När man söker stipendium från Finska Vetenskapsakademin ska man i den elektroniska ansökan medelst en rullist välja om man är man eller kvinna.
Vad i hela friden ska det ha för betydelse?
Kategori: Historikerns historier
Genusutmaningen är tillbaka på ruta ett
Så jag tröttnade på att somliga tar sig friheten att kritisera genusvetenskap som ovetenskaplig utan att de läst en enda genusvetenskaplig text och uppmuntrade kritikerna att släppa medias bisarra rapportering och faktiskt läsa originaltexter.
Det gick så där.
För faktum är att ingen genuskritiker har haft någonting att komma med när det gäller att kritisera genusvetenskaplig metod och teoribildning utifrån forskningslitteratur. En del framför personliga erfarenheter och reflektioner, vilka trots att de är intressanta inte är grundade i forskningslitteratur utan i upplevelser.
Och så finns det alla de där som trampar i samma gamla spår. Ofta låter det någonting i stil med ”om man jämför med kreationistiska tankar” eller ”feminister är som nazister” eller (och det här är nog en personlig favorit) ”men det är klart att jag inte kan referera till forskningslitteratur som motbevisar vad du säger eftersom det Stora Feministmaskineriet har strypt all forskning som motbevisar det”. Sedan finns det förstås klassiker som ”mäh, genus’vetenskap’ ä ba flum”. Jomenvisst. Och det där var ju verkligen en intellektuellt paketerad vetenskaplig syntes. Tack för den.
Kanske det bara tar tid att läsa forskningslitteratur? Kanske är det inte lika spännande som vinklade utsagor i media? Kanske, kanske man skulle lära sig något nytt om man försökte?
Liten i en stor värld
Jag tror att människan alltid har känt sig liten i den stora världen. Jag tror också att det är en av de största anledningarna till varför vi har religion.
Att vi är små i den stora världen hade säkert inte varit ett existentiellt bryderi om det inte samtidigt vore för att människor tenderar till att sitta och fundera över det. Och dessutom – och det här är det viktigaste – uppfatta det som ett tecken på ensamhet. Idag talar man om hur världen krymper. Alltså inte rent fysiskt, men i den betydelsen att det inte längre tar en livstid att resa till Sydafrika, att vi ständigt får information om vad som händer runt om hela världen och att internet har givit oss en möjlighet till omedelbar kontakt med någon på andra sida klotet.
Om världen krymper borde människan i förhållande till världen bli större, men tvärtom är det bara fler och fler som känner sig små och i förlängningen ensamma.
För idag är det inte längre lika självklart att känna sig som en del av något, trots att hela världen ligger för våra fötter. I historieskrivningen brukar man tala om mikrorum och makrorum. Mikrorummet är i motsats till vad nutidsmänniskan kanske tror inte rummet med mikron, utan en enskild människas närmaste rumsliga enhet. Den världen där man kan röra sig, som man känner till och som man har en (företrädesvis) förstahandsuppfattning om, som man har erfarenhet av. Makrorummet är världen utanför, men är inte begränsat till den fysiska världen utan kan inkludera exempelvis himlen eller rymden och där möjligen bosatta varelser.
För några hundra år sedan var en enskild människas mikrorum inte tillnärmelsevis lika stort som det är idag. Det sträckte sig kanske inte ens utanför den egna byn. Men den grupp av människor som den enskilda individen identifierade sig med var betydligt större i förhållande till mikrorummet. Kanske såg man sig som en del av byn – en del av hela mikrorummet? Allra minst var man en del av en släkt, man tillhörde en gård och en familj. Idag är storleksskillnaden mellan mikrorummet och den där gruppen man känner sig som en verklig del av fullkomligt enormt. Släkterna är upplösta, familjerna splittrade och individen står själv. Liten och ensam i ett gigantiskt mikrorum.
Kanske det är därför som vi nu ser en ökning av nationalism? Syntetiska grupper för att fylla ut mikrorummets tomhet? För vad ska man göra när man helt plötsligt inser att man är så liten att man nästan försvinner, att det egna jaget inte är stort nog? När man uppfylls av alltings storhet men krossas av att man är ensam däri?
Man ska för ett ögonblick skjuta undan sitt eget jag och se alla andra ensamma själar runtomkring. Säga hej till den där grannen man plötsligt inser har bott där i fyra år utan att man vet vad hon heter. Tacka busschauffören när man stiger av bussen. Sluta ha dåligt samvete för att man inte kontaktar sina gamla vänner tillräckligt ofta och istället njuta av dem man har omkring sig.
Och man ska ta en stor kopp kaffe, gå ut i trädgården och känna sig trygg i vetskapen att det där med att vara liten faktiskt inte måste betyda att vara ensam om man inte vill det.
Att lyfta ut en bit av tiden
Jessica skriver intressant på sin blogg om män och kvinnor i 1700-talets Helsingfors. Hon filosoferar över det där som vi pratar om ibland här också, det där med hur vi påverkas av vår samtid när vi betraktar historien. Det här är ju förstås inget nytt. Om inte annat sedan bröderna Lauritz och Curt Weibull gjorde upp med nationalromantiska övertolkningar har källkritik varit en röd tråd i all historieskrivning.
Men de här nya strömningarna, de som formas nu, de är på något vis annorlunda. Det handlar inte längre om bara det klassiska att fråga sig vad som kan ha påverkat källorna i deras samtid, utan om att även fråga sig vad som påverkar historikern, här och nu. För historieskrivning i dagens demokratiska länder handlar inte längre om att skapa ett narrativ eller rättfärdiga händelser utan om att lyfta ut en bit av tiden, titta på den, beskriva den och sedan framställa den så som den såg ut för alla dem som levde just då.
För min egen del känns det ibland som om jag för en beklagansvärt ojämn kamp mot 1800-talets rättslärda, de som skrev medeltidens historia långt innan genusperspektiv fanns med i tankevärlden och i en kontext som av allt att döma var ett betydligt starkare patriarkat än medeltiden. Överallt dyker dessa föreställningar om mäns och kvinnors plats i samhället upp och återspeglar – inte medeltiden – utan 1800-talet. En klassiker är tinget, ni vet den där samlingsplatsen där fria, muskulösa män med rågblont hårsvall skipade rättvisa.
Ett medeltida ting från en skolplansch daterad 1932.
Men om sanningen ska fram vet vi nästan ingenting om vem som var på tinget och inte. Så varför förutsätter man att det bara fanns män? Varför är ”bara män” utgångspunkten tills motsatsen bevisats? De medeltida lagarna förbjöd ingen att komma till tinget och urkunderna berättar dessutom om kvinnor på tinget, precis på samma sätt som Jessicas auktionsdokument talar om kvinnor i auktionskammaren, bara man tar sig tiden att läsa dem lite noggrannare. Det betyder inte att kvinnor och män på något sätt var jämställda; det medeltida samhället kände inte till jämställdhet som vi gör idag, varken mellan män och kvinnor eller mellan olika samhällsklasser. Men det betyder att tinget inte var en enbart männens angelägenhet och att synen på tinget måste omvärderas så att det blir en av de där tidsbitarna som lyfts ut och framställs inom sina egna samtida ramar. Då kommer vi lite närmare att förstå hur det kan ha gått till. Och lite närmare att inte se muskulösa rågblonda män som en historisk norm.
Kvinnovåld och mansvåld
Ett av de där ämnena som kommer upp titt som tätt här på bloggen är våld. När man talar om mäns våld mot kvinnor finns det alltid folk som känner sig förfördelade och börjar vifta med pekfingret och poängtera att kvinnor faktiskt utövar våld mot män också. Så är det förstås, om nu någon hade trott något annat. Det finns en hel del kvinnor som slår sina män och det får man förstås inte göra. Men det förhindrar inte att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse. Mäns våld mot kvinnor är en särskild företeelse som har andra drivkrafter, effekter och lösningar – andra mönster – än kvinnors våld mot män. Det betyder inte att den ena sortens våld skulle vara värre än det andra, eller att det inte skulle finnas mycket goda skäl till att innefatta båda sorterna när man använder termen partnervåld, men det betyder att man måste kunna få diskutera mäns våld mot kvinnor som sådant.
Fast just nu ska vi prata historia och särskilt i kontexten kvinnors våld mot män.
För varför är kvinnors våld mot män så komplicerat? Ett stort problem tror jag är en sorts sjuk girl power trip där tjejer tror att det på något vis är ok att slå killar för att det är så fria kvinnor gör. Dumheter. Ett annat stort problem är att det anses omanligt att få stryk, särskilt om det är av en kvinna, och att män varken vågar söka eller faktiskt får den hjälp de borde få.
Men sen finns det också ett historiskt perspektiv, som jag tycker ofta glöms bort. Det har att göra med vad som räknas som våld. I Sverige (och många andra länder) finns det en mycket lång rättstradition av att betrakta fysiskt våld som något som gett upphov till fysisk skada. I de medeltida lagarna är det tydligt att det är sanktionerat att maken slår sin hustru för att tillrättavisa henne, men hon får inte bli blå eller få sår. Våld är alltså våld bara när det ger märken. Samma tendenser har funnits inom barnagan. Man har luggat och nypt på ställen där det inte gett märken för blir det inte märken är det karaktärsdanande och att betrakta som en del av uppfostran. Av detta följer att man tidigare inte ansett att själva handlingen är olaglig. Det är ok att göra någon illa, men det är inte ok att åsamka någon märken.
I dag finns det en betydligt mer åtstramad syn på våld, rent rättstekniskt. Det är förbjudet att slå någon oavsett om det blev blodsvite eller ej. Handlingen som sådan är olaglig oberoende av resultatet. För kvinnors våld mot män har dock den långa rättstraditionen av en våldsideologi där fysiska märken – fysiska bevis – är avgörande säkerligen en stor inverkan. Kvinnor är i regel inte lika fysiskt starka som män och slår alltså inte lika hårt. Blodvite uppstår inte i samma utsträckning och våldet upplevs kanske varken av samhället eller de inblandade som lika allvarligt. Det är en rest av äldre rätt som inte är överensstämmer med vår syn på var gränsen går.
Det borde ligga i allas intresse att få bort den där resten. Gränsen går vid handlingen – inte vid resultatet. Då kanske de män som är utsatta skulle få modet att anmäla och de kvinnor som är utsatta sätta stopp redan vid första slaget. För det är inte ok att slå någon, ens lite grann.
Kuriosa: Jag ville skriva ”bestraffningsbart” men stavningskontrollen föreslog ”bestraffningsbarn”. Jag tror att det är sådana barn som på lördagsmorgnar vaknar klockan 5.30 och sätter upp en orkester av kastruller.
Upp till bevis!
Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.
Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.
Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.
Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?
Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!
Bland hermafroditer och ormskinnsbikinis – medeltida genusföreställningar
Disclaimer: Det följande är baserat på ett paper presenterat på Gender and Transgression vid University of St. Andrews och är mina tolkningar av forskningsresultat framtaget av den briljanta Dr. Leon Jacobowitz Efron. Finns det felaktigheter är det mina.
Det hela börjar med en passage i Dante Allegieris Den gudomliga komedin. I Helvetet 20 beskriver Dante den grekiska profeten och trollkarlen Tiresias upplevelser som vad vi idag skulle kalla transsexuell. Enligt Dante hade Tiresias en dag sett två ormar och, så där som man kanske gör om man ser två ormar, beslutat sig för att separera dem. Men det skulle han inte ha gjort, för vips blev han kvinna! Tiresias levde sedan i sju år som kvinna, innan han en dag, så där som man kanske gör, hittar samma ormar, åter kommer på idén att separera dem och därmed förvandlas tillbaka till man. För att beskriva denna transformation använder Dante begreppet ”hermafrodit” (ermafrodito), vilket vanligen användes för androgyna människor i en tid då det där med transsexualitet inte kanske var alltigenom vanligt.
Vad Dr. Efron sedan har gjort är att studera kommentarer till Dantes text. Hur förklarade andra intellektuella 1300-talsmänniskor Tiresias upplevelser och vad var en hermafrodit? Enligt medeltida lag (och jag använder begreppet väldigt löst här) hade den som föddes med både manliga och kvinnliga organ rätten att välja väg, men fick inte därefter ändra sig eller så att säga provsmaka den andra kakan. Genom kommentarerna, som dessutom ibland innehåller episoder från författarens liv, framkommer mycket intressanta detaljer om hur man såg på genusöverskridande och visar hur även till synes vardagliga gränsöverskridande handlingar ses som sexuella brott.
Francesco di Bartolo da Buti (kommentar skriven 1385-1395) återberättade en händelse från sin ungdom då han såg en man som satt och spann, vilket för medeltidsmänniskan var helt oacceptabelt. Denna hermafrodit fördömdes av Francesco som sodomit, trots att själva handlingen (att spinna) inte utan ett alldeles osedvanligt stort mått fantasi kan tolkas som en sexuell handling.
Benvenuto da Imola (1375-1380) skriver att Dante använt det hermafroditiska beteendet (modo hermaphrodita) som en allegori för att meddela att den som inte följer vad den naturliga lagen föreskriver – att män ska vara aktiva och tagande och kvinnor passiva, mottagande och lydiga – hamnar i helvetet. För den man som tar emot sex och den kvinna som vill vara aktiv i sängen är det alltså raka vägen till helvetet utan att passera gå.
Guido da Pisa (1327-1328) berättade om en ”viss berömd familj” i Florence vars dotters könsorgan var ”svullna”. När dottern blivit gammal nog sattes hon i kloster istället för att giftas bort. När hon en kväll låg i en säng tillsammans med en av de andra i klostren (och det här med att ligga i varandras sängar framställs liksom som något helt vardagligt i ett nunnekloster) kom hennes ”male member” fram och innan någon visste ordet av var den berömda familjens dotter fader till en son. Guido drar sedan slutsatsen att Tiresias möjligen var en trollkarl som genom djävulens kraft kunde framställa sig själv som kvinna vid ett tillfälle och man vid ett annat.
En anonym kommentator (1337) hade sin egen twist på berättelsen om Tiresias. Han menade att Tiresias egentligen hade hittat två ormar, flått dem och med ormarnas skinn täckt sina manliga delar så att han blev en kvinna. Efter sju år tog han av sig sin magiska ormskinnsbikini (som Dr. Efron sa) och förvandlades till man.
Kommentatorerna tenderar till att förklara Tiresias transsexuella exkursion som ett fall av sodomi och alltså knyta alla sorters avvikande från sitt valda (eller medfödda för den delen) genus som naturstridiga sexuella handlingar. Kvinnor skulle vara på ett visst sätt, män på ett annat och den som spelade boll i båda lägren kunde se fram emot en evighet av filosofiska diskussioner med Tiresias i Helvetet, nivå 20.
Kommentarer till betydande auktoriteter var en oerhört viktig del av det medeltida akademiska livet och en bärande princip inom skolastiken. Det här är en tidig tryckt bok (en inkunabel) med kommentarer till Dante. Dantes text är alltså de där små rutorna och kommentarerna den större massan text.
Ett riktigt gammalt köksskåp
På St. Andrews lilla museum hade man i vanlig ordning blåst upp hur viktig staden var under medeltiden samtidigt som 90% av museets föremål var från något av de senaste 150 årens många krig.
Men så fanns det ett underbart köksskåp som en av stadens invånare hade införskaffat i början av 1900-talet.
Skåpet är tillverkat av Easiwork och var en ganska lyxig köksinredning när det begav sig, trots att just det här är av den mindre modellen. I det brittiska hushållsmagasinet Ideal Home 1925 lanserades skåpet som en hjälpreda i hem utan tjänare. Med hjälp av liknande skåp kunde man inte bara lättare hålla reda på alla burkar och pryttlar utan även laga maten. Köksskåp var en del av att göra hemmet till en välutvecklad arbetsplats för kvinnor, där ny teknologi (och jo, blå skåp faller i den kategorin) och vetenskap bidrog till att optimera hushållsarbetet. Kärnfamiljsidealet och drömmen om det välorganiserade hemmet krävde att kvinnan i huset försågs med teknologi som underlättade kategorisering och organisation av det dagliga hushållsarbetet allteftersom tjänare i hemmet blev ovanligare. Men den nya teknologin uppfattades inte alls som en nedvärdering av kvinnorna eller som ett sätt att binda dem vid hemmet. Faktum är att den nya teknologin till viss del utvecklades i kvinnoförbunden och att den sågs som ett sätt för kvinnorna att få makt över ett arbete de ändå förutsattes göra.
Insidan av skåpdörrarna var klädda med detaljerade instruktioner för hur man bäst skulle planera menyn, med förslag på rätter för sommardagar, rätter för vinterdagar, rätter för två personer vid speciella tillfällen och en komplett treveckors meny. Det fanns också plats för att skriva in viktiga telefonnummer, exempelvis till slaktaren, bagaren och fiskmånglaren, omvandlingstabeller för mått samt en mycket utförlig beskrivning av hur man ger första hjälpen.
Lästips: Encyclopedia of Kitchen History av Mary Ellen Snodgrass (2004).
Kuriosa: Den som vill veta mer om St. Andrews historia utöver köksskåp bör hellre besöka universitetets museum. Tydligen.
Resumé av St. Andrews
Staden var helt och hållet byggd av sten. Slottsruinen och katedralsruinen var så spännande att jag som många gånger förr var alldeles för upptagen med att fantisera om mig själv, en lång frasande klänning och en riddare i skinande rustning för att komma ihåg att fotografera. Så jag tog ett kort från mitt fönster för att visa er staden. I bakgrunden finns det ett torn. Det är möjligen ett mycket gammalt och historiskt betydelsefullt torn.
Från mitt fönster kunde jag se det mycket populära caféet Taste där Kate hade nåntingnånting med han den där William. Och där jag på frågan vilken sorts kaffe jag ville ha svarade ”whatever comes in the largest pot”.
Inför min presentation var jag uppsnofsad, inspirerad och en smula hög på koffein och sockerströdda Scottish Shortbread. Den inte alldeles okända historikern Robert Bartlett kom fram efter min presentation och sa att det ju är sällan man hör så väl genomförda presentationer och att mitt paper var väldans intressant. Det senaste i kategorin ”skryt”.
I St. Andrews fanns det tydligen en golfbana också. Go figure. Den är där nere där alla de där gubbarna går runt på ett fält och ser ut som om de letar efter något.
Nätterna var korta, dagarna långa och allt så oerhört kul och spännande. På morgonen innan hemresan kunde inget kaffe i världen längre hjälpa.
Jamen det här är väl ungefär rakt var är nu den där knappen?
När jag har vilat upp mig en smula ska jag också försöka återberätta delar av vad som sades på konferensen.
Prerelease av min syntes
Om ett par timmar kommer jag att presentera delar av min forskning inför en ganska imponerande uppsättning medeltidshistoriker. Men jag tänkte här och nu slänga ut en väldigt kortfattad beskrivning av min syntes så att ni fantastiska läsare kan kommentera också.
Alltså:
1: Genus som ett analytiskt verktyg i studiet av förfluten tid måste inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor om man inte kan avgöra vad som är socialt konstruerat och vad som är biologiskt betingat. Och det kan vi nästan aldrig.
2: Om man använder begreppet genus enligt punkt 1 måste man alltid problematisera patriarkatet och inte ta kvinnlig underordning för given bara för att män och kvinnor inte gjorde samma saker eller hade samma rättigheter och skyldigheter.
Vad tänker ni om det?
Hit och dit och tillbaka igen 