Jag sitter och sammanställer statistiken till avhandlingen och skulle behöva lite hjälp med att hitta möjliga förklaringar till vad jag ser. Vi rör oss alltså 1350 till 1450 i det medeltida Sverige. Källmaterialet är alla urkunder från den tiden. När det gäller försäljningar och byten finns det rejäla nedgångar i antalet utfärdade dokument under 1390-talet och 1430-talet. Och jag skojar inte när jag säger rejäla. Beträffande byten för 1380-talet har jag hittat 47 stycken och för 1390-talet 10 (fast normalt är mellan 20 och 30 per årtionde). En liknande kurva finns för försäljningar. MEN. När jag nu räknade ihop alla donationer så visar det i princip samma kurva men den nedgång som finns på 1390-talet är inte alls lika stor. Den som kommer på 1430-talet däremot är lika stor. Varför är inte nedgången lika stor bland donationerna? Varför finns det en jättepeak i byten på 1380-talet?
Varför, varför, varför??!?!?!
Saker som kan påverka är till exempel:
*grundandet av nya kloster. Ett nytt kloster lockar alltid donationer. Problem: Jag har bisarrt många donationer från 1370-talet när Vadstena kloster grundas och hyggligt många från 1380-talet när man kan tänka sig att Vadstena-effekten fortfarande påverkar men sedan?
*pest. Det är bevisat att pestepidimier påverkar folks vilja att donera, vilket skulle kunna förklara varför alla andra former av transaktioner sjunker med donationerna bara sjunker lite. Problem: Det finns inga belagda pestepidimier på varken 1390- eller 1430-talet som jag känner till.
*krig. Krig kan ha samma effekt på jordmarknaden som pest. Problem: Var det särskilt mycket krig just de årtiondena?
Andra saker att ta i beaktande:
*min statistik innehåller bara dokument med aktiva kvinnor. Jag har gjort stickprov i statistiken för bara män också, och de visar på liknande tendenser, men det finns en yttepytteliten möjlighet (risk? chans?) att mitt urval påverkar.
Det händer inte ofta att jag tycker synd om Sean Spicer. Det här är första och sannolikt sista gången. Vid en presskonferens tog han till med Hitler för att beskriva Assads ondska och därmed berättiga USAs anfall i Syrien. Jag kan se hur tankegången gick. Han behöver något riktigt jädra ondskefullt att ta till. Han har pejl på att Voldemort inte finns på riktigt och alltså måste det bli Hitler. Inte ens Hitler har använt kemiska vapen mot sin befolkning. Så ondskefull är Assad. Så legitim är USAs reaktion.
Och jag har också förståelse för att han inte gör den omedelbara kopplingen mellan kemiska vapen (som han tänker sig som någonting som faller från himlen) och gaskamrarna (som han inte verkar ha koll på vad de egentligen var alls). Det är, om vi ska vara ärliga, ett misstag som även den mest historieintresserade skulle kunna göra i ett stressat ögonblick.
Nej, fullkomligt åt helvete går det inte förrän han ges möjligheten att förklara vad han menar och istället för att säga att han hade fått hjärnsläpp och gjort den sämsta tänkbara jämförelse han kunde ha gjort fortfarande försöker rädda sig själv.
“I think when you come to sarin gas, there was no — he was not using the gas on his own people the same way that Assad is doing,” Spicer said, mispronouncing Assad’s name. “I mean, there was clearly, I understand your point, thank you. Thank you, I appreciate that. There was not in the, he brought them into the Holocaust center, I understand that. What I am saying in the way that Assad used them, where he went into towns, dropped them down to innocent, into the middle of towns, it was brought — so the use of it. And I appreciate the clarification there. That was not the intent.”
Holocaust center? Assad använde gas på oskyldiga och Hitler på… vaddå?
Och så kommer man till det där ögonblicket då det inte längre finns några ursäkter, några förklaringar, några tydliggöranden som kan rädda situationen. En person som sitter på en så hög position som Spicer får helt enkelt inte göra sådana misstag. Det är oförlåtligt. Att han dessutom lyckas med timingen, precis vid judarnas viktigaste högtid pesach, är liksom bara… alltså… nej.
Stackars lille Sean. Nu är det dags att han får hitta ett nytt jobb där han spenderar lite mindre tid med att uttala sig.
Det kanske är avhandlingsstress eller sånna där hormoner som gör kvinnfolk oregerliga eller whatever, men det finns en hel massa saker som stör mig just nu. Som i morse när en kompis till en kompis kommenterat att muslimerna minsann måste reformera islam och man bah ”jahadu, vilken del av islam menar du då”?. Islam har de senaste 1300 åren varit splittrat i två stora fraktioner – sunni och shia – men det finns en myriad av andra variationer (Assad tillhör till exempel inte samma del av islam som majoritetsbefolkningen i Syrien). Folk som talar slentrianmässigt om hur islam måste reformeras brukar vara av den sorten som anser att bästa reformeringen av en religion är att man slutar tro på Gud i den.
Sånt kan störa mig skitmycket, och det har inte ens någonting att göra med att jag bor tillsammans med en troende muslim utan om den världsfrånvända uppfattningen att om alla bara tänkte som en västerländsk man så skulle allt vara prima.
Men mest av allt stör jag mig på att folk knatar runt med sina förutfattade meningar om världens beskaffenhet och förutsätter att de har rätt. De låter sig inte utmanas, förändras, tänka nytt, utan sätter fingrarna i öronen och hävdar att alla som har andra erfarenheter än deras har fel eller är undantag som bekräftar regeln. Hela tiden.
Ta en sådan sak som att alla stora tänkare varit män baserat bland annat på texter producerade av anonyma skrivare genom århundradena. Vi förutsätter att de var skrivna av män eftersom kvinnor inte skrev eftersom alla stora tänkare var män vilket bekräftas av alla anonyma texter som måste ha skrivits av män.
Nedan är en illustratör och en skrivare – man och kvinna – som presenterar sitt färdiga manuskript inför jungfru Maria. Låt vara att den heliga jungfrun inte ser särskilt extatisk ut över vad paret åstadkommit (och dessutom ger hennes uppsyn mig obehagliga vibbar av hur min avhandling kommer att emottas) men vi har ändå en kvinnlig skrivare. Och de kvinnliga skrivarna var ganska många. De kvinnliga stora tänkarna var ganska många. Vi vet det nu, när vi inte förutsätter att de allihopa var män. Vi människor är så satans snabba med att kategorisera att vi alltför lätt glömmer hur komplex världen är. Om vi någonsin ska lära oss att förstå mer om varandra och oss själva så måste vi vara öppna inför att kasta våra kategoriseringar åt skogen.
Jag sitter alltså fortfarande och filar på hur auktoritet och makt hör samman med kön, genus och civilstatus i Sverige 1350-1450 så att avhandlingen kan lämnas in till förhandsgranskning nu på våren. Så är det ju snart kommunalval här i Finland och därför dumpade Sannfinländarna en lång tidning i min brevlåda och eftersom jag är vän av lärande tänkte jag att jag skulle läsa lite mer om vad deras politik egentligen går ut på. Vad tycker de om kommunsammanslagningarna? Hur ser de på byskolor? Busslinjerna? Matpriserna?
Det hittade jag givetvis ingenting särskilt om, men det stod desto mer om flyktingar. Till exempel finns det en liten artikel med rubriken
”Immonen: Föräldrar, skydda era barn”
Artikeln vilar på en annan artikel i vilken en orolig mamma i Lahtis hade berättat att det fanns asylsökande som hade sexuella relationer med minderåriga flickor. Enligt mamman hade män med invandrarbakgrund supit flickor fulla och sedan utnyttjat dem sexuellt. Baserat på det förklarar Olli Immonen (som blev föremål för en polisutredning på grund av sina skriverier om det hemska i kulturblandningar) att dessa fall inte är engångsföreteelser. Han har nämligen hört att det har hänt också på andra håll i Finland. Föräldrar måste skydda sina barn mot detta hemska. Det påpekas också att Immonen redan i februari i fjol har lagt fram förslaget om att asylsökande i brottsförebyggande syfte inte ska få röra sig fritt.
Man bygger alltså en hel (om än väldigt kort) artikel på någonting som en mamma har hört har hänt några flickor, och detta ska få agera grund till politiska beslut som folks rörelsefrihet. Inte polisens uppgifter, inte statistik om brott – utan en mammas berättelse.
I Sverige har vi sedan Sveriges Radio som bjuder in smittskyddsläkaren Per Follin för att debattera vaccin med trebarnsmamman och bloggaren Mia Tjärnlund, lite i samma stil som folk lyssnar på Jenny McCarthy för att hon har en son som diagnosticerades med autism. Varken Tjärnlund eller McCarthy har någon som helst medicinsk kompetens eller annan vetenskaplig uppbackning av vad de påstår – men de har barn. (Huruvida Per Follin har barn är oklart.)
Kategorin ”mor” som legitimerar och auktoriserar någon att leka expert lever och frodas än i dag.
Och det är ju lite ironiskt eftersom jag ofta skriver om hur jag tycker att vi borde respektera hemmamammans expertis i betydligt större utsträckning än vad som görs i dag. Att ha skött om barn borde definitivt vara en merit. Som mamma lär man sig ju det mesta, liksom.* Men det kan ju för fan inte vara likvärdigt med en läkarutbildning eller att det görs en grundlig brottsutredning.
För den som undrade så verkar ”mor” under 1350-1430 legitimera kvinnor att utvidga både sitt juridiska (till exempel att vittna vid rättegångar) och dels sitt ekonomiska spelrum (till exempel förvalta barnens egendom). Det är dock inte på något vis den enda kategorin som har betydelse, utan samverkar med till exempel ”hustru” eller ”änka”.
* Eller som pappa, om man väljer att vara hemma med sina barn. Pappor blir bara inte automatiskt experter på allt för att de är pappor.
Jag ska börja med en disclaimer: jag är inte expert på drottning Kristina. Det finns människor som grävt ner sig betydligt djupare i forskningen kring henne än vad jag har gjort. Bara så att jag har det sagt.
För jag skulle gärna vilja kommentera Aleksa Lundbergs debattartikel på Aftonbladet. Aleksa skriver bland annat att hon under det senaste året har ägnat sig åt ”en slags historieforskning” och skrivit om flera olika transpersoner, bland annat om drottning Kristina tillsammans med en fotograf. Och här är det någonting i historikern i mig som drar öronen åt sig.
Det är inte svårt att hitta personer man skulle kunna kalla trans i historien. Inte alls svårt faktiskt. Men det krävs en oerhört gedigen kunskap om historia för att kunna placera in dessa transpersoner i det rätta sammanhanget. Det finns en jätterisk att journalister och fotografer och andra utan tillräcklig utbildning och erfarenhet i ämnet gör hela transhistorian en björntjänst. Allting handlar om respekt för människan och människans uttryck.
Om vi nu tar drottning Kristina som ett exempel. Hon föddes i värld där hennes far var en mycket välkänd konung och där hon, som hans förstfödda och sedan enda barn, föddes rakt in i en färdig roll. Under 1600-talet (och tidigare också för den delen) var könsuttryck väldigt flytande. Forskare talar om ”det enda könets värld” vilket baserar sig på Laqueurs enkönsmodell: det fanns bara ett kön – det manliga – och människor befann sig någonstans på den glidande skalan mellan jättemanlig och inte alls manlig (vilket i princip var att vara kvinna). Att tala om transpersoner i en kontext där människor inte ser två kön i dikotomi med varandra är väldigt problematiskt. Det fanns ingen snäv övergång från det ena till det andra. En människa kunde under sin livstid befinna sig på flera olika ställen på skalan.
Det här tycker jag personligen skulle vara otroligt viktig information att få ut. Enkönsmodellen och det faktum att man under tidigare århundraden aldrig har uppfattat endast två kön med fasta könsuttryck är livsviktigt. Och det här är det inte journalister som ”forskat” fram. Det här är vad modern genushistorisk forskning grundar sig på. Det här är att betrakta som fakta.
När man lägger etiketten ”trans” på en sådan som drottning Kristina anser jag att man kränker henne. Vi vet inte om hon var trans, om hon, ifall hon föddes i dag och kände till termen, hade ansett att den passade henne. Och är det något vi ska passa oss för att göra så är det att sätta etiketter på folk utan att de själva tillåts definiera sig.
Mäktiga kvinnor under 1500- och 1600-talen refererade titt som tätt till sig själva i manliga termer. Ingeborg Åkesdotter Tott, som styrde stora delar av Finland när hennes make gått bort och som var en konstant vagel i ögat på svenska regenten och riksrådet kallade sig själv ”herre” när hon argumenterade för att hon inte kunde släppa ifrån sig sina slott. Det betyder inte att hon var trans, utan att hon kände till tidens politiska spel. Flera av de kvinnor som klädde sig i manskläder och gick med i armén gjorde det säkerligen inte heller för att de var trans och kände sig som män utan för att de ville ha tillgång till någonting som bara män hade tillgång till. Att befinna sig på den manligare delen av skalan var att öppna dörren till sådant som annars var utom räckhåll, men det måste inte ha varit ett sätt att leva ut det kön man kände sig som.
Därför skorrar det i mig när Aleksa Lundberg skriver att hon sökt ”historiskt material om Drottning Kristinas önskan att bli man”. Drottning Kristina hade en önskan om att leva upp till de krav som ställdes på henne (ett tag). Det finns en mycket viktig nyansskillnad här. Redan från första början skolades drottning Kristina att bli regent och regent var ett manligt uppdrag. Hon skulle inte bli drottning utan envåldsfurste. Riksrådet kommenterade situationen så här: ”Efter Hennes Majestät är en Kung, måtte hon manligen respekteras efter man inte kunde ändra könet.” Har man ett barn som uppfostrats till vad samtiden såg som en helt manlig roll går det inte att avgöra vad som är vad längre. Vi vet inte om Kristina såg sig själv som manlig, som kvinnlig eller som något mitt emellan. Vi vet inte vad hon själv skulle ha velat, förutom att hon fick nog av hela skiten, abdikerade och stack till Rom. Mig veterligen (rätta mig om jag har fel) finns det ingenting som tyder på att hon under sin tid i Rom – när hon blev friare – försökte leva som någonting annat än en kvinna av sin tid. Att hon kände sig som en kvinna när hon inte tvingades att vara manlig.
Drottning Kristina funderade jättemycket på könsuttryck och på kvinnligt och manligt och skrev ner sina tankar. På så vis kan vi lära oss mycket om dåtidens syn på kön från henne. Men vi ska inte sätta en etikett på henne själv, inte på en kvinna som fostrades till man och sedan gjorde något så drastiskt som att fly från det. Det är inte rättvist.
Jag diskuterar i min avhandling ”mor” som en kategori för att analysera kvinnors makt och läser därför igen Barbara J. Harris på många vis lysande bok ”English aristocratic women, 1450-1550: marriage and family, property and careers”. Harris skriver:
”Motherhood was a crucial dimension of aristocratic women’s careers as wives.”
En kort stund tänker jag att fy faen för samhällen där det är en karriär att gifta sig och där det höjer ens värde att få barn (särskilt söner).
Men sedan tänker jag att vi alla är så jävla grundlurade av den manliga normen. Vi fnyser åt kvinnor som vill göra karriär som hustrur, som vill vika sitt liv åt sina barn. Som om det vore någonting enkelt att sköta ett hushåll och uppfostra nästa generation, eller som om det inte vore – rent objektivt – bland det allra viktigaste någon kan ägna sitt liv åt.
Kanske det är för att vi tänker i termer av städning och matlagning i motsats till egentid och självförverkligande? Kanske det är för att vi har fullgoda alternativ till att ta hand om våra barn själva och kan lämna dem på dagis medan vi går och gör andra saker? Är det någonting som både allmänna dagvårdsdiskussioner och statistisk löneutveckling visar är det ju att vi inte värdesätter det arbete som de där utbildade, hängivna barnskötarexperterna utför heller. Bära och föda barn är en av de få saker som nästan uteslutande bara kvinnor gör, det är något av det tyngsta och farligaste man kan ta sig för och att få ungen att överleva är en bedrift – men på en CV är fyra barn knappast en merit utan en last.
Det som historiskt (och även i dag i somliga delar av världen) är kvinnors främsta karriär – och, det ska tilläggas, en karriär man får arbeta väldigt hårt för hela sitt liv – ses av oss i dag som ett ok, ett förtryckande alternativ. Varför, huh? För att det är kvinnligt kodat.
Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.
Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.
Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.
”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”
von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.
Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.
De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.
Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inteforskning som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.
Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.
Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.
Egentligen tror jag inte ens att det är något nytt fenomen att folk använder sig av historien för att bevisa falska teser. Tanken om att det var bättre förr har liksom alltid funnits. När Ann Heberlein drar till med stora historiesläggan och svepande hävdar att tiggeri, grupptafsningar och raketattacker visst inte alltid har funnits i Sverige är det således inte ens ett fräscht grepp. Likväl ska liknande trams givetvis inte få stå oemotsagt.
Som vi redan har diskuterat skulle man enligt Sveriges äldsta lag, Västgötalagen, inte straffa den som stal mat för att den var hungrig så länge personen i fråga inte stal alltför mycket eller ofta. Det ska medges att det inte är det samma som tiggeri, eftersom det i dag skulle klassas som ren stöld, men det är rimligt att tänka sig att det var just människor som normalt tiggde som ibland stal mat och därför benådades. Från tiden innan slutet av 1400-talet finns det emellertid inga domstolsprotokoll så vi vet inte hur vanligt förekommande det var – vi vet bara vad lagstiftarna ansåg.
Däremot fanns det i Sverige (liksom i resten av Västeuropa) från 1200-talet och framåt tiggarordnar. Det var munkar som levde av att tigga – lite som dagens buddhistmunkar. De kunde göra det eftersom det var fint att inte ha något världsligt som tyngde en, och ännu finare att ge till dem som inget hade på den tiden man tänkte sig att alla människor hade en själ som det var viktigt att vårda. Är det någonting som dagens skriverier om tiggeri med all önskvärd tydlighet visar så är det att det är ett föråldrat synsätt att dela med sig för att det är rätt sak att göra.
Går vi till senare århundraden kommer vi till det svenskaste av svenskt, nämligen backstugusittare. Dessa var (åtminstone fram till 1800-talet när statusen förbättrades något) mycket fattiga människor som inte ägde någonting utan fick bo i en stuga på någon annans mark. Ibland kunde de klara dagen genom att utföra små arbeten eller kanske sälja saker de tillverkat men ofta fick de också tigga. Många backstugusittare slet förstås hårt för sin försörjning, men i allmänhet hade de ganska dåligt rykte som lata oavsett hur hårt de jobbade. Hur som helst; tigga fick de göra. Tänk Krösamaja i Emil. Tänk fattigstuga.
Kalle i Slägghult var ett riktigt original.
För tiggare kommer inte med invandring. Tiggare kommer med fattigdom och med ett samhälle som inte förmår att ta hand om de svagaste. Fattigdom och människor som faller igenom systemet har vi alltid haft i Sverige och jag vågar påstå att det i ett längre historiskt perspekt knappast har funnits så få som det finns i dag.
Vad gäller grupptafsningar skulle jag kunna dra exempel från min egen uppväxt då detta förekom, men jag är ju inte så gammal och någon kommer garanterat att börja härja om anektdotisk bevisföring. Istället backar vi glada 800 eller så år. På sidan 23 i boken ”Medeltidens genus” står det
”Kvinnorov och våldtäkt var medel som systematiskt brukades inom den nordiska fejdkulturen.”
Våldtäkt kunde vara ett fiffigt sätt att ”skapa bryderi kring hans avkommors härkomst” i en tid när arv och arvingar var livsviktigt.. Ok, det är inte grupptafsning – det ska medges. I det medeltida Sverige hade man istället grupper av män som rövade bort en kvinna som en del av att dra vanära över hennes familj. Det finns till och med en väldigt berömd visa som heter ”Vreta klosterrov” och handlar bland annat om hur kungadottern Elin Sverkersdotter fördes bort ur Vreta kloster i början av 1200-talet.
”Sju gånger redo de ädle herrar
det nunnekloster omkring,
och mitt uppå den klostermur,
där bruto de sig in.
Härunder kom den klostermö,
var klädd i kjortelen blå:
”Vem bryter på vår klostermur
eller vem bullrar här så?”
”Hör du liten klostermö,
allt vad jag säjer dig,
var då sover stolt Elin,
du dölj det intet för mig.”
Om Heberlein menar att det inte alltid förekommit grupptafsningar som i att det inte förekommer alltid hela tiden jämt så har hon rätt. Största delen av tiden är det ingen som tafsar. Men om vi kan belägga större organiserade sexuellt betonade kidnappningar av kvinnor från allra minst 800 år tillbaka i tiden så känns det jävla taget ur luften att kalla det ett nytt fenomen.
Och beträffande raketer och Hedenhös har jag inget mer att tillägga till den här bilden:
Ingenting är nytt under solen. Och när vi kan acceptera att det inte är invandringens fel att dagens värld ser ut som den gör (för inte heller invandring är ju nytt, gubevars) kan vi börja diskutera hur vi ska lösa växande klyftor och utanförskap – historiskt belagt roten till mycket ont. För om vi inte tar de problemen på allvar så är vi alla ganska fucked.
Det fanns ju en hel massa saker som gjorde att man satte kaffet i vrångstrupen när man såg Sannfinnländsk ungdoms numer ökända video om den obligatoriska svenskan i finländska skolor. Att de täcks jämföra språkinlärning med prygel, till exempel. Eller att de är så förtjusta i män i blöja.
Men det som stör mig mest är påståendet att ”dina förfäder levde under det svenska väldet”. De här typerna, som alltså med sina sanslöst smaklösa videor vill försvara det finska, har beklagansvärt bristfälliga kunskaper i sitt eget lands historia. Finländarnas förfäder levde under det svenska väldet på precis samma premisser som svenskarnas förfäder. Finland var en väl integrerad, mycket betydelsefull del av det svenska riket i nästan 500 år. Inte en provins, inte ett erövrat område, inte ett bihang – det var en del av riket förenat med de övriga delarna via Östersjön.
Det här är ju inte saker som missanpassade politiskt korrekta historiker har hittat på, utan fakta som ingen modern historiker skulle säga emot. Vad Sannfinländsk ungdom tycker i den frågan är liksom helt irrelevant. Och så länge de inte själva vill lära sig svenska kommer de att vara utestängda från sin egen historia innan 1800-talet eftersom alla källor är skrivna på svenska. Trist.
Dessutom kan jag som medeltidsforskare säga att jag i mitt material från början av 1400-talet tydligt ser större kulturella gemenskaper mellan (Egentliga) Finland och Stockholmstrakten från den tiden, än mellan södra och norra delarna av vad som nu är Sverige.
Vill man argumentera mot obligatorisk svenska i skolan får man förstås göra det, men det finns ingenting att hämta från Finlands historia som skulle stödja att språk i allmänhet eller svenska i synnerhet inte skulle vara en del av själva livsnerven i det finländska samhället. Att påstå något annat är historieförfalskning och obildning snarare än ett nytt, fräscht grepp på en (för somliga) komplicerad politisk fråga. Om svenskan inte ska vara en del av Finlands framtid bryter man med Finlands breda nordiska historia – man visar inte på självständighet gentemot svensk överhet.
Alltså oförståndet. I don’t even.
Ida Schaumans ansikte användes på en av dem som piskar. Freud hade haft julafton med den kopplingen.
SvenTorben (som har lite för många könsord i sin mejladress för att jag ska känna mig inspirerad att godkänna hans kommentar) menade att mitt inlägg om den medeltida lagen var anektdotisk bevisföring.
Det har han ju förstås helt rätt i. Den lilla paragraf som säger att en hungrig man måste få mat är knappast representativ för ett medeltida, milt och förstående rättssystem som behandlade tjuvar med silkeshandskar. Senare i paragrafen ges dessutom en övre gräns för hur många mål mat det är rimligt att man stjäl innan man ska bli av med öronen.
Men paragrafen är representativ för ett sätt att se på fattigdom och nöd, där man tänkte sig att den som var så fattig att den inte kunde få tag på mat på annat sätt än att stjäla inte kan hållas ansvarig för det. Detta dessutom i ett samhälle där det verkligen inte fanns det groteska överflöd av mat som vi har i dag.
Kanske är det just därför? Kanske har vi bara glömt hur det är att vara hungriga? Och jag menar inte hungrig så som jag är hungrig och sugen på lunch just nu, utan hungrig för att den inte har haft någon mat att tillgå på flera dagar. Hungrig på riktigt. Vi är så säkra på att vi kommer att få mat varje dag att vi fullkomligt tappat förmågan att förstå att det är en jävla lyx som inte är alla förunnad. Vi spottar på tiggare och vill göra tiggeri olagligt. Vi hånar den som ber om mat och säger att den gör fel som måste be.
Vi vill skydda vårt överflöd.
På medeltiden förstod de att det är varje människas rätt att få mat, även om det måste ske på bekostnad av den som har mer.
Hit och dit och tillbaka igen 