Kategori: Kulturkrockar

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På tal om sex å sånt

Charlotte18 kommentarer

I gårdagens Hbl publicerades en text av journalisten Geo Stenius. Sin utomordentligt dåliga vana trogen har Hbl nu lyft in texten (som ännu igår förmiddag var fri) bakom betalmur, men här är ändå länken. Stenius text handlar om ”sex å sånt”. Det är ju ett kul ämne. Men särskilt kul är det inte att läsa Stenius text.

Han börjar med att meddela att han själv ”aldrig frekventerat (?) prostituerade” (exakt vad frågetecknet implicerar vet jag inte, kanske han är osäker på hur ofta han varit) för att han inte tycker att betalning ska vara en del av det sexuella spelet. Vidare menar han att ”jämställdhetsideologerna” förvisso arbetat med lika löner men att arbetet numer mest verkar gå ut på att ”komma tillrätta med” männens ”störande manlighet”. Därifrån går han vidare med att hävda att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är tydligast i sexualiteten, men också att männens sexualitet är något fult och kvinnornas något fint. Sedan serveras vad evolutionspsykologer brukar hänvisa till: att män i sin iver att fortplanta sig nöjer sig med att nuppa vad helst kommer i deras väg medan kvinnor är betydligt mer selektiva. Kopplingen till prostitutionen är som följer:

”Jag misstänker alltså att tanken att straffa män som besöker prostituerade bottnar i traditionella moraliska värderingar snarare än en önskan att minska prostitutionens negativa drag. Detta ligger dessutom i linje med den könsnivellering som jämställdhetsideologin nu förefaller sikta mot. Också kvinnor hamnar ju nuförtiden i kläm, vilket debatten om hemvårdsstödet visar.”

Vi börjar från slutet: i Finland vill man minska på hemvårdsstödet, vilket är det stöd en förälder får för att vara hemma med sitt barn i tre år. I praktiken är det nästan uteslutande kvinnor som utnyttjar hemvårdsstödet. Därför är det, i praktiken, också då kvinnorna som liksom skulle hamna i kläm. Stenius föreställer sig ”nämligen att många kvinnor känner ett biologiskt behov av att ta hand som sina barn när de är mycket små” men att jämställdhetsideologerna nu vill ”med ekonomiska medel tvinga män och kvinnor till att spela samma roller också i de fall där varken mannen eller kvinnan vill det”. Vi lämnar just den biten där, och konstaterar bara det lustiga i att en äldre herre talar om vad kvinnor känner biologiska behov av och ser det som en bättre grund för hur ekonomiska medel ska fördelas än exempelvis jämställdhet.

Vidare hävdar han att ”män och kvinnor vill vara tillsammans för att de är olika” och att ”[p]rostitution finns […] till därför att män inte hittar sitt biologiska liv på ett fullödigt sätt”. Därför bör människor i stället vara schyssta mot varandra snarare än att ”ge en känga åt männen och deras otrevliga drifter.”

Så. Andas. Lugnt och fint. Vi arbetar vidare i punktformat.

* Stenius envisas med att ställa biologi (alltså fakta) mot ideologi (som alltså inte är fakta) för att göra sin poäng. På så vis underbygger han sin egen åsikts legitimitet och presenterar den som logisk fakta snarare än den rena åsikt det faktiskt råkar vara. Billigt och fult.

* De ”fakta” han bygger sin argumentation kring är att män vill knulla runt och kvinnor vill vårda sina små barn och att det bara är så som män och kvinnor fungerar, vilket det alltså inte finns övertygande bevis för. Ett större geografiskt perspektiv, och/eller historiskt perspektiv skulle ge vid handen att sexualitet och barnavård kan arrangeras på en enorm mängd sätt och att de senaste 100 årens västerländska mönster på intet sätt respresenterar vad vi skulle vara biologiskt mest lämpade för.

* När han menar att den manliga sexualiteten är ful och den kvinnliga fin får jag krupp. Visst, jag förstår hur man kan göra den tolkningen nu när den manliga sexualiteten för första gången i den västerländska historien börjar omfattas av liknande restriktioner som den kvinnliga i samtiden. Men går vi tillbaka 100 år så existerade knappt kvinnlig sexualitet rent officiellt och går vi tillbaka ytterligare lite i tiden så ägde närmaste anhörig man kvinnans sexualitet för den var så stark att kvinnan själv inte kunde kontrollera den. Ett sexualbrott mot en kvinna var ett brott mot hennes make eller fader. Att kvinnor ens skulle kunna begå sexbrott är en nyhet, historiskt sett. Är det något som varit fult är så det kvinnlig sexualitet.

* Stenius misstanke att samhällets vilja att straffa män som besöker prostituerade skulle bottna i något slags traditionell moral är så världsfrånvänt att jag knappt tror att det är sant att han skrivit det. Vi lever i det första samhället som öppet straffar män som går till prostituerade. Det är inte traditionell moral, det är ett feministiskt drivet nytänkande där vad som tidigare kallades fallna kvinnor numer tillerkänns samma människovärde som andra. Där kvinnor som har sex inte ska straffas. För det kallas inte för världens äldsta yrke för intet. Prostitution har funnits i alla tider. Men de kvinnor som var prostituerade saknade värde som människor. De var en vara, och är det fortfarande i de flesta fall, och de lyxprostituerade som gör bra business eller de kvinnor som valt yrket av fri vilja är oerhört få till antalet. Hur kan man vara så blind att man anser att mäns rätt att följa biologiska drifter (som dessutom inte bevisats vara större än kvinnors dito) går bortom kvinnors rätt till ett värdigt liv?

* Detta konstanta framställande som mäns sexualitet som någonting som samhället ska byggas kring gör mig vansinnig, särskilt när man försöker framställa det som fakta att män vill ha en massa sex hela tiden och att alla andra bara har att rätta sig efter det. Våldtäktsfallet i Lund som ogiltigförklarades eftersom rätten inte tyckte att det gick att avgöra att mannen hade haft för uppsåt att våldta, och att kvinnans konstanta nejskrikande och bönfallande mycket väl kunde ha tolkats som del av akten hör samman med det här tänkandet; män behöver sex så mycket att de inte kan förväntas ta ansvar för sina egna handlingar eller kvinnans utsatthet. Om män nu vill ha så himla mycket sex hela tiden kan de väl ha det med varandra istället. Så gjorde de gamla supermanliga grekerna, så det vore en anrik lösning.

* Den andra sidan av ”män vill alltid ha sex”-myntet är förstås att alla män de facto inte alltid vill ha sex. Som Johanna Koljonens kampanj Prata om det med all önskvärd tydlighet visade finns det massor av män som upplever obehag i den där gråzonen mellan frivilligt och ofrivilligt sex, som kanske egentligen inte skulle vilja men som gör det ändå för att de tror att det förväntas av dem. Dessutom hjälper det knappast manliga våldtäktsoffer att få höra om den drivande manliga sexualiteten hela tiden.

* Manlig sexualitet är inte fulare än någon annan sorts sexualitet men prostitution handlar inte bara om manlig sexualitet utan om (framförallt) kvinnlig utsatthet. De kvinnor som har mycket sex, vare sig det är helt frivilligt eller inte, råkar fortfarande ut för slutshaming och för den kvinna som varit prostituerad eller som arbetat inom porrindustrin finns ofta inga vägar ut. Det är inte könsnivellering att försöka hjälpa dessa kvinnor (och dessutom rör det även barn av båda könen) utan ett upprättande av kvinnors människovärde oberoende av tidigare sexuella upplevelser. Det är inte känga åt mäns otrevliga drifter utan en uppmaning till alla att låta lagar stå över biologiska drifter. Det borde män också kunna klara.

*Slutligen om den ”störande manligheten.” Vi har ett samhälle som fortfarande är uppbyggt kring mannen som norm, vilket väl kanske inte är så konstigt om vi betänker vilka som suttit som beslutsfattare under de senaste typ 1000 åren. Det finns många drag av dagens manlighet som är mycket problematiska (och jo, det finns det med dagens kvinnlighet också) och som genom den manliga normen likväl tillåts vara standard. Att man måste ta plats på andras bekostnad (vilket ses som ett manligt drag) för att vara en god ledare istället för att vara bra på att lyssna in och kompromissa (vilket ses som ett kvinnligt drag) till exempel, trots att det senare lika gärna skulle kunna göra en riktigt bra ledare. Att vara krigisk, att inte ge vika, ståndaktighet, drivenhet och så vidare, är alla manliga drag som i dagens samhälle förvisso fortfarande premieras men som heller inte skapar något direkt trevligt samhällsklimat. Ja, och så finns det äldre herrar som skriver i stora välrenommerade dagstidningar om hur prostitution berättigas av att mäns biologiska drifter måste tillgodoses och som tror att de gör det med faktagrund. Det upplever åtminstone jag som en väldigt störande del av manligheten. För mig är det nämligen inte så stor skillnad på vad Stenius gör, och vad min lärare gjorde när killarna på mellanstadiet tafsade: en klapp på huvudet och en förklaring om att män är sådana. Det räcker inte.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Om ordet hen och andra övernaturliga grejer

Charlotte12 kommentarer

Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)

Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.

Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.

Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.

Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.

IMG_9285-20140113Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mitt svar

Charlotte21 kommentarer

I dag publicerades mitt svar i Hufvudstadsbladet och eftersom min text hamnade bakom betalmur tar jag mig friheten att här publicera en skannad version. Dottern förfinade den fastkedjade kvinnan. ”Titta mamma, jag gjorde henne till pojke.” Exakt hur det ska tolkas låter jag vara osagt.

003

Historikerns historier · Kulturkrockar

Från ett patriarkat inte så långt borta

Charlotte10 kommentarer

Dennis bidrog med följande pärla:

Citat ur körkortsbok från år 1920:

”De som vållar bilisten de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen att signalen icke blir av betydelse. Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.

Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej helt sällan koncepterna. Att de efter att ha  passerat trefjärdedelar av gatan utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar.”

 

 

PS: Om någon vet vilken körkortsbok detta är taget ur får de gärna meddela!

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det nya året ska ge svar på tal

Charlotte7 kommentarer

Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Återuppståndelsen

Charlotte9 kommentarer

Så var jullovet slut för den här gången, och som vanligt saknade jag mitt jobb. Och min blogg, förstås. Nu bubblar jag av saker jag vill göra och säga, sådant som har hänt som jag vill dela med er, annat som jag upprörts över, skrattat åt, stått som en osedvanligt risig fågelholk och begapat.

Men jag måste ta itu med alla de grejer jag försummat under ledigheten först, innan bubblet fullkomligt får ta över. Tills dess ville jag dela med mig av en tanke som irriterat mig i månader redan: dubbelmoralen som unga flickor ställs inför. Vid en första anblick verkar det nämligen som om karaktärer som skapats för dagens unga flickor (typ nya Barbie, Monster High, Winx och så vidare) är självständiga tjejer med mycket go. I själva verket är den stora förändringen (förutom att det numer faktiskt existerar liknande för tjejer) att många av karaktärerna har taskig attityd. När det kommer till kritan finns det nämligen i nästan samtliga serier specifikt för flickor en pojke som matchar varje flicka. Självständigheten ligger således i dels ett uppror mot vuxenvärlden, dels friheten att välja vilken pojke de vill ha. Enligt storyn är Monster High Lagoona Blues värsta skolämne hemkunskap eftersom ”All I need to learn about things like that I can learn from Gillington’s mom since she knows what he likes best.” Gillington är förstås hennes drömman. Hennes livsuppgift att behaga honom.

Jag väntar fortfarande på serier där flickkaraktärernas varande inte kretsar kring pojkar.

Ja, och så är det ätandet. De äter hela tiden. Lagar massor med godsaker. Ändå är alla trådsmala. Som Bloom, från Winx Club. Enligt hennes bio (jo, alla karaktärer måste ha en bio som bland annat innehåller vem de är kära i) älskar hon att baka cupcakes till sina vänner. Det gör jag också, men inte fan ser jag ut så här heller.

Kanske hon aldrig provsmakar? Ledsen att vara den som säger det, men det gör i så fall inte hennes vänner heller.

”Vi får massor av cupcakes men vi äter dem inte.”

”Inga problem, jag tar den!”

Och det slutar aldrig. De bara äter och äter och äter. Cupcakes och vackra tårtor är en del av den nya popkulturen inriktad mot unga flickor. Men faktum är att karaktärerna bara blir smalare och smalare med mer och mer krimskrams. När jag var liten var Majesty den lugna, kompetenta ledaren för alla ponnyhästar.

Rosett i svansen. Ganska extravagant.

I den nya generationen ponnyhästar, som min dotter tittar på, är drottningen Celestia. Större ögon, längre ben, mer bling och väldigt mycket mindre kompetent ledarskap.

Det är ett otroligt komplicerat dubbelt budskap som sänds ut, där man ska vara fri men dödskär, smal men konstant ätande. Ja, och så ska man förstås ha en specialitet. En snabb genomgång av vad exempelvis Monster High tycker bäst om att göra ger följande vid handen:

styra och ställa i skolans korridorer
le, skratta och uppmuntra vännerna (ftw!)
skådespela
vet inte, har inte provat så mycket (igen: ftw!)
läsa och lära mig nytt
spela musik och sjunga
skulptera
kalligrafera
sätta lillasyster på plats
använda raketskorna för att få uppmärksamhet

Och i Winx har älvorna dessa hobbies:
läsa sagoböcker om magi
shoppa och organisera partys
läsa och fotografera blommor
spela musik och sjunga
simma och sporta(!)
programmera datorer, spela schack och lösa gåtor(!)

Den sista Winxens hobbies, som låter rätt malplacerade, gör olyckligtvis inte alls Tecna (som karaktären heter) så spektakulär som man hade hoppats. Det var det där med pojkvännen igen. Precis som alla de andra i serien är hon nämligen beroende av sin pojkvän, hon fungerar fullt ut nästan bara med honom. Det här är inte en serie om unga självständiga kompetenta tjejer. Det är ytterligare en serie för att trycka in unga flickor i den heteronormativa mall som låter dem definiera sig själva genom männen i deras närhet, som tränar dem att forma sig själva för att behaga och som låter påskina att den högsta vinsten är kärlek från en man. Det är jag i ärlighetens namn rätt trött på.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gott nytt 1814!

Charlotte17 kommentarer

I dagens Hufvudstadsbladet, år 2014, finns ett långt inlägg på debattsidan om hur kvinnoemancipationen drivs för långt (för den som har tillgång till vad som döljs bakom betalmuren finns insändaren här). Det är skrivet av en äldre dam, som menar att emancipationen var ”nödvändig på sin tid” men att den numer drivs ”ända in i vettlöshet”. Hon förespråkar att kvinnor hålls hemma och sköter om barn och hushåll. För kvinnorna skulle det ge mängder av fördelar, ”inget dubbelarbetande, […] trygghetskänsla för barnen, nöjda äkta män”. För att samhällsekonomin ska gå ihop föreslår hon skattelättnader för män med hemmafruar. Detta nya arrangemang (som enligt skribenten alltså är nytänkande och inte alls osar patriarkalt 1800-tal) skulle skapa de jobb som behövs för att dagens stackars marginaliserade ungdomar ska kunna få ta plats på arbetsmarknaden. Jag förutsätter att dessa ungdomar inte är unga kvinnor.

Så jag kontrollerade datumet på tidningen ett par gånger till. 2014. Ett nytt år. År 2014. Och folk föreslår fortfarande på fullaste allvar att samhällets alla kriser kan lösas av att män får förvärvsarbeta i fred och att kvinnor sköter barn och hushåll.

Och jag försöker verkligen att inte låta nedlåtande här men va fan.

Jag håller också med om att ”hemmamammans arbete är en aktningsvärd karriär liksom vilken som helst annan”, men det där med att emancipationen gått över styr kan jag bara inte förstå. Emancipation handlar ju inte bara om arbete, eller ens om rösträtt. Emancipationen handlar om att kvinnor ska ha samma tillgång till maktmedel som män, de ska få styra över sin egen ekonomi, sin egen kropp, sitt eget liv. Den dagen man på samhällsnivå återigen börjar sätta kön som grundläggande indelning kring vilken samhällsfunktion man tillåts fylla har vi inte skapat ett nytänkande samhällssystem att frälsa oss alla, utan återgått till äldre tiders nedvärdering av kvinnors kvaliteter. Missförstå mig inte. Jag hör att hon (och andra som tänker i samma banor) menar att kvinnors sysslor i hemmet inte ska vara mindre värt än männens arbete, och det är en jättefin tanke, men det fungerar inte så på riktigt. Inte någonstans, någon tid, har det funnits ett marknadsekonomiskt samhällssystem med endast förvärvsarbetande män som inte skulle uppfatta förvärvsarbete som i grunden drivande av all samhällsutveckling och i förlängningen alltså mäns samhällsinsats som av högre värde.

Ja, och så finns det en massa tekniska småsaker med det systemet också. Så länge man och kvinna kommer överens fungerar det prima. Men om mannen vill ha skilsmässa och kvinnan inte kan något annat än sköta hushåll och barn, vad händer då? Vilken man skulle vara villig att ta över försörjningen av någon annans familj? Och om kvinnan vill ha skilsmässa, hur ska mannen kunna sköta barnen om han aldrig gjort det? Eller ska det in en ny kvinna i hushållet? Och vad ska man göra med homosexuella, singlar, barnlösa (frivilligt eller inte)? Det här är heteronormativiteten i sin allra mest destruktiva form. Ett samhälle anpassat endast för mamma, pappa, barn. Ett samhälle där bara mannen tillåts vara drivande och utvecklande. Ett samhälle där kvinnan är beroende av mannen.

Dessutom är jag en av många kvinnor som inte trivs med att vara hemma och sköta barn – som får klåda och klaustrofobi. Att vara hemmamamma är säkert underbart för den som trivs med det, precis som att brevbärare är rätta yrket för den som tål tidiga morgnar och vill ha lediga eftermiddagar, präst är bra om man tror på Gud och läkare inte ska svimma av att se lite blod. Men att bara ett enda av alla olika yrken ska stå öppet för dem som är kvinnor går jag inte med på. Skribenten hävdar att det ”vi kvinnor vill ha av männen är respekt och förståelse för vårt värde som intelligenta och tänkande människor”. Nej. Det jag vill ha är min frihet att göra vad jag är bra på, oavsett mitt kön. Respekt och förståelse för mitt värde vill jag ha för att jag är en intelligent och tänkande människa, inte för att jag är kvinna – och män är inte automatiskt skyldiga mig någonting.

Skribenten menar också att vi kvinnor inte kommer att få respekt och förståelse för vårt värde så länge som vi ”fordrar att få leva på samma villkor som männen och tävla med dem på arbetsmarknaden”. (Hej då emancipationen! Välkommen manliga förmyndare!) Men grejen är den här: om någon har svårt att visa respekt och förståelse för mig för att jag inte vill vara hemmamamma är det inte mitt problem att lösa. Det är inte upp till mig, eller någon annan kvinna, att försöka anpassa sig till vad män (eller tanter) tycker är lämpligt beteende för att få den respekt jag förtjänar om detta lämpliga beteende går bortom att vara en schysst typ – om detta ”lämpliga beteende” inkluderar begränsningar av min rörelsefrihet, min klädsel, mitt yrkesval, min person.

Och det är väl här någonstans som jag undrar var alla mansrättsaktivister och papparättsmänniskor tar vägen, för samtidigt som skribenten påstår att samhället inte gynnas av kvinnors kompetenser på arbetsmarknaden blir följden att barn inte behöver sina pappor. Om någon måste vara hemma och sköta barnen för att skapa arbetstillfällen för ungdomarna kan det väl lika gärna vara papporna? Eller vilken som av föräldrarna? Eller fortkortad arbetsvecka för alla? Statusen på sysslor som att sköta hushåll och barn måste höjas, jo, men det gör man inte genom att skicka hem alla mammor som att det vore det enda som kvinnor klarar av. Det ger inte respekt. Det ger inte förståelse. Och åtminstone i det här hushållet skulle det inte ge varken glada barn eller nöjd äkta man utan bara en mycket frustrerad kvinna. Det enda som skribenten med sin insändare lyckas övertyga mig om är att emancipationen fortfarande inte är så självklar som man kunde hoppas – att det ännu finns mycket att göra.

Det här är år 2014. Och jag tänker fortfarande inte rätta in mig i ledet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om oönskade julklappar

Charlotte8 kommentarer

Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.

För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.

För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?

Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?

 

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Sankta Lucia

Charlotte13 kommentarer

I dag, på Luciadagen, bråkar vi traditionsenligt om traditioner. Och det är väl lite grejen med traditioner, att det enda de verkligen är är rutiner och saker man inbillar sig att man alltid har gjort men riktigt var det här ”alltid” tar sin början är svårt att avgöra. Hur många är det egentligen i dag som vet hur Luciatraditionerna började? Som vet vem Lucia var, varför vi firar, vad orden i sångerna betyder? Ändå har alla en åsikt. Allt för ofta är åsikten att Luciatraditionen måste bevaras svensk och blåögd. Då tycker jag att man har missat en hel del väsentliga saker.

För det första var Lucia en ung flicka i Sicilien som möjligen levde på andra hälften av 200-talet och, liksom en hel del andra unga flickor där och då (till exempel St. Agata, St. Cecilia, St. Agnes, St. Barbara och så vidare), led martyrdöden. Anledningen till att just det sena 200-talet och tidiga 300-talet såg så många jungfrur som led martyrdöden var mycket kortfattat att kyrkan lanserade celibatet och jungfrudomen som det ultimata tillståndet för kvinnor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet. Lucia, Agata, Cecilia och de andra visade på Guds storhet genom att offra sitt liv för sin jungfrudom och visade samtidigt på brytpunkten mellan det ”hedniska” Romarriket och det nya, flashiga, kristna dito. I dag skulle vi kanske kalla det lyckad propaganda. Sannolikheten att Lucia är en historisk person är väldigt liten. Sannolikheten att hon var blond och blåögd är nästintill obefintlig. Och idén att hon skulle ha svenska rötter är bara bisarr.

Luciatraditionen vi har i Sverige (och i de svensktalande kretsarna i Finland) stammar från 1920-talet. Dessförinnan hade man främst täppt till alla hål och dörrar för att skydda sig från allt oknytt som enligt betydligt äldre och mer inhemska traditioner kom loss på just den här natten – den längsta av nätter. I år, när det dessutom är fredag den 13 skulle man säkert kunna täppa till lite extra. Från att ha varit en tradition i högre samhällsklasser blev Lucia som ljusbärare sedan allmän, förmodligen någon gång på 1940-talet. Äldre än så är alltså inte traditionen med Lucia, bricka, tända ljus och luciatåg. Vill man vara riktigt traditionell bör man istället å det snaraste täta sitt hus mot oknytt och sedan äta tredubbla portioner mat. Havregröt och lite salt fläsk kanske. Men inga lussekatter och verkligen inga pepparkakor. Det är importvaror.

Sedan var det frågan om vem som egentligen hör hemma i Luciatåget. Lucia, förstås, med krona i håret och en bricka i händerna. Därefter ska det finnas tärnor och möjligen stjärngossar. Inga tomtar (som, ifall man inte varit snäll, snarast är att räkna som oknytt) och inga pepparkaksgubbar. Och inget jävla glitter. Så här.

Så när vi nu i dag bråkar om förstörandet av hederliga gamla svenska traditioner kan det vara värt att fråga sig vad som är svenskt, vad som är traditioner och vem som egentligen vill att Lucia (som var bruk på 1800-talet) kom klädd i halm. Och så ska man fråga sig om det egentligen finns något som förstör traditioner mer än att bråka om vad man får göra och inte. Som det här med att vara Lucia. Jag blev aldrig vald till Lucia. Jag var inte blond nog och inte varken tillräckligt populär eller snygg för det, trots att jag är bra på att sjunga och dessutom förvånande bra på att skrida med en bricka. För några dagar sedan konstaterade min femåriga dotter med en djup suck att hon aldrig får vara Lucia. Någonsin. Min flashback till min egen lucialösa barndom var inte trevlig. På dotterns dagis ska de nämligen bara ha en lucia och det blev inte min dotter. Så var det med det. Hon får stå bredvid och vara tärna istället. Och redan där börjar det, det där tävlandet flickor emellan, om vem som är snyggast, vänast, mildast, populärast. Färdigheter, så som att kunna balansera en bricka eller sjunga är inte lika viktigt. Utseendet avgör. Problemet är ju att Luciatåget måste se ut på ett visst sätt och att man inte kan ändra på det för att det är en gammal svensk finfin tradition. Och då kan man ju bara inte ha flera Lucior så att alla som vill kan få vara.

Förutom då, 1906, på den här Luciafästen. Följet sportar inte mindre än fyra Lucior. Men man kanske inte vårdade sina traditioner då för dryga 100 år sedan.

Nästa som var ledsen var min gudson. Han fick nämligen höra från några flickor att han inte heller fick vara lucia eftersom han är pojke och pojkar förstås inte kan vara lucior för det förstår ju alla. Men på hans förskola (i Sverige, var annars) var personalen tydlig med att man får vara vad man vill. I luciatåget finns det fyra karaktärer (lucior, tärnor, stjärngossar och tomtar) och man får välja själv vilken man vill vara. Här i Finland skulle det inte funka. Motståndet mot en pojke som Lucia är massivt. Och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför inte? Varför får inte pojkar vara med och klä ut sig som de vill? Och vad är mer traditionellt än män som spelar kvinnliga roller i skådespel á la civilisationens högborg antika Grekland?

Frågan man måste ställa sig är vad luciatåget ska vara. En lektion i historia? Ett hedrande av traditioner? Oavsett vilket är luciatåget utklädnad och festlighet. Att anta en roll för en liten stund. Att sprida lite glädje, ljus och pepparkakor med glögg i en tid som i ärlighetens namn verkligen behöver det. Så varför klänga sig fast vid att den allra viktigaste aspekten av denna festlighet ska vara utestängande? Nej. Den viktigaste delen är ljuset. Glädjen. Hoppet. Huld med din maning och julfröjders aning. Det är Lucia.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Ett historiskt perspektiv på faderskap, föräldraskap och kvinnors rättigheter

Charlotte62 kommentarer

När man diskuterar mäns och kvinnors rättigheter (som två skilda grupper gentemot varandra) brukar föräldraskapet av förståeliga skäl hamna i förgrunden. Därför tänkte jag att det var hög tid att vi redde ut några punkter ur ett (främst) genushistoriskt perspektiv.

Om vi börjar med rätten till abort. I Sverige har alla kvinnor sedan 1974 rätt till fri abort, med vissa förbehåll. Finland å andra sidan har inte fri abort. Abort är en oerhört svår fråga som det inte finns några enkla lösningar till. Det är en sista utväg och ska så förbli. Självklart är det viktigt att mannen och kvinnan diskuterar sina möjligheter att bli föräldrar och att de får stöd i svåra beslut, men sista ordet måste vara kvinnans. Varför? För att det är hennes kropp. Det är egentligen varken svårare eller enklare än så. En abort är ett medicinskt ingrepp som ofta medför minst psykiska biverkningar och ingen annan kan ha rätt att avgöra medicinska ingrepp än den som de görs på.

Så var det det här med rätten till barnet. När ett barn föds blir modern automatiskt vårdnadshavare. Fadern, om föräldrarna inte är gifta, måste ansöka om vårdnad. Eftersom vi inte var gifta när vår son föddes var det just det här som vi fick göra och jag kan inte säga att jag var alldeles övertygad om att det var ett bra system då. Vi fick nämligen ta med oss vår baby och åka till magistraten för att visa upp oss och redogöra för hur babyn kom till. Hela proceduren kände jävligt 1800-tal. Men å andra sida, vad hade varit alternativet? Hur ska myndigheter och system veta vem som är fadern? För om vi säger så här; det är inte rättssäkert att förutsätta att alla män som bor ihop med kvinnor är fäder till de barn kvinnorna föder. Och det ÄR viktigt vem som är förälder. Det är ett livslångt åtagande med ekonomiska, sociala och juridiska konsekvenser. Därför är det det enda rimliga alternativet att modern automatiskt blir vårdnadshavare eftersom det är hon som föder barnet (och de som närvarade vid födseln måste alltså fortfarande vittna till att just den babyn klämdes fram av just den kvinnan) och att pappan måste ansöka. Att den som födde barnet är förälder till det är nämligen det enda som man med säkerhet kan sluta sig till. Sedan är det alltså en seglivad myt att modern fullkomligt kan stänga fadern ute genom att vägra erkänna honom som förälder. Finns det rimliga skäl att anta att en viss man är pappa har han rätt att göra ett faderskapstest. Mer om faderskap kan man läsa här!

Inbakat i rätten till barnet finns också ett ideologiskt upphöjande av moderskapet. Till skillnad från de rent rättsliga omständigheterna, som i sin nuvarande form är så jämställda det går, kan de ideologiska omständigheternas inverkan på jämställdheten verkligen diskuteras. Mamman ses i dag alltför ofta som den främsta föräldern bara på grund av kön. Så får det förstås inte vara. Vad som däremot är viktigt att komma ihåg är att denna mammans rätt till barnet är en nymodighet som saknar motstycke i historien. Delvis handlar det om att den som är vårdnadshavare i dag både är ansvarig för barnets välbefinnande och för barnets tillgångar. Tidigare fanns det en tydligare uppdelning mellan dessa, så att kvinnor förvisso i allmänhet var ansvariga för barnets vardag, men det hade inget ansvar för de ekonomiska och juridiska delarna av föräldraskapet. På medeltiden ansågs det rentav ofta olämpligt att modern var vårdnadshavare (i betydelsen ha lagliga rättigheter över barnet) eftersom att hon skulle kunna tjäna på barnets död och därmed inte sköta barnet på bästa sätt. Att mammor skötte sina barn gav dem alltså inte bestämmanderätt. Det betydde till exempel att mammor inte hade rätt till barnets tillgångar, men också att de inte hade rätt att avgöra var barnet skulle bo, vem som skulle sköta det eller exempelvis vem barnet skulle gifta sig med när det kom upp i den åldern. Det betyder förstås inte att många föräldrar inte ändå kommunicerade med varandra, diskuterade och försökte komma överens, bara att mannens ord var det som gällde.

I de lagliga rättigheter som mannen hade ingick också att han hade rätt till sin kvinnas kropp. Våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott så sent som 1994 i Finland, och fram till 1864 (i Sverige) hade maken laglig rätt att aga sin fru. Aborter fanns förstås inte (åtminstone inte den lagliga vägen, på andra sätt har det förekommit i alla tider) och inte preventivmedel heller, så kvinnans möjligheter att bestämma någonting alls som hade med hennes egen kropp att göra var oerhört små och i princip helt beroende av mannens goda vilja. Det här är en av anledningarna till att fri abort och preventivmedel är en så oerhört viktig fråga för dagens kvinnorörelser. För att förstå vidden av betydelsen dessa saker har för kvinnors livskvalitet behöver man inte mera än att titta på länder utan tillgång till dem.

Man ska inte överdriva kvinnors situation i historisk tid, och säga att allt var misär och skit och mörkt och så, för så behöver det förstås inte ha varit. Däremot är det jätteviktigt att vi inte tappar bort den historiska kontexten kring varför vissa saker klassas som viktiga ännu i dag. Abort, preventivmedel och bestämmanderätt över den egna kroppen är saker som varit långt ifrån självklara för kvinnor tidigare, och som bara en liten del av världens kvinnor i dag har rätt till. Det är lätt att bli fartblind, för att vi har alla de där sakerna här hos oss i dag. För att det är så självklara för oss. Det är lätt att inte se det verkliga värdet i dem och förstå vilken enorm inverkan de har haft på vår tid i allmänhet och kvinnors livskvalitet i synnerhet. Så när det ibland kan tyckas som att kvinnorättsaktivister och feminister går ut lite väl hårt för att försvara kvinnors rätt till sina kroppar och sina barn är det inte för att försvara årtusenden av kvinnliga dominans i hushållen, utan en effekt av att dessa rättigheter föddes ur den feministiska kampen. Att dessa rättigheter varit dyrköpta. Man behöver inte gå tillbaka mer än dryga hundra år i tiden för att se det. Att kvinnor som ville ha rösträtt sågs som olämpliga mödrar visas tydligt av antisuffragettepropaganda. På den tiden gick nämligen inte ens rösträtt och självbestämmande ihop med lämplighet som moder. Det är härifrån vi har kommit. I dag är det inte många som anser att en kvinna som har barn inte borde få rösta. Nej, i dag gäller det andra saker. Som rätten till arbete, till exempel. Men då krävs det att föräldraskapet ur ett ideologiskt perspektiv blir jämställt.

Kuriosa: När mina barn var små fick jag höra att mammor med barn under 3 år inte borde få arbeta, eftersom jag var så trött. Jag svarade med att det vore bättre att legalisera droger för små barn så att de skulle sova nån jävla gång.