Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Varför behövs män egentligen?

CharlotteLämna en kommentar

Det finns så vansinnigt många dåliga skämt som svar på den frågan, men jag ska för en gångs skull försöka undvika dem. För på Twitter för några dagar sedan utbröt ett imponerande stort feministbråk kring just den frågan. Varför behövs män?

Och för min del så är svaret på den fråga helt självklart: för att de utgör hälften av befolkningen.

På ett djupare plan så rörde frågan huruvida män alls behövs specifikt deras inblandning i den feministiska rörelsen. Och jag tycker inte om att döma folk och alla ska få tycka vad de vill och respekt för andras åsikter och blablabla. Men för i helvete vilken jävla dum tanke. Män har funnits med i den feministiska rörelsen sedan den startade. Den feministiska rörelsen har drivits av och överlevt genom årtiondena för att den har varit grundad på allas lika värde – på tanken om att kvinnor och män är lika mycket värda. När några nu menar att männen inte behövs undrar jag således vad det är man menar att den feministiska rörelsen ska kämpa för. För feminism utan män kan aldrig bli jämställdhet. Det kan bara bli kvinnofrågor. Och i jämställdhetens namn finns det en hel del viktiga frågor där männens röster är viktiga, som till exempel rätten att vara förälder.

Dessutom menar jag att det enda som skapar gruppen ”kvinnor” är motsatsen; män. Det enda som kännetecknar alla kvinnor är att de inte är män. Mer än så finns det inte som binder oss samman. Det är lång tid sedan tanken om det universella systerskapet övergavs (för de flesta, i alla fall) för att upplevelsen av att vara kvinna inte ska bli begränsad till den vita medelklassen. Mitt liv som kvinna liknar inte automatiskt alla andra kvinnors liv. Så när vissa svenska feminister talar om hur svenska kvinnor utsätts för förtryck skulle jag lite vänligt vilja föreslå att de åker till Marocko och pratar med de våldtagna kvinnorna som uteslutits ur sina familjer på grund av skam. Bara för att få lite perspektiv liksom. De våldtagna trettonåringarna som sitter med sitt lilla barn på knät och varken har ett hem, en familj eller en chans till utbildning vill säkert gärna höra om hur förtryckta svenska kvinnor är. Eller inte. Men lika lite som jag tycker att det är ok att trycka ner kvinnor i Sverige som upplever problem med argumentet att de minsann är mycket mer privilegierade än andra kvinnor, lika fel tycker jag att det är att trycka ner män med samma argument. Därför måste man se till situationsspecifika problem. Inte till biologiskt kön.

Genom att vilja stänga män ute från den feministiska rörelsen, enkom på grund av att de är män, återupplivar man tanken på systerskapet – på att det finns mer än biologiskt (medfött eller inte) kön som utmärker gruppen kvinnor. Man underkänner mäns upplevelser av orättvisor, strukturer, patriarkala rester av prestationsångest och förväntade våldsdåd. Då ska man heller inte bli förvånad över att män tycker att feminism känns jävligt irrelevant, eller rentav upplever den feministiska rörelsen som provokativ, eftersom man belägger alla män med en teoretisk immunitet mot orättvisor – en immunitet som män de facto inte har. Dessutom är det ett sätt att dela in befolkningen i män versus kvinnor och därmed återvända till forna tiders totala ignorans beträffande alla dem som inte känner sig bekväma i någondera kategorin. Och dit vill åtminstone inte jag tillbaka.

Därför behövs män.

(Och för att de når till den där hyllan där man gömde chokladen men som man inte når till utan stol.)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det räcker nu.

Charlotte25 kommentarer

Nu har media snart lyckats hetsa upp en prydlig mobb mot BHar för barn. Men hörrni, nu räcker det. Det är våra döttrar som hamnar i skottelden. Våra döttrar är i mitten av en konflikt som vi som föräldrar ska skydda dem ifrån. De flesta av de där flickorna kommer någon gång i framtiden att bära BH, för att de behöver. Skuldbelägg dem inte redan som barn. Visa dem inte att det där med att växa upp och bli kvinna är något ont, en automatisk andraplats där spelreglerna redan är satta och kvinnan inte kan göra annat än att finna sig i sin underordnade roll. För det här rör inte alls bara att låta barn vara barn, det handlar om en missriktad vilja att skydda småflickor från hur det är att vara vuxen kvinna – till synes helt utan en tanke på att barn alltid har velat klä ut sig till vuxna. Barn ska ju bli vuxna! Det gäller för oss vuxna att visa vad det innebär att vara vuxen. Det är där vi måste lägga krutet.

Och som ett litet perspektiv: Har ni sett att de säljer wife beaters till småpojkar? Dessa ärmlösa tröjor som för många symboliserar hustrumisshandel, men som absolut är ett sätt för män att visa sina muskler. Varför ska småpojkar ha sånna? De har ju inga muskler att visa upp! De här små pojkar slungas in i vuxenvärldens aggressioner, våldsamhet och drogberoende. Eller nej. Ganska bisarrt låter det ju. Varför skulle småpojkar påverkas av att de kläs som små vuxna män? Vad finns det som småpojkar gör och har som måste rannsakas och begränsas och hetsas kring?

För det största problemet med hela den här BHhärvan är att det genusperspektiv många tror att det ger i själva verket är helt förlorat när man vill rannsaka flickors kläder. Vad är det här om inte utseendehets? Vad är det här om inte det sämsta ur vuxenvärlden och de mörkaste sidorna av att vara kvinna? Många vuxna kvinnor behöver BH, klarar sig inte en dag utan. Jag är en sådan. Med mina jättebazongas får jag helt sjukt ont i ryggen utan bra BH. Och jag hade önskat att det inte hade varit så tabu med BHar när jag letade. Att det hade setts som ett naturligt plagg. Då hade jag sluppit åratal av ryggvärk, huvudvärk och obehag. Då hade jag kunnat hitta rätt sorts betydligt snabbare, fått hjälp av rätt sorts butiksbiträden direkt. För oss som behöver är en bra BH det viktigaste plagget i världen. Det är inte en sexaccessoar.

Köp inte BH till ditt barn om du inte vill. Men låt andra kvinnor och framförallt andra barn få vara ifred med sina beslut.

En av de allra bästa texterna om ämnet är Michaelas! Läs den!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kom inte och säg att jag inte tog er på allvar!

Charlotte19 kommentarer

Jag skrev att kvinnor i Sverige och Finland i högre grad än män råkar ut för partnervåld som leder till skador och dödsfall, samt att kvinnor, bland annat på grund av sin mindre fysiska styrka känner sig mer hotade än män – kvinnor är oftare otrygga. Det här är saker som forskningen visar, och som jag också länkade till. Ändå blev jag anklagad för att fara med osanning, vara en sådan man kräks på för att jag gör problem som drabbar män till 100 % kvinnoproblem och att inte ta ansvar för mitt liv som kvinna. Som bevis tilldelades jag följande lista (som är ganska standard, det är inte första gången jag ser den) med studier som då tydligen ska visa att män egentligen är de verkliga offren vid partnervåld. Efter att ha blivit anklagad för att ljuga och uppmanad att göra om och göra rätt ombads jag kommentera en kilometerlång lista på studier som skulle bevisa att jag var en lögnare.

För det första vill jag göra alldeles klart att ingen av dessa studier rör svenska och/eller finska förhållanden och därför är egentligen ingen av dem relevanta. Men för den här gången. Låt gå. För det andra är det säkert bäst att vi tar varje studie för sig.

”Amendt, G. (2008). I didn’t divorce my kids!: How fathers deal with family break-ups. Campus Verlag Publishers. (In Chapter 5 author presents data from an internet survey of 3600 divorced German fathers. Results reveal that 1/3 of men reported episodes of physical violence during the divorce process and 2/3 of these were initiated by ex-partners.)

Vuxna män Tyskland”

Det här ska röra ”vuxna män i Tyskland”. Som vem som helst kan läsa sig till rör det 3.600 frånskilda fäder i Tyskland. Av dessa 3.600 män är det 1/3 som rapporterat fysiskt våld under skilsmässoprocessen. Så får det förstås inte vara och det kan diskuteras inom sin kontext (lämpligen hur svårt det är att vara frånskild far), men vad gäller partnervåld i Tyskland har 25% av alla kvinnor mellan 16 och 85 år varit utsatta för fysiskt våld. 2/3 av dessa har varit utsatta för grovt eller mycket grovt våld. I en studie om våld mot män (där representativa män intervjuades) rapporterade 5% av männen att de utsatts för partnervåld från en kvinna, men också att de inte fick skador. Räknar man med psykologiskt våld ( typ i stil med kontrollerande beteende) är siffrorna betydligt högre. Men alltså. Män blir inte lika skadade och inte lika rädda. Ens i Tyskland.

”Anderson, K. L. (2002). Perpetrator or victim? Relationships between intimate partner violence and well-being. Journal of Marriage and Family, 64, 851-863. (Data consisted of 7,395 married and cohabiting heterosexual couples drawn from wave 1 of the National Survey of Families and Households . In terms of measures: subjects were asked ”how many arguments during the past year resulted in ‘you hitting, shoving or throwing things at a partner.’ They were also asked how many arguments ended with their partner, ‘hitting, shoving or throwing things at you.’” Author reports that, ”victimization rates are slightly higher among men than women and in cases that involve perpetration by only one partner, more women than men were identified as perpetrators .”)

Gifta par USA”

Det här ska röra ”gifta par i USA” och visa att män är mer utsatta än kvinnor när det kommer till partnervåld. Det största problemet här är att man räknat endast ”hitting, shoving or throwing things”. En studie som kom det här året (2013) visar en helt annan sida när man tar med sexuellt våld och effekter av våldet och påvisar samma trend som i Sverige och Finland:

”The study found that married/cohabiting women reported significantly more intimate perpetrated rape, physical assault, and stalking than did married/cohabiting men, whether the time period considered was the respondent’s lifetime or the 12 months preceding the survey. Women also reported more frequent and longer lasting victimization, fear of bodily injury, time lost from work, injuries, and use of medical, mental health, and justice system services.” (mina markeringar)

Och så nästa…

”Arias, I., Samios, M., & O’Leary, K. D. (1987). Prevalence and correlates of physical aggression during courtship. Journal of Interpersonal Violence, 2, 82-90. (Used Conflict Tactics Scale with a sample of 270 undergraduates and found 30% of men and 49% of women reported using some form of aggression in their dating histories with a greater percentage of women engaging in severe physical aggression.)

Universitetstuderande Canada”

… då vi förflyttat oss till universitetsstuderande i Canada. De har tagit ett sample av 270 undergraduates. 270! Dessutom är studien från 1987. Det kan knappast säga något som situationen beträffande partnervåld i dagens Canada. I Canadas senaste statistik (från 2009) rapporteras nämligen att kvinnor utsätts för grövre våld. Beträffande varför man inte rapporterar till polisen uppger männen att de inte tyckte att det var viktigt nog och kvinnorna att de inte ville att någon skulle veta och att de var rädda för sin partner. Igen: trygghet. Och vad gäller våldets fördelning mellan män och kvinnor? 83% av alla polisrapporter om partnervåld rör attacker mot kvinnor i hemmet. Ja, och enligt en rapport om de där dejtande paren är 80% av offren kvinnor.

”Bernard, M. L., & Bernard, J. L. (1983). Violent intimacy: The family as a model for love relationships. Family Relations, 32, 283-286. (Surveyed 461 college students, 168 men, 293 women, with regard to dating violence. Found that 15% of the men admitted to physically abusing their partners, while 21% of women admitted to physically abusing their partners.)

Universitetstuderande USA”

Så gör vi samma sak i USA, med ytterligare en 30 år gammal studie av några hundra studenter. Om vi uppdaterar den studien lite (2006) och tar ett större urval (14956 studenter) hamnar siffrorna på ungefär 9% för båda könen. Vill man titta på familjen som modell kan man se att de flickor som utsatts för våld under dejtande löper betydligt högre risk än pojkarna att senare i livet hamna i ett våldsamt förhållande. 5,3 miljoner kvinnor i USA varje år utsätts för partnervåld. 1,300 av dessa mördas.

”Mwamwenda, T. S. (1998). Reports of husband battering from an undergraduate sample in Umtata. Psychological Reports, 82, 517-518. (Surveyed a sample of 138 female and 81 male college students in Transkei, South Africa, regarding their witnessing husbanding battery. Responses reveal that 2% of subjects saw their mother beat their father, 18% saw or heard female relatives beating their husbands, and 26% saw or heard female neighbors beating their husbands.)

South Africa Vuxna kvinnor”

Ärligt talat förstår jag inte riktigt vad för poäng man ville göra när man tog med den här studien som ett exempel på mäns stora utsatthet. Ingen tvivlar väl på att män också utsätts? Och att ta Sydafrika, som har världens högsta nivåer av våld mot kvinnor, som ett exempel på mäns utsatthet är inte så lite bisarrt. I Sydafrika mördas varje dag 4 kvinnor av sin partner. Partnervåld mot kvinnor är en jävla epidemi!

”Nisonoff, L. & Bitman, I. (1979). Spouse abuse: Incidence and relationship to selected demographic variables. Victimology, 4, 131-140. (In a sample of 297 telephone survey respondents found that 15.5% of men and 11.3% of women report having hit their spouse, while 18.6% of men and 12.7% of women report having been hit by their spouse.)

Vuxna 1979”

Här var det någon som år 1979 satte sig ner och ringde (tänk på hur telefonerna såg ut då så får ni en uppfattning om hur gammal studien är) till 297 personer. Detta påstås sedan gälla ”vuxna 1979”. I själva verket har de ringt till medelklassinvånare i Suffolk County (NY) för att göra undersökningen. Och i den lilla biten här ovanför vet jag inte hur de har tänkt ihop sina procent. I studiens abstract står nämligen att ”one of four men and one of six women reported having used violence on their spouses.”

”Moxon, S. (2011). Beyond staged retreat behind virtual ‘gender paradigm’ barricades: the rise and fall of the misrepresentation of partner-violence, and its eclipse by an understanding of mate-guarding. Journal of Aggression, Conflict and Peace Research, 3, 45-56. (Author offers an original analysis of findings in the area of partner violence. Suggests that gender-symmetries in intimate partner violence can best be understood from an evolutionary psychological perspective. In particular, ”the greater need for women than for men to maintain the integrity of the pair bond” is offered as an explanation to account for the finding that women are as physically aggressive or more aggressive as men in their relationship with spouses or male partners.)

England 2011 Vuxna”

Det här är evolutionspsykologi. Ytterligare en författare som vill slåss mot feminismen (söker man efter hans publikationer får man bara träffar på Flashback och hans egna sidor – inte på vetenskapliga sidor) hellre än prata fakta. Nuff said.

”Munoz-Rivas, M. J., Grana, J. L., O’Leary, K. D., & Gonzalez, M. P. (2007). Aggression in adolescent dating relationships: prevalence, justification, and health consequences. Journal of Adolescent Health, 40, 298-304. (A sample of 2416 high school students from 20 different schools in Madrid, Spain completed a modified CTS. Results reveal that significantly more women, 41.9% compared to 31.7% of men, admitted to perpetrating some form of physical aggression toward their dating partners. Women were significantly more likely to hit or kick , slap and shove or grab than men.)

Spain 2007 Tonåringar”

Det är spännande med sånna här självrapporteringsstudier. Kvinnor rapporterar nämligen ganska ofta att de är förövare, men när man sedan jämför offer blir det en annan bild. Den här studien från 2010 visar exempelvis att kvinnor ser sig själva som mycket mer aggressiva än männen, men när det gäller utsatthet finns det ingen skillnad mellan könen. Ungefär samma resultat som studien från USA alltså.

”Fergusson, D. M., Horwood, L. J., & Ridder, E. M. (2005). Partner violence and mental health outcomes in a New Zealand birth cohort. Journal of Marriage and Family, 67, 1103-1119. (Examined extent of domestic violence experience and perpetration in a sample of 828 young adults who were 25 years old. Subjects were part of a long term longitudinal study and were administered the CTS2. Results reveal that ”there were more men exposed to severe domestic violence than women” and that mild and moderate rates were similar for men and women. Overall, 39.4% of women and 30.9% of men reported perpetration scores of 3 or higher. Authors report that men and women reported similar rates of injury . In terms of initiation of partner assaults, 34% of women and 12% of men reported initiating physical assaults.)

New Zealand 2005 25-åringar”

Det den här studien egentligen kommer fram till är att män och kvinnor är ungefär lika utsatta för våld och sifforna som ges ovan är varken vad studien ville undersöka eller vad den faktiskt kom fram till. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan vad kvinnor rapporterar att de utsätt män för, och vad män upplever har hänt dem. Att en högre procent kvinnor än män rapporterar att de utövat våld menar författarna kan tillskrivas ”a tendency for men to underreport their perpetration of domestic violence.” För som offer är män INTE mer utsatta än kvinnor utan, enligt den här studien. ungefär lika mycket. Studien visar också att kvinnor är mer rädda för sin partner. Trygghet, igen. Studien visar dock inte någon större skillnad på skador, men en av studiens begränsningar är just att den inte alls påvisar allvarliga skador och död. Varje år mördas 14 kvinnor av sin partner i Nya Zealand av sin partner. Motsvarande siffra för männen är 6. Av dem som arresteras för partnervåld är 84% män. Det säger en del om de allvarliga skadornas fördelning.

”Magdol, L., Moffitt, T. E., Caspi, A., Fagan, J., Newman, D. L., & Silva, P. A. (1997). Gender differences in partner violence in a birth cohort of 21 year Olds: bridging the gap between clinical and epidemiological approaches. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 65, 68-78. (Used CTS with a sample of 861 21 year Olds in New Zealand. Physical violence perpetration was reported during the previous 12 months by 37.2% of women and 21.8% of men, with severe violence perpetration by women at 18.6% and men at 5.7%.)

Nya Zealand 1997 21-åringar”

Den här studien är äldre än den föregående och har dessutom inte med sexuellt våld, vilket räknas som grovt brott. Ska vi säga att vi bara litar på den senaste forskningen (som har den uppdaterade versionen av CTS också)?

”Stets, J. E. & Henderson, D. A. (1991). Contextual factors surrounding conflict resolution while dating: results from a national study. Family Relations, 40, 29-40. (Drawn from a random national telephone survey, daters between the ages of 18 and 30, who were single, never married and in a relationship during the past year which lasted at least two months with at least six dates were examined with the Conflict Tactics Scale. Findings reveal that over 30% of subjects used physical aggression in their relationships, with 22% of the men and 40% of the women reported using some form of physical aggression. Women were ”6 times more likely than men to use severe aggression …Men were twice as likely as women to report receiving severe aggression .” Also found that younger subjects and those of lower socioeconomic status were more likely to use physical aggression.)

18-30åringar 1991”

Tre saker: Studien är gammal (över 20 år). Studien rapporterar inte sexuellt våld. I studiens abstract står det att ”women are at least as likely as men to engage in physical disputes”, inte att kvinnor är värre.

”Felson, R. B., & Outlaw, M. (2007). The control motive and marital violence. Violence and Victims, 22, 387-407. (Study based on an analysis of data obtained through the National Violence Against Women Survey . Authors looked at 10,000 respondents out of 16,000 total sample who were currently married. Results reveal that adult women are just as controlling and jealous toward their male partners as the other way around. Also report that, ”While controlling spouses in current marriages are more likely to act violently there is no evidence that this relationship is gendered.”)

Gifta vuxna 2007”

Nämen, inte har jag väl sagt att kvinnor inte skulle vara kontrollerande eller svartsjuka? Det är ganska väl belagt. MEN DET ÄR FLER KVINNOR SOM HAMNAR PÅ SJUKHUS OCH I EN FÖRTIDIG GRAV!

”Russell, R. J. H., & Hulson, B. (1992). Physical and psychological abuse of heterosexual partners. Personality and Individual Differences, 13, 457-473. (In a pilot study in Great Britain 46 couples responded to the Conflict Tactics Scale. Results reveal that husband to wife violence was: Overall violence= 25% and severe violence= 5.8%; while wife to husband violence was: Overall violence= 25% and severe violence=11.3%.)

Gifta vuxna Great Britain 1992”

I en studie av 53 (inte 46 som det står där ovan) par får man inte fram ett generellt mönster för hela Storbritannien. Bara så att vi har det klart. Sedan skriver författarna i sitt abstract att ”much of the abusive behaviour of the wife can be regarded as a reaction to an abusive husband.” I abstractet står INGET om att kvinnan ska vara mer våldsam. Var resten av siffrorna kommer ifrån kan jag inte avgöra, för jag får inte tag på någon fullversion.

”Brinkerhoff, M., & Lupri, E. (1988). Interspousal violence. Canadian Journal of Sociology, 13, 407-434. (Examined Interspousal violence in a representative sample of 562 couples in Calgary, Canada. Used Conflict Tactics Scale and found twice as much wife-to-husband as husband-to-wife severe violence . The overall violence rate for husbands was 10.3% while the overall violence rate for wives was 13.2%. Violence was significantly higher in younger and childless couples. Results suggest that male violence decreased with higher educational attainment, while female violence increased.)

Gifta vuxna Canada 1988”

Här är ytterligare en gammal studie baserad på en outdated CTS, som inte finns tillgänglig i fullformat och som i abstractet inte nämner någonting om att kvinnor är mer våldsamma än män.

Sådär. Ingen kan säga att jag inte tog de här studierna på allvar. Att jag inte läste och bemötte. Och fortfarande finns det alltså ingenting som bevisar motsatsen till vad jag först skrev; kvinnor är oftare utsatta för våld som leder till skador och död och kvinnor upplever större hot. Så nu ett tips till alla antifeminister som sitter och biter på naglarna och tycker att jag är den mest trögfattade feministhoran nånsin. Om ni på riktigt upplever att män är utsatta, gå ut och gör något för att stöda dessa män. Var bättre kamrater, späd inte på myter om maskulinitet som styrka och aggression, gör lite frivilligarbete på en ungdomsgård och bjud era flickvänner på saft och bullar. Men kom för fan inte och säg att jag ljuger!

Den som vill veta mer om hur antifeminister misstolkar CTS och vad man ska göra åt det kan läsa den här! Jodå. Det är så vanligt att man forskar om fenomenet…

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om småbarn och BH och om hur kvinnoförtrycket kan se ut

Charlotte6 kommentarer

Vi måste prata lite mer om det där med barn och BHar för det blev visst en jättegrej. Och fortfarande är de allra flesta röster oerhört fördömande; ”hur kan föräldrar låta sina barn få sånt där skit? Jävla curlingföräldrar!” ”Nu räcker det inte med att sexualisera vuxna kvinnor, nu ska man sexualisera småflickor också!” ”Folk är för fan inte kloka som tillåter att småflickor utseendehetsas!”

Och så vidare. Här finns några uppenbara problem. För det första verkar motståndarna tro att anledningen till att vissa tillåter BH och bikini är att de är lata jävla usla curlingföräldrar som låter barnen få allt de pekar på, inte att det kan vara ett aktivt genomtänkt val. För det andra är det huvudsakligen kvinnor som blir arga, och när dessa kvinnor klagar på ”föräldrarna” menar de oftast egentligen ”mammorna”. Ingen här talar om pappornas roll. För det tredje är sexualitetens normer något som man socialiseras in i – inte något medfött. Ett litet barn som kråmar sig som Lady Gaga förstår inte den sexuella innebörden. När vi menar att barnen sexualiseras är det alltså någonting som härstammar från oss som betraktare, inte från barnet.

Den debatten som förs nu är på tok för förenklad och generaliserande, det är för mycket moraliserande, fördömande och fingerpekande. BH-motståndarna tycks ta för givet att de har rätt och att det inte finns nyanser. Och jag säger inte att de har fel, men de där nyanser får inte glömmas bort.

Jag vill dock göra det alldeles klart att jag tycker att det är helt onödigt med BH och bikini till småbarn. Det är produkter som jag önskar inte fanns på marknaden. Nu finns det, och jag misstänker att de inte kommer att försvinna. Därför är det upp till mig att förhålla mig till deras existens. Min femåring Tilda (då fyraåring) hittade dem förstås långt innan jag själv ens fattat att de existerade i minimodeller. Hittade, och ville ha. När det blev dags att köpa nya badkläder till Tilda insisterade hon således på en bikini. Jag sa nej. Och så diskuterade jag saken med en vän, upprörd över vad för skit som nu finns att köpa till småflickor och upprörd över att föräldrar faktiskt köper det och upprörd över hela världens förfall. ”Min dotter ska banne mig inte ha någon jävla bikini!” Och han frågade mig bara helt simpelt varför inte. Jag svarade att bikini är vuxengrejer, inte för barn. Han frågade varför.

Och jag kunde inte riktigt svara. För att det bara är så. Bikini är vuxen kvinna. Inte barn. ”Men varför?”, insisterade han. ”Varför?” ”För att man inte ska sexualisera barn!”, menade jag. ”Men det är ju du som gör det”, svarade han. ”Du sexualiserar ju genom att tycka att bara vuxna kvinnor får ha bikini.”

Därefter köpte jag just den bikini (en prickig med frillig kant) som Tilda ville ha till henne, och en baddräkt till mig. För det finns någonting oerhört sjukt i att en bikini, ett så tydligt kvinnoplagg, tillåts vara sexsymbol så till den milda grad att den förälder som låter sitt barn ha bikini förtjänar spott och spe. Gör jag fel som låter henne ha en bikini? Kanske det. Men hade det inte blivit ramaskri bland andra mammor när en del barn har bikini så hade barnbikini inte alls varit lika problematiskt. Jag säger inte att man inte ska få protestera, men i protesterna fördömer man andra kvinnors val och skuldbelägger både mammor och barn. Det är inte ok.

Sedan skulle jag också vilja berätta om hur det var när Tilda nu fick en BH av sin flickvän N. Jag har sagt nej till BH. Där går nämligen min gräns. Jag har motiverat det inför Tilda med att hon inte behöver en BH ännu och att jag därför inte vill lägga pengar på det. Vill hon lägga sin veckopeng eller önska sig i present är det ok, men jag köper inte. Hennes lycka var därför total när hon fick en BH av kompisen. Och om ni själv har barn så vet ni hur otroligt lätt barn snappar upp känslor och vibbar från omgivningen. Det är bland annat så småflickor lär sig att utseendet är det viktigaste. När Tilda så av vuxna vänner blev påmind om att hon inte behöver BH hände just det där. Tilda kröp ihop, blev mindre, blyg, medveten om sitt utseende. Besvikelsen i hennes ögon som just hade glittrat av glädje krossade mitt mammahjärta.

Och jag lyfte upp henne i famnen och kramade henne och sa att hon inte ska lyssna på andra. Små flickor och små pojkar får ha på sig precis vad de vill för kläder. Hon ska inte skämmas.

Så läser jag på nätet om vad andra kvinnor säger om sådana barn som min dotter. Om vad andra kvinnor säger om sådana mammor som mig. Läser rad efter rad om vad jag som kvinna och mamma ska göra, måste göra, måste vara. Rad efter rad om vad min älskade lilla dotter, tack och lov för ung för att själv kunna läsa vad som skrivs om sådana som henne och hennes mamma, kommer att bli för ett sorts förstört, sexualiserat, underordnat vrak. Och jag tänker att den som tror att det bara är män som står för sexualiseringen av kvinnor, som upprätthåller utseendehets och nedvärderande kvinnosyn, den skulle med behållning kunna läsa alla de där kommentarerna. Det finns nämligen bara polarisering, bara rätt eller fel, medveten eller korkad, ansvarstagande eller curling i nästan alla kommentarer.

Jag har också hört några säga att BH är vuxengrej, precis som alkohol och även om jag förstår hur man tänker då så missar man en oerhört viktig poäng. Alkohol är skadligt för barn vid själva användandet. Ett barn som har en BH är skadligt först när det finns en sexualiserande fördömande betraktare. Det är en himmelsvid skillnad.

Innan jag slutar skulle jag vilja ta upp två saker till. För det första undrar jag när det är ok att småflickor börjar använda BH (och smink, för den delen) om vi tänker oss att det bara är vuxengrejer. Ponera att vi lär våra småflickor att det inte är bra att använda BH för det är en grej som vuxna kvinnor har och att det inte är bra för barn, hur ska vi då komma bort ifrån nedvärderingen av kvinnor? Och om argumentet är att barn inte ska ha BH för att de inte behöver, så man då sluta tillverka BHar i A-kupa även för vuxna, för att vuxna kvinnor med små bröst egentligen kanske inte behöver BH?

För det andra undrar jag var småpojkarna finns i allt det här. Om någons son skulle vilja ha en BH-topp för barn, skulle det accepteras? Skulle det vara genuskorrekt eller skadligt? Och om svaret är att vi skulle tycka att det vore uppfriskande och bra att småpojkar som ville använda BH fick göra det, varför ska vi då straffa våra flickor?

Det finns många saker som jag tycker är viktiga kvinnofrågor att driva. Ytterligare begränsningar och moralisering av kvinnors och småflickors klädval är inte en av dem.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Små barn och BHar

Charlotte6 kommentarer

Två saker har som genom någon stjärnornas positioner och universums antislump sammanfallit. I går fick min dotter av sin flickvän N en BH-top för barn. I dag tweetades följande bild ur HM:s sommarkollektion ut (via @PerKohler).

HM:s barnavdelning är, eh...

 

För hur mycket jag än tycker att det känns fel att min femåring har en BH har jag svårt att motivera för henne varför det skulle vara olämpligt. Och anledningen till att jag tycker att det är svårt är för att jag tycker att barn i den åldern helt bra kan springa runt nakna. Inte på stan kanske, men i trädgården och på stranden i alla fall. Så om jag tycker att det är naturligt och ok att hon har helt naken, varför skulle det vara något onaturligt med att hon täcker vissa delar? Inte har jag ju något emot att hon har bara trosor, så varför bär det emot att hon vill ha BH?

Jo, för att samhället sexualiserar kvinnokläder i allmänhet och kvinnors underkläder i synnerhet.

Jag har också sett en del feminister ondgöra sig över att föräldrar kan vara ansvarslösa nog att köpa dylika kläder till sina barn. Men hur ska man motivera ett förbud? Att småflickor utan byst inte behöver bysthållare tycker jag är helt ok, men dessa små toppar som inte håller utan bara döljer, hur ska man förklara vad felet är med dem? För felet ligger inte i kläderna, eller i småflickorna, eller ens i att småflickorna har på sig de kläderna utan i att samhället runt omkring dem – och då särskilt reklamindustrin – ser bikinis och BHar som sexattribut så till den grad att de är värre än nakna kroppar. Och när man tycker att det är ansvarslösa, patriarkatstödande, skulle-aldrig-få-föräldralicens-föräldrar som köper sådana saker till sina barn gör man det väldigt enkelt för sig. För själva anledningen till att BHar till barn ses på med avsky av många genusmedvetna föräldrar är ju att den konstanta sexualiseringen av kvinnan får regera. Vill man vara lite provocerande skulle man rent av kunna argumentera för att det skulle vara normbrytande att köpa BHar till sina småflickor och lära nästa generation att det är fullkomligt naturligt att vara naken, men lika naturligt att ha på sig specifika kvinnokläder. Det finns ingenting sexigt med kvinnokläder som inte en sexig kvinna tillför. Och ett barn kan inte göra några kläder alls sexiga. Ska inte få göra det.

Och så kommer då helvetes HM och marknadsför en bikini med en liten tjej uppiffad som en första klassens vuxen, sexig kvinna. Hon leker inte på stranden i sin skojiga bikini. Hon antar standardposen för en sexig kvinna: bysten (as if) putar ut, rumpan framhävs genom svank och hon  lägger lätt ena handen på sina trosor som för att säga att de snart kan åka av. Hade hon varit vuxen hade det kunnat se ut så här:

Och marknadsföringsvärde av att ha en kvinna i underkläder är enormt. För det är inte underkläder man vill sälja med de här:

Nej. Det HM har gjort är att de har placerat en liten flicka i en position som ligger 20 år och några okonventionella karriärval in i framtiden. Det HM har gjort är att sexualisera kvinnors kläder, fast i småflicksformat. Det är inte ok. Det är en del av sexualiseringen av kvinnor och som ligger till grund för våldtäktskultur, nedvärdering av kompetens, utseendehets, ätstörningar och så vidare.

Men det är inte BHn som gör det, utan omvärldens reaktioner på det – barnets position i förhållande till betraktaren. Eller tycker ni att det här är bättre, utan top?

Så vad är min poäng? Jo, att återigen så kastar vi skulden på kvinnorna för vad vårt kvinnosexualiserande, mansnormssamhälle kan beskyllas för. Och inte så att kvinnor inte själva bidrar till sexualiseringen, det är inte så jag menar, bara att istället för att kritisera HM för sin reklambild, och omvärlden för den unkna synen på kvinnokläders varande – vilket verkligen vore på sin plats – så flyttas ljuset i stället på att barn inte ska ha bikini. Vi låter reklammakare hijacka småflickorna. Vi tycker att små flickor måste lära sig att anpassa sig till normerna – till sexualiseringen av kvinnan –  istället för att säga att normerna är åt helvete, att små flickor (eller pojkar) som vill ha på sig en topp kan få ha det och att barn är barn. Och barn som får vara barn kommer att växa upp till vuxna som skiter i normer och förutbestämda genusvägar och som inte förstår sig på sexualiseringen av kvinnor och kvinnokläder. Jag är helt beredd att låta min femåring fortsätta att använda sin älskade BH för att jag tycker att det är hennes rättighet att inte anpassa sig. Och den som antyder att min femåring är sexig får på käften. Åtminstone de närmaste typ 10 åren. Eller 20.

Kuriosa: Det är ofta samma personer som tycker att småflickor inte ska ha bikini som tycker att burka är patriarkalt förtryck. Att de åsikterna skulle främja kvinnors valmöjligheter och frigörelse är ungefär lika paradoxalt som att delstaten Texas förklarar sig vara pro-life.

Kulturkrockar

Trygghet, våld och genus – om det fortsatta behovet av kvinnofrid

Charlotte30 kommentarer

Så jag har väl redan gjort rätt klart att jag tycker att det är viktigt att diskutera även det våld som män utsätts för – misshandel på väg hem från krogen och liknande. Och det är viktigt, men samtidigt går det liksom inte att jämföra med det våld som många kvinnor utsätts för. Anledningen är var våldet sker. Det våld som kvinnor utsätts för sker nämligen oftast i hemmet och för våldets effekt har det en oerhört stor betydelse. Att bli misshandlad på väg hem från krogen är hemskt. Det ska inte förringas. Men att misshandlas i sitt eget hem, det ställe som ska skydda en för omvärldens potentiella fasor, det är liksom i en helt annan kategori. Man har ingen annan stans att ta vägen. Man kan inte springa genom den mörka skogen och komma hem. Man kan inte låsa dörren om sig och veta att man är säger. Det är ett våld som även i små doser långsamt bryter ner skillnaden på rätt och fel, skillnaden på mitt fel och ditt fel. Det är ett övergrepp som går bortom själva det fysiska våldet.

Jag fick en gång frågan om jag tyckte att den medeltida lagstiftningens koncept med kvinnofrid var relevant fortfarande i dag, och svaret är ett tveklöst ja. Under år 2008, då Kvinnofridslinjens telefon för våldsutsatta kvinnor öppnades, fick de ta emot nästan 38.000 samtal. Vi kan väl leka med tanken att hälften var påhitt, felringningar, strunt och annat. Då blir det kvar 19.000 samtal. Ska vi säga att hälften av dessa samtal var från kvinnor som bara var arga över att mannen var dålig på att städa? Då har vi kvar 9500 samtal. Hur många fler bisarra halveringar kan man göra för att försöka intala sig att kvinnofrid inte skulle vara relevant även i dag?  Och hur ska man i så fall förklara att det är över 10.000 kvinnor årligen som uppsöker vård på grund av skador orsakade av män de har en nära relation till. Och de där som protesterar mot kvinnojourer och tycker att det är feministiskt manipulativt trams, har förmodligen inte sett sig om bland kvinnorna i sin närhet. Sannolikheten är nämligen överhängande att någon av dem varit utsatt. I Finland har 43 % av kvinnorna utsatts för våld i nära relation. I Sverige är siffran 28%. Och jo. Jag är en av dem som upplevt våldet från insidan.

En del saker vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att inte förringa någon. Män som utsätts för våld i hemmet har förmodligen redan nu en enorm tröskel innan de anmäler. Jag vill på intet sätt förminska dessa män. Men någonstans måste man ändå ta fysiska skillnader mellan män och kvinnor i beaktande. Jag är inte liten. Jag är inte heller särskilt svag. Ändå har jag inte dejtat någon som inte är fysiskt starkare. Det vill säga, om min man skulle få för sig att slå mig skulle jag inte ha en jävla chans mot honom. Den mannen som en gång i tiden gav sig på mig kunde jag inte komma undan ifrån utan hjälp. Att bli slagen av någon som är mindre och svagare är inte ok, men det utgör inte ett hot på samma sätt. Genom sin större styrka har mannen som utövar våld mot kvinnan ett helt annat övertag. Som min man sa när vi pratade om det här, att visst har han blivit slagen av kvinnor men han har aldrig varit rädd. Och även om själva slagen är brott och förkastliga så är den rädslan som överhängande hot om stora skador skapar en betydelsefull del i det könsspecifika i våldet mot kvinnor. Tryggheten kommer av att man kan lita på att mannen inte skulle slå, inte av att man skulle ha en sportslig chans att försvara sig om det skulle hända.

Och den dagen det händer, den där första lilla knuffen, första gången han tar tag i armen lite för hårt, då förstår man inte att det börjat. Den första knuffen då man faller till golvet, första blåmärkena på armen, de är bara bitar av ett mönster man för länge sedan accepterat som normalt. Och den där dagen när man plötsligt inser att man inte känner igenom honom, när han gör sig så där stor att man krymper i hans skugga, när han skriker att man är en jävla hora som inte fattar någonting då är det redan för sent. Den hopplösa stunden då man inser att nästa bit av det där mönstret kommer att vara bloddränkt och att det inte finns något man ensam kan göra för att förhindra det. Då behövs kvinnojourerna. Då behövs kvinnofriden. Med över 10.000 kvinnor varje år som finner sig själva i den där hopplösa stunden men utan någon som kunnat gå emellan behövs all hjälp som går att få för att ge kvinnor den trygghet de förtjänar i sina egna hem.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om starka flickkaraktärer och deras pojkvänner

Charlotte4 kommentarer

Jo, det finns mycket bra program för barn. Det gör det. Men det som är trendigt just nu, typ Winx, Monster High, Barbie och Disneys prinsessor är inte bra. Låt mig säga det igen för att vara riktigt tydlig: De. Är. Inte. Bra. Faktum är att dessa är bland de enda program som barnen tittar på där jag känner att min IQ liksom sjunker av att jag ens lyssnar på skiten. Flickkaraktärerna framställs som starka. Det talas om ”gör det själv”, ”stå på dig” och ”du klarar det”. Men så kommer de jävla pojkvännerna och förstör allting. För flickkaraktärernas pojkvänner ger dem styrka, mod, hopp, pepp. Starka flickor har bra pojkvänner. Starka flickor ska följa sitt hjärta som de gett till en bra pojkvän och kan dessvärre inte fungera om pojkvännen inte är i deras absoluta närhet. Och jag har nu tittat tillräckligt mycket på barnprogram för att säga att det inte finns en enda pojkkaraktär som behöver sin flickvän för att fungera normalt. Nej. Pojkar som har flickvänner är istället ofta svaga töntar, för starka pojkar behöver bara de andra grabbarna (inklusive flickkompisarna) i gänget.

Som i slutet av Barbie Prinsesskolan, där det huvudsakliga budet till de unga tittarna är att alla kan vara en prinsessa och att familj och vänner är viktigt, där fosterfamiljen får komma på besök när den förlorade prinsessan återtar tronen (oh, yes). Den första fosterfamiljen presenteras för är inte någon av alla de tjejkompisar som hjälpt till under äventyret, utan pojkvännen – den populäraste killen i skolan som hookade med den förlorade prinsessan. Alltså, wtf.

Eller som i Winx Club, där de alla har sina helvetes pojkvänner till att köra svåra maskiner och slåss mot monster. Hela story går ju ut på att Winxarna är de starkaste älvorna nånsin! Varför kan de inte använda sina krafter istället för sina pojkvänner till att ta sig an världen?

Åh, jag är en så stark älva med superkrafter och en bra pojkvän.

Och lika illa är det med Monster High, där det står noga inskrivet i storyn vilken av de tilltänkt starka, självständiga monsterbrudarna som gillar vilken av de coola killarna. Man kan till och med köpa dem som couple packs… Jag vill inte vara bråkig (HAHAHAHA!), men inte fan finns det några actionfigurer för killar där man kan köpa dubbelpaket för att få med flickvännen också. Förmodligen för att de inte har flickvänner. Pojkkaraktärer behöver inte det.

Det finns problem med det här. Massor med problem faktiskt. För det första skolas unga flickor in i en heterosexuell normativitet som knappast gör det lättare för dem att själva få upptäcka vad och vem de attraheras av. För det andra tvingas flickorna in i roller som definieras av den matchande pojken – och ofta finns det bara en ”rätt” match. För det tredje är pojkvännerna viktigare än vännerna – en kärlek som ska vara för evigt så länge flickan bara anpassar sig är viktigare än utvecklande vänskapsband med andra flickor. För det fjärde får flickorna lära sig att det är fullkomligt skit samma hur mycket super duper mega ninja krafter de har för de ska följa sitt hjärta och kan inte fungera fullt ut om de inte har pojkvännen vid sin sida. För det femte skjuter dessa p0jkvänner ner i princip alla Girl Power-filmers chanser att klara av Bechdeltestet. För det sjätte framställer dessa filmer flickorna som biroller i sina egna filmer.

Och seriöst, det är på tok för många flickor som växer upp med de här sakerna. Flickor som sedan blir kvinnor som lärt sig att spela birollen, och som en dag inser att de inte ens i sitt eget liv egentligen spelar mer än biroll. Winx, Monster High, Barbie och Disneys helvetes prinsessor kommer skapa ytterligare en generation kvinnliga birollsinnehavare. Det tänker inte jag gå med på. Min dotter ska få vara stjärnan på sin egen parad, medelpunkten i sin värld och huvudrollen i sitt liv. Det måste till mer genustänk här!

Kulturkrockar

Vem är det egentligen som kommenterar kvinnors utseende?

Charlotte13 kommentarer

Bakpappa frågade sig (och mig) om det inte egentligen främst är kvinnor som kommenterar och därmed kontrollerar andra kvinnors utseende. Det är inte direkt första gången jag hör en man säga så, att det egentligen är kvinnorna som är hårdast mot varandra. Och det råder ju inga tvivel om att kvinnor bidrar till upprätthållandet av utseendehets och att kvinnor kan vara riktigt nasty mot andra kvinnor beträffande klädval. Been there, done that, got the low cut T-shirt liksom. Men grejen är den här, att det är fortfarande relaterat till män. Det vill säga, när jag var 14 år och hade urringade tröjor och tjejerna i det populära gänget sa till mig att jag var en jävla hora tog jag det som en seger. De hade inte sagt så om det inte var för att jag var hottare än dem, tänkte Charlotte 14 år. De gånger jag blev kallad hora av killar däremot, tog jag oerhört illa vid mig, eftersom det var enligt deras mått som allting mättes. Tyckte killarna att man var hora var det en förlust, i Charlotte 14 års värld.

Det skulle ta ytterligare kanske 10 år innan jag på allvar började värdera mig själv med andra mått än vad män tyckte om mig, och istället tänkte mer på hur jag var inför mina vänner – mina nära och kära – snarare än inför en random kille på stan. Innan dess satt jag fast i förväntningen att jag som kvinna ska relatera mig själv till männen, att mitt mål i livet är att inrätta mitt liv efter män. Och jag skämtar inte. På mina gamla skolböcker har Charlotte 14 år klottrat ”killar är livet” överallt. Killar är livet. Jag var långtifrån ensam om den uppfattningen. Det hade ingen som helst betydelse vad tjejer eller tanter i min närhet tyckte. Killarna var livet. Och allteftersom jag blev äldre och killar inte längre var livet blev jag mindre jävlig mot andra kvinnor och mindre mottaglig för mäns åsikter för att de är män, snarare än för att de har något att säga. När jag står i provhytten och frågar en tjejkompis om vad hon tycker om tröjan bryr jag mig om vad hon tycker för att hon sedan kommer att umgås med mig klädd i den tröjan. Tidigare hade jag bara brytt mig om vad hon tyckte som en spegling av vad killarna kunde tänkas tycka. Men att komma till insikten att jag inte måste relatera mig själv till män hela tiden har varit svårt. Att jag ens skulle komma dit har inte varit självklart.

Så när män upplever att det är kvinnorna själva som är hårdast på att kritisera andra kvinnors utmanande klädsel vet jag inte om dessa män verkligen förstått hur djupt inpräntat det är i oss att det är männens röst som har störst betydelse och hur oerhört svårt det är att släppa det – att lita på sig själv. Hur naturligt många män tar sig rätten att kommentera ens utseende, att röra vid en och att bli förbannade om kvinnan inte tolkar det som en ynnest. Och det här handlar inte om att någon nyper en i rumpan en sen kväll på krogen. Sådant har jag faktiskt förvånansvärt mycket överseende med. Nej, det handlar om att den där uppmärksamheten, kommentarerna, det självklara i att jag förväntas relatera mig själv till Mannen, finns överallt. Det kan vara min kjol på en konferens, det kan vara en snygg skjorta på en föreläsning, det kan vara en urringning när man snabbt springer in på affären för att köpa en liter mjölk. Hela tiden.

Och numer är det inga kvinnor alls som kritiserar mitt utseende, eller som skulle säga att jag får skylla mig själv som klär mig på ett visst sätt. Inga alls. Däremot händer det fortfarande att män gör det (fast kritiken ligger på nivån ”om man har så stora boobs ska man inte bli arg om folk (läs: män) stannar och stirrar”). De dömande tjejerna med tonårsfasonerna är borta. De män som tror att de är världens medelpunkt består.

Kulturkrockar

Om att relatera sig själv

Charlotte16 kommentarer

Det finns så många män som säger att om kvinnor inte vill ha uppmärksamhet för sitt utseende så ska de sluta klä sig utmanande. Om en kvinna har en djupt urringad tröja får hon helt enkelt skylla sig själv om männen dreglar över hennes boobs istället för att lyssna på vad hon säger. Är det inte dregeleffekten hon vill ha så får hon skyla sig.

Och det finns en enorm massa saker som är fel med det här tänkandet, med start i uppfattningen att män inte skulle kunna kontrollera sig själva: om det finns hud så måste män dregla över den. Men det som gör mig mest förbannad är alla dessa män som säger till kvinnor att kvinnorna liksom tigger om uppmärksamheten. Och de är många, de där männen. Jag har själv fått höra det hur många gånger som helst i stilen ”det är väl inte konstigt att han hängde över dig när du har den där tröjan på dig” och ”ha inte sånna kläder om du inte vill ha uppmärksamhet då”. Som att männens åsikter och känslor är viktigare än mina och att det är jag som ska anpassa mig. Som om vad jag ska tänka när jag klär på mig är ”vad kommer männen tycka om det här?”.  Som om min hela existens går ut på att relatera mig själv till männen i min omgivning, min existens mäts i männens ögon.

Här har vi ytterligare ett exempel på den där manliga normen, förväntningen att kvinnan ska anpassa sig, och inte minst det superheteronormativa (poäng för långt ord här!) tänket att en kvinna alltid ska relateras till en man – en kvinna är sexig för männen, inte för sig själv eller för andra kvinnor. Så nej. Jag tänker inte ta på mig ansvaret för hur män uppför sig. Och nej. Jag tänker inte skyla mig för att få män att respektera mig. Och jag tänker inte relatera mig själv till män som inte kan kontrollera sin salivavsöndring.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Stackars barn som måste gå i dagvård

Charlotte7 kommentarer

Den där idén om att barn mår bäst hemma med sin mamma är väldigt stark här i Finland. Intressant är också att det inte bara är de stora grupperna, ljudnivån och sånt som man vänder sig emot, utan själva vårdaren – det är mamman som ska vårda sitt barn och det med tre års vårdledighet för varje nytt barn (i praktiken talar vi alltså 9 år för tre barn). Inte ens i länder som Frankrike och Spanien som har synnerligen begränsat med vårdledighet för att sköta barn och därmed uppsägning för den som vill sköta barn hemma verkar man ha ett lika stort fokus på just modern som vårdaren. Visst. Det ansvaret faller inte direkt på pappan heller, men det finns ett betydligt bredare kontaktnät av släktingar och anställda vårdare som hjälper till att sköta barnen. Mamman är inte den enda som förväntas sköta barnen.

Att göra jämförelser mellan systemen är kanske helt meningslöst. I grund och botten tror jag ändå att varje familj själv måste få avgöra vilka sorts vårdformer som passar dem. Vad jag menar är bara att den där tänkta kopplingen mellan mor och barn som i Finland alltså sträcks ut i många, många år inte i dagens västliga samhällen har någon verklig motsvarighet annorstädes (inte ens bland housewives där det ofta finns extrahjälp i form av hushållerskor eller barnsköterskor – den som har råd att inte jobba har också råd med en nanny, ironiskt nog). Att ha mamman som ensam vårdare för barnen i många år är rätt unikt, både i tid och i rum.

Och ju mer jag talar med mammor som väljer att vara hemma med sina barn i tio år, desto mer står det klart att dessa mammor är helt övertygade om att barnen har det bäst hemma med dem. Dumt vore det ju annars liksom. Och jag säger inte att de skulle ha fel, men ibland funderar jag över hur mycket den där känslan av att man förråder sitt barn när man lämnar det i någon annans vård – oavsett om det är för barnets bästa eller inte – får påverka beslutet att vara hemma. Hur många mammor som helt enkelt tycker att det är så känslomässigt tungt att lämna ifrån sig barnet att det är bäst om barnet är hemma. Och hur många mammor som är så övertygade om sitt eget goda inflytande att de samtidigt övertalar sig själv om att andras inflytande fördärvar det egna snarare än kompletterar det.

För att hålla sina barn hemma när andra barn går på regelbunden dagvård är också att stänga sitt eget barn ute från vad som kan vara en viktig gemenskap. Och andra barn ser det. Vilho kom hem från förskolan en dag och sa att det var synd om hans kompis. När jag frågade varför svarade han att det var synd om kompisen för hans mamma kom så tidigt och hämtade varje dag. Så tidigt att kompisen inte ens hann vara med på timmen då man får leka med sina egna medhavda leksaker, den roligaste timmen i typ hela världen. Sånna barn är det synd om, tycker Vilho. Inte sånna som måste gå i dagvård, utan sånna som blir hämtade tidigt.