Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar

Att vara borta från barnen

CharlotteLämna en kommentar

I dag ingår ett oroligt meddelande om att vara borta från sitt barn i rapporten från Nickby. Själv sitter jag på ett hotellrum i Stockholm, så det där med att vara borta från barnen känns kanske lite extra relevant. Och här talar vi inte hur jobbigt det är för barnen; på gott och ont verkar de små liven klara frånvaro i några dagar riktigt bra. Nej, vi talar här om mammahjärtat som vill gå sönder bara vid tanken på att åka bort.

Michaela skriver om horrorn i att vara borta två nätter från barnet och en liten del av mig fnyser åt det. Två nätter liksom. Det är ju ingenting. Men egentligen minns jag ju hur hysterisk jag var över bara enstaka nätter i början (läs: de första fyra åren) och konstaterar att två nätter kan vara en evighet i bland. Själv trodde jag ju att jag skulle dö i somras när jag åkte till Durham och Leeds och omständigheterna gjorde att det blev totalt sju nätter borta. Jag var övertygad om att barnen knappt skulle komma ihåg vem jag var när jag kom hem, och att jag skulle ligga vaken och gråta hela nätterna, men jag sov som en stock utmattad av långa arbetsdagar och barnen kallade mig fortfarande mamma när vi sågs på flygplatsen.

Visst har det säkert lite med barnens ålder att göra också, det där med hur lätt eller svårt det är att åka bort ett tag utan dem, men jag tror också att det har att göra med hur van man som förälder är att lämna dem. Just där – i den där vanan – skulle jag vilja påstå att det finns en mycket stor och väldigt betydelsefull skillnad mellan pappor och mammor. Så länge det är mammorna som är hemma med barnen ens bara när papporna är på jobbet kommer papporna att få en vana att lämna barnen som mammorna saknar. Den vanan (som jag alltså tycker är väldigt nyttig i en lagom dos) gör sedan att pappan tycker att mamman är en tråkig tönt som inte ens vill lämna barnet för en romantisk hotellhelg, att mamman tycker att pappan inte älskar sina barn så mycket som hon gör, att pappan tycker att mamman går för långt i daltandet med barnen och inte bryr sig om honom och så stannar hon hemma och han åker bort och så blir det bara värre.

För jag tror inte att det skulle vara jobbigare för mamman att åka någonstans bara för att hon är mamma utan för att hon statistiskt sett inte har vanan inne. Därför tycker jag att det är oerhört hälsosamt att göra som Micaela i Nickby och säga att barnet inte mår dåligt av att man åker bort – it’s not you it’s me – och sedan bara göra det. Åka bort ett litet tag. Lära sig att förstå att man kan vara en bra förälder fast man inte är hemma alltid. Och sedan komma hem igen förstås.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den kvinnliga sexualiteten försvinner i terminologin

Charlotte4 kommentarer

Nästan ofelbart om man skriver något om hur kvinnor har haft det och det inte råkar vara en berättelse om hur kvinnor burits runt på rosor och matats med vindruvor av lättklädda, muskulösa män, kommer det någon med jämställdhetstourettes som bara måste påpeka att det har varit minst lika jobbigt för män. Som när man skriver om våldtäkt och reflekterar över det smått otroliga i att våldtäkt inom äktenskapet blivit ett brott så sent att ens mormor eller mamma kan ha varit med om den tidigare lagen och någon påpekar att män alltså också kunde ha blivit våldtagna inom äktenskapet.

Och jo, visst finns det en teoretisk sådan möjlighet. Och nej, man bör inte utesluta att det hänt bara för att det inte finns ett enda fall dokumenterat. Men manlig och kvinnlig sexualitet i historisk tid går inte att jämföra på ett nutida jämställt sätt. Man utgick ifrån att kvinnor inte hade en sexualitet och att samhället skulle organiseras kring den manliga sexualiteten – kring männens val.

Detta reflekteras också i terminologin. Polygyny är ett användbart ord i forskningen och indikerar att en man har mer eller mindre starka sexuella band till fler än en kvinna. Vet ni vad motsatsen är? Nej, de flesta har aldrig hört det ordet: polyandri. Och varför har man inte hört det? Jo, för att det aldrig någonsin har varit accepterat för en kvinna att ha flera män annat än i mycket små lokalsamhällen av vilka noll låg i Europa. Faktum är att av världens alla samhällen är det under 1 procent (Ferraro och Andreatta 2009, 221) som präglas av polyandri och det mest kända polyandriska samhället (Toda) blev sådant på grund av att kvinnorna höll på att ta slut eftersom man också hade vanan att ta död på flickbebisar. Siffran ska jämföras med att 70 % av världens kända kulturer traditionellt har haft polygyny (Peoples och Bailey 2011, 175) och att betydligt fler än vad som varit öppet polygyna ändå har sett fenomenet som en statussymbol. På många vis lever den traditionen kvar även i väldigt jämställda länder så som Sverige och Finland, där den man som har haft många kvinnor ökar i status – samtidigt som den kvinna som haft många män sjunker i status.

Även om det alltså finns terminologi för att på ett teoretiskt plan diskutera kvinnlig sexualitet med samma sorts termer som manlig sexualitet gör det faktum att polyandri praktiskt taget är okänt att även neutrala termer får en manlig konnotation. I praktiken betyder det exempelvis att polygami – månggifte – används i betydelsen att en man är gift med många kvinnor, inte för att det skulle finnas någon universell motvilja att diskutera kvinnor som gifter sig med flera män utan helt enkelt för att underlaget för en sådan diskussion i en generell kontext är obefintligt.

Så vad ska man göra? Personligen ser jag ingen anledning att i jämställdhetens namn försöka ta tillbaka termen polygami – så länge den inom forskningen används i sin korrekta form. Istället skulle jag vilja ha den som ett bra exempel på hur kvinnlig sexualitet aldrig har varit och fortfarande inte är jämbördig med männens. Det finns mångfalt fler samhällen som har dödsstraff – den yttersta strafformen – på polyandri än vad som tillåter det, medan polygyny inte är straffbart eller ens nödvändigtvis för med sig ett socialt stigma. Det betyder inte att män inte har det kämpigt ibland, men det betyder definitivt att det är en nödvändighet för en verklighetsrelaterad diskussion att man tar hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna.

Kuriosa: Polygyny har teoretiskt sett varit straffbart i århundraden även i Sverige men har i praktiken väldigt sällan bestraffats och aldrig (mig veterligen) med dödsstraff.

Kulturkrockar

Alla vackra kvinnor

Charlotte13 kommentarer

I går ramlade jag på den här:

Och så sitter kvinnor och suckar lyckligt och ba’ ”men just så där är det ju tjejer! Vi är alla jättevackra, det bara krävs rätt man för att se det” och jag dunkar förtvivlat huvudet i tangentbordet.

ggytitpyiytfruifrofrdplsdolfrfdrvglopöåolådlöflokf,ö,oklöfpöäbgöftloköbgfpdlfsö
Jag tror på att det bor något vackert i alla, det gör jag, på ungefär samma sätt som jag tror på fred på jorden. Men alla de kvinnor som blir hänförda och inspirerade av det där citatet har ett långt och svårt liv framför sig, för även om de en dag hittar den där mannen som tycker att de är vackra kan de bara bli besvikna. Kvinnor måste sluta sätta värde på att män tycker att de är vackra! Jag menar inte att man inte ska få njuta av uppskattning, ta det om det erbjuds liksom. Men ingen uppskattning kommer att vara nog om man inte förstår att gilla sig själv. Det ska inte krävas en man för att bekräfta skönheten. Skönheten – oavsett hur den ser ut – måste vara grundad i en inre styrka och genuin tro på att man är värd respekt, uppmuntran och uppskattning och att man själv är villig att ge sig detta – och kräva det från andra.

Och sedan är det som vanligt det sjuka i att kvinnor ska värderas utifrån sitt utseende. Det är väl skit samma om det kommer en man som tycker att man är vackrast i världen om han sedan talar till en som om man vore en förståndshandikappad kattunge. Sånt kan man liksom inte bygga hållbara relationer på. Det måste finnas mer. Det måste få vara djupare och viktigare. Bekräftelsen från en partner kan inte i längden vara begränsad till ”oh vad du är vacker” utan frodas och växer i ömsesidigt utbyte av erfarenheter, tankar, känslor och världar. Istället för att fokusera på utseendet borde kvinnor själva lära sig att lägga värde i att de har en röst, att de har något att säga, något att tillföra.

Jovisst. Kanske alla kvinnor är vackra men det ska fan inte vara upp till någon man att avgöra det. Och det ska inte vara kvinnans enda värde.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som luktar gott

Charlotte12 kommentarer

I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.

Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.

Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.

Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om att forska kring diskriminering

Charlotte11 kommentarer

I debatten mellan Pär Ström och Vita kränkta mäns skapare Kawa Zolfagary framstår det tydligt att Ström inte tror på att kvinnor blir diskriminerade. Enligt Ström är nämligen de enda som diskrimineras i Sverige av i dag män. Hans (och förbluffande många åsiktsfränders) huvudargument är att det inte kan bevisas att kvinnor, eller någon annan än män, blir diskriminerade. Kvinnor bara upplever att de blir diskriminerade och inbillar sig därför eftersom kvinnor är bortskämda och vana vid att få allt. Män däremot blir diskriminerade enligt lagen och det kan man mäta. Jag har hört det argumentet så många gånger att jag numer nästan kan lukta mig till när det kommer, men hittills är det ingen som har svarat mig på frågan vilka paragrafer det är som diskriminerar män (gör gärna det, ni som vet). Men det är egentligen ett sidospår, för jag tänkte skriva om hur man forskar kring diskriminering och varför den forskningen är relevant

Att kvinnor blir diskriminerade, exempelvis inom universitetsvärlden, är visat i otaliga studier, men dessa studier  underkänns kategoriskt av dem som inte tror att kvinnor diskrimineras eftersom studierna är grundade på subjektiva åsikter och intervjuer. På samma vis underkänns forskning som indikerar att invandrare diskrimineras. Och det är just det som är problemet med att forska kring diskriminering i länder som förbjudit det samma: ingen av dem som diskriminerar kommer att erkänna det. Istället för att säga att man valde bort kvinnan för att hon kanske kommer att bli gravid, eller invandraren för att han har ett konstigt namn kommer man förstås att säga att man valde bort dem på grund av andra orsaker. Att säga något annat vore korkat. Ur den synvinkeln finns det inga bevis. Dessutom kan jag förstå att det kan finnas en viss skepsis mot folk som säger att de diskrimineras. Jag menar, själv är jag väldigt skeptisk till att män i Sverige är diskriminerade (inte att det inte skulle kunna hända en del män, utan att det bara är män som är utsatta). Dessutom verkar det som om många bara är ute efter att klaga och skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Att se sig själva som offer istället för att ta ansvar för sin egen del. Det är väl klart att man till slut blir ganska mätt på att lyssna på någon som tjatar om att glaset är halvfullt men som inte uppskattar att den åtminstone har ett glas.

Men att somliga verkar ha en predisposition för missnöje underkänner inte att diskriminering faktiskt förekommer och är ett mycket konkret problem. Det måste vara skäl att reagera när alltför många upplever samma sak. När den synnerligen kompetente hjärtspecialisten får sitt tjugonde nej tack och börjar tänka sig att det kanske inte är för att det finns ett överskott på kompetenta hjärtspecialister utan för att han heter Hussein. När den unga mäklaren på anställningsintervju ännu en gång får stå tillbaka när de istället anställer en mindre erfaren man och som då funderar över om förväntningarna på att hon som ung kvinna snart borde blir mammaledig kan spela in. Eller när den kvinnliga docenten med två små barn ser professorsposten gå till en manlig kollega den här gången också suckande inser att ledningen tror att hon på grund av barnen inte kommer att kunna lägga ner samma övertidstimmar.

Det är här som forskningen kommer in. Studier visar på en lägre anställningsbarhet av personer med utländska namn och av unga kvinnor, och studier pekar på att familj är ett hinder för att nå högre poster för kvinnor men inte för män (men detta är betydligt bättre i Norden än i övriga Europa!). Ofta startar ett forskningsprojekt genom att forskarna har någon sorts statistisk snedfördelning som utgångspunkt. Därefter försöker man utvärdera vad som orsakar snedfördelningen, vad man skulle kunna göra åt det och vad effekten av en jämnare fördelning skulle kunna vara. Ett av de vanligaste tillvägagångssätten är att  intervjua relevanta personer, och det är just intervjuerna som många (icke-akademiska) kritiker tycks hänga upp sig på. Ofta får jag höra att man inte kan lita på dessa studier eftersom intervjuer endast är subjektiva återgivningar och inte fakta.

Ponera att vi underkänner intervjuer och subjektiva återgivningar av upplevda verkligheter som underlag för forskning. För det första skulle vi tvingas underkänna en mycket stor del av historieforskningen kring sådant som Förintelsen, Vinterkriget, kriget på Balkan och så vidare. I historieforskningen är berättelserna från förintelseläger och skyttegravar fullkomligt ovärderliga källor till information. För det andra skulle den medicinska forskningen inte ha mycket att gå på om de inte fick ta i beaktande vad patienter berättar, vad som orsakar smärta, yrsel, domningar. För det tredje skulle hela sociologin få lägga ner eftersom den i princip är baserad på hur människor upplever sin samtid och i samma veva kan vi skrota psykologin och stora delar av lingvistiken. Inom de här vetenskaperna pågår förstås konstant diskussioner om hur man ska ta intervjuer och subjektiva återgivningar i beaktande, men det är också allmänt vedertaget att det finns mycket bra sätt att gå tillväga och det finns inga röster höjda för att man ska avsäga sig dessa metoder.

Så varför ska man då inte kunna lita på alla de studier baserade på kvinnor som berättar om sexism på arbetsplatsen, problemen med att avancera i graderna som kvinna och hur deras kunskaper rankas lägre än jämbördiga män? Ibland får jag höra att man inte kan lita på en viss studie för att man bara intervjuat kvinnor, men om man undersöker varför kvinnor inte söker sig till vissa akademiska discipliner är det förstås mest relevant att intervjua kvinnor. Och så är det det där genomgående argumentet att man faktiskt aldrig kan lita på vad kvinnor berättar. Det argumentet är i sig ett tydligt tecken på diskriminering av kvinnor; en syn på kvinnor som en grupp mindre trovärdiga, lögnaktiga och bortskämda personer bara på grund av att de är kvinnor. Ett argument som inte duger till annat än att skjuta sig själv i foten med.

Och så finns det argument som att forskarna förutsätter att det finns diskriminering och därför hittar det, att man liksom skulle ha svaret klart redan innan man ställt frågan. Vad vi har här är tyckare och kritiker som i allmänhet själva inte sysslar med forskning (och som alltför ofta inte ens har läst studierna…) som kommer med en av de grövsta anklagelserna man kan rikta mot en forskare – att forskaren inte har undersökt sakfrågor utan hängett sig åt ideologiskt sagoskapande. Ingen (och om det blev otydligt så alltså INGEN) av de studier jag har läst tar för givet att just diskriminering per definition är huvudorsaken till statistiska snedfördelningar utan undersöker och diskuterar även andra möjliga orsaker. Istället tycks kritiken mot att forskarna hittar vad de vill drivas av en liten klick, om än en synnerligen högljudd och tydligen resursstark sådan, som blånekar att andra än män skulle bli diskriminerade. Deras utgångspunkt är att kvinnor inte blir diskriminerade. Därför blir inte kvinnor diskriminerade. Är det då samma sak som forskare som tar för givet att kvinnor blir diskriminerade och därför finner att kvinnor blir diskriminerade?

Nej då. För de allra flesta av oss är det nämligen klart att många olika grupper, i olika givna situationer, är förfördelade och att det är relevant att fundera över hur det kommer sig. Då blir det inte kontroversiellt att det ibland skulle vara kvinnor som råkar ut för det. Dessutom finns det exempelvis studier gjorda med anonyma ansökningar inom akademien som visar att kvinnor har en sämre chans att bli anställda samt att de, då de skulle anställas, bedöms värda lägre lön än manliga sökanden. Till detta kan man lägga statistik rörande förslagsvis kvinnlig respektive manlig representation på olika poster, på olika arbetsplatser och inom olika discipliner. Eller varför inte anmälningar om sexuellt ofredande på arbetsplatsen?  Samtidigt är det förstås svårt att få diskrimineringen svart på vitt eftersom väldigt få arbetsledare eller ledningsgrupper säger att ”jomen hon den där Berit är en så ful hagga, Jonna lär bli tjocken när som helst det lössläppta lilla våpet och Ahmed är ju blatte så vi valde Erik.” Så får man inte göra. Därför kommer de flesta som gör det heller aldrig att erkänna att det har hänt. Det är just därför man använder berättelserna från dem som står på andra sidan, från Berit, Jonna och Ahmed. För de här personerna är forskningen om diskriminering relevant. För alla oss som skulle kunna vara Berit, Jonna eller Ahmed (eller kanske Erik i vårdnadstvist med sin fru) är forskningen relevant.

Sist skulle jag vilja säga något kort om dem som menar att kvinnor inte når vissa poster för att kvinnor inte vill ha de posterna, oavsett om kvinnorna säger sig vilja ha dem eller inte. I samband med det argumentet brukar jag få höra att kvinnor och män i Sverige nämligen är fria att välja precis vad de vill och att statistiska snedfördelningar är resultatet av kvinnor och mäns fria val. De män som kör den här linjen skulle jag vilja se gå till jobbet klädd i klänning. Som ett fritt val alltså, eftersom vi i dag inte påverkas av normer. En dag i klänning borde ju liksom inte vara något problem då. Därefter kan vi fortsätta diskutera fria val.

Tills dess tänker jag vidhålla att alla de som upplever att något annat än deras egen kompetens och deras egna vilja ibland begränsar dem måste tas på allvar, och att alla de vetenskapliga studier som visar på diskriminering av kvinnor (eller för den delen andra av grupper) har större trovärdighet än tyckare och kritiker som säger nej till allt som tyder på att kvinnor inte är bortskämda våp.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Bokmässan – ett inlägg om föräldraskap

CharlotteLämna en kommentar

Förra helgen var vi på bokmässan i Helsingfors. För mig är det en av årets viktigaste händelser för (suprise, surprise) jag älskar böcker. Att strosa runt på mässan och lyssna på spännande föredrag och njuta av de enorma boktravarna är liksom himmelriket. Därför vill jag förstås också ta med barnen. Ge dem en bit av den fantastiska värld som en riktigt bra bok kan erbjuda. Följande fyra faktorer, som har varit viktiga för min upplevelse av tidigare bokmässor, får här symbolisera hur perspektiven på en riktigt lyckad tur till bokmässan förändras med föräldraskap, om vi bortser från att utflykten är två timmar lång med barn och tre dagar utan.

1: Böckernas läsvärde. Den enda bok som barnen blev riktigt exalterade över att vi skulle köpa var Tatu och Patus ”Det här är Finland”. Nu hade man ju kunnat tro att det vore för att deras ömma moder fostrat ett viss historieintresse hos barnen men nej. På ett ställe i boken säger en figur ”lågblöd” istället för rågbröd. Det är tydligen sådant som avgör en boks kvalité.

2: Valfriheten. Tilda fick välja helt själv vilken bok på hela mässan hon ville hon och jag lovade att köpa den till henne. Vad skulle jag inte ha gett för att någon skulle släppa in mig i en mässhall med typ miljoner böcker och säga att det inte fanns några gränser, att världen låg öppen för mina fötter, att allt var möjligt. Ungen valde en Monster High dagbok. Det är sånt som får mig att fundera på om vi alls är släkt med varandra.

3: Prioriteringarna. Akademiska bokhandeln hade 20% rabatt på allt. Vi hann inte dit för barnen behövde mat. Mat. När det är 20% rabatt på Akademiska bokhandeln! ‘Nuff said.

4: Fokuset. Det stånd barnen allra mest ville gå till låg inte alls inne på bokmässans område utan på matmässans och bestod av en buss jag tänker mig att den där clownen från It skulle ha om han körde buss. Bussen var full av vansinnigt dyr fudge och rätt snart visade det sig att barnen inte alls behövde mat, utan fudge. Vilket jag förstås kan respektera. De var så rusigt lyckliga när de fick plocka åt sig stora, ljuvliga fudgeblock att de utan problem borstade av sig mina måhända lätt sarkastiska kommentarer om ”lågblöd”.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ledaregenskaper

Charlotte12 kommentarer

Fager Dam kommenterade på inlägget om att ta för sig om hur det anses viktigt i dag att besitta ledaregenskaper. Och precis så är det. Samhället av i dag vill ha människor med ledaregenskaper. Om vi bortser från att det blir väldigt tomt på folk som är följare om alla ska vara ledare finns det ett par andra saker att säga om ledaregenskaper.

Först och främst översätts ledaregenskaper i praktiken ofta med en förmåga att bestämma över andra och att se sig själv i toppen. Istället vore det betydligt mer relevant att se ledaregenskaper som förmågan att locka fram det bästa hos folk, att få även de svagaste att inse sin styrka och nyttja den på bästa sätt. En bra ledare är inte den som skriker högst, även om det är det intrycket man får genom att göra en stilstudie av i princip vilken tränare som helst, utan den som faktiskt gör sig själv förstådd samtidigt som den lyssnar på andra.

Och så är det det däringa eviga problemet med att män ses som naturliga ledare, vilket är nära kopplat till att män ofta hörs mer än kvinnor. Att män tar mer plats. Därför kan män tjäna mer pengar. De har ju ett så stort ansvar genom att de är ledare. Donald Trump till exempel. Björn Wahlroos. Fredrik Reinfeldt. Stephen Elop. Riktiga män som kan säga ifrån och peka med hela handen. Riktiga män fyllda till bredden med ledaregenskaper.

Vad skulle jag inte ge för att se dem jobba ett år på dagis och få femton ungar påklädda vinterutstyrsel. Att få dessa ungar att äta upp sin gröt, att lägga sig och vila efter maten, att utvecklas, växa och blir bra vuxna. Det kräver riktiga ledaregenskaper. Man får inte skrika, inte skrämmas, inte tappa tålamodet, inte avskeda den där jäveln som kletade blåbärsgröt på ens nya sidenslips. Och man får. Aldrig. Ge upp. Andras liv hänger på det.

Visst. Vi kan väl mäta människor i termer av ledaregenskaper. Då kan vi börja med att höja dagispersonalens lön. Därefter kan alla de mammor (och pappor) som tagit ut föräldraledighet automatiskt rankas högre än dem som inte har gjort så vid anställningar. Och så skulle alla de ledare som skriker åt dem som de ska leda få lägga en slant i fula-ord-burken. Så fick vi de flesta ekonomiska problem lösta också.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ta för dig, lilla du!

Charlotte38 kommentarer

Kvinnor får ofta höra att de måste lära sig att ta för sig mer. Inte sällan är det en sån sak som män som just tagit för sig på kvinnors bekostnad säger.
– Men lilla du, du måste säga ifrån ju. Det är ju bara ta för sig!

Jag kan tänka mig att många, förmodligen främst män, sitter och nickar nu. Så där är det liksom. Kvinnor måste bara lära sig det där med att ta för sig, att säga ifrån, visa lite stake. Redan nu kan det ju vara värt att påpeka att den man som klappar en på huvudet och säger att man ska säga ifrån tillhör den där stora skaran män som av någon outgrundlig anledning inte förstår att kvinnor faktiskt säger ifrån. Faktum är att uppmaningen att säga ifrån i allmänhet är ett svar på att man just sagt ifrån.

Och jag menar inte att det inte finns många kvinnor som borde lära att vara uppriktigare med vad de tycker. Det finns det förstås och det är ett problem i sig. Men att kvinnor lär sig att ta för sig och säga ifrån är inte en universell lösning utan en bortförklaring för att slippa ta itu med patriarkala rester.

För det första är det väldigt få män som faktiskt uppskattar att kvinnor tar för sig, om det inte sker i sexiga underkläder på ett hotellrum. Den kvinna som avbryter en man på ett möte får inte en klapp på ryggen för sin framåtanda. Hon är besvärlig, svår att samarbeta med och visar dålig laganda. Det är samma sak med alla de professionella kvinnor som blir tillrättavisade av sina manliga kollegor: säger hon inget får hon skylla sig själv, säger hon ifrån är hon bitchig. Som kvinnan som var docent i fiskbiologi och som sedan stod bredvid sin make när denne vitt och brett förklarade för deras granne hur fiskerinäringen såg ut. När hon efteråt påpekade att han kanske kunde ha låtit henne förklara fick hon höra att det väl bara hade varit för henne att hoppa in i samtalet. Ponera att hon hade gjort det. Ponera att hon sagt ”nämen du, älskling, anledningen till att torsken är överfiskad är snarare en fråga om kvoter än om effekten av miljöförstöring”. Visa mig den man som då bara ”jamen det stämmer säkert. Lyssna på Berit hellre än på mig, ni, för hon har femton års akademiska studier i ämnet bakom sig”.

För det andra handlar det inte bara om att säga ifrån när man är kvinna, för det finns en överhängande risk att man ändå inte blir tagen på allvar. En gång när jag föreläste om medeltidslagarna för en icke-akademisk publik blev jag avbruten av en äldre man på första raden som menade att Finland minsann hade en lag redan på 1200-talet. Förmodligen trodde han att det var en fråga, eftersom han började med ”är det inte så att…” men vad han sökte var inte ett svar utan att visa att han kunde mer om mitt ämne än mig – vilket han genom den fullkomligt felaktiga teorin han envisades med att framföra med all önskvärd tydlighet visade att han inte kunde. Eftersom han ville rätta mig och därmed inte godkände mitt svar att det inte finns några källor som visar på en skriven lag i Finland förrän tidigast på 1300-talet fick arrangören till slut tysta honom genom att säga att vi sparar frågor till sist. Men då ville han inte fråga något längre. Antingen för att han dömt ut det faktum att jag stod som föreläsare för att jag kunde mitt ämne, inte på grund av mitt vackra yttre, eller för att det helt enkelt inte var lika intressant när han inte fick tillrättavisa mig inför publik. Jag är övertygad om att han inte hade sagt ett ljud om jag varit en medelålders manlig akademiker.

För det tredje rör hela idén om att ta för sig en sedan länge etablerad och obehagligt stadigt rotad dikotomi mellan manliga och kvinnliga egenskaper där de manliga egenskaperna per definition är vad som ska eftersträvas. Att visa lite stake, grow a pair of balls, man up. Sluta vara en sån kärring, en pussy, girly. I den missriktade kampen för fler kvinnor som tar för sig verkar man helt bortse från hur världen skulle se ut om alla började bete sig som idealmän. Om alla stod på sig hela tiden. Det krävs liksom någon på andra sidan som backar, som kompromissar och som ger med sig. Hur många män är villiga att göra det? Hur många män är villiga att kompromissa bort en smula av sina fördelar? Hur många män är villiga att ibland vara tysta och ge ordet till någon annan?

Som med fiskbiologens make. Hon ska visa framfötterna och blanda sig i samtalet. Varför kan det inte lika gärna vara på makens ansvar att tänka till och säga att han inte är rätt person att fråga, att hans frun är experten? För att det är en eftersträvansvärd och manlig egenskap att visa framfötterna och det där kvinnliga i att erkänna att någon annan är lämpligare att svara ska man undvika. Eller som i fallet med mannen på min föreläsning. Varför ska det vara på mitt ansvar att försvara mig mot honom och inte på hans ansvar att visa respekt, hålla käft tills det är hans tur och därefter ställa frågor utgående från att jag är där som expert och han inte är det? För att det är högre status i att man up och ifrågasätta än att vara en pussy och vänta på sin tur.

Hela synsättet kring vad som är eftersträvansvärda egenskaper måste förändras. Så länge det inte finns ett värde i de traditionellt kvinnliga egenskaperna att stå tillbaka för någon annan, att maka på sig och att vänta på sin tur kommer det inte att finnas tillräcklig uppskattning för de kvinnor och män som gör det och som därigenom gör det möjligt för andra att komma framåt. För varje kvinna som står på sig måste det finnas en man som inte gör det. För varje kvinna som gör karriär måste det finnas en man som inte gör det.

Och för varje man som säger till mig att man up kommer det att finnas ett fuck off.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män är bättre än kvinnor – hur man INTE slår hål på myter

Charlotte7 kommentarer

Vi ska väl inte ge oss alltför långt in i det mentala mörker som måtte ha drabbat SvD när de satte upp följande rubrik på huvudsidan.

Själva artikeln gäller alltså att ny forskning från Stockholms universitet, under ledning av professor Timo Mäntylä, visar att kvinnor inte – så som populärt är antaget – är bättre än män på multitasking. Så är det då bevisat att män är bättre än kvinnor? Förstås inte. Resultaten visar att det finns genusskillnader i förmåga att multitaska när kvinnor har ägglossning. Detta är förvisso kopplat till östrogennivåer, vilket i sin tur påverkar den spatiala förmågan, och östrogen är ett kvinnligt hormon, men det betyder inte att kvinnor generellt är sämre på multitasking än vad män är.

Vad det däremot betyder är tveklöst att det där med att kvinnor av naturen är bättre än män på multitasking är en myt. Det finns inget stöd för att kvinnor är bättre på att göra fler uppgifter samtidigt och att män måste få fokusera på en uppgift i taget. Istället för att slå upp den här nyheten som att det skulle finnas vetenskapliga bevis för att män är bättre än kvinnor – en av världshistoriens mest seglivade och skadliga myter – skulle jag vilja se en diskussion om hur det kommer sig att kvinnor har betraktats som överlägsna på att hålla många bollar i luften. Varför blir den här forskningen efter en omgång i medias popularitetspiffning till en nyhet om att alla de kvinnor som i åratal har kommit direkt från arbetet till den dagliga matlagsningssessionen samtidigt som de har en baby på höften, övertalar treåringen att inte pilla in pärlor i näsan och förhandlar med tioåringen om lämpligheten i att smälla i dörrar egentligen inte är bra på just det? WTF? Kvinnor gör det här varje dag. Kvinnor multitaskar bort sig själva varje dag. Och nu påstår media (felaktigt) att forskning visar att kvinnor inte är bra på det här. Hade inte kvinnor varit jävligt bra på just det här hade världen gått under för länge sedan.

Istället för att upplysa kvinnor om att multitasking – något som många av oss arbetande småbarnsmammor av pur nödvändighet har utvecklat till en konstform – är en manlig förmåga är det betydligt mer relevant att använda de här forskningsresultaten till att diskutera jämställdhet och fördelning av hushållssysslor. Fler borde fråga sig hur det kommer sig att idén om kvinnans överlägsna multitaskingförmåga har fått sådan genomslagskraft när det inte finns en biologisk grund för den. För är det något som den här forskning indikerar så är det att uppdelningen av framförallt hushållssysslor där kvinnan sköter de miljoner småsaker som måste göras för att hon helt enkelt skulle vara bättre på det inte har vetenskapligt stöd utan är en patriarkal rest. Så låt bli att slå på de kvinnor som redan kämpar med alla de uppgifter som läggs på dem och väck i stället de män som bortförklarar sin mentala och ibland fysiska frånvaro med att de bara kan göra en sak i taget. Vad den här forskningen visar är att män kan multitaska om de vill, även om den förstås inte visar hur män presterar om det inte rör nummer på en skärm utan torkande av snoriga näsor samtidigt som man för hundrade gången sjunger Blinka lilla stjärna och torkar upphostat slem från axeln efter två timmars nattsömn. Jag är dock övertygad om att män skulle klara det också, precis lika bra som kvinnor, om de bara förstod hur viktig det var.

DN:s variant är betydligt bättre!

Kulturkrockar · Vardagslivet

Hej Mattel!

Charlotte4 kommentarer

Jag antar att ni redan har fått en hel del brev med kommentarer kring den kroppsbild de trådsmala Monster High-dockorna presenterar. Jag vet att ni har ett ansvar att producera leksaker som barn vill leka med, kravet på att gå med vinst kan man väl knappast komma ifrån, men jag tänker mig ändå att de barn som vill ha Monster High snarare vill ha dem för de vackra färgerna, de tuffa frisyrerna och coola kläderna än kroppsformen och att det därför inte skulle påverka försäljningen negativt om dockorna inte såg ut att ha nått den dödliga fasen av många års kamp mot ätstörningar. Däremot råder det inom forskningen inga tveksamheter kring att leksaker, som exempelvis Monster High, kan påverka självbilden hos de barn som leker med dem, vilket man kanske hade hoppats kunde ha fått er att tänka till ett steg extra innan ni valde att göra dockan efter Barbie ännu smalare. Men kanske är det en marknadsföringstaktik från er sida, det där med smalheten? Är det egentligen en kommersiell flört med Monster Highs tema – döden? För ni kan väl inte ha missat hur många unga flickor i dag som tror att de är för tjocka för att duga, som blir allvarligt sjuka, som svälter sig själva i tron om att deras smalare jag ska vara bra nog för att accepteras och att dessa unga flickor har ungefär samma kroppsform som era Monster High just innan deras kroppar ger upp och kampen är över?

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om för allt det där vet ni säkert redan! Nej, jag tänkte faktiskt inte alls skriva till er om sjuka kroppsideal för jag bestämde mig för att dockor som har blå hud, gälar, vampyrtänder, vargöron och whatnots ändå har så långt kvar till verkligheten att ni inte behöver ännu ett brev om kroppsideal. Och ska jag vara ärlig; min dotter älskar Monster High! Särskilt älskar hon den dockan hon fick i present av sin Mummi: Lagoona Blue. Så jag gissar att er tanke knappast var att göra en docka som genusmedvetna föräldrar ska ondgöra sig över, utan att göra en leksak. En docka med vackra färger, tuff frisyr, coola kläder och i ärlighetens namn väldigt underfundigt namn. Helt enkelt en kul docka att leka monsterlekar med. Därför är det förstås ett ganska stort problem att dockan är så in i helvetes smal att min fyraåring i en helt vanlig lek lyckas knäcka av dockans arm.

Just nu är den ljuva Lagoona Blue förvisad till en hylla där hon får sitta och fundera på hur det går när man inte äter upp sin gröt. Men min dotter är ganska ledsen. Hon gillade faktiskt den där dockan på riktigt. Om ni vill frånsäga er ansvaret för unga flickors självbild genom att göra sjukt smala dockor, och istället bara tänka på att göra populära leksaker får det förstås vara upp till er, men se då vänligen till att dockorna håller att lekas med. Kanske fick vi bara ett måndagsexemplar och kanske Lagoona Blues armar inte egentligen har gjorts så smala att de knäcks? Säkert skickar ni då en ny, hållbarare Lagoona Blue till min ledsna dotter, eller hur?

Tack på förhand!

Charlotte, mamma till Tilda

20121023-113248.jpg