Kategori: Historikerns historier

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Why is this hotter than that – om kvinnobilder och ideal

Charlotte5 kommentarer

Ni har säkert sett dem, de där bilderna där en av nutidens nästintill anorektiska modeller kontrasteras mot Marilyn Monroes fantastiska skönhet och man ställs inför frågan vad fan som hänt med idealen.

Den senaste som jag sett på Facebook är den här:

Visst, på ett sätt är det kul. Jag är själv verkligen inte en av de där från översta raden (utan kanske mer från en imaginär rad tre) och det är klart att större uppskattning av ”normala” kroppar är bra.

Men det handlar ju fortfarande om kroppen. Kvinnokroppen som ett objekt. Kvinnokroppen som ett uttryck för vad som är snyggt och inte, där nutidens kvinnoideal förkastas till förmån för ett rundare ideal som förvisso är mer hälsosamt men som fortfarande betraktar kvinnan som ett objekt för lust.

Så jag gjorde min egen och frågar mig när riktigt smarta kvinnor med en bra utbildning ska bli hetare än dem som är halvt avklädda (och av någon anledning inte riktigt kan stänga munnen).

Photo courtesy Victoria’s Secret and Indiana University.

Historikerns historier

Varsågoda! En första snippet från min avhandling!

CharlotteLämna en kommentar

Vi kan ju säga som så, att planen än så länge är bättre än själva utförandet.

Och så skulle jag behöva en knapp för ”intellectual comments”.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Det är skillnad på sexism och sexism

Charlotte8 kommentarer

Det finns sånna som tycker att det är sexistiskt att klä sin dotter i rosa fluff och ge sin son bilar att leka med. Kanske lite att gå till överdrift det där.

Men så finns det sånna som tycker att man måste ha ett väldigt vinklat perspektiv för att tycka att det är sexistiskt när man tränar innebandy i formationerna Jennifer, Petra och Sofia för att killar skulle ha lättare att komma ihåg vartåt de ska springa om de associerar det till hur man får i säng en viss av de snygga brudarna. Då har man avgjort missat något för mycket mer sexistiskt än så blir det knappast.

Sedan kan man ju stå och säga att man är emot mobbning, rasism och sexism hur mycket man vill. Så länge killarna vet att Petra är kodordet för aggressivt spel eftersom Petra gillar att dominera och blir sugen när man tar för sig kan de där honnörsorden inte betraktas som annat än kvalitativt skitsnack. Sitter Abdullah på bänken? Får man knuffa den där tjockisen?

Förvisso är liknande företeelser förkastliga på alla nivåer, men vad fan tänkte man när man gjorde upp sånna här kodord för fjortonåringar? Sofia som ”gillar att ta för sig i sängen” och som man får ut ”optimalt resultat” med genom att vid ”rätt läge hångla och tafsa” på riskerar att dras inför rätta för sexuellt utnyttjande av minderårig – för fjortonåringar får enligt lag inte ha sex ännu. Petra, som gillar om man ”i sängen” kan ”riva sönder hennes kläder och smiska henne på rumpan” är fem före våldtäkt.

Man talar om en ”miss i arbetet” och menar att ”det är olyckligt om någon uppfattade det som kränkande”. Jag menar att det är en stor miss om någon inte uppfattar det här som kränkande.

DN, SvD, GP

Historikerns historier · Vardagslivet

Kvinnolynnen del 2

Charlotte2 kommentarer

När ju nu sitter och läser i Kvinnolynnen inser jag att den gode herr Laurin på sidan 50 i sin beskrivning av svenskorna kommer så nära en komplimang till min hemstad som man kan komma i en bok som till sina grunder är nedsättande generalisering.

”Den meridian, som delar kvinnovärldens östligaste och västligaste representanter i två lika stora geografiska hälfter, där man är lika långt ifrån den nästan oroande ödmjuka bugning, varmed japanskan hälsar sin herre och husbonde, som från den väl omotiverade viktighet, med vilken amerikanskan in the far West sätter näsan i vädret gentemot sin make och försörjare, går mellan Nora och Linde, igenom Mjölby stationssamhälle. Här skulle man således ha nått man får väl säga närmast fullkomligheten.”

Förutom att hans framställning både är världsfrånvänd, europacentrerad, smått rasistisk och kvinnofientlig blir jag lite glad över att härstamma från kvinnovärldens mest fulländade samhälle.

Kuriosa: Alla vet ju att Skänninge är Mjölbys bättre hälft.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvotering och den missuppfattade jämställdheten

Charlotte2 kommentarer

Den svenska diskussionen om kvotering fortsätter, och feminister från ett parti uppmanar feminister från ett annat parti att aktivt ta ställning. För eller emot?

Själv är jag emot kvotering. Jag tycker hela grejen med att man med tvång ska ha in kvinnor på vissa platser endast talar emot en verklig jämställdhet där människor oavsett kön värderas lika.

Det finns statistik över hur många (eller snarast hur få) kvinnor som sitter i beslutsfattande position inom näringslivet. Det är inte många alls.

Men hur stor andel av de sökande till de där positionerna är kvinnor? Varför finns det ingen statistik över det? Är det i genomsnitt 10 tänkbara manliga kandidater per 1 tänkbar kvinnlig kandidat är det kanske inte så konstigt att det finns flest män?

Och minst lika viktigt: varför måste jämställdheten hängas upp på beslutsfattande inom näringslivet? Vår övertro på näringslivet är absurd. Alla de mödrar (och fäder) som är hemma med sina barn och dagligen fattar viktiga beslut som formar nästa generation kommer att påverka framtiden långt bortom fallande valutor och grekiska skuldbekymmer!

Dessutom; om vi ska börja kvotera kan vi väl i samma veva kvotera in män som sjuksköterskor och dagispersonal? Som mor till en liten pojke skulle jag uppskatta fler manliga förebilder inom dagvården, och det om något skulle ge barnen en lyckad inslussning i ett jämställdhetstänkande som sedan kan förändra världen.

 

Historikerns historier · Nyhetsplock

Att göra kvinnor till offer och om män som förtjänar det

Charlotte6 kommentarer

Genom en slump ramlade jag in på Mikaelas blogg och ett inlägg om kvinnors våld mot män. För att uttrycka det milt är det ett ämne som inte får riktigt lika mycket publicitet som mäns våld mot kvinnor. Mikaela har en video där man gjort en jämförelse med hur förbipasserande reagerar när de ser en man bli våldsam mot en kvinna och hur det sedan ser ut om om en kvinna istället blir våldsam mot en man.

Resultatet är absolut fascinerande.

Så länge det är mannen som är aggressiv ingriper förbipasserande nästan omedelbart, medan 160 människor kan traska förbi en våldsam kvinna – och somliga till och med heja på henne. Hur i hela friden kan det här få hända?

För det första kan jag inte låta bli att fundera över hur ”offrets” kroppsspråk möjligen kan ha spelat in. Kvinnan som offer höjer sin händer för att skydda huvudet, medan mannen som offer antingen ignorerar eller halvt om halvt tar tag i den våldsamma kvinnans händer. Petitesser kanske, men ändå.

För det andra är det ett uppenbart problem att samhället inte ser kvinnan som ett hot och alltså låter henne härja helt fritt. Erkännas ska att en 60 kilos kvinna kan få bli aldrig så hysterisk utan att kunna göra lika mycket skada som en 200 kilos karl (av den typen som kommer att utvisas från Australien och betecknas som ett nationellt hot). Men varför i hela friden måste det till fysisk skada för att misshandel ska vara fel? Psykisk misshandel och fysisk misshandel med någon som inte är stark nog för att orsaka blodvite är ju fortfarande misshandel. Detta måste vi acceptera, dels för att psykisk misshandel gör så oerhört stor skada och dels för att det där med att inte se kvinnor som potentiella hot cementerar synen på kvinnor som harmlösa och i förlängningen betydelselösa.

För det tredje blir jag rädd när jag hör folk säga att de tänkte att den man som kvinnan pucklade på säkert hade varit otrogen och med största sannolikhet förtjänade det. WTF. Hur kan det vara offrets fel bara för att det råkar vara en man? Får man skylla på offret bara för att offret teoretiskt sett har den fysiska styrkan att försvara sig? Nej, det får man inte. Ett offer är ett offer oavsett storlek. Visst ska vi försvara dem som är små och svaga, det är vår skyldighet som större och starkare, men lika mycket ska vi försvara alla dem som av andra än storleksrelaterade orsaker inte klarar av att försvara sig själva.

Återigen alltså: det är fel att slå någon. Punkt.

Måttligt relaterat till ovanstående: På SvD Brännpunkt argumenterar Emma Blomdahl, styrelseledamot för Kristdemokratiska Kvinnoförbundet, för att kvinnor med sitt annorlunda sätt att styra kan klara upp den finansiella kris EU:s manliga beslutsfattare har försatt oss i.

För att kvinnor kan? Även om tanken (ökad jämställdhet och sånt där) är fin ligger det samma filter över den diskussionen som över problemet med att kvinnor inte kan slå tillräckligt hårt för att någon ska stoppa dem. Filtret är missuppfattningen att kvinnor måste göra samma saker som män (vara riksbankchef – ett skitjobb för övrigt – och slå hårdare) för att man ska kunna uppnå jämställdhet, samtidigt som män som sätts i traditionella kvinnopositioner (ska vi ta ”offer” för att vara extra generaliserande) långt ifrån får den uppmärksamhet de förtjänar.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

De små förändringarna som förgyller

Charlotte4 kommentarer

Om man har riktigt tråkigt och exempelvis borde skriva på sin doktorsavhandling men inte kommer på något bättre att skriva än ”trodde du ja!” på två timmar kan det hända att man får för sig att stoppa ett suddgummi under ena kanten på laptopen och tycker att det är oerhört kreativt och intelligent gjort.

Sen kan man gå in på sin blogg för att tipsa andra om hur fint det blir när datorn lutar, men då kan det hända att man slås av tanken att det förmodligen krävs inte bara en grundlig uttråkning utan också de där sju kopparna kaffe för att den sneda datorn ska komma till sin rätt.

Så skulle det kunna vara.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att stå ansikte mot ansikte med historien

Charlotte4 kommentarer

I staden Birka, på Björkön i Stockholms skärgård, dog för 1200 år sedan en sexårig flicka som arkeologerna hittade vid en utgrävning i slutet av 1800-talet. Nu har forskarna åter gett henne liv genom att ha rekonstruerat hennes ansikte och klätt henne, så att hon står inför oss, kanske just så som hon såg ut. Och hon ser liksom… svensk ut. Påminner mig om mitt hemland.

Fascinerad läser jag artikeln på DN, men så händer något. Historikern i mig drar fram källkritiken och börjar såga mening efter mening. Starkast fastnar jag för

”Egentligen är det inte helt säkert att Birkaflickan var just en flicka men de gåvor som hittades tillsammans med hennes skelett tyder på att så var fallet. Med sig i graven fick hon bland annat ett förgyllt spänne, glaspärlor och en behållare med synålar […]”

Kommer ni ihåg Bäckaskogskvinnan som hittades på 1930-talet? I hennes grav hittade man redskap för jakt och fiske och tog för givet att det var en man, ända tills det efter en bäckenanalys visade sig att hon fött flera barn. Varför har man då valt att göra sexåringen på Birka till just en flicka, trots att det inte finns uteslutande bevis? För att vi återigen applicerar våra nutida genusordningar på forntida fynd?Va, va, va?

Eller kanske för att det är mest troligt att sexåringen på Birka var en flicka, för att synålar och glaspärlor under de nästan 7000 år som skiljer Bäckaskogskvinnan från Birkaflickan blivit tillräckligt starka kvinnosymboler för att rättfärdiga en gissning. Och förmodligen för att ”kom och möt Birkahermafroditen” hade gett en helt annan klang och vetenskaplig vinkel.

Jag faller tillbaka på något som jag ofta hävdar, nämligen att kontakten mellan forskningen och samhället är mycket viktigare än vad en del forskare skulle vilja ta till sig. Vi som forskar måste ta ställning till vad som kan tyckas som betydelselösa små detaljer, som om man får skriva ”hermafrodit” när könet är okänt trots att termen egentligen syftar på en individ som är tvåkönad.

Men för den allmänna förståelsen av vår gemensamma historia är de där detaljerna inte lika viktiga. Ett vaknat intresse och en vilja att lära sig mer är betydligt viktigare, och vad kan då vara häftigare än att få möta någon som levt för 1200 år sedan och ser ut just som oss? Häftigt!

Kuriosa: På SVT Play kan man följa arbetet!

 

Historikerns historier · Kulturkrockar

Men det är väl klart att alla kan latin!

Charlotte4 kommentarer

I dagens Finland där man diskuterar behovet av att lära sig svenska, och där en oroväckande stor del av befolkningen anser det meningslöst, sitter jag med C. J. Schlyters transkribering av Magnus Erikssons Landslag från 1862 och fnissar förtjust. Själva lagtexten är intressesant, men det kan vi behandla en annan gång för just nu ska vi koncentrera oss på inledningen. Schlyter rör sig nämligen helt obehindrat mellan svenska och latin, med inslag av tyska och fornsvenska, och anser inte någonstans att det vore befogat med en översättning. På sida LXV (och jodå, alla sidor i inledningen är skrivna med romerska siffror) skriver Schlyter i en not för att underlätta förståelsen av en svår passage i den vanliga texten följande underbara förklaring:

”Brefvet […] innehåller en förmaning till ordentligt erläggande af tionde, och börjas sålunda: Cum solucio decimmarum et ex ceteris testamenti institucione et ex noue legis approbacione et pocius de primiciis tam frugum quam aliarum rerum de quibus consueuerat decimari sit iusta consideracione ac deuota merita facienda […]. Det skulle kunna synas som om här talades om en nyligen antagen lag, hvilken då naturligtvis måste vara Landslagen. Men man finner lätt att detta icke är meningen.”

Eller hur? Visst finner man det lätt?

För 150 år sedan var det självklart att folk inte begränsades av språk, och Schlyter hade väl trillat av sin professorsstol om han blivit konfronterad med sådana löjliga påståenden som att det skulle vara meningslöst att lära sig språk. Språk är alltid viktigt, och nya ord är aldrig bortkastad kunskap. Språk är både dörren och nyckeln till andra människor, till andra erfarenheter och till andra världar. Språk är inte begränsande eller avvisande utan inkluderande och välkomnande.

Språk är botemedlet mot den livsfarliga och våldsgenererande bristen på ord.

Visst kan det tänkas befängt att i Google Translates gyllene tidsålder lära sig språk, men Google Translates stora popularitet tyder ju på att det finns ett enormt behov och en vilja att kunna. Ett av de stora problem i tänkandet kring språkinlärning idag är att vi tror att vi måste lära oss språket så bra att vi kan det nästan flytande innan vi har något nytta av det. Vanitas! Nytta av språk har man genom de enskilda orden, inte av språket som helhet. Ju fler ord, ju större nytta möjligen, men redan genom något så simpelt som att kunna säga tack har man vunnit något.

Sic!

Kuriosa: På tal om det där med att man inte måste kunna allt för att försöka tappert – läs Svensken!

Historikerns historier · Vardagslivet

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

CharlotteLämna en kommentar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.