Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att spela patriarkatets spel

Charlotte47 kommentarer

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Av svenska översättningsfel i Finland tar det här nog priset

Charlotte7 kommentarer

I Plantagens katalog har man valt det inte alldeles svenska ordet ”dininggrupp” för finskans ”ruokailuryhmä”. Kanske lite okonventionellt, men ok.

Men hur tänkte man när man översatte Helsinki med Helsingborg? Inte särskilt långt, vore en kvalificerad gissning.

20130417-205525.jpg

Kulturkrockar · Vardagslivet

Fria val och guldmedaljer

Charlotte11 kommentarer

I helgen har Vilho varit på sin första judotävling. Han fullkomligt sopade mattan med motståndarna. Alltså bokstavligen. Han vann alla sina matcher och när guldmedaljen hängdes på sin rättmätiga plats runt hans hals konstaterade han att han aldrig varit så lycklig i hela sitt liv. Det är häftigt när de blir så där stora en dag att man ser dem vägas in inför tävlingarna, ser dem stå där på mattan och buga sig inför motståndaren, dyka på varandra och kasta varandra i golvet och få sin guldmedalj för att de verkligen har förtjänat den. Det här är väl första gången som jag inte har kunna hjälpa till, inte har petat och påverkat. Vilho har själv förtjänat sin medalj. Det är han som har tränat, han som lärt sig, han som gjort. Det är stort. Han är stor.

På morgonen talade vi om hans hår. Det är långt, som ni vet, och han får Samsons förhållande till hår att framstå som avslappnat. Trots att vi inte har haft några traumatiska mamma-klippte-fel-och-nu-måste-allt-bort-incidenter så får jag inte röra hans hår. Han vill ha det långt och hängande i ögonen. Det bara är så. Eller alltså. För mig så är det så enkelt; vill han ha långt hår så får han ha långt hår. Men för många andra är det långtifrån så enkelt. På diskussionsforum för föräldrar diskuteras det ivrigt om hur långt hår på söner som egentligen är ok. Passar det sig verkligen att pojkar har så långt hår att de misstas för flickor? Alla föräldrar tror jag vid något tillfälle oroar sig för att barnen inte ska passa in och det är helt naturligt, men alltför många oroar sig öppet inför barnen – ”nej, du kan bli retad om du har flicktröja” – utan att ta steget vidare och reflektera över hur mycket den oron bidrar till att skapa fördomar hos barnen. Dessutom finns det massor av vuxna som är emot det ”könslösa samhället” och hela ”den där hen-debatten” och som ”inte tycker att det är något fel på att visa om man är flicka eller pojke”. Sånna vuxna som brukar säga att ”det är klart att alla ska få göra som de vill” men man behöver inte gå runt och tjata om det liksom. Det ska bara få bli av sig självt, det där fria valet.

Så när jag sitter med min underbare son och diskuterar hår över en kopp te på morgonen så funderar jag över det fria valet som de där föräldrarna tror kommer av sig självt bara för att det kallas fritt. Visst, sedan mina ungar själva har börjat säga till vad de vill ha (det vill säga sedan de lärde sig tala i ettårsåldern) är valet mycket enklare. De får ha vad de tycker är fint och jag lägger mig inte i om det inte finns konflikt mellan exempelvis väderlek och klädval. Men barn är oerhört känsliga för vad omgivningen kan tänkas tycka om dem för barn är skapade för att försöka passa in. Barn söker sina roller och en av de rollerna kan vara en könsroll. Barn ser sig om och identifierar sig med andra som de själva tycker att de liknar och en av de första identifierarna vi lär barnen är att skilja på pojkar och flickor, på pappor och mammor och det är här som en liten gnutta genustänk göra väldigt mycket nytta. För genom att bryta de traditionella könsrollerna visar vi barnen att det finns andra grupper att identifiera sig med och vi kan ge dem ett större spektra att välja från. De kan identifiera sig med pappa för de tycker om att laga mat, de kan identifiera sig med grannungen för de tycker om att leka med dockor och de kan vilja träna judo för i den gruppen finns det både pojkar och flickor och alla sorters barn får vara med. Att aktivt bryta ner könsrollerna genom att våga tänka utanför lådan är att ge barnen större möjligheter att växa upp och bli trygga i sig själva, som den de är. Att ge dem större möjligheter att kunna identifiera sig med nyttiga och konstruktiva förebilder som passar just dem.

Det finns säkert föräldrar som ser min långhåriga son och tänker att jag är en sån där rabiat genusmamma som låter min son se ut som en flicka, som tror att jag använder min son för att styrka min egen övertygelse att barn ska få växa upp utan krav på att passa in i en könsroll som om hans hår vore ett yttre tecken på en kamp som jag vill föra. I själva verket är frisyren en effekt av något som han själv har valt. Och jag kan försäkra de där anti-genus-föräldrarna om att de knappast behöver vara rädda för att barn ska växa upp och inte veta om de är pojkar eller flickor och att deras misstro mot genustänk frodas i samhället. Det är bara det att det inte är föräldrar som jag själv som drabbas av det, utan barn. Till exempel en liten kille som väldigt gärna vill ha långt hår och som får utstå hån och retande för det. På träningen inför tävlingen var det några pojkar som hade skrattat åt Vilho, som kallat honom för flicka och sagt att han inte kunde, och det är verkligen inte första gången. Så jag och Vilho talade om hur det inte har någon betydelse hur man ser ut, och om hur de där pojkarna som retas verkar tro att flickor inte kan. Och tja. Vilho har ju en guldmedalj runt halsen så skrattar bäst som skrattar sist liksom.

Men det där fria valet som man förväntas kunna göra och stå för, hur lätt är det egentligen när man sedan blir retad för det? Hur många vuxna hade gett upp och klippt sig? Jag hade det säkert. Men Vilho gör det inte. Och när jag frågar honom hur han känner inför att vara långhårig och bli retad skakar han på axlarna och säger att det struntar väl han i. Han är sju år gammal och starkare än de flesta. Det finns inte guldmedaljer nog i hela världen för att belöna honom för det.

Vilho judo

 

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nämen, jag tycker att vi börjar kalla alla människor för bara iskor istället.

Charlotte54 kommentarer

Genom min underbara Facebook-feed ramlade jag återigen in på Hanna Kjellbergs fantastiska blogg och ett inlägg om vad feminism är. Läs det. Det är bra.

Som ni vet är jag ju väldigt tveksam till att kalla mig själv för feminist (även om jag ramlar närmare och närmare varenda gång någon kommer in på den här bloggen och skriker ”typiskt jävla feministmiffon)”. Men förutom mina genomgripande aversioner mot kategoriseringar, som alltså inte specifikt rör feminismen, är det en sak med själva ordet feminism som jag bara inte förstår mig på: kritiken om att man hör på ordet att det inte är riktig jämställdhet, att det bara rör kvinnor. Hela det där feminin – kvinna – feminist – antimän – rantet. Om det nu inte är så att de som protesterar mot ordet feminism faktiskt är emot ord som exkluderar det ena könet, för då skulle det ha lite mer trovärdighet och då skulle jag förstå kritiken.

Men (och rätta mig om jag har fel här nu) det är inte direkt samma personer som tycker att man inte kan vara feminist och tro på riktig jämställdhet för att ordet feminism bara inkluderar kvinnor som också vill ställa sig på barrikaderna och protestera mot ordet människa för att det bara inkluderar män (jämför med franskans ‘homme’, engelskan ‘man’). Ska vi tala historiskt bagage och språklig förändring? Feminismen startade som en rörelse för kvinnors emancipation och utvecklades till en rörelse för jämställdhet. Definitionen av människan utvecklades (även ur ett rent medicin- och biologihistoriskt hänseende) från att ha sett mannen som ursprunget och kvinnan antingen skapad av Gud genom mannen eller som en biologisk avvikelse med inverterade organ till att ses som skapad av samma evolution.

Så upp på barrikaderna bara! Genom en annan ism kan alla iskor få lika rättigheter!

Ja, eller så kan vi bara acceptera att ord lever i språket och samhället och kan omdefinieras.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnor i maktposition och det där med att pissa på någons grav

Charlotte18 kommentarer

Om det nu var någon som mot all förmodan inte trodde att kvinnor som tar för sig får ta fruktansvärda mängder skit kan hen med fördel ta del av vad som för tillfället utspelar sig på sociala medier. Margret Thatcher har avlidit och nätet fylls av uppmaningar om hur man bäst ska fira att häxan är död. Om vi för den här gången har ganska mycket överseende med hur oerhört respektlöst det är att fröjdas över att någon dött (någons mamma, förresten) och istället fokuserar på den veritabla shitstorm som utbrutit. Den shitstorm som inte kommer sig av att särdeles många av dem som sprider bilder på Thatcher som halvt förmultnad zombie eller som häxa  i dag egentligen har ett personligt förhållande till Thatchers politik, eller ens har levt under hennes styre, utan kommer sig av att hon var kvinna med makt. På Facebook finns det en uppsjö communities och sidor för den som vill veta var de bästa Thatcher-är-död-och-vi-ska-festa-ställena finns.

thatcher 2 thatcher

Så vad har Thatcher gjort som är så hemskt?

Var hon en diktator? Nej.

Godkände hon massmord? Nej.

Upprättade hon dödsläger? Nej.

Avrättade hon sina politiska motståndare? Nej.

Men hon torterade säkert kattungar? Förmodligen inte.

Så vad säger Facebook om en kul kille som Kim Jong Il med tillägssöket ”dead”?

kim jong

Hugo Chaveź?

chavez

Men Saddam Hussein då?

hussein

Visst kan vi tala om hur det inte finns några som helst strukturella hinder för kvinnor att komma till makten. Se bara på Margret Thatcher, liksom. Hon kom ju till makten. Men vad som händer på sociala medier nu är uttryck för de strukturella hinder som kvinnor möter i toppen. Det handlar inte om att kvinnor behöver mer skinn på näsan, att lära sig ta det som en man, för en man kan vara diktator och ändå få mildare behandling. En man som inte var diktator utan en vanlig folkvald politiker, precis som Thatcher, ihågkoms för sin politiska gärning. Thatcher, som förvisso var stenhård, möts istället med ett enormt hat och oförblommerat jubel. Och jag vill egentligen inte misstro folks historiekunskaper för det känns ju lite förmätet att sitta här och vara kvinna och tro att man är något, men jag kan sätta vänstra lilltån på att inte en käft av dem som nu hojtar om att häxan är död de facto sitter inne med några historiskt baserade kunskaper kring hennes gärning. För gärningen kan man kritisera. Kritisera Falklandskriget. Kritisera nyliberalisemen. Kritisera privatisering. Men gör det för i helvete inte utgående från att Thatcher var en häxa som världen nu befriats från. Gör det inte utifrån kvinnoförakt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ungdomar som bara hänger i köpcentrum och bråkar och sånt där ni vet

Charlotte3 kommentarer

För tillfället är det väldigt mycket diskussion här i Finland om hur man ska handskas med alla dessa ungdomar som inte har något bättre för sig än att hänga i köpcentrum. Om vi för den här gången inte hänger upp oss på det självklara i att det har ett samband med att fritidsgårdar stängs, hobbyverksamhet kostar 150 euro per termin och att ungdomsarbetslösheten är skyhög finns det en annan aspekt jag skulle vilja lyfta fram.

Jag minns inte var jag hörde det, eller om jag läste det någonstans, men för ett par år sedan var det någon som talade om betydelsen av torgen förr i tiden. Det som en gång i tiden kallades för forum och som var den viktigaste mötesplatsen för alla områdets invånare, städernas självklara mittpunkt håller sakta men säkert på att försvinna, att ätas upp av bebyggelse. Men genom att man börjar utrota de vanliga fria torgen till förmån för köpcentrum skapar man rum som inte är fria. Någon äger köpcentrumen. Någon får bestämma vem som får komma dit och när alla ungdomar borde kastas ut (vilket man alltså gjorde för några dagar sedan – hivade ut alla ungdomar). Ett köpcentrum med tak och väggar är (och jag är den första att erkänna det) en prima uppfinning i ett land som större delar av året har minus 25 grader, snålblåst och snöslosh, men i ett köpcentrum finns inte torgets friheter; att protestera, att demonstrera, att samtala och att bara få vara.

För i takt med att de allmänna, fria rummen försvinner kommer vissa personer att bli utestängda och det är det som håller på att hända nu. Ungdomar är inte per definition bråkiga slashasar som inte borde få vistas bland vanliga människor. Ungdomar är, några bråkstakar och inte alltid så inspirerande attityder till trots, faktiskt framtiden. Den ska vi inte stänga ute.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Militanta kvinnorörelsen för hundra år sedan

Charlotte5 kommentarer

Den tidiga rörelsen som arbetade för kvinnors rättigheter i Storbritannien, suffragetterna, tränade jiujitsu. Somliga för att kunna försvara sig själva mot våldsamma män, andra för att kunna försvara rörelsens medlemmar och framförallt ledare mot poliserna. Suffragetterna fick nämligen inte hålla möten eller utföra andra aktioner utan blev brutalt slagna tillbaka och titt som tätt tillfångatagna (bara år 1912 blev Emmeline Pankhurst arresterad 12 gånger). År 1913 gick den såkallade Cat and Mouse Act igenom, och myndigheterna fick rätt att tvångsmata hungerstrejkande suffragetter tills de blivit starka nog att släppa ut endast för att strax därefter arrestera dem på nytt.

Edith Garruds man skulle egentligen ha varit den som höll en uppvisning i jiujitsu för några av suffragetterna, men när han var tvungen att lämna återbud steg Edith fram. Det var tidigt 1900-tal och de asiatiska kampsporterna var förvisso på väg att bli mode men var fortfarande i stort okända i väst. Edith blev suffragetternas tränare. Med en suffragett utklädd till polis visade Edith hur man skulle försvara sig och knappa trettiotalet kvinnor utsågs till The Bodyguard, elittränade jiujitsu-suffragetter som skulle försvara kvinnorna som sammanträdde mot poliserna – åtminstone tillräckligt länge för att ledarna skulle kunna hinna iväg. Kvinnorna beväpnade sig med en slags indiska klubbor som de gömde bland sina kjolar, de hade förklädnader, taggtråd dold i blomstergirlanger och body doubles för Emmeline Pankhurst.

Kvinnorörelsen blev bara utbrett militant i Storbritannien eftersom de flesta andra länder införde rättigheter för kvinnor genom politiska diskussioner. Men Edith var också övertygad om att det inte bara var suffragetterna som måste försvara sig mot polisen utan att det var varje kvinnas skyldighet att lära sig att försvara sig själv mot de män som våldförde sig på henne. I en artikel för den första hälsotidningen, Health and Strength, år 1910 skrev Edith en artikel kallad Damsel vs. Desperado i vilken hon menade att kvinnor nuförtiden var utsatta för allsköns faror ”för så många som kallar sig själva ‘män’ är inte värda den upphöjda titeln”. Året efter skrev hon den illustrerade ”Ju-Jutsu as a Husband-Tamer” där hon låter Liz slå tillbaka när Bill ger sig på henne. Bill är en bra make när han är nykter, men det är inte så ofta.

I sina tjusiga hattar, långa klänningar och hårt snörda midjor lärde sig kvinnorna att försvara sig. Det handlade aldrig om att attackera, aldrig om att bli mindre kvinnlig eller att initiera våld. Istället handlade det om rättigheter. Rättigheter att rösta och att få bestämma över sig själv förstås, men också om att kvinnan skulle ha rätten och framförallt kunskapen att försvara sin kropp och sin själ mot vad eller vem helst som försökte ta henne.

För den som vill läsa mer kan jag rekommendera Emelyne Godfreys Femininity, Crime and Self-Defense in Victorian Literature and Society: From Dagger-Fans to Suffragettes (2012)

Historikerns historier · Kulturkrockar

Privilegiet att få lära sig

Charlotte7 kommentarer

Jag går för tillfället en kurs i universitetspedagogik. En av de saker vi har talat mest om är hur man ska få studenter att ta sig an lärande med en så kallad deep approach istället för en surface approach. Den som använder en deep approach kommer nämligen att lättare komma ihåg vad den lärt sig och kunna applicera sina kunskaper på rätt sätt i framtiden, medan den som har en surface approach förmodligen kommer att ha glömt allt man gått igenom efter att sista tentan är avklarad. En deep approach främjar livslångt lärande. En surface approach består av att man skummar igenom materialet och förhoppningsvis klarar sig igenom kursen.

I ärlighetens namn tycker jag att kursen är rätt skit. Visst, på många vis följer de i princip manualen för hur man ska uppmuntra deep approach men jag fortsätter att skumma igenom texterna och lyssna med ett halvt öra. Det är en hel massa grupparbete. Vi har fått en peer group att bonda med – en grupp för uppbyggande självkritiska diskussioner och reflektioner. Allt jag vill göra är att sitta hemma på mitt rum och lösa uppgifter. Jag vill inte alls växa som människa och reflektera och träffa folk och sånt.

Så i dag hade vi möte med vår peer group. Det är egentligen en bra liten grupp, bestående av mig själv och tre doktorander från helt andra discipliner. En av dessa är en doktorand från ett av Asiens fattigaste länder som kommit till Helsingfors för att studera. Han har läst vartenda ord i varenda artikel vi fått oss tilldelade. Han läser allas referat av mötena och kommenterar, han läser alla diskussionstrådar, han för rigorösa anteckningar och han ställer drösvis med frågor till oss andra kring hur vi ser på olika aspekter av artiklarna.

Och jag skäms. Jag skäms för att jag är så in i helvete bortskämd. För att jag inte bara har fått hela min utbildning gratis utan även också under långa perioder har fått betalt, genom studiebidrag, för att kunna lära mig mer och för att jag har utnyttjat stora delar av den tiden till att begränsa mitt eget lärande. Till att välja vad jag vill ta till mig istället för att ta tillfället i akt att lära mig så mycket jag kan på alla kurser jag tagit.

Men så är det här i Finland och även i Sverige. Vi ser utbildning som en så självklar rättighet att den blir en börda. Lärande är något vi tvingas till och försöker försvara oss emot. Som när det talas om hur onödigt det är att lära sig svenska i skolan här i Finland. Kunskap är aldrig onödig. Lärande föder lärande och kunskap är makt. Vi serveras den på ett fat och är för bortskämda för att förstå att det är en ynnest att få lära sig, att det är ett privilegium och inte en belastning. Jag undrar om historiens stora tänkare som reste runt mellan olika universitet för att få diskutera med likasinnade, som dedikerade sitt liv till kunskapen och som på många vis har bidragit till vår världsbild skulle skratta eller gråta om de hörde oss i dag. ”Jag vill inte lära mig svenska fast det ingår i den statligt finansierade utbildningen alla invånare får.” ”Jag vill inte lära mig om religioner för jag tror ändå inte på Gud.” ”Jag sitter bara med på de här för universitetsstuderande gratis föreläsningarna hållna av några av världens främsta forskare  för att få studiepoäng.”

Och Einstein bah ”va saru att du gjorde saru”?

För hjärnan blir inte full. Att lära sig om ett ämne fyller inte en kvot och tar ingen plats från ett annat ämne utan främjar sannolikheten att man lär sig ännu mer.

Och nej. Alla behöver inte lära sig allt. Men om man ändå ska göra något kan man lika gärna ta vara på chansen att lära sig så mycket som möjligt. Det ska jag försöka bli lite bättre på.