Med hårt bankande hjärta läser jag Alinah Helsings text om hur hennes son, som brukade älska klänningar och ha dem för att känna sig extra fin, nöts ner och fasas in i rollen som pojke – en roll där man helt enkelt inte får ha klänningar. Jag känner igen det. Maktlösheten inför när de där dörrarna man försöker hålla öppna för ens barn slår igen över barnets fingrar. Helsing skriver
”När jag säger att jag vet att han är ”lika snabb som Zlatan” (hans egna uttryck), men att han kan vara det även i klänning, så kommer det alltid att finnas en misstro och osäkerhet i hans blick. För han har, som nybliven sexåring, redan blivit bevisad motsatsen för många gånger.”
Och jag tänker på hur otroligt viktigt det är med förebilder. Tänk hörrni, tänk om den lille pojke som älskar klänningar men får lära sig att det är en värld stängd för den pojke som vill vara snabb, stark och allt annat det där som förknippas med ”riktiga pojkar” skulle ha fått se Zlatan i klänning. Skulle ha fått se sin idol, som är snabb och stark och allt det där, ha en klänning och visa att 1) pojkar får ha klänning precis hur mycket de vill och att 2) den som har något ”typiskt flickigt” inte alls automatiskt är långsam och svag.
För det behöver faktiskt inte vara någon stor grej för en vuxen man att dra på sig en klänning för att göra en poäng, men för ett litet barn kan det vara en synnerligen viktig poäng. Det handlar dessutom inte om sexualitet eller HBTQ-rättigheter som en del verkar tro, utan om varje barns rätt att klä sig som barnet vill (med reservationer för väder och vind). Hur man ska se ut är nämligen inte beroende av inneboende sexualitet utan av i tid och rum. När dagens barn konstaterar att man inte kan ha klänning och samtidigt vara snabb och stark är det för att de är barn av i dag. Se bara på den här samurajen, som tillhörde krigareliten i Japan för drygt 100 år sedan. Långt vackert hår och en klänningsliknande dräkt. Ingen skulle väl påstå att han inte skulle vara stark och snabb?
Jag fick en kommentar på mitt korta inlägg om respekt, från en som kallar sig Antifeministen.
”När kvinnor får allt serverat på silverfat genom hela sina liv, även om dom är många många många gånger sämre i låt oss säga skateboard, så får man också lära sig att problemet ligger inte hos män utan hos kvinnor. DU är en del av problemet, inte männen i kommentarerna. DU som skriver detta är felet genom att vägra inse hur det egentligen ser ut.
ALLA kvinnliga skateboarders, genom alla tider, i alla länder och även om vi går utanför skateboard och tittar på precis alla sporter genom alla tider som en kvinna någonsin utövat har hon/dem fått mera kontrakt, mera sponsorer för en jäkla mycket mindre träning, skicklighet, nedlagd tid.
Så dom som blir behandlade som skit, mindre värda, det är män det i princip ALLT genom alla tider.
Men låt oss titta närmare på din film
här är filmen som charlotte har tittat på http://www.youtube.com/watch?v=zGLE_9n3p4s eftersom första kommentaren är det hon ifrågasätter.
Jag tittade igenom dom 30 första kommentarerna eller något sådant och nej jag såg inte röken av något förtryckande, sexistiskt.
Men om charlotte vågar snacka om förtryckningar genom tiderna är jag på, kan vi ju tillsammans titta på vilka det är som satt livet till i princip allt, vilka det är som uppfostrar vilka till vad egentligen. Vilka som har och även i nuet gör allt, precis allt av de tyngsta arbetena genom alla tider. Men icke låt oss fokusera på ett par sexistiska kommentarer på youtube, där kvinnan fokuserar mer på hur stor push-up bh hon ska ha när hon åker skateboard.”
Jag förstår känslan av att kvinnor får allt serverat på silverfat. En del kvinnor får det. En del kvinnor använder också det faktum att de är kvinnor till att tillskansa sig fördelar. Så är det. Men, elitidrottande kvinnor världen över vittnar om hur deras sportande inte tas på allvar. De skateboardande kvinnor videon bakom länken leder till vittnar precis om samma sak: de kan och de vill men fördomar om vad kvinnor kan och inte ligger dem till last. Det är fördomarna som är problemet, och de flesta som låter sina fördomar yttras i nedlåtande kommentarer är män. Ja, och det betyder förstås att kommenterar i stil med Antifeminstens här ovan, vilken förutsätter att anledningen till att kvinnliga proffs får negativa kommentarer är att ”dom är många många många gånger sämre”, bara visar på problemet. Kvinnor kan vara hur bra som helst, men de får ändå inte den respekt de förtjänar för sina kunskaper.
Stycke två i kommentaren förstår jag inte ens. Kanske Antifeministen blandar ihop begreppen ”män” och ”kvinnor, vad vet jag. Det är ju alltså statistiska faktum att kvinnlig sport och kvinnliga toppidrottare inte drar tillnärmelsevis lika mycket pengar som manliga diton. Ett axplock från en artikel om ekonomisk kris i (dam)fotboll:
”Största problemet är att kostnaderna kommer i och med att man rekryterar men kommer sedan inte intäkterna – så sitter man ändå fast med kostnaderna. Inom herrfotboll kan man sälja spelare för att rädda ekonomin men det finns inte i damfotboll. Man blir av med lönekostnaden men får inga pengar för försäljningen.”
”När det gäller fotboll så vet jag ingen klubb i världen som går bra utan tränartillskott så tycker det är fel att hänga ut speciellt damfotbollen. Det är snarare en jämlikhetsfråga för det är jättesvårt för damfotboll att få en större del av potten av sponsorspengarna, det fokuseras mer på herr.”
Dessutom får herridrott fler tider till idrottshallar, större priser även på nybörjarnivå och mer understöd från stat och kommun (se här!). Att Antifeminsten tycker att män behandlas som skit är ju trist, men har ingen som helst statistiskt stöd.
En del av mig tycker att det är trevligt att Antifeministen intresserar sig för historia och vill diskutera förtryck genom tiderna. Det är ju, som ni redan vet, mitt jobb att forska om sånt. Angående vilka som fått sätta livet till finns det fram till den moderna krigföringen (det vill säga ungefär de senaste 100 åren) ingenting som talar för att det skulle ha funnits ett stort underskott på män. Män dog inte i större utsträckning än kvinnor. Det antal som dog i strid kompenserades enkelt av dem som dog i barnsäng. Men det allra viktigaste är detta: män har inte dött för kvinnors skull. Män har inte offrat livet för kvinnor. Forskning visar rent av att den populära sloganen ”kvinnor och barn först” till trots är det just kvinnor och barn som löper störst risk vid till exempel skeppsbrott. De har, grovt räknat, ungefär hälften så stor chans att klara sig som en man, bland annat på grund av att kvinnor (och barn) inte fått lära sig att simma.
Att män gör och alltid har gjort de tyngsta och farligaste arbetena är en seglivad myt. Redan på den tiden människor levde som jägare och samlare var kvinnor till exempel med och jagade. Kvinnor har arbetat i gruvor, i fabriker, burit, slitit och dött i tjänst precis som män. Idén att kvinnor inte skulle kunna göra hårt fysiskt arbete blir allenarådande på 1800-talet, när kvinnor började ses som fysiskt sköra och skyddsvärda. Ja, kvinnor av rätt sort förstås. De lägre klassernas kvinnor slet som djur, precis som männen. Och inte fick slavkvinnorna någon rast för att de var kvinnor heller. Att säga att kvinnor inte skulle ha utfört även de allra tyngsta arbetena genom tiderna är ett hån, inte minst mot alla de kvinnor som även i dag lever under sådana förutsättningar att deras familjers överlevnad hänger på deras fysiska styrka.
Som de här kvinnor i Marocko som under slavliknande förhållanden arbetar som mänskliga mulor.
Eller de här kvinnorna som bär hem vatten.
Eller den här kvinnan som bar kol i 1800-talets gruvor.
Nej, kvinnor har inte dragit det lättare lasset. Alls. Och även om kvinnor är fysiskt svagare än män, vilket på ett generellt plan är sant, finns det väldigt få saker bortom den absoluta toppidrotten som kvinnor inte klarar lika bra som män med rätt träning och teknik. I USA (var annars?) finns det ett tävlingsprogram som heter American Ninja Warrior. Det här 24-åriga Kacy Catanzaro när hon kör igenom den banan. Det kvittar hur många gånger kommentatorerna framhåller att hon är kvinna och kort. Hon gör det ändå. För att hon kan.
Tilläggas bör väl att kommentarerna under videorna av Kacy i beklämmande stor utsträckning består av varianter av ”det där är väl inte så svårt” och ”gud vad hon är snygg”. Kommentarer som Antifeministen inte tycker är sexistiska och förtryckande, men som för de hårt kämpande kvinnor som ideligen möts av dem är just det. Och senast för ett par dagar sedan såg jag en intervju med Tina Lähdemäki, som just varit med i UFC och är en välkänd fighter med kontrakt och en förmodad fortsatt karriär som proffs. Medan Lähdemäki slår med knytnävar och armbågar så det tjongar om det, meddelar berättarrösten att Lähdemäki låter känslorna komma på klassiskt kvinnligt vis. Ibland blir hon nämligen frustrerad. Det händer rent av att hon gråter. Som om det vore typiskt kvinnligt att bli frustrerad och gråta inom proffsidrott. Här är en lista på atleter som gråter, vilket trots att de nästan alla är män inte beskrivs som ett manligt drag utan som ett mänskligt drag. Det är på något vis väldigt talande att Lähdenmäki, som skulle kunna ge de flesta på käften, intervjuas under rubriken ”Släpper ut känslorna på kvinnligt vis” istället för till exempel ”Lovande ung fighter på väg uppåt”.
Nej, hela Antifeministens rant är baserad på felaktiga antaganden. Om att män alltid haft det tyngre. Om att kvinnor inte kan vara starka. Om att skillnaden mellan den feedback män och kvinnor får på sina prestationer beror på att män helt enkelt är bättre och att kvinnor vill vara snygga och att det bara är så det är. Och jag känner ju inte Tina Lähdemäki men jag har på känn att hon skiter högaktningsfullt i huruvida random snubbar på nätet tycker att hon är snygg eller inte.
Det kanske största felaktiga antagandet är att allt kvinnor gör måste relateras till och kommenteras av män. Att män alltid har rätt att säga sin åsikt om kvinnors kroppar och att det skulle vara uppmuntrande, alternativt behövligt att höra sanningen så att kvinnor kan rätta sig. Det handlar liksom inte om ”ett par sexistiska kommentarer”, utan om någonting mycket större och mer komplext än så.
Och vad gäller att bemöta dessa felaktiga antaganden mer än så här vill jag bara tillägga att jag inte har något generellt emot antifeminister som människor, om de diskuterar med mig som människor istället för dolda bakom anonyma ideologiska epitet. Det var bara det.
Alla borde se den här filmen, om en mamma som födde ett barn med penis och som tillsammans med sitt barn fick lära sig att även flickor kan ha snoppar. Det är så himla märkligt, det där med hur man kan uppfatta sig vara av fel kön och att det inte är fast i kläder, hår och yttre attribut – eller ens i könsorgan – utan liksom i identiteten bortom allt annat. Det sitter i ens kärna. Och så är det otroligt viktigt vad den här lilla flickan säger: den som bestämmer om man är pojke eller flicka är en själv. Ingen annan.
På FB cirkulerar ett tidningsurklipp där någon som hävdar sin rätt att säga n*erboll jämför det med att säga fransyska om kött, finnar om utslag och så vidare. Allt i stilen men-så-får-man-väl-inte-säga-längre. Och jag blir så inihelvete trött på hur något som är så oerhört enkelt kan få bli så svårt. Säg inte n*erboll. Varför? Känns det alltför svårt att greppa ordets historiska betydelse som nedvärderande så hör bara det här: Sluta för att det gör folk ledsna. Det är så enkelt.
Likväl händer det här, typ hela tiden:
Person med ljus hy: Mäh det heter ju n*erboll och jag har alltid sagt n*erboll och det är minsann helt oskyldigt och jag menar ju inget illa med det. Person med mörk hy: Men kan du inte lika gärna säga chokladboll? Ljus hy: Nämen härrigud vad orealistiskt och vilka krav du kommer och ställer. Det gör ju ingen skada alls om jag säger som jag alltid gjort. Mörk hy: Men jag blir ledsen. Ljus hy: HAHAHA det finns ju ingen som blir ledsen av sånt heller. Mörk hy: Jo, jag. Ljus hy: Nej.
Att folk inte ser hur bisarrt det är att propsa på att få säga något trots att det gör andra ledsna. Det är ungefär som när min son kallar sin sexåriga lillasyster baby (vilket, om man klarar av att greppa kulturhistoriska kontexter är ett tillmäle som inte går att mäta på samma skala) och jag säger åt honom att sluta. Det är fullkomligt irrelevant om han har rätt eller inte; han får inte säga saker som gör henne ledsen. Och den som bestämmer om hon blir ledsen är hon själv – inte han.
Jag sa också n*erbollar när jag var liten. Jag fnissade också ohämmat första gången jag skulle förklara för en engelskspråkig vän vad det var. Men från första gången jag förstod att det sårade folk så slutade jag. Och vet ni vad? Man kan leva ett fulländat liv med chokladbollar också.
Jag hamnade i en vild diskussion med en man om det där med att mansplaina. Mest rörde det själva termen. Han menade nämligen att termen var otroligt nedvärderande mot män därför att den indikerade att mansplaining var uteslutande män mot kvinnor och att så länge man vill ha jämställdhet kan man inte tala i termer av män vs kvinnor. Och visst, jämställdhet får inte vara en kamp mellan könen, men när det rör mansplaining både som fenomen och som term håller jag verkligen inte med.
Mansplaining är när män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta. Ingen, alltså INGEN, säger att det där med att bli tilltalad i en idiotförklarande ton, eller få självklarheter förklarat för sig skulle vara något som uteslutande kvinnor råkar ut för eller uteslutande män som gör. När det föreslås att man ska skrota termen ”mansplaining” och kallade det typ ”twatsplaining” istället är det för att inbegripa också män som ”offer” och utradera könsaspekten. Det skulle liksom vara mer rättvist så, att inte skylla bara på männen. Grejen är bara att termen ”mansplaining” inte är synonym med termen ”twatsplaining”. Mansplaining handlar just om fenomenet att män förklarar saker för kvinnor som om kvinnor vore inkompetenta, och visar på just könsaspekten. Det betyder inte att alla män är svin, att man inte skulle råka ut för liknande eller att kvinnor inte skulle kunna inkompetensförklara män. Termen ”mansplaining” utesluter ingen av de sakerna som varande irrelevanta eller påhittade. De är bara inte särdeles relevanta för det som kvinnor råkar ut för.
Den som undrar hur det kan se ut kan med fördel titta på Tumblr-bloggen Academic Men Explain Things to Me som är fylld av exempel på hur män, särskilt inom universitetsvärlden, förklarar saker för kvinnor som är experter inom området eller tar för givet att kvinnor inte vet vad de pratar om. Som de här:
Not strictly academic, but close enough. I’m Asian American and was taking a plane back to my university to finish up my PhD in English Literature and teach a composition class. The man sitting next to me asked me why I was flying from the West Coast to the Midwest. I told him I was going to the University of ________.
He asked me why I was going to the university so I told him I teach English.
He says, “You mean you’re learning English.”
”No,” I say. ”I’m teaching English.”
”You see,” he replies, ”You are confusing the words ‘teach’ and ‘learn.’ You are learning English.”
As a graduate student nearing completion of both a master’s of sociology degree, as well as a graduate certificate in women’s and gender studies, I was unprepared for this exchange in my history course on Women in America to 1890.
”Where do we get gender?” the professor inquires. I look around at my 12 other classmates, who are a mixture of graduate and undergraduate students…when no one responds I offer, ”Gender arises from a hierarchical social discourse constructed via all the major institutions of society—family, church, school, polity—and is inculcated through gender socialization. It’s socially constructed and regulated by a set of privileged norms.”
Dude-Bro: ”But it’s innate…I mean, my wife was designed to hear the pitch of our son cry; I literally cannot hear him. You’re telling me that’s not from biology?”
Me: ”You’re not talking about gender.”
Dude-Bro: ”Yeah, well—you push out a baby, then maybe you’ll understand.”
__________________________________________________
P.S. Already a mother, and I ain’t got time to teach you nothing, son.
Jag har också fått höra, av män, att jag säkert förstår mer om hur det fungerar med barn sedan när jag själv får barn (vilket jag ju fick för första gången för drygt 8 år sedan). Jag har också fått förklarat för mig att jag har fel i hur jag definierar till exempel ”patriarkat” och ”genus” trots att det är just sådant jag skriver om i min avhandling. När jag har hållit föreläsningar händer det ibland att män (aldrig kvinnor) avbryter med en ”fråga” som börjar med ”men är det inte så att”. Det finns också forskning som visar hur kvinnor avbryts betydligt oftare än män, hur män får och tar med taltid och hur mäns taltid är förlagd till bättre tidpunkter än kvinnors (se här för exempel). Och jag ska inte säga att de inte existerar, men jag har hittills inte träffat en enda kvinna inom akademia som inte vid något tillfälle känt av mansplaining. Det är ett verkligt fenomen och för oss kvinnor som råkar ut för det är det ett problem. Att män inte ser det som ett problem, eller upplever det som ett problem oberoende av könsaspekten säger egentligen bara mer om hur mansplaining fungerar.
Så varför ska det heta mansplaining och inte twatsplaining? För att inbyggt i fenomenet att män förklarar för kvinnor finns en hel radda aspekter som är beroende av kön.
* Kvinnor socialiseras in i tystnad och mottagande, att vara lyssnande och förstående. Män socialiseras in i att ta plats.
* Män uppfattas i större utsträckning som experter, både av sig själva och av andra, och omgivningen tar deras ord på större allvar. Om en man och en kvinna har lika meriter bedöms han ändå som mer kompetent.
* Kvinnor som kritiserar eller säger emot ses ofta som svåra och med begränsad förmåga att arbeta i ett team. Att ge svar på tal när någon, till exempel på en föreläsning, mansplainar kan därför reflektera mer negativt på kvinnan som svarar än på mannen som mansplainar.
Mansplaining är därmed något som är oerhört svårt att försvara sig emot.
Och så är det det eviga problemet att somliga män verkar helt oförmögna att acceptera att kvinnor kollektivt samlar sina erfarenheter och benämner dem med något som insinuerar att erfarenheterna har kommit av mindre trevliga interaktioner med män. Att män kan ta illa vid sig av att skuldbeläggas. Jag gillar inte kollektiv skuldbeläggning, nej, och det är inte alla mäns fel, nej, men om män istället för att gå helt bat shit crazy och börja förklara varför mansplaining är en dålig term (oh, the irony) skulle kunna ta ett steg tillbaka och fundera över sin del i det hela så vore det väldigt uppskattat. Det är nämligen väldigt enkelt. Lyssna istället för förklara. Reflektera istället för försvara. Och sluta avfärda kvinnors erfarenheter som mindre värda.
Jag försökte förklara för min högt vördade älskade make vad diskussionen om snoppbarn och snippbarn gick ut på. Han tittade på mig med en sån där min som någon har om man försöker förklara för dem hur grisar gör när de flyger.
Det är så jävla svårt det där med nya ord.
Och tja. Jag älskar ju språk. Jag älskar föränderligheten i språket, hur det anpassas efter användarna men också hur det ibland är begränsande och leder in på vissa spår för att orden inte räcker till för nya. Det är fascinerande. Inte heller tycker jag att man ska vara rädd för att använda nya ord eller så. Nej, språket blir vad vi gör det till.
Samtidigt verkar det ibland som om vissa ord – och nu tänker jag främst på sådana som har kommit i kölvattnet av det stigande intresset för genus – är lätt krystade uppfinningar eller, en bra dag, überteoretiska konstruktioner. Många ord börjar förstås just som sådana innan de sakta men säkert normaliseras och blir oumbärliga. Men jag tänker så här: Om man till exempel kallar sitt barn för snopp- eller snippbarn (vilket jag nu känner mig nödgad att påpeka att man givetvis är fri att göra) så sänder man ut signaler till omvärlden om sig själv. Man gör ett statement om sig själv och sin syn på världen. Man sätter sig själv i en kategori.
Som vuxen är det säkert lättare att acceptera att man genom sitt ordval kategoriserar sig. Det är ett val man kan göra och stå för. Men när vi uppfostrar våra barn till små normbrytare (vilket jag är helt för!) så gör vi dem en björntjänst om vi inte också utrustar dem med verktyg att tackla vad som kan komma att hända dem. Till exempel kommer de allra flesta barn att i något skede börja skämmas. Det är en kulturell grej som utvecklas, och som ska utvecklas, hos oss alla. Som förälder tror jag inte man kan göra något åt att skamkänslorna utvecklas (de behövs för empatin också), men jag tycker att man ska arbeta för att barnen lär sig att hantera dem och övervinna dem. En av de första identiteterna som utvecklas hos barn är könsidentiteten, då barnet börjar se på sig själv som pojke eller flicka – eller åtminstone fundera kring vad som är vad och varför. De grubblar över vad som förväntas av dem. Det är säkert många föräldrar som sett att just förväntningar kring kön är en av de där grejerna som väcker skamkänslorna.
Och kanske är jag bara inskränkt, men jag tror att det är viktigt att låta barnet följa normerna om det känner sig tryggare så. Visst kan man uppmuntra till att testa nya saker, på samma sätt som man uppmuntrar till att testa nya maträtter, men det måste få vara på barnets villkor. Personligen tror jag att det är jätteviktigt att barnet också får veta vad som är inom normerna, särskilt när det börjar skämmas för saker. Jag ser inget problem med att diskutera med mina barn kring vad som förväntas av pojkar respektive flickor, även om jag förstås noga påpekar att de själva är fria att göra som de vill.
Till exempel ville Vilho en dag prova nagellack. Han hade det på på dagis men blev retad och skämdes så mycket att han bara var en liten knut av skam när jag kom och hämtade honom. Jag sa inte till honom att pojkar inte kan ha nagellack (förstås, doh-oh) utan visade honom bilder på pojkar med nagellack och så att man kan och man får ha nagellack fast man är pojke, men att alla kanske inte vet det. Jag talade med honom om hur många tycker att pojkar inte får ha nagellack, men sa också att jag tycker att de har fel. Jag har också talat med barnen om varför en del kvinnor täcker sitt hår, varför alla gjorde det även här i Finland förr i tiden, att bara pojkar fick ha byxor och bara flickor fick ha klänning, om långt hår och kort hår, smink och så vidare.
Ibland går jag så långt att jag varnar, och då särskilt Vilho eftersom han är äldst. Det kan vara till exempel när vi är på affären och ska köpa honom nya kläder och jag föreslår en viss tröja som jag tycker är snygg. Om jag vet att det är en tydlig ”flicktröja” (ni förstår vad jag menar va?) så säger jag ibland det. Jag frågar honom om han tycker att den är för flickig eller om han vill ha den. Och jag gör det inte för att trycka in honom i en mall utan för att skydda honom. För att andra kommer att se och uppmärksamma vad som är ”flickigt”. För att han ska kunna vara beredd på det och beredd att stå för vad han vill ha. Och för att han ska slippa stå där, i sin nya fina tröja och skämmas för att han inte förstått att han har en flicktröja. Oftast skiter han förstås fullkomligt i om något ser flickigt ut om han vill ha det. Andra gånger rater han saker omedelbart för att de ser flickiga ut. Grejen är att det måste vara upp till honom själv att avgöra vad han känner sig bekväm med.
Genom orden som vi använder om barnen och till barnen så ger vi dem verktyg att hantera omvärldens oförstånd. Mina ungar vet att man ”förr i tiden” inte fick göra som man ville och att vissa människor är fast där. De är i de flesta fall beredda att borsta av sig syrliga kommentarer, men det finns också fall då de helt enkelt känner sig väldigt obekväma med vissa saker som manifesterar kön (som färger, till exempel). Ibland förstår de inte helt själva varifrån känslan av olust och skam kommer men de plockar upp vibbar snabbare än NSA skannar tweets. De känner på sig att de gör något som inte förväntas av dem men förstår inte alltid varför. Jag ser det som min uppgift att vara öppen med dem om varför. Att inte klappa dem på huvudet och säga att det inte är någonting – att känslan de plockat upp var en felsondering – utan att förklara och uppmuntra dem till att inte bry sig.
Därför tänker jag också att barn som lär sig att använda ord som snoppbarn istället för pojke, eller hen istället för hon/han bör få vara förberedd på att barnet kommer att kategoriseras (förmodligen under ”hjärntvättad feministunge”) och högst troligt bemötas med oförstånd. Även om man som förälder tycker att ordet är självklart bör man ta i beaktande det faktum att större delen av världen inte gör det. Inte resignera, men acceptera. Om ni förstår hur jag menar.
Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.
Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.
Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.
Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:
1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.
2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.
Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.
Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.
Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.
Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.
Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.
Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.
Jag kan erkänna att jag inte riktigt uppskattade rubriken på Annika Hällstens text i torsdagens HBL. ”Gubbarnas sammansvärjning” (i nätversionen, låst bakom betalmur) och ”Gubbarnas komplott” (i pappersversionen). Det luktar liksom lite sensationsrubrik. Texten i sig handlar om hur kvinnor motarbetas. Kanske inte överallt och hela tiden men tillräckligt ofta för att det ska ge utslag. Hällsten själv har fått bannor för att hon vågade sig på att simma i banan avsedd för snabbare crawlare – trots att hon avgjort är en snabb crawlare. Bland partiledarna i Finland finns det bara en kvinna kvar. Fotbolls-VM bevakas och kommenteras i princip enbart av män.
Och det tar inte lång tid förrän kommentarsfältet tas över av gubbar som menar att man i Finland minsann inte väljer efter kön utan bara den mest kompetenta och att kön inte har det minsta med något att göra. Nej, det finns helt enkelt inte kvinnor med tillräckligt mycket erfarenhet av internationell fotboll för att vara expertkommentatorer. Kvinnorna fasas inte ut ur politiska topposter för att de är kvinnor utan för att männen är bättre.
Hur jävla blind får man vara?
Om det är så att det inte finns kvinnor med mycket erfarenhet av fotboll så att man inte ska ta in kvinnor att diskutera fotboll, vad säger det om kvinnors möjligheter att få erfarenhet? Och om män är bättre rustade för politiska topposter så kvinnor inte ska vara på politiska topposter, vad säger det om kvinnors möjligheter att faktiskt visa sig rustade för toppolitik? Vad allt detta säger är att rubriken ”gubbarnas sammansvärjning” inte är sensationslystnad utan obehagligt beskrivande. Kommentarsfältet motsäger inte Hällstens text, utan bekräftar vad hon skriver. Så länge män håller varandra om ryggen i tron att de alltid är rätt man på rätt plats kommer det alltid att vara en man på platsen – vare sig det är rätt eller inte.
Ironin i att det dagarna innan dessutom varit ett antal gubbar som skickat arga insändare till HBL och menat att feminismen gått för långt. Jo tjena.
Du som blir förbannad när förbipasserande släpper ner en liten peng i tiggarens mugg, vad har du för rätt till din ilska? Vi ska hjälpa dem i deras hemland säger du. När talade du dig senast varm för att höja det statliga biståndet till deras land? När skänkte du pengar till utlandshjälp? När var du volontär?
Nehej. Inte det.
Nej, vi måste hjälpa våra egna först säger du. Så när donerade du senast en slant till nationella hjälporganisationer? När gav du av din tid till en ensam åldring? När bidrog du till att mätta hunger i soppkök och brödköer?
Nehej. Inte det.
Så vem ska man hjälpa om du blir arg av en peng till en tiggare, inte har tid till åldringar och volontärarbete, är emot bidragsgivare, bidragstagare, hjälp och stöd? När du ser tiggarnas telefoner och cigg som bevis på att de är organiserade lögnare, men är blind för hur inhemska utslagna prioriterar? När du tror att ditt eget land är så jävla bra att även folk med hela världen full av alternativa inkomstkällor vill komma hit och sitta på gatan med en kopp i sina frusna händer? När du tror att den enda som egentligen är berättigad hjälp är du själv, och du behöver ingen hjälp för det är du för bra för.
Kom då inte med bortförklaringar. Kom inte och säg att du vill hjälpa dem någon annanstans, eller hjälpa några andra. Du vill inte hjälpa någon annan än dig själv.
Studio Ett i Sveriges Radio har fällts av Granskningsnämnden. Orsaken var att de sänt en intervju med en svensk nazist från Svenskarnas parti utan att tillräckligt tydligt ta avstånd från de uttalanden han gjorde. Vid en första anblick kan man ju ställa sig frågan om inte Sveriges Radio, som ska förhålla sig partipolitiskt neutralt, borde fällas för att inte ha tydligare ha tagit avstånd från politiska uttalanden. Borde Sveriges Radio verkligen ta tydligt avstånd från politiska uttalanden? I samma veva kan man passa på att fråga sig om det var rätt att brandmännen protesterade mot att Åkesson kom till deras station eller att läkarna protesterade mot Åkessons valbesök på sjukhuset.
Svaret ligger i vad vi i dag väljer att definiera som politiska uttalanden och på en långsam men stadig process av normaliserande av extrema åsikter dolda utan politisk flagg. Möjligen har vad som är politiskt breddats delvis för att det är valår, men utvecklingen har pågått redan länge. Och jag kan erkänna att jag gillar politik och att politisera men faktum är att i en västerländsk demokrati kan alla ämnen inte vara politiska. Människovärdet till exempel. Yttrandefrihet, tryckfrihet och andra grundlagar. De är inte – de får inte – vara föremål för politisering. De är fundament i det samhälle vi lever i. Fundament i ett fritt och öppet demokratiskt samhälle.
Sakta men säkert håller emellertid fundamenten på att dras in i den politiska debatten. Man vill diskutera invandrarpolitiken men skiljer inte på asylsökande och arbetsinvandring, men däremot på invandrare med ljus hy och sådana med mörkare. Man säger att det handlar om ekonomi och integration när det egentligen handlar om ogrundade fördomar och rasism. För visst borde vi diskutera asylsökandes plats i samhället, arbetsinvandringens betydelse för tillväxten, ekonomi och integration – det är viktiga politiska frågor – men hudfärg, etnicitet och kulturell tillhörighet är det inte. Det är ämnen som inte får bli politik. Det kränker människovärdet och därifrån kan det bara barka käpprätt åt helvete.
Det var många som menade att det var fel att protestera mot Åkessons tour om man var anställd av offentligheten. Men Åkesson representerar inte ett vanligt politiskt parti. Han representerar ett parti som gör skillnad på folk och folk och som vill göra människovärde till politik. De brandmän, läkare, skolelever och whatnots som protesterade hade förstått det. Om ett politiskt program som det han representerar ska styra vårt samhälle brister de fundament det är byggt på. Det är inte ett hot bara mot etablerade partier (som vissa vill få det till) utan ett hot mot hela samhällsordningen.
Så när Sveriges Radio och annan fri media granskar Svenskarnas parti, Sverigedemokraterna, Sannfinländarna och andra rasistiska eller rent ut nazistiska partier är skyldigheten inte densamma som när de granskar andra politiska partier. Det är skillnad på politik och politik, skillnad på att göra omprioriteringar i samhället och på att göra omstruktureringar i fundamenten. Vi andra är beroende av att normaliseringen av extrema åsikter inte skyddas av politikens kliniska objektivitet, att journalister tar tydligt avstånd från uttalanden som är rasistiska eller på annat vis nedlåtande och att yttrandefriheten aldrig utvecklas från rätten att tala till rätten att stå oemotsagd. Därför är jag glad att Studio Ett fälldes och tacksam över att de tar det på allvar.
Hit och dit och tillbaka igen 