Historikerns historier · Nyhetsplock

Om filmen Bought och lite till om det där med vaccin

Jag blev ombedd att titta på filmen Bought och kommentera den. Och det finns en del hel att säga. Till att börja med förklarar producenten att han vill föra en öppen konversation om vaccin, för att vi ska kunna få veta så mycket som möjligt, men all information i filmen kommer från motståndarsidan. Bara där borde den som söker objektiv information dra öronen åt sig.

Sedan får man bilder från ett ultraljud och hör ett fosterhjärta och en kvinna som talar om den naturliga moderskapsinstinkten och ”the mother’s love, that comes so naturally” och beskriver detta som premisserna för hur man ska veta vad som är bra för barnet. Det finns ingen bättre än mamman att göra det. För det första kan jag villigt erkänna att det är först sedan mina barn blivit betydligt äldre som jag har haft sinnesnärvaro nog att inte hispa för minsta lilla. Särskilt med första barnet var det väldigt hispigt så fort han andades konstigt, åt konstigt, whatever konstigt. För det andra finns det en obehaglig mängd mammor som under inga omständigheter har något naturligt band till sina barn som gör deras omdöme bättre. Fråga vilken socialarbetare som helst. För det tredje finns det mängder med foster- och adoptivmammor som har lysande omdöme och kärlek för sina barn trots att de inte fött dem. Tanken på den biologiska modern som gudinna är en dålig utgångspunkt om man vill tala fakta.

Däremot skulle jag vilja hävda att det finns många föräldrar som inte blir hörda när de söker vård för sina barn och är oroliga över något. Istället blir de avfärdade som just hispiga, och det är verkligen inte ok. Föräldrar känner sitt eget barn bäst och är de första som märker om något är på tok. Föräldrarna är dock inte de som är bäst lämpade att avgöra medicinska åtgärder, förutsatt att de inte är läkare.

Modersinstinkterna är filmens första bas, på vilken resten av argumentationen vilar och den återkommer hela tiden. ”As a mom, I just want what is best for my kids” menar en mamma och insinuerar att den som inte följer hennes exempel vill något annat.

Den andra basen argumentationen utgår ifrån står en av filmens huvudpersoner, MD Toni Bark för. Och hon må vara MD men hon är banne mig inte historiker. Hon menar att det är först nu som vi ser ”chronic debilitating disease in children” vilket är helt felaktigt. En vän till mig, Jennu Kuuliala, har till exempel skrivit om just de sakerna baserat på medeltida mirakelberättelser. Kroniska, försvagande sjukdomar finns dokumenterat sedan antiken – även i barn. På senare tid har ADHD-diagnoser ökat drastiskt, ja, men det betyder inte att det är fler som har ADHD i dag än förr – bara att vi diagnosticerar fler. På samma sätt hittar man inga fall av män som våldtagit sina fruar från 1800-talet för det var inte brottsligt, och väldigt få homosexuella från äldre tider eftersom det var belagt med dödsstraff. Det föds inte fler homosexuella procentuellt i dag (förmodligen) – det är bara fler som vågar komma ut med det.

Så när MD Toni Bark konstaterar att barn blir sjuka nu på sätt som de aldrig förr blivit och hävdar att det därför logiskt måste beror på de andra nykomlingarna GMO och vaccin så utgår hon från en felaktig premiss. Och, som min bror brukar säga, den som utgår från en felaktig premiss kan komma fram till vilken slutsats som helst.

Sedan går de vidare och intervjuar bland annat en familj som tillhör den statistiska typ miljontedel som fått allvarliga biverkningar av vaccin. En vacker, amerikansk familj med en son vars liv är förstört (enligt mamman). Trots att de skulle ha betydligt lättare att hitta någon av de miljoner familjer i världen som drabbats av sviterna från de sjukdomar vaccinen skyddar ifrån är det inte en enda av de familjerna som får komma till tals. Dessutom har de mage att hävda en koppling mellan vaccin och autism, vilket det alltså inte finns några som helst bevis för. Zilt. Nada. Jag förstår mamman till den autistiske pojken som vill att forskningen åter ska ta sig an ämnet, men det har alltså bedrivits MASSOR med forskning utan att kopplingen har hittats. Mamman menar att man måste ta sig an autism som ett resultat av vaccin så man kan hitta ett botemedel. Det är lite som att slå sig med en hammare på tummen och tro att det ska börja regna för att lilltån värker. Det finns ingen koppling. Ja, och hon som de intervjuar som säger att hon ”började studera autism och sedan studera vaccin”, hon är alltså filosofie doktor, inte läkare. Hon har precis lika dåliga kvalifikationer att göra en trovärdig sådan studie som jag skulle ha.

Och så är det typen som sitter och säger att ”knowledge is power” och menar att vi måste läsa på mer för att kunna ta saken i egna händer. Han menar att vi måste förstå ”things [GMO och vacciner] going into our body” och gör också vaga referenser till hur bra allt funkade förut. Allt jag kan tänka på är den här bilden:

Det finns en så oerhört klar koppling mellan modern läkarvård och livslängd samt, icke att förglömma; livskvalitet. Vi har betydligt färre människor handikappade i dag för att många av de sjukdomar som förr ledde till handikapp (polio, mässlingen o.s.v.) idag inte alls är lika utspridda. Öroninflammationer som tidigare ledde till dövhet kan botas med antibiotika. Sår behöver inte dra till sig kallbrand och leda till amputeringar. Så många har aldrig ätit så bra mat förr, som vi gör i dag.

Därmed inte sagt att vi inte borde äta betydligt nyttigare; mer vegetariskt och säsongsenligt är en lysande start, vilket även forskningen visar.

Det sista som jag skulle vilja ta upp ur filmen anspelar på titeln ”Bought” (Köpt). Alla de intervjuar i filmen utgår nämligen ifrån att den ekonomiska nyttan med både GMO och vaccin är drivkraften bakom dem. Och jag förnekar inte att det finns ekonomiska intressen, eller att det skulle vara problematiskt. Det är någonting som noga måste övervakas men här är grejen; den övervakningen sker! Filmen tar dessutom bara upp den ekonomiska kopplingen utan att visa en motbild mot konspirationsteorier. Varför intervjuar de inte personal från Läkare utan gränser som arbetar helt ideellt med att vaccinera i länder där folk dör som flugor utan vaccin? Varför intervjuar de inte de människor som investerar allt de har för att utveckla motståndskraftiga grödor för dem som svälter i Afrika? Varför tar de upp statistiskt pyttesmå avvikelser från trenden?

Nej, filmen håller en artig ton för att man ska tro på vad de säger, men den är byggd på felaktiga premisser och kan därför inte, som de säger sig vilja göra, bidra till den vetenskapliga debatten det minsta.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Den populistiska egocentrismen och historien

Jenny Westerstrand skrev en något provocerande men också tankeväckande debattartikel i DN om det populistiska egofokuset på universiteten. Hon menar att studenterna nuförtiden saknar intresse för historiska perspektiv på nutidsorienterande ämnen, som till exempel genusvetenskap. Enligt henne har studenterna svårt att hantera vissa texter som historiska dokument och det förekommer tankar om att trigger-märka litteratur – alltså sätta en liten varningstext på om det kan tänka sig att någon blir upprörd av att läsa.

Triggervarningar förekommer rätt mycket på till exempel Facebook och jag tycker att det är helt vettigt. Det måste finnas forum där den som inte vill läsa om upprörande saker enkelt kan få slippa. Universiteten får dock aldrig bli sådana forum. Universiteten är inte till för att erbjuda tillrättalagda alternativ, och särskilt inte när det gäller historiska perspektiv. De studenterna jag stöter på är, på förekommen anledning, i allmänhet mycket intresserade av ett historiskt perspektiv så jag ska inte säga att jag själv har stött på just det problemet.

Men så svarade två genusvetarstudenter på Jenny Westerstrands debattartikel med en text publicerad på Feministiskt perspektiv och jag är inte säker på om de själva ens förstår hur de med sin argumentation exakt belyser problemen Westerstrand lyfter fram. Det här är från deras inlägg:

”Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.”

Det här är inte att anlägga ett historiskt perspektiv. Det här är att tolka äldre samhällen utifrån vår nutid vilket inte kan resultera i något annat än populistiska vantolkningar. Det är just exakt det här som skapar det ”vi mot dom” som Westerstrand skriver om och exakt just det här som cementerar strukturer istället för att förstå dynamiken i dem. Låt mig exemplifiera:

I Declaration of Independence skrev man ”All men are created equal”. Ser man på det i dag framstår det som kvalificerat skitsnack. För det första inkluderade det inte kvinnor och för det andra inkluderade det inte till exempel slavar eller andra som inte var fria, vita män. Det är lite samma problem som med den tidiga grekiska demokratin – alltså ett folkstyre där endast en bråkdel av invånarna räknas till ”folket”.

Men om man tolkar de här sakerna utifrån vår nutida syn på människan så missar man fullkomligt att förstå hur sensationella de var i sin samtid och hur de har påverkat vår historia – och i förlängningen vår nutid. Att se på de här sakerna med en kritisk blick betyder att man inte ska tro att antik demokrati faktiskt innebar riktigt folkstyre eller att Declaration of Independence bringade jämlikhet till USA. Men, nota bene, den kritiska blicken betyder inte att man ska kritisera. Det är inte samma sak.

Och när Westerstrand skriver

”I populistens universum utgör ”rätt” och ”fel” polerna kring vilka en orienterar sig. Berättelsen om den rättmätiga kampen är framträdande, en kamp som hindrats av andra – makten – men som nu ska få sin plats. Beskrivningar av ”de andra” är en central del av den egna självbilden. Underdogen är kung.”

så sätter hon fingret på någonting väldigt, väldigt viktigt. I genusvetarstudenternas svar framstår den här rättmätiga kampen i all sin tvivelaktiga glans då de menar att en av de viktigaste anledningarna till att kritisera historiska dokument är att de är skrivna av privilegierade typer som gör anspråk på ett sanningsmonopol. Som om två studenter som får sin universitetsutbildning alldeles gratis inte skulle vara privilegierade, utan vara de som måste höja sina röster mot förtryckarmakterna.

Det historiska perspektivet har väl aldrig varit viktigare och tanken på aktörer i strukturer sällan mer relevant. Så här: Det finns inget rätt och fel med de historiska texterna. De bara är. Att de är skrivna av folk som var privilegierade när det begav sig är inte en anledning att automatiskt fördöma innehållet eftersom de skrev i en annan tid – i en annan struktur. För strukturer är föränderliga. De omvandlas med och av aktörerna som verkar i strukturerna. Vi har att förhålla oss till den struktur vi lever i men vi måste också kunna se att den är kontextuell – bunden till tid och rum. Förflutna tiders aktörer har haft helt andra strukturer att förhålla sig till och det är inte något vi kan sitta här och klandra dem för.

Och att texterna skrevs ur privilegierade perspektiv är väl knappast underligt i en struktur där förmåga och framförallt tid att skriva var privilegium. Bara att lyfta fram det som en anledning till kritik är så anakronistiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.

Om vi lär oss att öppet – med en vetenskaplig kritik – betrakta historien kommer vi att lära oss om oss själva. Vi kommer att få en större förståelse för vår tid och vår plats. Men om vi kritiserar historien för att inte vara perfekt, då kommer vi att fastna i det egocentrerade populismträsket Westerstrand påtalar och genusvetarstudenterna ger en inblick i.

I den avslutande delen skriver studenterna, riktat till Westerstrand;

”Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.”

De skulle behöva läsa på om universitetens historia. Det skulle ge dem ett betydligt mindre egocentrerat perspektiv.

Historikerns historier

Hur bildas nya familjer?

Ni får ursäkta om jag behandlar bloggen styvmoderligt (vad är det för sorts sexistiskt uttryck egentligen, va?) men det är rätt mycket nu. Dels är det förstås det konstant pågående arbetet med avhandlingen vilket borde resultera i att jag är färdig att presentera ett kapitel för seminariet i april (as if). Dels så är det bara några veckor kvar till Dies Medievales – Finlands största konferens för medeltidshistoriker – då jag ska presentera delar av min forskning.

Temat för i år är relationer. Jag tänkte tala om de familjerelationer jag har hittat i mina källor. Hur skapades nya familjer? I Norden har vi nästan uteslutande haft patrilokalitet, vilket innebär att kvinnan när hon gifter sig flyttar in till mannen istället för tvärtom. Men hur påverkades hennes band till födelsefamiljen?

Grejen är att jag har hittat jättemånga mågar. När till exempel en man och kvinna som är gifta med varandra vill donera till kyrkan eller whatever var det vanligt att deras måg – med eller utan sin hustru, deras dotter – var med när affären genomfördes. Men varför? Vad betyder hans närvaro för familjerelationerna? Vad säger det om nya familjekonstellationer?

Det här funderar jag på nu.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Vi måste tala lite mer tanten med väskan

Ni har alla säkert sett fotot där en tant med en väska slår efter en nazist som demonstrerar i Växjö. När en konstnär sedam tillverkade en skulptur av den tanten föddes också tanken på att tillverka en betydligt större skulptur av henne och ställa på torget i Växjö. Det gick emellertid inte kultur- och fritidsnämndens arbetsutskott med på, eftersom tanten med väskan symboliserar våld. Ordförande för nämnden skriver i en debattartikel:

”Växjö kommun ska med stark röst värna det fria ordet. Det är en grundpelare för vår demokrati och försvarandet av mänskliga rättigheter. Jag anser att det i den tanken också är viktigt att möta oliktänkande med ord och samtal, inte med tillhyggen.”

Väldigt många håller med henne. Nazisterna hade rätt att vara på torget och demonstrera och den som utnyttjar sin frihet ska inte mötas med våld. Så jag knåpade ihop den här bilden, vilken sedan fick viss spridning via Twitter.

staty

Med viss spridning via Twitter kommer alltid en massa mothugg, och eftersom Twitter tillåter ett så begränsat antal nedslag blir det sällan särdeles nyanserade mothugg. Men vi kan väl säga så här; de flesta handlade om att tanten är en symbol för våld och som sådan ett hot mot demokratin och därför olämplig som staty. De flesta som säger så verkar dessutom vara helt normala, schysta typer som tycker att man aldrig får använda våld i en demokrati.

Och någonstans håller jag förstås med i den tanken, det gör jag. Rätten att fritt få demonstrera är bärande och våld är aldrig lösningen. Så är det. Men sedan blir det här en otroligt knepig fråga om symbolvärde. Vårt land är fullt med våldsamma statyer. Vi har uppsjö statyer av kungar med höjda svärd, med bibliska motiv och med grekisk mytologi som har väldigt stark och klar våldssymbolik utan att en käft protesterat mot det förr.

Vad är det med en tant och handväska som vi upplever som så hotfullt? Hur kan just det motivet, av hundratals socialt godkända, ses som för våldsamt?

Några säger att det är för att nazisterna då år 1985 blev nästintill lynchade. Hur det lät när nazisterna blev jagade genom Växjös gator och sedan fick söka skydd inne på järnvägsstationens toalett kan man lyssna på här. Det var en situation som hade kunnat gå mycket illa, det kan man inte bortse från, och det är förstås inte beteende som ska uppmuntras. Men tanten med väskan, representerar hon verkligen den arga folkmassan? Eller representerar hon i det här fallet den förtryckta – den som har fått se sin familj duka under för nazismens ideologi?

För tanten kommer inte dit med en påk. Hon slår inte någon som ligger ner. Hon använder det tillhygge hon råkar ha i sin hand och hon går inte ens tillräckligt nära för att faktiskt träffa. Det är inte överlagt politiskt våld, utan snarare frustration över att vara så liten och ensam och fast i traumatiska minnen. Ett par år senare tar hon sitt eget liv.

Demokrati är problematiskt på det sättet att det i sin essens bär kärnan till sin egen implosion. Genom att låta grupper som öppet är emot ett demokratiskt system komma till tals inom ramarna för systemet – skyddas av systemet – kan dessa slutligen förstöra det. Samtidigt innebär alla begränsningar av negativa röster att man ruckar på demokratins grundvalar. Det är verkligen inte enkla grejer, det här med demokrati.

Men när man menar att en liten tant är själva symbolen för hotet mot demokratin för att hon i frustration dängt sin väska i huvudet på en representant för en grupp som de facto vill störta demokratin, då känns det inte riktigt som om man har rätt proportioner på saker och ting. När en statys väska symboliserar vapen i ett samhälle fullt av statyer försedda med svärd, spjut, knivar och påkar. Då undrar jag lite vad i hela helvete som hänt med vår känsla för symbolism. Om det är tanten i det här fallet, inte nazisten, som symboliserar våld, hot och antidemokrati.

Den här statyn av Nils Dacke, ledare för Dackefejden som kostade många människor livet i smålandsskogarna på 1540-talet, restes på 1950-talet. Han kallas frihetskämpe nu. Gustav Vasa satte hans huvud på en påle så fort han fick chansen.

Den här statyn, Ture Lång, står på torget i min egen lilla hemstad. Förebilden är en så kallad Rolandsstaty som restes i medeltida städer. Med sin klotförsedda påk och ett femliters ölstop symboliserar han rättvisa och trygghet.

Kuriosa: Tanten med väskan var egentligen bara 38 år gammal. Mer om henne kan man med fördel läsa här!

 

 

Historikerns historier

Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.

Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.

Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?

Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.

Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!

Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.

Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.

På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.

Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.

20150213-151319.jpg

Historikerns historier

Långt tillbaka på medeltiden

Ni vet hur man ibland säger att något var på medeltiden för att säga att det hände för riktigt, riktigt länge sedan? Så, hur gjorde folk som faktiskt (lyckligt ovetande) levde på medeltiden när de ville understryka att något hänt för länge sedan? Jo, så här:

Året är 1413 och Sten Haraldsson Gren har kommit till tinget för att lämna fram klagomål om att en viss Esbjörn Djäken har hävdat att borgen Ål (där slottet Grensholm ligger nu) skulle höra till kungen. För att lösa konflikten fick åldermän och 12 av traktens betrodda män – en nämnd – rannsaka frågan. Därefter

”witnadho oc sworo [de] at Aal war alder kunungx tridhiung oc at kronan enghin ræth thær til hafdhe, vthan hafwer warit aff heedhnom høøs herra ægha oc fæelst”

”vittnade och svor [de] att Ål aldrig var kungens treding och att kronan inte hade någon rätt därtill, utan [det] har sedan hedenhös varit ägt av en herre och frälsegods”

hedenhos

Inför denna kraftfulla bevisning dömdes Ål till fortsatt frälse och Sten Haraldsson fick rätt.

(Hela urkunden, SDHK 18152, finns att läsa här!)

 

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

sdhk klipp

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

13042

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

moltke klipp

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kära Amanda Björkman!

Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.

Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?

För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band  XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.

I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:

”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”

Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.

Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.

Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.

Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.

Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.

Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.

Vänliga hälsningar

Charlotte, doktorand i historia

Historikerns historier

Om medeltida pengar och betalningar

Det är inte alltid helt enkelt att reda ut vilket monetärt värde någonting har haft under medeltiden. Just nu läser jag ett dokument från 1411 (SDHK 17721) i vilket Inge Ingesson pantsätter sin gård i Utterstad i Appuna socken (i nuvarande Mjölby kommun). Det var fortfarande hyggligt vanligt att man fick någonting annat än pengar, till exempel tjänster i form av vård, eller en häst (men då angavs ofta värdet av hästen i mynt). Använde man mynt var det mark silver, mark penningar, ören och örtugar. Så där i princip.

Grejen var att de inte sysslade med fantasivärden på pengar, så som vi gör i dag. Våra papperspengar är ju bara värda vad det står på dem för att vi alla är överens om att det är värdet – egentligen är de bara papper. Medeltidens pengars värde bestämdes huvudsakligen av silverinnehållet. Hade myntet ett högt silvervärde var det värt mer. Under slutet av 1300-talet gick det 24 örtugar på en mark och 3 örtugar på ett öre. Så där i princip.

Så när Inge Ingesson kommer till Vadstena och vill pantsätta sitt gods vill han inte alls räkna i mark och örtugar. Han får istället

”siæxtighio mark pæninga i thyszkom, gotniskom ok sælændzkom, ænghliskom at bereedha, swa som thre hwita thyzka pæninga for en øre, fira gotniska for en øre ok fira ænghliska, som før ær sagth, for en øre,”

”sextio mark penningar i tyska, gutniska och själländska, engelska att bereda, så som tre vita tyska penningar för en öre, fyra gutniska för en öre och fyra engelska, som för är sagt, för en öre”

Inte blir det egentligen nämnvärt lättare när Inge Ingesson klargör vilken jord det här han pantsatt:

”mith goodz i Oterstadhum, som ær en attunger jordh oc en fiærdhaluter næst sunnerst for them nordharsta gaardhenom, liggiande i Apunda sookn i Gilstringis hærædhe”

”mitt gods i Utterstad, som är en attung jord och en fjärdedel näst söder om den nordligaste gården, liggande i Appuna socken i Göstrings härad”

Förutom att Inge mycket specifikt vill ha utländska mynt (och man kan fundera över i vilken utsträckning Vadstena kloster kan tillgodose detta önskemål, eller, för den delen, om han inte alls vill ha slagna mynt utan bara vara stroppig och räkna i komplicerade värden) är det här ett väldigt typiskt dokument. Att avgöra det verkliga värdet på något, för att till exempel kunna jämföra hur mycket en kvinnas arv är värt gentemot vad mannen fick, är nästintill omöjligt. Stora delar av tiden vet man inte ens var godset har legat.

Sånt pysslar jag med i dag.

EDIT: Och nu kom jag just till ett köpebrev utfärdat av Otte Bengtsson (SDHK 17818) i vilket han förklarar sig ha sålt jord för 150 mark och uppburit betalning enligt följande:

”fæmtyghi march i reedha pænigha æpter swæntz taal, fæmtighi march i mæssing, pundit fore fyra march, fæmtighi march i oxa ok koo, oxa fore iij march, koo fore tolf øra”

”femtio mark i reda penningar efter svenskt tal, femtio mark i mässing, vägt för fyra mark, femtio mark i oxar och kor, oxe för 3 mark, ko för 12 öre”

Historikerns historier · Kulturkrockar

Den här dagen firar jag Fredrika Runeberg

Vi har ju talat en hel del om hur kvinnor har funnits med genom hela historien men hur de inte liksom syns. I dag, när Finland firar sin nationalskald J.L. Runeberg, blir den här snedfördelningen kristallklar. Runeberg var nämligen gift med Fredrika, som ingen nuförtiden känner till.

Fredrika var dock kvinnan som gjorde allt möjligt, som skötte det stora hushållet, som födde åtta barn långt innan epidural och föräldraledighet. Men hon var inte bara husmor extraordinäre. Hon var också med och grundade en skola för medellösa (alltså fattiga) flickor i Borgå, hon var tidningsredaktör och argumenterade för att ogifta kvinnor skulle få bli myndiga (hon själv var alltså, såsom gift, inte myndig). Dessutom fann hon på något vis tid för sitt eget författarskap.

Vad hade det blivit av denna kvinna om samhället inte hade dömt henne att stå i sin makes skugga? Som min fina vän, den begåvade historikern, Eva Ahl-Waris skriver:

”Jag har litet svårt för Runeberg av många orsaker, men främst för att hans fru var så begåvad och inte alls hypas som maken. Inte i denna dag. Fastän hon är alla dubbelarbetande (särskilt humanist-) kvinnors skyddshelgon! Och det var minsann även hon som skapade bakelsen! Alla vi, som är fångar mellan bykkorgen, städskrubben, alla barnens ‘måsten’ och datorn/arbetet borde hedra Fredrika idag! Lyft bakelsen till munnen och njut! Imorgon blir det barkbröd igen…”

Passar i den andan på att tipsa om att Eva driver ett företag. Mer om det här!

Man kan läsa mer om Fredrika, och också se exempel på hennes författarskap, här!