamnade i fängelse och hungerstrejkade fler gånger än de flesta byter tandborste, stod upp för kvinnors rätt att rösta och protesterade mot synen på äktenskapet som ett oupplösligt kontrakt mellan den överordnade mannen och den underordnade kvinnan. Sylvia Pankhurst och några hundra tusen kvinnor i rösträttskampen under tidigt 1900-tal håller inte med!


Gertrude Bell, den första kvinna att ta en examen från Oxford efter att universitetet utbildat män i över 800 år och som därmed banade väg för kvinnors rätt till högre utbildning håller inte med!

De svenska kvinnor som genom sina berättelser protesterar mot våldet – där hundratusentals kvinnor bara i Sverige utsätts för våld av en man i deras närhet varje år håller inte heller med!


De här kvinnorna, som med livet som insats, protesterar mot att kvinnor i Iran inte längre får tillgång till flera fakulteter på universiteten håller inte med!


Punkbrudarna i Pussy Riot, som nu dömts till fängelse, håller inte med!


Australiens premiärminister Julia Gillard, som, liksom många andra kvinnliga toppolitiker, blivit kallad bitch och som ständigt får utstå nedvärderande kommentarer om hennes utseende och om kvinnors kompetens att leda håller inte med!

Den lilla flickan Malala som kämpade för flickors skolgång skulle säkert inte heller hålla med men eftersom hon sågs som ett så stort hot att hon blev skjuten i huvudet kan hon inte just nu säga det. Säkert är i alla fall att ingen av de kvinnor som efter dådet protesterade mot talibanernas kvinnoförtryck håller med!

20121016-122053.jpg

Och jag själv, som precis som miljoner andra kvinnor, har det senaste seklets kämpande kvinnor att tacka för mina juridiska rättigheter, min rätt att förvärvsarbeta och förvalta min egendom, möjligheten att klä mig i byxor, rätten att gå på stan utan min man eller en nära manlig släkting, bestämmanderätten över min kropp även sedan jag gift mig och lyxen att få en utbildning och som genom att utnyttja dessa rättigheter varje dag motverkar diskriminering: Jag håller inte med!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Flickors utbildning

Charlotte4 kommentarer

På det Stora Internätet rör sig nu en osedvanligt stor mängd notiser som uppmärksammar flickors situation i världen. Inte minst blev det ju aktuellt sedan den lilla flickan Malala Yousafzai blev skjuten i huvudet utanför skolan för att hon stått upp för sin och andras rätt till utbildning. En del av mig tycker att det känns fel att det talas så mycket om behovet av stöd till utsatta flickor. Barn i behöv av hjälp ska få det oavsett om de är flickor eller pojkar. Det är en principsak. För det finns miljoner små pojkar där ute som mår väldigt dåligt, som inte får gå i skola och som inte har någon framtid.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att flickor fortfarande i alltför många länder saknar rättigheter som pojkar har. Barn i fattigdom far illa oavsett om de är pojkar eller flickor och det bör uppmärksammas och motarbetas, men även flickor från familjer som inte lever i total fattigdom saknar utbildning, framtidstro och egenvärde. Det är inte fattigdomen som är förklaringen till deras situation, utan att män med uppfattningen att kvinnor på grund av sitt kön är mindre värda tillåts sätta reglerna. Genom att utbilda flickor ger man dem en chans att visa dessa män att flickor kan och att flickor och kvinnor förtjänar samma grundläggande rättigheter som pojkar och män. Och att utbildning av flickor är ett hot mot de strukturer som håller kvinnor nere är uppenbart – varför skulle man annars skjuta en liten tjej vars enda brott är att hon vill lära sig saker?

Därför är jag övertygad om att det är genom att adressera flickors situation i världen som vi kommer framåt med det här. Tänk om lika många små flickor som små pojkar skulle få utbildning i de länder som konsekvent diskriminerar kvinnor. Tänk vad det skulle göra med förutsättningarna för nästa generation. Tänk om fler börjar ställa sig upp så som lilla Malala gjorde och tänk när det inte längre finns tillräckligt med kulor för att tysta dem alla. Tänk. Utbilda. Och låt tänka fritt.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Varför man vill vara Askungen

Charlotte9 kommentarer

Helt utan att hon läser min blogg har Tilda valt att vid morgondagens fotografering på dagis ta på sig sin Askungeklänning. Vi sitter vid köksbordet och diskuterar detta.

Tilda (med just en sån där knyck med huvudet som Disneyprinsessor gör): Åh, mamma! I morgon ska jag vara Askungen.
Jag (i ett försök att vara uppmuntrande och pedagogisk): Njae. Du är ju dig själv. Du är ju Tilda och det är jättebra!
Tilda (blänger): Men jag VILL vara Askungen!
Jag (undrar en kort sekund om jag har gjort något fel som fått en prinsessfanatisk dotter): Varför vill du egentligen vara Askungen?
Tilda (så uppspelt att hon inte kan sitta still): Jo vet du vad! För att Askungen har muskompisar! Och Carina på dagis hon är jätterädd för möss och då kommer jag till dagis och så säger jag ”hej Carina det är bara jag” och så säger hon ”hej Tilda” och då (ställer sig upp på stolen och spänner ut händerna som klor) säger jag ba’ ”nä jag är Askungen” och då skriiiker hon!
Jag (förundrad tystnad)
Tilda (fnissar så hon håller på att ramla av stolen): Alltså Carina är helt jätterädd för möss! (kastar huvudet bakåt och skrattar så där bubblande som källvatten porlar)

När somliga (och vi ska nu inte nämna några namn) beklagar sig över småflickor som vill klä ut sig till prinsessor och spyr galla över dessa barns mödrar är det bra att komma ihåg att barn inte tänker lika inrutat som oss vuxna innan vi lärt dem det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Till den som inte trodde att vi färgkodar våra barn

Charlotte4 kommentarer

Egentligen finns det rätt mycket att säga om det där med hur barn och alla deras saker färgkodas, och det mesta har säkert redan sagts. Innan vi fortsätter vill jag dock återigen påpeka något som är fullkomligt grundläggande i den här färgkodningshärvan: det är egentligen inte färgerna utan vad färgerna representerar som gör att barn genom färgkodning trycks ner i snäva mallar. Då när alla rosa kläder (vilka nästan alla barn omedelbart kategoriserar som flickkläder) har fjärilar och kattungar och texten ”I’m so cute”. Där när färgerna får symbolisera vad pojkar och flickor kan och får göra.

Det håller på att bli en förändring och jag gillar den starkt. Barn ska ännu ha många år på sig att hitta sin plats, tänja sina gränser och lära sig hur mycket de faktiskt klarar av och den här färgkodningen begränsar deras möjligheter. Så när jag kommer till affären och hittar den här blir jag rätt trött.

Titta noga på bilden av dem från filmen som kom ut 1950 på den lilla lappen på förpackningen. Och så tittar ni på dockorna igen. Och så bilden. Sedan dockorna. Alltså WTF. Att gifta sig i vitt är en nymodighet som slagit igenom de senaste hundra åren och långt ifrån en gudagiven originalordning, vilket betyder att beslutet att klä henne i vitt när hon ska stå brud är ett aktivt färgkodningsval. Vitt är oskuldens färg, det rena, det sköra, det perfekta. Det är så man vill att flickor ska vara.

Övertolkning, säger någon. Ok, så vi börjar med Askungens story. Varje dag får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta. Putsa, diska, tvätta, damma, varje dag är det detsamma. Låter det bekant? Det är vad Askungen gör. Hon sliter sig igenom varje dag i ett hushåll styrt av den tyranniska styvmodern, hon utstår spott och spe men står stark ändå. Askungens story skulle kunna vara den av en överlevare, en som genom hårt arbete slår sig fri och hittar sig själv. En sådan som är allt annat än oskyldig och skör. En sån som är en riktig fighter. Så genom att ta ifrån henne den blå klänning hon är känd för, och som hon har i filmen, färgkodar man henne som en idealbild av en blushing bride och säger till alla de små flickor som står och drömmer om den dockan att det är så man ska vara för att få sin drömprins. Det är något vi måste komma bort ifrån om kvinnor någonsin ska betraktas som fullvärdiga människor.

Varför har prinsen fått blått och hon fått vitt? Jo, för att färgkodningen fortfarande lever och frodas. Vi är på väg att bryta ner den, men det är långt ifrån färdigt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om kvinnor och trivialiteter

Charlotte15 kommentarer

Jag läser på Frøken Makeløs blogg (vilken förövrigt mycket varmt kan rekommenderas!) om kvinnors bloggande. Det är något jag själv ofta funderar över. Frøken Makeløs frågar sig varför kvinnor i jämställda länder som Norge och Sverige väljer att skriva om trivialiteter, som hobbys, barn och mode i stället för att påverka samhällsdebatten. Det är en oerhört intressant fråga. Många kvinnor uppger, enligt Frøken Makeløs, att de har bloggen som ett andningshål där de får komma bort från realiteter och skriva om sånt som de tycker är kul och ska man döma efter vad kvinnor skriver om i Sverige och Finland, och vad de själva i sina presentationer uppger vara drivkrafter, är det inte ett fenomen som är begränsat till Norge.

Som jag ser det finns det två viktiga aspekter på detta. Den första är förstås att det är synd att inte fler av alla dessa högutbildade, kompetenta och intelligenta kvinnor som har bloggar faktiskt vågar skriva om ämnen som kanske upprör någon. Nu handlar det alltså inte om att publicera en bild på cupcakes där frostingen blev lite för lös som bevis för att världen inte är perfekt, utan om att skriva om viktiga samhälleliga ämnen som av allt att döma faktiskt engagerar kvinnor – exempelvis rätten till abort, dåligt utforskade preventivmedel, barn som missköts och våldtäktsoffer som ingen tror på. Finns det en rädsla för att få mothugg? En ovilja att ta en diskussion? Varför är de största manliga bloggarna samhällskritiker, och de största kvinnliga bloggarna modelejon med småbarn?

För det andra: Varför klassas det som den förkrossande majoriteten kvinnor bevisligen vill skriva och läsa om fortfarande som trivialiteter? Jag skriver ofta om saker i samhället som gör mig lite mindre nöjd än när jag får vara i fred i min bubbla, trots att det här väl knappast kan anses vara en samhällskritisk blogg, men det absolut viktigaste i hela min värld är mina barns lycka. Att skriva anekdoter om mina snoriga monster och att läsa vad andras diton gör och säger ger mig en besynnerlig känsla av samhörighet med världen – en sorts tillförsikt om att allt ändå är som det ska med universum. Detsamma gäller när jag upptäckt något nytt recept att dela med sig. Tillfredsställelsen när någon annan provar ens recept och älskar dem är enorm. För mig är det här inte trivialiteter. För mig är det just de här sakerna som gör livet värt att leva.

För på något vis är det just att saker som rör hushållet och barnen fortfarande inte uppskattas som de fullkomligt avgörande samhällsfunktioner som de faktiskt är som är problemet, inte att kvinnor vill skriva om sina barn, mode och cupcakes. Ett exempel är modebloggarnas fullkomligt enorma potential som opinionsbildare. Man kan välja att avfärda det som kvinnlig hysteri, men i själva verket är kvinnors inflytande på handeln en mycket viktig del i samhällslivet – konsumenternas makt är som bekant stor. Detta reflekteras inte minst av att företag insett bloggarnas genomslagskraft när det gäller att göra reklam och att många kvinnor som kan upplevas skriva om oviktiga trivialiteter de facto startat livskraftiga företag. Det samma kan sägas om kvinnors ansvar för uppfostran av och påverkan på nästa generation. Genom mammabloggarna får mammor stöd, tips och råd som är helt ovärderliga och så länge det huvudsakligen är mammor som sköter barnen är de trender som framkommer på mammabloggar också trender som kommer att avspeglas i hur våra barn uppfostras.

Därför skulle jag vilja påstå att det inte finns ett problem i att kvinnor skriver om vad kvinnor vill skriva om. Problemet är att samhället fortfarande – allt jämställdhetsarbete till trots – ser saker som kvinnor gör som oviktiga bara för att det är kvinnor som gör dem.

Kuriosa: Någon som hört Fredrik Backman anklagas för att inte ta samhällsdebatten på allvar?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor som inte kan klara sig själva och pojkar som blir män

Charlotte4 kommentarer

Igår tittade vi på Transformers: Revenge of the Fallen. Jag gillar Transformers, så där i allmänhet, och jag gillar storys med uråldriga legender och slutscener från Egypten i synnerhet. Jag har oftast inget emot att alla hjältar är män, och jag har dessutom en alldeles besynnerligt hög tolerans för film med tonårskomplex. Således borde den här Transformers ha funkat jättebra för mig.

Men det slutar ändå med att jag sitter och skriker åt TV:n på ett sådant sätt som kanske inte är alldeles socialt accepterat, avgjort inte särdeles effektivt och enligt min man ganska irriterande. Jag vet att Megan Fox är med för att hon är snygg, inte för att hon fyller någon sorts avgörande roll för händelseutveckling, det är inte en nyhet. Det enda coola hon gör (om man räknar bort att hon blåser runt i minishorts på en motorcykel alldeles i början vilket min man tyckte var jättecoolt) är att hon tränar en Decepticon, men coolheten av denna bragd försvinner eftersom det inte fyller någon funktion: efter att i en utdragen sekvens av tonårshumor ha humpat hennes ben försvinner hennes specialtränade Decepticon från handlingen.

Ungefär halva filmen går ut på att Megan Fox och Shia LaBeof springer runt i öknen med sanden från ett uråldrigt vapen i ett litet tygstycke, i ett försök att väcka Optimus Prime till liv. För det första kan man ju fråga sig hur det kommer sig att de måste springa flera kilometer genom öknen i en film som går ut på att robotbilar hjälper människor. Men det är en annan sak. Vad som stör mig och vad som gör hela filmen till en enda lång plåga är att Megan Fox är så in i helvete hjälplös att hon inte kan få springa själv. Det är krig mellan ett gäng överdimensionerade utomjordiska robotar och bara en enda person kan rädda världen från en säker undergång. Denne person har ett par minuter på sig att springa en kilometer i öknen innan ondskefulla utomjordingar startar ett vapen som förstör solen och Megan Fox kan inte springa utan att denna person samtidigt håller henne i handen. Hela. Jävla. Tiden. Och de allra sista metrarna, då Shia och Megan äntligen nått fram till alla de tuffa amerikanska soldaterna i den egyptiska öknen (men let’s not go there just nu), är det istället soldaternas ledare som måste hålla Megan i handen när de springer. Han är tungt klädd i arméns ökenutrustning och dessutom bär han på vapen och ammunition. Hon, däremot, är långt ifrån tyngd av några extra attiraljer. Så varför i hela friden är det inte hon som springer först? Och om hon nu är så satans dålig på att springa och hela världen är beroende av att Shia når sitt mål är det väl bättre att bara dumpa henne och se till att världen räddas? Det är inte romantiskt, det är ur handlingens perspektiv fullkomligt meningslöst och ur ett kvinnorollsperspektiv oerhört nedlåtande.

Låt. Henne. Springa. Själv.

Ok. Så hon ramlade. LÅT HENNE LIGGA OCH RÄDDA VÄRLDEN!!

MEN FÖR I HELVETE!

Och så två andra saker som drev mig till vansinne:

1: När de gömmer sig för polisen i Egypten har Megan Fox i ett skarptänkt ögonblick förklätt sig genom att ta på sig en svart sjal. Ingen kan känna igen dem! Snilledrag! För alla tittar ju tack och lov på Megan Fox och inte på de två enorma utomjordiska robotarna som klamrar sig fast på husväggen bakom henne.

2: Ungefär lika viktigt som att rädda världen är att Shia måste säga de tre magiska orden till Megan – och nu hade man ju kunnat hoppas att de hade varit ”run for yourself” – men nej: med tvång måste han säga att han älskar henne. Inte avgudar, inte vill tillbringa hela livet med, inte kommer att släpa springande genom en öken fast att det sinkar honom och hotar hela världen. Nä, han måste säga att han älskar henne. Då blir allting bra igen.

Jag säger inte att det här inte hade varit saker som fått mig att spy annars också, men det som gör det hela ännu värre, är att filmens drivande story är Sams (alltså Shias) utveckling från en pojke till en riktig man, där han börjar college och gör sig fri från sina föräldrar. ”You have to let me go, dad”, säger han till sin far när denne insisterar på att komma med på den sista delen av springturen genom öknen. Nej. Sam är man nu. Det måste pappan förstå. Megan Fox däremot, hon kan inte ens springa själv, men ska likväl komma med den sista biten också. Där finns det ingen frigörelse. Hon är beroende av honom. Av någon att hålla i handen. Det är fint att kvinnor kan få komma med när männen räddar världen, men de får hellre stanna hemma om de bara ska vara en prydnad. Att låta kvinnor komma med på männens äventyr fyller absolut noll funktion om någon måste hålla dem i handen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Charlotte8 kommentarer

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)